OBS: Detta inlägg innehåller spoilers.
Det är onekligen så att många libertarianer har en förkärlek för science fiction. Det finns till och med en utmärkelse, Prometheus Award, som ges till årets bästa libertarianska science fiction bok. Det betyder givetvis inte att all science fiction är libertariansk. Filmen Elysium är ett exempel på när så inte är fallet. Redan i trailern börjar man ana oråd.
Även när man läser förklaringen på IMDB ringer varningsklockorna:
”[Elysium is set] in the year 2154, where the very wealthy live on a man-made space station while the rest of the population resides on a ruined Earth, a man takes on a mission that could bring equality to the polarized worlds.
Prat om ”equality” brukar vara en rätt tydlig signal på att det man har framför sig kommer att vara smörja. Men, jag är som den misshandlade frun som ger sin misshandlande man evigt nya chanser. Och eftersom jag är science fiction fantast struntade jag i alla signaler, och gav filmen en chans.
Storyn kan sammanfattas så här:
De rika har skapat ett gated community i rymden där de lever i harmoni och pratar engelska, tyska och franska. De har eviga cocktail-partyn på gröna gräsmattor, och serveras av evigt uppvaktande robottjänare. De har också en medicinsk teknologi som gör att de är odödliga. De gillar inte invandrare.
De fattiga bor på jorden. Jorden har förvandlats till en gigantisk spansktalande Favela. Ett enda gigantiskt Mexico City. Här bor proletärerna. Det enda proletärerna vill är att alla ska få sjukvård. Det är inte rättvist att de rika bor där uppe, och de fattiga bor här nere. Alla har rätt att vara däruppe.
De fattiga får dock inte vara där uppe, och de får inte tillgång till den fantastiska teknologin, eftersom de är illegala. De är inte medborgare. De är inte inne i systemet. För att lösa detta infiltrerar vår hjälte Elysium och startar om programvaran som styr Elysium, samtidigt som han i programvaran skriver om alla jordens invånare så att de blir ”legala”. Och vips kommer skeppen från himlen ner på jorden och ger alla jordens invånare universell och gratis sjukvård.
Storyn blev inte djupare än så här, och den innehåller så klart en mängd underliggande ekonomiska felaktigheter. Den mest graverande av dem är det vanliga socialistiska påståendet att knapphet inte existerar, och att det enda som behövs är att man tvingar folk att dela med sig. Då skulle alla få oändligt med vad det nu än är som folk vill ha. Det håller så klart inte. Vidare är det tröttsamt att se de rika utmålas som illasinnade och känslokalla människor som hatar alla fattiga. Det är även tröttsamt att se fattiga utmålas som goda (och mexikanska?) vildar som bara vill emigrera till himmelriket.
En annan irriterande faktor är att det faktiskt fanns ett antal intressanta öppningar i filmen som hade kunnat utforskas djupare. I förbifarten framgår det att jorden faktiskt styrs från Elysium. Den politiska eliten befinner sig där. För att hålla befolkningen i schack patrulleras jorden av robotar. När vår hjälte skämtar lite med en robot som ställer några frågor blir han brutalt misshandlad, och dessutom anklagad för att ha stört ordningen. För detta blir han dömd av en robotbyråkrat som inte går att resonera med och som bara säger till honom att sluta prata. Det är lätt att dra paralleller till dagens USA. Det hade varit mycket mer intressanta att utforska detta spår och låta berättelsen handla om ett uppror mot en politisk elit som styr jorden från en rymdstation, men denna vinkel tas aldrig upp. [1] Istället lämnas vi med en film vars enda egentliga budskap verkar vara att bara vi tvingar de rika att dela med sig så kommer vi att uppnå himmelriket på jorden, i detta fall i form av universell sjukvård. Jag är kanske cynisk, men det är nog tyvärr ingen tillfällighet att denna film och Obamacare ligger så nära varandra i tiden.
Om vi bortser från det politiska och ekonomiska (vilket jag har svårt för) är filmen en helt ok sci-fi-film. Bra förströelse, men inte mer.
På min helt och hållet objektiva och mätbara Austro-libertarianska skala, bestående av Rothbard-enheter (politik) och Mises-enheter (ekonomi) får filmen en halv Mises och en Rothbard. Sammantaget alltså två och två tredjedelar Hoppe-enheter. [2]
[1] För den som vill läsa något i den här stilen rekommenderar jag Robert Heinleins ”The Moon is a Harsh Mistress”. Boken handlar om en anarkistisk fångkoloni på månen som gör uppror mot jorden, och den politiska elit som styr dem därifrån.
[2] Om ni inte förstår er på skalan har ni helt enkelt inte läst tillräckligt med nationalekonomi. Och har ni gjort det, och vill ha ett bra motgift, läs Towards a Reconstruction of Utility and Welfare Economics.
Skräll att Matt Damon är med. Gillade verkligen honom i Bourne-filmerna men sen jag fick reda på att han är en hjärndöd superetatist/marionettdocka för Obama och då har lusten att se filmer med honom så att säga avtagit.
Matt Damon har släpt sitt stöd för Obama på grund av drönardödandet och NSA:s spionerande.
Jotack, när Matt Damon sticker fram sin nuna i trailern börjar man onekligen ana oråd. Mer irriterande PK-kändis får man leta efter i Hollywood (och det säger trots allt en hel del).
http://www.youtube.com/watch?v=TJ7icVvDK9I
Det är en regel än ett undantag att vänsterdebattörer alltid skildrar företagsägare som skurkar och arbetarklass som den goda människan.
I mina funderingar finner jag att det är mer arbetarklass som står för kriminaliteten i samhället. Hela samhället kämpar för rättvisa och trygghet, men de som verkar bromsa det mest och sätter käppar i hjulet är arbetarklass.
Göran, att ”arbetarklassen” skulle vara speciellt kriminell låter som en mycket vild och ogrundad generalisering, såvida du inte kan backa upp det med fakta. Sammantaget luktar ditt resonemang mer marxist än misesstudent.
Egentligen är alla klasser lika kriminella. Det är bara typen av kriminalitet som skiljer sig åt och konsekvenserna av den. Jag hävdar dock att det är arbetarklass som står för våldsbrott och stöld av saker och därmed det som folk upplever som otryggt.
Observera att jag inte anser att viss brottslighet beror på klasstillhörighet typ att folk eldar bilar i Hjulsta eller något liknande eller att arbetslöshet skulle skapa brottslighet.
Oavsett lika underliggande libertarianska meningar någon från Mises kan komma hitta i filmen kommer den fortfarande ses som ett samhälle där inkomstfördelning/wealth distribution inte existerar och är orsaken till alla sociala problem. Sannolikt därför Matt Damon valde att medverka i filmen.
En annan recension av denna film som skiljer sig radikalt från andras recensioner:
http://takimag.com/article/elysium_neill_blomkamp_fools_the_critics_again_steve_sailer#axzz2bwZdVmg6
Stefan Molyneux´s recension av Elysium.
http://youtu.be/ycmzRMmr7dQ
Jag håller med om att filmens största svaghet baseras på antagandet ”att knapphet inte existerar, och att det enda som behövs är att man tvingar folk att dela med sig”. Jag störde mig på det förenklade synsättet i filmen.
Däremot håller jag inte med dig om att det skulle vara ”tröttsamt att se de rika utmålas som illasinnade och känslokalla människor som hatar alla fattiga”. Alltför många rika saknar medkänsla med de som inte är lika lyckligt lottade och de som inte tillhör den kategorin överlever nog den generaliserade smutskastningen.