Libertarianism – en rörelse värd att kapa?

Att libertarianska idéer börjar få spridning är mycket intressant, något särskilt intressant är det faktum att det är populärt både i kretsar som traditionellt kallar sig ”vänster” och ”höger”. Högern är huvudsakligen intresserad av frihet (eng : liberty), medan vänstern är intresserad av frigörelse. Dessvärre är högern generellt emot frigörelse, och vänstern generellt emot att någon får frihet till något annat än egalitärt vänstertänkande. Därav den oundvikliga konflikten mellan olika grupper som nu hävdar sig vara libertarianer[1]

På amerikanska Students For Liberty’s blogg publicerades nyligen en text från en ”före detta libertarian” – en text som jag tror skulle utgöra ett ypperligt exempel på varför vänstermänniskor ibland trillar in i libertarianska kretsar, och varför de borde åka ut med huvudet före.

Tillåt mig att citera, följt av sarkastiska kommentar :

”Jag började läsa saker bortom ”libertarianska litteratur” (eng . the libertarian canon), huvudsakligen kritisk teori, vilket gjorde mig tveksam till att försvara någon specifik ekonomisk eller social struktur. Jag säger inte att du inte kan läsa kritisk teori och fortsätta vara libertarian, men att läsa det skakar om dina grundläggande föreställningar om dig själv och världen något förbannat”[2]

Om en libertarian får sina grundläggande föreställningar omskakade av ”kritisk teori”, vilket är en kvasi-vetenskaplig/psykologisk ersatz-religion skapad av kommunisterna från Frankfurt-skolan (därefter upplockad av diverse vänstergrupper och till viss del även av amerikanska neo-cons) så satt sannolikt inte dessa föreställningar särskilt djupt. Vi kan snarare gissa oss till att dessa föreställningar var ett bekvämt sätt att kunna kalla sig ”radikal”, men p.g.a. att den libertarianska rörelsen inte helhjärtat accepterar egalitära ideal så kände någon att det var bekvämare att glida över till vänster-feminism istället.

Därtill, om man ser det som en stor händelse att börja läsa saker utanför ”libertariansk litteratur” så framstår man som något trångsynt, då det innebär att man tidigare trodde att man enbart borde, eller förväntades, läsa saker som var ”godkänd” libertariansk litteratur, bara för att man är libertarian. Då har man (bevisligen) missat poängen.

Ett sätt som libertarianer visar inom vilket kontext som deras ideer har utvecklats är då de vanemässigt ställer sig på arbetsgivarens sida i diskussioner gällande relationer mellan arbetsgivare-arbetstagare, särskilt då det handlar om diskriminering vid anställning och uppsägning.

Tja, en anledning detta kunde ju vara att den grundläggande principen inom libertarianism är frihet från statlig intervention, och utan sådan blir det ingen diskrimineringslagstiftning. Att diskriminera må inte alltid vara det snällaste, självklart beroende på vilken grund det görs på, men libertarianism handlar inte om snällhet, utan om principer, din rätt till din egen kropp, dina tillgångar och dina egna val. Att argumentera för förbud eller restriktioner gällande diskriminering gör att man omedelbart blir en icke-libertarian.

(…) toleransen gentemot rasistiska, misogyna och anti-LGBTQ människor både i rörelsen och utanför den. Vinden vänder långsamt mot trångsynthet i alla dess former, men det gör mig sorgsen när människor som hävdar att de älskar frihet (eng. liberty) inte står i första ledet utan istället har och försvarar dessa åsikter i den individuella frihetens namn. För de utanför den libertarianska rörelsen, och även vissa inom den, indikerar en sådan prioritering en önskan om att försvara och föreviga önskemålen hos rika, heterosexuella, vita män

En totalitär feminist som ogillar rika, heterosexuella, vita män försöker alltså föreläsa för libertarianer om vad de borde och inte borde tycka och tänka? Jag antar att hon blev förbannad när de libertarianska pojkarna beslutade att deras principer var viktigare än hennes yttre charm, och att hennes konvertering till radikal-feminism har en hel del med ett stukat ego att göra.

Återigen, individens frihet innebär även friheten att vara ett ar***le. Det betyder inte att det skall uppmuntras, eller att man inte skall påpeka för eventuella ar***len att de är ar***len, och bara för att de har rätt att vara ar***len betyder det inte att det nödvändigtvis är en bra sak att vara ett …., ja ni fattar poängen. Men om någon nu är ett ar***le så bör ingenting alls göras för att förhindra detta, förutom möjligvis diskriminering mot denne.

Och därtill – använder man nonsensartade akronymer[3] som tillhör särintresse-grupper som vill ha sociala fördelar för att de har en avvikande sexualitet, då har man givit upp rätten att bli tagen på allvar. För alltid.

Men varför bryr jag mig vad libertarianer gör som icke-libertarian? (…) Svaret är till viss del att jag spenderar så mycket tid runt libertarianer att jag utsätts för en stor risk för vidare frustration.

Game over! Någons stackars känsliga sinne utsetts för avvikande åsikter! Alla måste ändra sig så att inte jag blir upprörd! Det handlar om mig! Jag är viktig! Buhuhuhu! Snyft! Så var budskapet från ytterligare en feministisk korsridd….jämställd korsryttarinna[4]

Ännu viktigare är dock att den revolutionära andan finns där hos många av er, men diverse krafter (höger-fusionära och ett relativt bekvämt liv under status quo, för att nämna två) har lett libertarianer till reaktionära ställningstaganden (…)

Och så var det med det. Det enda som egentligen är viktigt är den revolutionära andan. Revolutionen är viktig, för den fyller oss med en känsla av mening. Revolution för och mot vad? Irrelevant! Vi måste revoltera! Våra föräldrar var elaka konservativa! Buuu! Jag måste förändra världen så jag kan känna mig duktig! Jag kräver frälsning genom gnäll och politisk propaganda!

Tacka Gud för att libertarianer (vissa) vänder sig högerut igen och börjar göra reaktionära ställningstaganden. Det som behövs är en reaktion mot den egalitära vänstern, och ett återupprättande av de traditionella friheter som utvecklades ur den europeiska traditionen. Vad vi INTE behöver är kramkalas med statskramare.

Vi behöver inte vara kamrater, men vi kan försöka bygga möjlighet för konstruktiv dialog mellan libertarianer och vänstern, och arbeta tillsammans för att montera ned de strukturer vi anser förtryckande.

Vi försöker en sista gång. Säg efter mig : Staten. Staten. Staten. Libertarianer anser att staten skall monteras ned. Därefter vill vi låta folk göra precis vad de vill[5]. Vänstern vill överta staten, och montera ned samhället och hela civilisationen. Den mest konstruktiva dialogen med vänstern låter följaktligen såhär :

Vänstern : Hej!
Libertarianer : Dra åt h**vete.

Mina åsikter i frågan torde vara relativt tydliga i det här skedet.

Detta blogginlägg har översatts och anpassats från ursprungligt inlägg på engelska språket här.


[1] Det här är mer ett fenomen i USA än i Sverige, då vänstern i Sverige inte längre har något som helst intresse i frihet från statsförtryck – ett ganska uppenbart resultat av ett par generationers vurmande för stater som sedan visade sig vara totalitära massmordsmaskiner. Den svenska organiserade vänstern är på intet sätt ”libertarianer”, däremot finns det även här libertarianer som har ”vänster-åsikter”.

[2] Nikodemus Ungh har i en mycket genomgående artikelserie förklarat vad ”kritisk teori” och Frankfurtskolan består av i sin serie ”Frankfurtskolan och väst-marxismen” (Del 1, Del 2, Del 3, Del 4)

[3] I Sverige heter det HBT eller HBTQ, medan det i USA heter LGBTQ. Huruvida detta innebär orättvis diskriminering eller generalisering i Sverige då Lesbiska & Gay alltså måste samlas under H för Homo vet jag inte, jag föreslår att RFSU, RFSL eller lämplig skitnödig riksdagspolitiker som vill ha rättvise-poäng från sexualitets-rörelsen startar en undersökning, utredning eller rättvise-kommission. Ta för all del skatte-pengarna till det från fattiga och gamla, det är så ni brukar göra.

[4] Med ursäkt till känsliga kvinnliga läsare : korset är säkert också en patriarkal förtrycks-struktur. Trots allt erbjöds inte Maria Magdalena privilegiet att dö i fruktansvärda plågor under tre dagar uppspikad på ett kors för mänsklighetens synder

[5] För att undvika sedvanliga kommentarer gällande kaos och anarki – ”vad de vill” innebär ”vad de vill” inom ett rättssystem baserat på negativa rättigheter.

11 kommentarer till ”Libertarianism – en rörelse värd att kapa?

  • Varför ska liberterianer alls vända sig vänsterut (statsdyrkare du inte gillar) eller högerut (till statsdyrkare du gillar)?

    Den radikala liberalismen har alltid varit i tvåfrontskrig dessa två grupperingar så varför vill så många ligga i säng med någon av dem?

    Det finns f.ö. frimarknadsanarkister med vänstervärderingar som inte är skyldiga till dina beskyllningar ovan, se t.ex. Roderick T Long.

    Att folk med konservativa sympatier överger liberterianismen till förmån för explicit etatistisk konservatism är förekommande, t.ex. Ed Feser och Gene Callahan, så det är knappast uppenbart att socialkonservatism utgör någon särskilt mycket mer stabil grund för liberterianism än vänstervärderingar. Både Rothbards new left samarbete och paleosamarbete var fiaskon.

    Vi behöver inte traditionella friheter i första hand, vi behöver den radikala frihet och principfasthet våra liberala föregångare t.ex. Bastiat eller Mises riskerade sina karriärer och liv för att främja.

  • Nu är det inte nödvändigtvis så att jag gillar statsdyrkare på högern heller – däremot tar jag en ”gammal-höger” som är för sänkta skatter och civilsamhället före egalitär-vänstern varje dag. Men självklart generaliserar jag – ALLA som har vänstervärderingar är inte spritt språngande galna, bara de flesta. Folk som är traditionell vänster, d.v.s. emot korporatism, statligt maktutövande och för arbetarklassens rätt till att organisera sig som de finner bäst har jag inget emot.

    Socialkonservatism är som sagt huvudsakligen ett försök att bevara det som finns kvar av ett traditionellt, kristet västeuropa (vilket inte är mycket). Såväl Bastiat och Mises (åtminstone under sitt tidiga liv) levde i det traditionella Europa, och den frihet de ville främja och försvara var just den som hade växt fram ur Europeisk tradition. Den klassiska liberalismen må ha varit radikal jämfört med mer rigida strukturer, men den var inte mot samhället och civilisationen likt nuvarande ”radikala” rörelser. Vare sig Bastiat eller Mises har mig veterligen någonsin förespråkat ”revolution”.

    Det vore för all del en fin dröm att tro att ett libertarianskt samhälle kan uppstå i ett kulturellt vakuum, jag tvivlar dock på att så är fallet.

    • Exakt! Bara för att frankfurtmarxismen verkar sikta på att förstöra samhället och ekonomin totalt så betyder det inte per definition att ingen av dess yttringar kan ha medfört några som helst positiva externaliteter.

  • Nej, det finns garanterat andra kulturella institutioner som skulle kunna möjliggöra frihet i den form vi talar om. Det har trots allt funnits ”delvis” fria delar av världen många gånger. Vi lever i ett delvis fritt samhälle nu.

    Den intressanta frågan är VAD behövs rent kulturellt för att möjliggöra frihet. Roger Scrutons ”A need for nations” är högst intressant i sammanhanget :

    http://www.roger-scruton.com/articles/1-politics-and-society.html

    Men det är nog ett ämne för en annan artikel. Möjligen en bok, eller en serie böcker.

  • För alla som vill leva i frihet så behöver väl inte alla bli fullfjädrade libertarianer – det finns sannolikt dem som inte någonsin vill det. Det räcker väl med att avskaffa de territoriella monopolen; jurisdiktionen och aggressions- och beskattningsmandaten, så att det uppstår panarki med en myllrande mångfald, inom allt större och större geografiska områden.

    • Det är i princip riktigt, men utifrån dagens statliga situation skulle det krävas en hel del ideologisk förändring bara att möjliggöra det. Dock mycket mindre än om alla ska leva i enlighet med ex. Rothbardiansk lag.

  • Är inte libertarianismen uttalat emot mening och mål? Så länge någon ställer upp på icke-våldsprincipen så är väl alla accepterade? Låt säga att du träffar en Marxist som förespråkar icke-våldsprincipen av den anledningen att han är övertygad om att ren kapitalism oundvikligen kommer leda till det klasslösa samhället – vad säger en libertarian till honom? Som jag ser det måste de vara fullständigt överens och säga: ”Vi är hundra procent överens om alla viktiga politiska principer – icke-våldsprincipen. Hur vi kommit fram till att principen är riktig och vad vi tänkt använda vår frihet till när den implementerats är likgiltigt”.

    Eller är det något jag inte förstår i libertarianismens ideologi?

    • Det stämmer.

      Men jag tror diskussionen rör mer vilken typ av bakomliggande filosofi som harmonierar med och stödjer ett libertarianskt system.

      Marxister som i ditt exempel borde kunna finnas men historiskt vet vi att marxister tenderar att strunta i NAP och älska etatistiskt våld.

      Hans tror att konservativa värden är rätt grund.

      Jag däremot tror att konservatism och Libertarianism är inkonsistenta och att konservatismen är fundamentalt sätt våldsbrukande, auktoritär och etatistisk. Likaledes tror jag att utpräglad vänsterkollektivism är det. Båda system är kollektivistiska och i intrinsikal motsättning (dock ej nödvändigtvis formell motsägelse) med ett verkligt fritt, individualistiskt system.

  • Skrämmer bort vitmaktsrörelsen och oseriösa en-topic’s-troll. ”Åh nej, vad kommer hända”. Sen är det inte nytt att libertarianer förespråkar underskott för att tvinga på nedskärningar. Det är den taktiken de tagit i USA och det har inte precis undgått framgång. Eller tycker du det är bättre att vi håller statsfinansierna i jättebra skick så att vänstern kan köra underskott och ”tvinga” högern till skattesänkningar? Tycker man kapitulerar då.

  • Detta sker givetvis genom att Ron Pauls ”revolution” gör att många fler får upp ögonen för någon slags frihetsideal som inkluderar en konstitutionellt begränsad stat. Om man är mini-etatist ser man detta som en stor seger eftersom det blir fler ”libertarianer” och, får man förmoda, därmed färre stor-etatister. Men för en sann radikal spelar det knappast roll hur många som vill ha ”lite” jämfört med ”mycket” – man är lika mycket gravid direkt efter befruktning som efter åtta månader. Det som spelar roll är huruvida man är gravid eller inte – att vara för en ”liten” monpoliserad och centraliserad våldsmakt är inte bättre än att vara för en ”stor” sådan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *