Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 4.7

PARALLELLER MELLAN DEPOSITIONSSKAPANDE OCH UTGIVNING AV BANKSEDLAR UTAN TÄCKNING

moneybankcyclesEn ekonomiska analys av utgivningen av sedlar utan täckning – en verksamhet som växte fram långt efter upptäckten av fractional-reserve banking – är inte ett av denna boks huvudsyften.[1] Det kan dock vara nyttigt vid denna tidpunkt att i viss detalj beakta de redovisningstekniska och juridiska aspekterna av utgivning av sedlar utan täckning då dess effekter som vi kommer att se är identiska med de som produceras av bankers skapande av lån och saldon ur intet.

Låt oss föreställa oss att ett bankväsende just håller på att växa fram och att banker agerar som verkliga depositionsmottagare av pengar enligt det särskilda depositionsavtalet. Så länge de allmänna rättsprinciper som vi studerade från kapitel 1 till 3 upprätthålls kommer bankerna att ta emot penningenheter (normalt guld eller någon annan typ av varupengar[2]) och behålla dem i sina valv. I utbyte kommer de att ge sina insättare depositionscertifikat, kvitton eller sedlar för hela det insatta beloppet. En bank som korrekt honorerar sina åtaganden kommer att göra följande ingång i sin bokföring:

54

Om banken uppfyller sina åtaganden under en utdragen tidsperiod och om människor till fullo sätter sin tillit till den står det klart att allmänheten gradvis kommer att börja använda sedlarna (eller depositionskvittona som banken ger ut i utbyte mot de insatta penningenheterna) som om de vore faktiska enheter av varupengar, vilket förvandlar banksedlarna till penningenheter (eller fullständiga penningsubstitut, för att använda Mises terminologi). Givet att pengar är en nutida vara som människor använder som bytesmedel och inte för sin egen konsumtion så kan insättarnas nyttjande av sedlar som pengar fortlöpa under en obegränsad tid om insättarna har förtroende för banken (de behöver inte gå till banken och ta ut penningenheterna som de ursprungligen satte in). När denna situation uppstår kan bankirer börja känna sig frestade att ge ut depositionskvitton för ett belopp som överstiger summan penningenheter som de facto har satts in.

Det är uppenbart att bankirer, om de ger efter för denna frestelse, bryter mot allmänna rättsprinciper och inte bara gör sig skyldiga till falskmynteri (genom att ge ut ett falskt kvitto utan täckning av en motsvarande insättning), utan även bedrägeri genom att presentera som betalningsmedel ett dokument som i verkligheten saknar någon täckning.[3] Om människor ändå sätter tillräckligt med tillit till banken och bankiren av erfarenhet vet att en reservkvot, c, på 0,1 kommer att göra det möjligt för honom att fullgöra sina åtaganden så kommer han att kunna ge ut uppemot nio gånger så många falska depositionskvitton eller banksedlar. Hans motsvarande kontering ser ut som följer:

55

Vi har antagit att banken använder de förfalskade sedlarna till att ge ut lån, men den skulle kunna använda dem för vilket syfte som helst, exempelvis till att köpa andra tillgångar (såsom lyxiga byggnader) eller helt enkelt till att betala löpande kostnader. Om banken använder sedlarna för att bevilja lån kommer dess balansräkning att se ut enligt följande:

56

Om människor har förtroende för banken kommer låntagare att gå med på att erhålla sina lånade medel i sedlar, vilka kommer att cirkulera som om de vore pengar. Under dessa omständigheter kanske bankiren till och med tror, med goda skäl, att ingen någonsin kommer att återlämna dessa sedlar till banken för att ta ut de pengar som ursprungligen sattes in. I samma ögonblick som bankiren bestämmer sig för att detta är fallet kan hans omdöme beskrivas av en bokning vilken identifierar de 9 000 000 i falska sedlar som har satts i omlopp av banken som en del av årets vinst, en vinst som bankiren fritt kan lägga beslag på. Följande konteringar kommer att göras:

57

Dessa konteringar avspeglar att bankiren är säker på att han aldrig kommer att behöva lösa in sedlarnas belopp, då hans sedlar cirkulerar som pengar. Bankens balansräkning kommer att se ut såhär:

58

Från denna balansräkning kan vi dra slutsatsen att ingen kommer att återföra sedlarna till banken och ta ut de insatta pengarna när väl sedlarna har fått status av att vara penningenheter, eftersom de cirkulerar fritt och själva betraktas som pengar. Endast 1 000 000 av de utgivna sedlarna är registrerade i skuldkolumnen, då 10 procent är tillräckligt för att tillgodose den normala efterfrågan på inlösningar. Följaktligen är denna balansräkning detsamma som ett tillkännagivande av det bedrägeri som banken begår när den emitterar sedlar för ett belopp som överstiger summan av insatta medel. Bankirer har aldrig bokfört utgivningen av sedlar utan täckning på detta sätt, då det till fullo skulle avslöja deras bedrägeri. Genom ohederliga handlingar skadar de tredje part, vars pengar förlorar värde till följd av penningmängdens ökning, för att inte tala om ekonomiska kriser och recessioner, en effekt som vi kommer att beakta senare. Ändå är denna sista balansräkning uppenbarligen ärligare i den meningen att den åtminstone blottlägger bankirens förehavanden och det faktum att utgivningen av sedlar utan täckning utgör en aldrig sinande finansieringskälla som möjliggör för bankirer att lägga beslag på en mycket stor mängd rikedomar.

Läsaren har säkerligen noterat att konteringarna (54) till och med (56) är identiska med de som vi studerade med hänsyn till depositioner. Sedlar utan täckning och sekundära depositioner har de facto identiska egenskaper och producerar samma ekonomiska effekter. Faktum är att de representerar samma verksamhet och ger identiska resultat i bokföringen.

Båda aktiviteterna genererar betydande tillgångar för banker, som gradvis övertar rikedom från alla ekonomiska aktörer på marknaden genom en process som dessa aktörer inte förstår eller kan spåra, en process som leder till små nedgångar i köpkraft för de penningenheter som vi alla använder oss av i samhället. Kreditexpansion får sin täckning genom skapandet av nya kontobehållningar eller sedlar, och eftersom dessa i sig själva, ur allmänhetens subjektiva infallsvinkel, betraktas som pengar kommer de aldrig att lösas in under normala förhållanden. På detta sätt lägger banker beslag på stora mängder rikedom som de ur redovisningssynpunkt garanterar värdet på med hjälp av konton eller sedlar, vilket ger dem möjligheten att överskyla att de själva ekonomiskt sett är de enda förmånstagarna som helt och fullt drar nytta av dessa tillgångar. De har följaktligen funnit en aldrig sinande finansieringskälla som förmodligen inte kommer att kräva någon motprestation, ett ”lån” som de aldrig behöver betala tillbaka (vilket när allt kommer omkring är detsamma som en ”gåva”). Ur ett ekonomiskt perspektiv är banker och andra liknande ekonomiska aktörer de som tjänar på dessa extraordinära omständigheter. De besitter den enorma makten att skapa pengar, och de använder denna makt för att ständigt utöka sina tillgångar, öppna nya kontor, anställa ny personal etc. Vidare har de lyckats behålla sina förehavanden relativt undanskymda för större delen av allmänheten, inklusive för ekonomer, genom att täcka sin utlåning med skuldkonton (avistakonton eller sedelkonton) som inte sammanfaller med deras faktiska egna kapital. Kort sagt har bankirer upptäckt sin de vises sten (lik den man sökte efter på medeltiden), vilket möjliggör för dem att skapa nya penningenheter ur tomma intet och följaktligen att generera hemliga rikedomar samtidigt som tredje part bedras och tar skada av processen. Enligt redovisningen erkänns insättare formellt som ägarna till dessa rikedomar, men i praktiken tillhör de inte någon alls (i ekonomisk mening tillhör de emellertid bankirerna själva). Som vi tidigare nämnde är insikten om detta faktum grundläggande för våra argument i det sista kapitlet, där vi föreslår en reformplan för banksystemet.

De rikedomar som banker gradvis har samlat på sig kan och måste återlämnas till medborgarna. Genom en privatiseringsprocess bör de göras tillgängliga för olika syften av stor betydelse för samhället (exempelvis till att betala av statsskulden eller genomföra en övergång till ett privat socialförsäkringssystem baserat på investeringar).

Parallellerna mellan utgivningen av sedlar utan täckning och kreditexpansion som understöds av sekundära depositioner skapade ex nihilo är nu uppenbara. Faktum är att alla de argument som har presenterats på föregående sidor gäller för såväl banksedlar som avistakonton. Låt oss, med detta i åtanke, hastigt beakta några möjliga konteringar när exempelvis utlåning beviljas mot utgivning av sedlar:

59

I detta fall beviljar banken lån ur intet genom att helt enkelt emittera ”falska” sedlar och ge dem till låntagare. I värsta fall återför låntagare sedlarna till banken för att ta ut enheter av varupengar, varpå bankens balansräkning kommer att se ut såhär:

60

Om vi antar att låntagarna betalar dessa pengar till andra individer som så småningom för dem till en annan bank, exempelvis Bank B, som också ger ut sedlar utan täckning, så skulle Bank B göra följa ingångar i sin bokföring:

61

Balansräkningen för bank B skulle se ut som följer:

62

Processen fortgår på detta sätt och sprider sig genom banksystemet. Om vi antar att kassakvoten, c, för sedlar är 0,1 och k = 0, så vet vi att systemet ur intet kommer att kunna skapa:

           (41)

 

penningenheter i form av sedlar som saknar täckning i ursprungspengar (guld eller någon annan typ av varupengar).

Vi skulle ha fått samma resultat i fallet med en bank med monopolställning med en kassakvot, c, på 0,1 och ett k-värde på 1 – en bank som åtnjuter allas tillit och affärer. I detta fall uppgår kreditexpansionen, x, till:

(42)

 

 

och när k = 1 är x lika med

42b

 

sedlar skapade ex nihilo.

Om vi antar att alla banker ger ut sedlar samtidigt och erhåller nya ursprungliga penningenheter i samma takt så kommer varje enskild bank – trots att kassareserverna hålls oförändrade – att kunna generera sedlar till ett värde av:

42c

 

 

Detta är samma formel som vi tillämpade på depositioner. Följande konteringar kommer att göras:

63

Vi skulle också kunna reproducera alla de konteringar för det mer allmänna fall i vilket k > 0 (i vårt förra exempel var k = 0,2). Om c = 0,1 så kommer banken, för varje 1 000 000 p.e. som den erhåller, att kunna ur tomma intet skapa nya sedlar för ett belopp som uppgår till:

(43)

 

 

Med andra ord kommer banken ha förmågan att skapa 1 097 560 p.e. i form av sedlar utan täckning. Vi skulle kunna kopiera alla resultat vi erhöll för bankkontosaldon steg för steg, vilket visar att det inte föreligger någon ekonomisk skillnad mellan utgivningen av sedlar utan täckning och kreditexpansion ex nihilo med täckning i kontosaldon som skapats ut tomma intet. Den enda skillnaden av vikt är av juridisk natur, då utgivningen av sedlar utan täckning i enlighet med allmänna rättsprinciper implicerar falskmynteri och bedrägeri, medan penningdepositionsavtalet endast innefattar förskingring.

Ändå finns det vissa skillnader när det gäller hur handlingen utförs. Banksedlar tar formen av löpande skuldebrev och har ett inlösenbelopp, vilket gör det möjligt att överföra sedlarna från person till person utan att det är nödvändigt för banken att göra några konteringar i sin bokföring (som en följd minskar bankens kostnader för transaktioner). I motsats till detta ger konton kunder möjligheten att kunna skriva ett exakt belopp på en check eller betalningsorder utan att behöva överlämna ett specifikt antal sedlar till ett bestämt värde. Att bankiren måste följa transaktionerna som görs och notera dem utgör emellertid en nackdel.

Om man bortser från dessa juridiska och praktiska skillnader är ändock de två procedurerna i grunden identiska ur ekonomisk synpunkt och producerar samma effekter. Som vi emellertid senare kommer att se insåg teoretiker när penningteori först utvecklades endast det omoraliska i skapandet av sedlar utan täckning och den allvarliga skada som detta förorsakar. De insåg inte till en början att kreditexpansion med täckning i depositioner som genererats ur intet har samma effekter och de satte inte ner foten mot denna verksamhet. Detta förklarar varför Peel Act från 19 juli 1844, grunden för alla moderna banksystem, förbjöd sedlutgivning utan täckning men ändå misslyckades kapitalt med att uppfylla sitt syfte att upprätta monetär stabilitet och erbjuda en adekvat definition och skydd av medborgarnas äganderätt i förhållande till bankväsendet. Dess misslyckande berodde på lagstiftarnas oförmåga att förstå att bankdepositioner med fraktionella reserver har precis samma karaktär och ekonomiska effekter som sedlar utan täckning. Följden var att lagen inte kom att förbjuda fractional-reserve banking utan även fortsättningsvis tillät den gamla sedvänjan av att ”ge ut” sekundära depositioner utan täckning. I verkligheten föregick sekundära depositioner utgivningen av sedlar som saknar täckning, men eftersom det föregående visade sig vara mycket mer komplext förbjöds endast den senare (alltför sent). Penningdepositionsavtalet med fraktionella reserver tillåts än idag enligt lag, även om denna aktion har samma ekonomiska karaktär och producerar samma skadliga effekter som utgivningen av sedlar utan täckning, vilket förbjöds 1844 av Peel Act.[4]


[1]           Usher, The Early History of Deposit Banking in Mediterranean Europe, s. 9 och 192.

[2]           Översättarens fotnot: eng. ”commodity money”.

[3]        Den som har utgett ett särskilt löfte om att lösa in tydligt definierade paket av varor i utbyte mot vissa individuella dokument kan inte ställa ut några dylika löftespapper utan att inneha motsvarande varor. Om han gör det kommer han att fortlöpande göra sig skyldig till bedrägeri och dömas därefter eller ställa in betalningarna när vissa dokument uppvisas. (Jevons, Money and the Mechanism of Exchange, s. 209)

[4]           Som kapitel 8 kommer att avslöja i större detalj (s. 605 ff. och 625 ff.) var den spanska skolastikern Luis de Molina den förste teoretikern som insåg att bankdepositioner är pengar och att fractional-reserve banking blåser upp penningmängden. Se Molina, Tratado sobre los cambios, redigerad och kompletterad med förord av Fransisco Gómez Camacho (Madrid: Instituto de Estudios Fiscales, 1991; den första utgåvan publicerades i Cuenca 1597). Se spec. Disputacion 409, s. 145–56, spec. s. 147. Luis de Molina iakttog dock inte parallellerna mellan sekundära depositioner och sedlar utan täckning, då banker under denna tid inte hade börjat exploatera möjligheten att ge ut sedlar. Det var inte förrän 1797 som Henry Thornton för första gången skulle hänvisa till ekvivalensen mellan sedlar och depositioner (se hans svar från 30 mars 1797 i ”Evidence given before the Lords´ Committee of Council of the 27th February 1797,” reproducerad i An Inquiry into the Nature and Effects of the Paper Credit of Great Britain, F.A. Hayek, red. (Fairfield, N.J.: Augustus M. Kalley, 1978), s. 303. Flera år senare nåddes samma slutsats av Walter Boyd, James Pennington och Pennsylvania-senatorn Condy Raquet, vilka menade att både avistakonton och banksedlar utgjorde delar av penningmängden och att varje bank som inte omedelbart och på begäran lyckades lösa in sedlar bör förlora sin oktroj, på samma sätt som att varje bank som misslyckades med att omedelbart och i kontanter möta begäran om uttag av kontobehållningar som banken hade gett ut gjorde [se ”Report on Bank Charters” av Condy Raquet, inkluderad i Journal of the Senate, 1820–1921,  Pennsylvania lagstiftande makt, s. 252–68 och Murray N. Rothbards anknytande kommentarer i hans bok The Panic of 1819: Reactions and Policies (New York och London: Columbia University Press, 1962), s. 148]. Talande nog var företrädare för Bankskolan de första att (med all rätt) insistera på det högst paradoxala i att försöka begränsa utgivningen av sedlar utan täckning samtidigt som man inte förespråkar samma åtgärder när det gäller depositioner, givet att sedlar och depositioner är av exakt samma ekonomiska karaktär. Se exempelvis James Wilsons bok Capital, Currency and Banking (London: The Economist, 1847), s. 282; se även Vera Smiths kommentarer i hennes bok The Rationale of Central Banking and the Free Banking Alternative, s. 89. Smith påpekar uppmärksamt följande när hon hänvisar till Wilson och Valutaskolans grova traverklamp i form av en oförmåga att inse de ekonomiska parallellerna mellan sedlar och depositioner:

Det skäl som Valutaskolan normalt gav för denna distinktion var att banksedlar ökade mängden pengar i omlopp, medan depositioner inte gjorde det. Wilson kunde självfallet inte acceptera detta argument. Som företrädare för Bankskolan förnekade han både att sedelutgivning kunde drivas på till olämpliga nivåer så länge strikt inlösningsrätt rådde och poängterade att den påstådda skillnaden mellan sedlar och kontomedel var ogiltig. Men det förnekades ändå i vissa kretsar att ställningar på avistakonton utgjorde del av penningmängden, och troligtvis var detta inte allmänt erkänt före MacLeods tid. (s. 89)

Wilson påpekade helt korrekt denna motsägelse; givet den ekonomiska ekvivalensen mellan sedlar och depositioner är argumenten för att reglera utgivningen av en av typerna utan täckning mutatis mutandis direkt tillämplig på den andra. Samma inkonsekvens dök upp nästan ett århundrade senare hos försvarare av det särskilda depositionsavtalet med värdepapper i vilket banken tillåts begagna sig av de insatta varorna. Denna kontrovers inleddes i början av 1900-talet rörande bankpraxis i Barcelona. Under denna tid ifrågasattes och fördömdes starkt utnyttjandet av fraktionella reserver i relation till särskilda depositioner av värdepapper. Som försvarare av detta avtal helt korrekt påpekade under denna tid bör de invändningar som förts fram mot denna verksamhet också tillämpas på penningdepositionsavtal med fraktionella reserver (se relaterade reflektioner i kapitel 3).


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *