Libertarianismens logiska skönhet

HansHermann+Hoppe+hoppe2Denna intervju genomfördes av Joel Pinheiro da Fonseca för den brasilianska filosofitidningen Dicta & Contradicta.

JPF: Skulle övergången från ett etatistiskt samhälle till ett libertarianskt samhälle hjälpa eller stjälpa produktionen av finkultur?

Hoppe: Ett libertarianskt samhälle skulle vara avsevärt rikare och mer välmående och detta skulle garanterat hjälpa all sorts kultur. Men ett fritt samhälle – ett samhälle utan skatter och subventioner och utan så kallade ”immaterialrätter” – skulle producera en väldigt annorlunda kultur, med en annorlunda uppsättning varor, producenter, stjärnor och misslyckanden.

JPF: Du ser ett samband mellan ett samhälles regeringsform och dess moraliska värderingar och samhällsutveckling. Ser du ett liknande samband mellan olika regeringsformer och konstens och underhållningsindustrins estetiska standard och kvalitet?

Hoppe: Ja det gör jag. Demokratiska stater förespråkar systematiskt egalitarism och relativism. Inom det område som rör mänskliga relationer leder det till att idén om de eviga och universella rättviseprinciperna bryts ner tills de är helt borta. Lagen dränks i lagstiftning. Inom de områden som rör konst och estetik leder demokrati till att uppfattningen om skönhet och de universella skönhetsidealen bryts ned tills de till slut försvinner. Skönhet dränks av så kallad ”modern konst”.

JPF: Givet att libertarianska samfund, i en libertariansk värld, fritt kan kasta ut folk med avvikande åsikter, skulle detta leda till mer eller mindre intellektuell diskussion, om vi jämför med idag? Och hur skiljer det sig åt från en värld som består av traditionella monarkier?

Hoppe: Privat egendom för med sig att ägaren har rätt att diskriminera: att exkludera eller inkludera andra från sin egendom och bestämma vilka krav som ställs vid inkluderadet. Både inkluderande och exkluderande innebär kostnader och vinster för ägaren, som han väger mot varandra när han fattar sitt beslut. Hur som helst beror ägarens beslut på hans förnuft och hur han värderar sin egendom. Hans beslut kan visa sig vara korrekt vilket gör att han når det mål han ville uppnå, eller så visar det sig vara fel, men i vilket fall som helst är ägarens beslut ett förnuftigt beslut.

Den som grundar och utvecklar ett privat samfund kommer med andra ord sannolikt inte att exkludera folk enbart baserat på deras åsikter. Om han gjorde det skulle han sannolikt inte kunna attrahera mer än vad en sektledare skulle kunna samla ihop. Snarare kommer diskrimineringen snarare att baseras på uppträdande, hur folk uttrycker sig eller ser ut, på vad folk gör  och hur de beter sig offentligt, på språk, religion, etnicitet, sedvänja, samhällsklass etc. Ägaren diskriminerar för att uppnå en högre grad av beteendehomogenitet i samfundet, för att på så sätt försöka undvika spänningar och konflikter mellan olika samfund – i ekonomiska termer säger vi att detta reducerar transaktionskostnaderna. Ägaren gör detta eftersom han hoppas att detta beslut kommer att vara bra för hans egendom och för samfundet.

Detta innebär å ena sidan att det skulle finnas betydligt mer diskriminering i en libertariansk värld än i dagens etatistiska värld, som ju kännetecknas av anti-diskrimineringslagar och den allestädes närvarande påtvingade integrationen. Oavsett vilka andra kriterier som kommer att användas för att exkludera eller inkludera folk, kommer ägare inte att tolerera, och de kommer att diskriminera mot, kommunistiska eller socialistiska aktivister.  Eftersom dessa är fiender till den institution som själva samfundet baseras på kommer de att exkluderas eller kastas ut, men de skulle så klart fortfarande vara fria att etablera sina egna kommunistiska samfund, kibbutzer, eller andra ”livsstilsexperiment” som de kommer på.

För att summera, och slutligen besvara din fråga, kommer en libertariansk värld att karakteriseras av en långt större variation av annorlunda, men internt relativt homogena, samfund, och således kommer den intellektuella diskussionens omfång, mångfald och vigör med allra största sannolikt att långt överstiga allt som vi tidigare har upplevt.

JPF: Har libertariansk etik någon relation till vissa estetiska eller konstnärliga värdeomdömen? Finns det något inkonsekvent med en libertarian som älskar till exempel sovjetisk Realism?

Hoppe: Från en rent logisk synvinkel är libertarianism kompatibel med alla estetiska och konstnärliga stilar eller värdeomdömen. Jag är inte den första som har lagt märke till att Ayn Rands konstnärliga verk stilistiskt är slående lika den socialistiska sovjetiska realismen. På samma sätt har jag sett att det är fullständigt möjligt att vara en ”perfekt” libertarian som aldrig angriper någons person eller egendom, och samtidigt vara en fullständigt värdelös, otrevlig och till och med unken person.

Från en psykologisk synvinkel är det dock annorlunda. Här, inom psykologin, kan vi uppleva att livet som en fredlig luffare eller som någon som älskar sovjetisk realism på något sätt är inkompatibelt och står i motsättning till ett liv levt som en självmedveten libertarian. När vi ser sådant beteende eller smak hos någon som kallar sig själv libertarian skapar det en känslomässig eller estetisk bedrövelse eller dissonans. Och jag tror att det är med alla rätta. Eftersom den mänskliga upplevelsen karakteriseras av en integrerad helhet som består av tre förmågor: igenkännandet av sanning, rättvisa och skönhet.  Vi kan skilja på vad som är sant och falskt, vad som är rätt eller fel, och vi kan skilja det vackra (eller perfekta) från det fula (eller imperfekta) – och vi kan prata och reflektera om alla dessa tre uppfattningar. Ett fullständigt mänskligt liv borde alltså inte vara enbart sant och rättvist utan också ett gott liv. Kanske inte vackert eller perfekt, men ett liv som strävar efter skönhet och perfektion. Ett exemplifierande, moraliskt och estetiskt upplyftande och inspirerande liv. Det är detta som den fredlige luffaren och den som älskar sovjetisk realism saknar.

JPF: Kan konsten spela någon roll i formandet av politiska och filosofiska idéer? Kan det göras utan att det blir ideologisk propaganda?

Hoppe: Den visuella konstens och musikens syfte är att skapa skönhet i alla dess manifestationer. De har inga andra filosofiska implikationer. Men vacker konst och musik och libertarianism har en viktigt gemensam nämnare. Libertarianism är också vackert. Inte estetiskt så klart, men logiskt. Den är en enkel och elegant samhällsteori.

Beträffande den helt eller delvis berättande konsten är det sant att den kan vara ett sätt att förespråka politiska eller filosofiska idéer. Man kan kalla detta för propaganda. Men dessa idéer kan vara sanna och goda eller falska och onda. Även om jag inte är en särskilt konstnärlig person skulle jag hellre se att fler konstnärer propagerade för de sanna och goda idéerna som har att göra med privat egendom och kapitalism, som till exempel Ayn Rand gör, och att färre konstnärer propagerade för de falska och ondskefulla idéerna som har att göra med offentlig egendom och socialism som, till exempel, Bertolt Brecht. Men en filosofisk agenda är inte nödvändig för att skaps konst – man kan också berätta en historia för berättandets skull. Inte heller är ett filosofiskt syfte tillräckligt för att något ska vara konst. För att något ska vara konst måste det först och främst karakteriseras av sanningsenlighet (i dess bredaste betydelse), det måste vara begripligt, logiskt konsekvent, språk, uttryck och stil måste behärskas, och det måste finnas en känsla av mänsklighet och mänsklig rättvisa: av medverkan och av det avsiktliga och oavsiktliga i livet, av rätt och fel, och av gott och ont.

JPF: Har de idéer som intellektuella diskuterar någon praktisk påverkan på det mänskliga samhället?

Hoppe: Jag är inget stort fan av John Maynard Keynes, men han hade rätt när han sa:

“the ideas of economists and political philosophers, both when they are right and when they are wrong, are more powerful than is commonly understood. Indeed, the world is ruled by little else. Practical men, who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influence, are usually the slaves of some defunct economist”.

Faktum är att Keyns är just denna ekonom, som bidrar med de felaktiga idéer som intellektuellt förslavar dagens praktiska människor.

JPF: Är det akademiska livet idag en hälsosam miljö för en intellektuell? Kan han överleva som intellektuell någon annanstans?

Hoppe: Det beror på den intellektuelle. Det akademiska livet kan vara väldigt trevligt om man nöjer sig med att publicera politiskt korrekta vänsterplattityder år efter år. Å andra sidan, för en austro-libertarian – och än mer för en kulturkonservativ austro-libertarian – är det akademiska livet svårt och ofta outhärdligt. Uthållighet och tur kan göra att du lyckas, och överlever, men om du inte säljer dig eller i alla fall håller tyst måste du vara beredd på att betala ett högt pris.

Nuförtiden, tack vare internet, kan man även överleva som intellektuell utanför det officiella akademiska etablissemanget. Med minimala kostnader är konkurrensen hård, men möjligheterna verkar gränslösa. Det är uppmuntrande att se att det redan finns en samling austro-libertarianska intellektuella som har nått ut och kan tjäna pengar på detta sätt.

JPF: Om det fanns en trossats som du på magisk väg kunde förändra hos människor i dagens samhällen, vilken skulle du välja och varför?

Hoppe: Jag håller med min lärare och mentor Murray Rothbard. Det enda jag skulle vilja förändra är att folk lyckas se saker för vad de verkligen är. Jag vill att se ska inse att skatter är stöld, politiker är tjuvar och att hela statsapparaten och statsbyråkratin är en beskyddarverksamhet, en maffialiknande verksamhet, fast mycket större och mycket farligare. Kort sagt: jag vill att människor hatar staten. Om alla trodde på detta och gjorde detta, då skulle all statens makt, vilket Etienne de la Boetie visade, nästan omedelbart försvinna.

JPF: Vilken positiv påverkan hade Habermas på dig? Påverkade han dig även negativt på något sätt?

Hoppe: Habermas var min huvudsaklige filosofilärare under mina studier vid Goethe-universitetet i Frankfurt från 1968 – 74. Under hans föreläsningar kom jag i kontakt med den brittiska och amerikanska analytiska filosofin. Jag läste K. Popper, P. Feyerabend, L. Wittgenstein, G. Ryle, J. L. Austin, J. Searle, W.v.O. Quine, H. Putnam, N. Chomsky, J. Piaget. Jag upptäckte Paul Lorenzen och Erlangen-skolan, och Karl Otto Apels verk. Jag tycker fortfarande att det var en bra intellektuell träning.

Personligen ångrar jag alltså ingenting. Men om vi ser på den påverkan som Habermas har haft på Tyskland och den tyska opinionen, har den varit en total katastrof, i alla fall sett från en libertariansk synvinkel. Idag är Habermas Tysklands mest älskade intellektuella och han är den ”politiska korrekthetens” överstepräst, bestående av socialdemokrati, välfärds-etatism, multikulturalism, anti-diskriminering och en politisk centralisering som kryddas med en för Tyskland skräddarsydd anti-fascistisk retorik om en kollektiv skuld.

JPF: Är det värt att läsa skönlitteratur? Vilken är din favoritroman?

Hoppe: Detta måste varje person bestämma själv. Jag har personligen aldrig läst särskilt mycket skönlitteratur. Om jag vill läsa lite lättare saker läser jag vanligtvis historia, vilket inkluderar historiska romaner, biografier, eller litteratur- eller kulturkritik, i Menckens eller Tom Wolfes anda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *