Att försvara det oförsvarbara: Surkarten

forsvaradetoforsvarbaraFöreställ dig de problem den fastighetsutvecklare har som försöker ersätta ett kvarter med sönderfallande hyreshus med ett modernt bostadsområde, fullt utrustad med trädgårdar, simbassänger, balkonger och annan utstyrsel som kännetecknar bekvämt boende. Många problem uppstår, några med härkomst från statliga hinder (zonindelningslagar, licensieringskrav, mutor för godkännande av arkitektoniska planer). Nuförtiden är dessa omfattande, och absurda. I vissa fall, emellertid, utgörs ett ännu större problem av surkarten som äger och bor i det mest fallfärdiga hyreshuset i kvarteret. Han är överdrivet förtjust i sin byggnad och vägrar att sälja till varje pris. Byggaren erbjuder befängda summor pengar, men surkarten vägrar orubbligt.

Surkarten, som kan vara en liten gammal dam eller en bitter gammal man, har länge varit aktiv i sitt försvar av sitt hus mot intåg från motorvägsbyggare, järnvägsmagnater, gruvbolag, eller damm- och bevattningsprojekt.

Många västerländska filmers handling är baserad på detta motstånd. Surkarten och hans andliga själsfränder tjänade som inspiration för förordnandet av expropriationslagstiftning. Han har framställts som ett ståndaktigt mänskligt hinder mot utveckling, med fötterna stadigt planterade vid korsningen, och hans motto det hos ett högröstat, trotsigt ”nej.”

Fall som dessa finns i överflöd, och sägs visa surkartens hindrande av massans utveckling och välbefinnande. Detta populära perspektiv är, dock, felaktigt. Surkarten som framställs stå i vägen för utveckling, representerar faktiskt en av de största förhoppningar som utvecklingen någonsin haft – äganderätten. För övergreppet mot honom är ett förtäckt angrepp på själva begreppet privat egendom Vidare, om privat egendom betyder något, betyder det att ägare har rätten att fatta beslut när det gäller användningen av deras egendom, så länge som denna användning inte stör andra egendomsägare och deras rättigheter till användningen av sin egen egendom. När det gäller expropriation, då staten tvingar egendomsägaren att ge upp rättigheterna till sin egendom på villkor han inte frivilligt skulle välja, förkortas rätten till privat egendom.

De två huvudsakliga argumenten för privat egendom är det moraliska och det praktiska. Enligt det moraliska argumentet är människan, först och främst, den fullständiga ägaren av sig själv, och frukterna av sitt arbete. Principen bakom hans ägande av sig själv och hans föremål är homesteadingprincipen eller naturligt styre. Varje person är den naturliga ägaren av sig själv eftersom det ligger i sakens natur att varje persons egen vilja kontrollerar sina egna handlingar. Enligt homesteadingprincipen äger varje människa sin egen kropp, och han äger därför de saker som han producerar – de delar av naturen som hittills inte ägts av någon och som, när de blandas med hans arbete, omvandlas till produktiva föremål. De enda moraliska sätt för dessa föremål att ändra ägarskap är frivillig handel och frivilligt gåvogivande. Dessa sätt överensstämmer med den ursprungliga ägarens naturliga homesteadingrättigheter, för de är metoder genom vilka äganderätten ges upp frivilligt, i enlighet med ägarens vilja.

Låt oss anta att den egendom som ägs av surkarten tillskanskades genom denna process av naturlig homesteading. Om så är fallet, fanns det en ursprunglig homesteader, det existerade frivilliga försäljningar av marken eller så kan marken ha getts bort i form av en gåva någon gång. Marken passerade sedan till surkartens kontroll genom en obruten kedja av frivilliga arrangemang, alla förenliga med homesteadingprincipen, med andra ord, hans anspråk till marken skulle i detta fall vara legitim. Varje försök att rycka den från honom utan hans samtycke strider således mot homesteadingprincipen och är därmed omoraliskt. Det är en angreppshandling mot en oskyldig part. (Här kommer frågan om mark som har stulits att ställas. Faktum är att det mesta av jordens yta uppfyller detta kriterium. I sådana fall, om det finns bevis för att (1) marken har stulits, och (2) en annan individ kan hittas som är den rättmätige ägaren eller arvingen, måste denna persons äganderätten respekteras. I alla andra fall måste den faktiska ägaren betraktas den rättmätige ägaren. De facto ägande är tillräckligt när ägaren är den ursprungliga homesteadern eller när ingen annan legitim anspråksläggare kan hittas.) Många erkänner detta när surkarten motstår krav på hans egendom av privata företag. Det är uppenbart att ett privat intresse inte har rätt att inkräkta på ett annat privat intresse. Emellertid, när det är staten, som representeras av expropriationslagar verkar fallet annorlunda. För staten, antas det, representerar alla människor, och surkarten påstås blockera utvecklingen. Ändock i många fall, om inte alla, används statliga expropriationslager för att främja privata intressen. Många urbana omlokalisering program, till exempel, utförs på uppdrag av privata universitet och sjukhus. Mycket av konfiskeringen av privat egendom genom expropriationslagar genomförs för specialintressens lobbygrupper och andra påtryckningsgrupper. Konfiskeringen av den mark på vilken Lincoln Centrum för scenkonst i New York City byggdes är ett exempel på detta. Detta landområde utdömdes för att ge plats för ”hög kultur.” Människor tvingades sälja sin mark till priser staten var villig att betala.Vems kultur detta centrum betjänar står klart för alla som läser listan över prenumeranter till Lincoln Center. Den är en Vem är vem över den härskande klassen.

Vid betänkande av den andra uppsättningen argument för privat äganderätt, de praktiska argumenten, finns det ett baserat på konceptet förvaltarskap. Under privat förvaltarskap, hävdas det, får fastigheten ”bästa” möjliga vård. Vem som kontrollerar fastigheten är inte viktigt. Vad som är viktigt är att alla fastigheter ägs privat, att exakta linjer mellan fastigheterna tydligt märks av, och att inga påtvingade eller ofrivilliga överföringar av fastigheter tillåts. Om dessa villkor uppfylls, och en laissez-faire marknad bibehålls, kommer de som ”missköter”” sin egendom förlora vinster de annars kunde ha tjänat, och de som vårdar sin egendom kan ackumulera kapital. Således kommer de som är bättre på att bibehålla ett gott förvaltarskap så småningom bli ansvariga för mer och mer, eftersom de har råd att köpa upp extra fastigheter med sina inkomster, medan de dåliga förvaltarna kommer ha mindre och mindre. Den allmänna nivån av förvaltarskap kommer därför stiga, och bättre vård kommer att utövas över egendom i allmänhet. Förvaltarskapssystemet, genom att belöna goda förvaltare och bestraffa dåliga, höjer den genomsnittliga nivån av förvaltarskap. Det gör så automatiskt, utan politiska röster, utan politisk utrensning, och utan krångel eller fanfar.

Vad händer när staten går in och stöttar, genom lån och bidrag, sviktande företag som förvaltas av inkompetenta människor? Effektiviteten i förvaltningssystemet avtar, om inte förstörs helt. De misslyckade företagen skyddas av statliga subventioner från konsekvenserna av deras misskötsel. Sådana statliga överträdelser tar många former – beviljandet av franchising, licenser och andra typer av monopolfördelar till en utvald individ eller grupp; beviljande av tullar och kvoter för att skydda ineffektiva inhemska ”förmyndare” mot konkurrens från mer effektiva utländska förvaltare, och utdelandet av statliga kontrakt som perverterar allmänhetens ursprungliga konsumtionsönskemål. Alla utför de samma funktion. De gör det möjligt för staten att gå emellan en dålig förmyndare och en allmänhet som har valt att inte vara kund hos honom.

Vad händer om staten går emellan på motsatt sätt? Vad händer om den försöker påskynda den process genom vilken goda förvaltare förvärvar mer och mer egendom? Eftersom tecken på god förvaltning på en fri marknad är framgång, varför kan inte staten helt enkelt analysera den nuvarande fördelningen av egendom och kapital, fastställa vem som har lyckats och vem som misslyckats, och sedan slutföra överföring av egendom från fattiga till rika? Svaret är att marknadssystemet fungerar automatiskt, det gör dag till dag justeringar som direkt respons på kompetensen hos de olika förvaltarna. Statliga försök att påskynda processen genom att överföra pengar och egendom från de fattiga till de rika kan endast göras på grundval av de berörda förvaltarnas förflutna beteende. Men det finns ingen garanti för att framtiden kommer att likna det förflutna, att de som var framgångsrika företagare i det förflutna kommer att vara framgångsrika företagare i framtiden! På samma sätt finns det inget sätt att veta vem bland de nuvarande fattiga har den inneboende kompetens för att så småningom lyckas på en fri marknad. Statliga program, som skulle behöva vara baserade på förflutna prestationer skulle vara godtyckliga och inneboende konstlade. Surkarten är en arketyp av en ”bakåtsträvande”, usel individ, som enligt alla måttstickor är en dålig föreståndare. Således är han en utmärkt kandidat för ett statligt program vars mål är att påskynda marknadens process genom vilken goda förvaltare förvärvar mer egendom och dåliga förvaltare förlorar sina. Men detta är, som vi har sett, ett program dömt att misslyckas.

Det andra praktiska försvaret av privat egendom kan kallas det praxeologiska argumentet. Detta perspektiv fokuserar på frågan om vem som ska utvärdera transaktioner. Enligt den är den enda vetenskapliga utvärdering som kan göras av ett frivilligt utbyte att alla parter tjänar på det i ex ante meningen. Det vill säga, då handeln utförs, värderar båda parter vad de kommer att få mer än de värderar vad de kommer att ge upp i utbyte. Parterna skulle inte frivilligt göra utbytet om inte, vid tidpunkten, var och en värderade vad som skulle fås mer än vad som skulle ges upp. Således kommer ett misstag i ett utbyte inte att göras i ex ante meningen. Däremot kan ett misstag göras i ex post meningen – efter att handeln har slutförts, kan man ändra sin utvärdering.

Dock återspeglar handeln i de flesta fall vanligen båda parternas viljor. Hur är detta relevant för surkartens situationen, som är åtalad för att blockera utvecklingen och hindra den naturliga överföringen av egendom från de mindre skickliga till de mer skickliga? Enligt praxeologisten är svaret på frågan ”Borde inte han tvingas att sälja sin fastighet till de som kan förvalta den mer produktivt?” ett rungande ”nej”. Den enda utvärdering som kan göras, ur ett vetenskapligt perspektiv, är baserad på frivillig handel. En frivillig handel är i ex ante meningen bra. Om surkarten vägrar ett utbyte är ingen negativ bedömning möjlig. Allt som kan sägas är att surkarten värderar sin fastighet till mer än vad utvecklaren kunde eller var villig att betala. Eftersom inga interpersonella jämförelser av nytta eller välbefinnande har vetenskaplig grund (det finns ingen enhet genom vilken sådana saker kan mätas, än mindre jämföras mellan olika människor), finns det ingen legitim grund till att säga att surkartens vägran att sälja sin fastighet är skadlig eller orsakar problem. Det är sant att surkarten val hämmar fastighetsutvecklarens mål. Men det är också sant att fastighetsutvecklarens mål är lika hämmande för den gamla surkartens mål.

Det är uppenbart att surkarten inte står under någon skyldighet att omintetgöra sina egna önskningar för att uppfylla någon annans. Ändå är surkarten ofta föremål för omotiverat klander och kritik medan han fortsätter att agera med integritet och mod ställd inför enormt socialt tryck. Detta måste upphöra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *