Fjärde lektionen – Nationalism, socialism och våldsam revolution

marxDen marxistiska doktrinen förnekar inte möjligheten att det finns en absolut sanning. Däremot hävdar den att absolut sanning endast kan nås i det klasslösa samhället, eller snarare i det proletära klasslösa samhället.

Lenins främsta bok [1], eller i alla fall hans mest omfattande bok (som nu är tillgänglig i Collected Works of Lenin), fick vissa att kalla honom för filosof. Större delen av Lenins kritik av sina motståndares idéer går ut på att kalla dem borgerliga. Lenins filosofi är enbart en återupprepning av Marx filosofiska idéer; i viss mån är han inte ens på samma nivå som andra ryska marxistiska författare.

Marxistisk teori eller filosofi utvecklades inte i länder där det fanns kommunistiska partier. Folk som vi kallar marxister hävdar att de endast tolkar Marx; de har aldrig försökt att förändra något av det Marx sa. Men Marx motsäger sig själv, så det är möjligt att citera honom från alla möjliga perspektiv. Marx har haft ett avsevärt inflytande på alla författare som har levt sedan Marx dog, även om det vanligtvis inte erkänns att dessa författare påverkats av honom.

Även om marxister endast menar att de tolkar Marx så hade en marxist, en författare, ett stort inflytande, inte bara på sin lilla grupp följeslagare utan även på andra författare. Georges Sorel [1847 – 1922] – som inte ska misstas för Albert Sorel [1842 – 1906] – var en framstående historiker som utvecklade en filosofi som i stor grad skiljer sig åt från marxistisk filosofi och som påverkade politiska aktioner såväl som det filosofiska tänkandet. Sorel var en timid borgerlig intellektuell, en ingenjör. Han diskuterade med sina vänner i en bokhandel som ägdes av Charles Péguy [1873 – 1914], som var en revolutionär socialist. Under årens lopp ändrade Péguy sin åsikt och vid slutet av sitt liv var han en övertygad katolik. Péguy hade många konflikter med sin familj, och han stack ut genom sitt umgänge med Sorel. Péguy var en handlingens man; han dog 1914 under krigets första veckor.

Psykologiskt hörde Sorel till den gruppen av människor som drömmer om att agera men som aldrig gör det; han stred aldrig. Som författare var han dock väldigt aggressiv. Han hyllade grymhet och beklagade sig över att grymheten spelade en allt mindre roll i våra liv. I en av sina böcker, Reflections on Violence, menade han att det var ett tecken på förfall att marxistiska partier som kallade sig själv revolutionära hade blivit parlamentariska partier. Var är revolutionen om du befinner dig i parlamentet? Han gillade inte fackföreningar heller. Han menade att fackföreningar borde överge sina hopplösa försök att höja lönenivån och anta den revolutionära processen istället för det konservativa förhållningsättet.

Sorel såg tydligt motsägelserna i det marxistiska systemet, som å ena sidan talade om revolution och å andra sidan sa att ”socialismens ankomst är oundviklig, och man inte skynda på dess ankomst eftersom socialism inte kan komma innan de materiella produktionskrafterna har uppnått allt det som är möjligt inom den gamla samhällsramen”. Sorel såg att denna idé om oundviklighet stod i motsats till idén om revolution. Det är denna motsägelse som alla socialister ställs inför – till exempel Kautsky. Sorel antog helt och hållet idén om revolution.

Sorel krävde att fackföreningarna antog en ny taktik, action directe – attackera, förstör och sabotera. Han ansåg att denna aggressiva politik enbart var en försmak på vad som skulle hända den fantastiska dag då alla fackföreningar gick ut i ”allmän strejk”. På denna dagen skulle alla fackföreningar utropa: ”Från och med nu kommer vi inte att arbeta mer. Vi vill helt och hållet förstöra nationen”. Allmän strejk är endast en synonym för den levande revolutionen. Denna idé, action directe, kallas ”syndikalism”.

Syndikalism kan betyda arbetarnas ägande av industrin. Med detta menar socialister att staten äger och styr å folkets vägnar. Sorel ville uppnå detta genom en revolution. Han ifrågasatte inte uppfattningen att historien ledde mot socialism, att det fanns en sorts instinkt som förde människor mot socialism, men Sorel menade att detta var en vidskepelse, en inre drift som inte kunde analyseras. På grund av detta har hans filosofi jämförts med Henri Bergsons élan vital (myter, sagor, fabler och legender). Men i Sorels doktrin betyder ”myter” något helt annat – det är ett påstående som inte kan kritiseras på ett rationellt sätt.

  1. Socialism är ett mål
  2. Den allmänna strejken är det medel som leder dit.

De flesta av Sorels skrifter är daterade mellan 1890 och 1910. De hade ett enormt inflytande på världen, inte enbart på de revolutionära socialisterna, utan också på rojalisterna, de som stödde återupprättandet av Huset Nassau-Oranien, ”Action française”, och i andra länder ”Action nationale”. Men i längden blev alla dessa partier gradvis lite mer ”civiliserade” än Sorel hade hoppats att de skulle bli.

Det var den franska syndikalismen som påverkade 1900-talets allra viktigaste rörelse. Lenin, Mussolini och Hitler influerades allihopa av Sorel, av idén om handling, av idén att döda och inte tala. Sorels inflytande på Mussolini och Lenin har aldrig ifrågasatts. För hans inflytande på nazismen, se Alfred Rosenbergs [2] bok The Myth of the 20th Century. Den grundläggande rasistiska idén lånades från fransmännen. Den enda som egentligen bidrog med något till den marxistiska idén var Sorel, tillsammans med en grupp syndikalister – en relativt sett liten grupp som uteslutande bestod av intellektuella och rika, som ”penthouse Bolsjevikerna” i New York. Gång på gång upprepade de att det endast var arbetarna som hade tillräckligt med kraft och klassmedvetande för att kunna förstöra det borgerliga systemet.

Centrumet för den marxistiska aktiviteten flyttade från Tyskland till Frankrike. Den allra flesta marxistiska verk är på franska. Sorels verk skrevs på franska. Om vi bortser från Ryssland finns det fler marxister i Frankrike än i något annat land; i Frankrike diskuteras dock kommunism mer än i Ryssland. Ècole Normale Supérieure i Paris var ett viktigt centrum för marxismen. Bibliotekarien Lucien Herr [1864 – 1926] hade ett stort inflytande. Han var den franska marxismens fader. Med tiden som före detta studenter vid Ècole Normale Supérieure blev viktigare och viktigare så spred skolan marxismen över hela Europa.

I stort sett befann sig de andra europeiska länderna i samma situation som Frankrike. När universiteten inte tog till sig marxismen tillräckligt snabbt fick särskilda skolor ta emot pengar i syfte att utbilda de kommande generationerna i ortodox socialism. Detta var syftet med London School of Economics, en fabiansk institution som grundades av paret Webb. Men de kunde inte hindra att personer med andra idéer invaderade dess institutioner. Till exempel var Friedrich Hayek [1899 – 1992] lärare där under några år. Det var likadant i alla andra länder – europeiska länder hade statliga universitet. Folk ignorerade i allmänhet det faktum att det var marxister, inte marknadsliberaler, som utsågs av Tsaren vid de kejserliga universiteten i Ryssland. Dessa professorer kallades legala, eller snarare ”lojala”, marxister. När bolsjevikerna tog makten i Ryssland var det inte nödvändigt att sparka dessa professorer.

Marx såg ingen skillnad på de olika världsdelarna. En av hans doktriner var att kapitalismen är ett steg på vägen mot socialism. I denna bemärkelse finns det vissa länder som inte har kommit lika långt i utvecklingen som andra. Men kapitalismen rev ner handelshindren och migrationshindren som en gång i tiden förhindrade världen från att enas. Denna skillnad i utveckling länderna emellan kommer att försvinna under socialism.

1848, i Det kommunistiska manifestet, utropade Marx att kapitalismen förstörde alla nationella egenskaper och att den enade världens alla länder i ett ekonomiskt system. Kapitalismen förstörde nationalismen genom billiga produkter. Men 1848 visste gemene man ingenting alls om Asien eller Afrika. Marx var till och med mindre kunnig än den genomsnittlige engelske affärsmannen som hade kunskap om affärsrelationer med Kina och Indien. Det enda som Marx sa om saken var hans påstående, som senare publicerades av Vera Zasulich, att det är möjligt för vissa länder att helt skippa det kapitalistiska stadiet och gå direkt till socialism. Marx såg ingen skillnad mellan olika nationer. Kapitalism, feodalism, gör att folk överallt blir fattigare. Överallt kommer ekonomierna att mogna. Och när den mogna kapitalismens tid är över kommer hela världen att ha uppnått socialism.

Marx saknade förmågan att lära sig genom att observera politiska händelser eller den politiska litteratur som publicerades runt honom. För honom existerade nästan ingenting förutom de klassiska ekonomernas böcker, som han hittade i de brittiska museets bibliotek, och det brittiska parlamentets kommittémöten. Han såg inte ens vad som försiggick i det egna grannskapet. Han såg inte att många människor slogs för nationalitetsprincipen, inte för proletariatet.

Marx bortsåg helt och hållet från denna nationalitetsprincip, som menade att alla språkgrupper skulle forma sin egen oberoende stat och att alla människor av en sådan grupp skulle erkännas och enas. Det var denna princip som skapade den europeiska konflikten, som ledde till det europeiska systemets totala förstörelse, och som skapade dagens europeiska kaos. Nationalitetsprincipen tar inte hänsyn till att det finns stora områden där språkgrupper blandas. På grund av detta uppstod konflikter mellan dessa grupper, vilket slutligen ledde till den situation som vi har i Europa idag. Jag nämner detta eftersom det var en regeringsprincip som inte var känd sedan tidigare.

Enligt denna princip finns det inget sådant som den indiska nationen. Det är möjligt att denna nationalitetsprincip kommer att leda till att Indien bryts isär till många oberoende stater som strider mot varandra. Det indiska parlamentet använder det engelska språket. Medlemmarna av de olika staterna kan inte kommunicera med varandra på annat sätt än att de använder sig av regeringsspråket, ett språk som de praktiskt taget har sparkat ut ur landet. Men denna situation kommer inte att vara för evigt.

1848, då de europeiska slaverna möttes för en panslavisk konferens i Moskva, var de tvungna att prata tyska med varandra. Men detta förhindrade inte att saker och ting utvecklade sig på ett annorlunda sätt.

Karl Marx och Engels gillade inte de nationalistiska rörelserna och de brydde sig aldrig om dem. De passade inte in i deras världsordning. Om vissa författare, särskilt franska författare, med grund i vissa otrevliga påståenden som Marx och Engels gjorde om vissa språkgrupper i Österrikie-Ungern och på Balkan, menar att Marx var en föregångare till nationalsocialism – nazism – så har de fel. Marx sa att han ville skapa en världsstat, och det var även Lenins idé.

Redan 1848 hade Marx tagit för givet att socialismen ankomst låg just runt hörnet. Givet denna teori fanns det ingen som helst orsak att språkspecifika stater skulle formas. En sådan stat skulle enbart vara temporär. Marx antog helt enkelt att nationalismens tidsålder skulle gå mot sitt slut, och att vi befann oss på tröskeln av en tidsålder där det inte längre skulle existera några skillnader mellan olika typer, klasser, nationer, språkgrupper, etc. Marx förnekade alla mänskliga skillnader. Alla människor skulle vara av samma typ. Marx hade aldrig något svar på vilket språk folket i hans världsstat skulle tala, eller vilken nationalitet som diktatorn skulle ha.

Marx blev rasande när någon sa att det fanns skillnader mellan människor i samma nation, i samma stad, i samma industri, precis som alla marxister blev rasande när någon sade till dem att det fanns skillnader mellan engelsmän och eskimåer. Enligt Marx hade skillnaderna enbart att göra med utbildning. Om en idiot och Dante hade utbildats på samma sätt skulle det inte finnas någon skillnad alls mellan dem. Denna idé påverkade Marx följeslagare och det är fortfarande den styrande principen inom det amerikanska utbildningsväsendet. Varför är inte alla lika intelligenta? Många marxister antar att i det framtida socialistiska samväldet skulle den genomsnittlige personen, i frågor som gällde exempelvis hans talang och intelligens, vara jämförbar med de allra främsta människorna, som Trotskij, Aristoteles, Marx och Göthe, även om det fortfarande skulle finnas vissa mer begåvade människor.

Det gick aldrig upp för Marx att utbildning i allra bästa fall kan lära eleven det som läraren redan vet. I Marx fall hade det inte varit tillräckligt för honom att utbildas i en skola av perfekta Hegelianska lärare eftersom då skulle han enbart kunna producera mer Hegelianism. Genom att utbilda folk i den kunskap som fanns innan det fanns motordrivna fordon skulle det inte ha varit möjligt att producera bilar. Utbildning i sig kan aldrig föra med sig framsteg. Att vissa människor, tack vara sin position i samhället, arv, eller utbildning, har möjligheten att gå ett steg längre än tidigare generation, kan inte förklaras enbart genom utbildning.

På samma sätt är det omöjligt att förklara vissa människors fantastiska bedrifter med hänvisning till deras nationalitet. Den fråga som vi måste besvara är varför dessa människor skilde sig åt från sina bröder och systrar. Marx antog bara, utan någon orsak, att vi nu lever i internationalismens tid och att alla nationella drag kommer att försvinna. På samma sätt som han antog att specialiseringen skulle försvinna eftersom maskiner kunde skötas av okvalificerade arbetare, antog han att det inte längre skulle existera några skillnader mellan de olika delarna av världen och de olika nationerna. Varje konflikt nationer emellan tolkades som att borgerligheten låg bakom dem. Varför krigar fransmän mot tyskar? Varför krigade de 1870? Eftersom den styrande eliten i Preussen och den styrande eliten i Frankrike ville kriga. Men detta hade ingenting att göra med nationens intressen.

När det kom till Marx attityd till krig var han så klart påverkad av Manchester-liberalernas idéer. När vi använder den nedlåtande termen ”Manchester-liberalism” glömmer vi ofta det väsentliga påståendet i Manchester-kongressens välkända deklaration, där uttrycket har sitt ursprung. Det sades att i en värld av frihandel fanns det inte längre några skäl för länder att kriga med varandra. Om det fanns frihandel och varje nation kunde avnjuta alla andra länders produkter skulle den viktigaste orsaken till krig försvinna. Prinsarna var intresserade av att öka sitt territoriella område för att kunna erhålla mer inkomst och makt, men nationer som sådana är aldrig intresserade av detta eftersom det inte spelar någon roll under frihandel. Och om immigrationshinder saknades skulle det inte spela någon roll för folk huruvida hans land var stort eller litet. Därför hävdade Manchester-liberalerna att krig skulle försvinna under ett demokratiskt folkstyre. Folket skulle inte stödja krig eftersom de inte hade något att vinna – ett krig skulle bara innebära att de tvingades betala och dö.

Det var denna idé som fanns i president Woodrow Wilsons [1856 – 1924] huvud då han gick i krig med Tyskland. Det president Wilson inte insåg var att allt detta prat om krigets meningslöshet endast stämde i en värld där det fanns frihandel mellan nationerna. Det är inte sant i en interventionistisk värld.

Sir Norman Angell [1872 – 1967] argumenterade på samma sätt. Vad tjänade den tyska individen på kriget 1870? Det var nästan sant då, eftersom det på den tiden existerade en relativt fri handel, men idag är situationen en annan. I dagens interventionistiska miljö gör Italiens politik det omöjligt för italienare att få tag de råvaror de behöver. I dagens interventionistiska värld är det inte sant att en individ inte kan tjäna på krig.

Nationernas Förbund är ett av världens största misslyckanden – och det har funnits många misslyckanden genom historien. Under förbundets första 20 år har handelsbarriärerna intensifierats i allt högre grad. Tariffer blev meningslösa som handelsbarriärer eftersom embargon etablerades.

Eftersom liberalerna sa att krig inte längre var ekonomiskt fördelaktigt på grund av att folket inte hade något att vinna på det skulle en demokratisk nation inte längre vilja kriga. Marx antog att detta var sant även i den interventionistiska världen som skapades framför hans ögon. Detta var ett av marxismens fundamentala fel. Marx var inte en pacifist. Han sa inte att krig var dåligt. Han sa endast – eftersom liberalerna sa det – att krig nationer emellan var oviktiga och meningslösa. Han sa att krig – dvs. revolution, med vilket han menade inbördeskrig – var nödvändigt. Inte heller Friedrich Engels var en pacifist; han studerade militärvetenskap varenda dag för att förbereda sig för den position han hade tillskrivit sig själv som befälhavare över alla nationer, som befälhavare för alla nationers enade proletariat. Kom ihåg att han deltog i rävjakt, i en röd kappa, och sa till Marx att det var det absolut bästa sättet att förbereda sig för att bli en framtida general.

På grund av denna revolutionära idé – inbördeskrig, inte internationella krig – började den marxistiska internationalen att diskutera fred. 1864 grundade Marx Londons Första International. En grupp människor som hade väldigt lite att göra med människorna och massorna möttes. Varje land hade en egen sekreterare. Italiens sekreterare var Friedrich Engels och många andra länder representerades av människor som enbart kände till de länder de representerade som turister. Diskussionerna mellan de olika medlemmarna störde hela internationalen. Till slut flyttades den till USA, och 1876 föll den sönder.

Den Andra Internationalen skapades i Paris 1869. Men denna Andra International visste inte vad den skulle syssla med. Fackföreningarna hade skapats och de var motståndare till frihandel och fri invandring. Under sådana förhållanden var det svårt att hitta ämnen att diskutera vid en internationell kongress. Därför bestämde de sig för att diskutera krig och fred, men enbart på en nationell nivå. De kom överens om att de alla var proletärer och att de aldrig skulle utkämpa borgerlighetens krig. Tyskarna skickade Engels och Karl Kautsky. Det fanns några ”dåliga” fransmän i gruppen som frågade, ”vad menar du när du säger att vi inte ska försvara vårt eget land? Vi gillar inte Hohenzollern”. Vid den här tidpunkten kom fransmännen överens med ryssarna och det gillades inte av tyskarna. Med några års mellanrum hölls en sådan här internationell kongress och varenda gång utropade tidningarna krigens slut. Men dessa ”trevliga herrar” diskuterade aldrig friktionens verkliga orsaker. Det första världskrigets utbrott satte stopp för de internationella kongresserna.

Det som Marx planerade för var revolution. Men vad som egentligen hände var att han skapade en byråkratiskt organisation i de Europeisk länderna som, i stora drag, var oskyldig eftersom den saknade makt att utföra dess teorier. Sedan utvecklades i Öst en kommunistisk organisation som tyvärr hade makten att avrätta folk och att hota hela världen. Och allt detta startades, i det brittiska museets läsrum, av en man som inte var en handlingens man men en man som kunde inspirera våldsamma handlingar. Det var timida borgerliga karaktärer som Karl Marx och Georges Sorel som skapade all denna ondska. De flesta av vår tids våldsamma idéer har kommit från folk som inte skulle kunnat motstå någon som helst aggression själva.

Wilson accepterade Manchester-liberalernas doktrin, det vill säga att beträffande krig så gillade inte demokratier att kriga; demokratier utkämpar enbart försvarskrig eftersom den individuella medborgaren inte förväntar sig att kriget kan förbättra hans situation, inte ens om hans land vinner. Men Wilson insåg inte att detta endast var sant i en värld av frihandel. Han såg inte att den interventionistiska tid han levde i skiljde sig från det idealet. Han insåg inte att en enorm förändring av den ekonomiska politiken hade gjort Manchester-liberalernas teori meningslös. 1914 var handelshindren relativt obetydliga. Men de förvärrades anmärkningsvärt under Nationernas Förbund. Medan frihandelsförespråkarna möttes med förbundet i Geneve, och talade om vikten av att minska handelshindren, så ökade folket dem i sina hemländer. 1933 hölls ett möte i London för att föra fram samarbete mellan nationerna. Och vid exakt detta tillfälle så annullerade det rikaste landet, USA, alltihopa med sina monetära och finansiella regleringar. Efter detta var allt meningslöst.

Ricardos teori om komparativa fördelar beskriver att det är till nationens fördel att ha frihandel även om alla andra länder inte har det. Om USA idag skulle vara det enda landet som antog frihandel skulle vissa förändringar att ske. Men om alla länder hängde kvar vid sin protektionism via importhinder skulle det inte vara möjligt för USA att köpa mer varor från andra länder.

Det är inte enbart i detta land som det finns isolationister; de existerar även i andra länder. Importer måste betalas med hjälp av exporter, och exporter har inget annat syfte än att betala för importer. Således skulle till exempel inte italienarnas situation förändras om endast ett land instiftade frihandel, om Italien behöll sina handelshinder. Det skulle inte göra någon skillnad för andra länder heller. Det är gynnsamt för ett land att ha frihandel även om andra länder inte har det, men problemet är hur vi tar bort hindren för andra länder.

Då uttrycket ”socialism” var nytt, under den andra halvan av 1830-talet, betydde det exakt samma sak som ”kommunism” – dvs. förstatligandet av produktionsmedlen. I början var ”kommunism” det mer populära uttrycket. Men uttrycket ”kommunism” föll långsamt i glömska och uttrycket ”socialism” kom att användas nästan uteslutande.

Socialistiska partier, socialdemokratiska partier, skapades och deras grundläggande tro var Det kommunistiska manifestet. 1918 behövde Lenin ett nytt uttryck för att skilja sin grupp socialister från de grupper som han kallade ”samhällsförrädare”. Så han gav uttrycket ”kommunism” en ny betydelse; han använde det inte längre till att betyda socialismens eller kommunismens slutmål, utan det användes enbart för att beskriva de taktiska medlen som användes för att nå dit. Innan Stalin betydde kommunism enbart en bättre metod – den revolutionära metoden – i motsats till den fredliga, socialistiska, metoden som ”samhällsförrädarna” använde sig av. Vid 1920-talets slut, vid den Tredje Internationalen, försökte Stalin utan framgång att ge ordet en annorlunda mening. Men Ryssland kallades som bekant alltid Sovjetunionens Socialistiska Republiker (USSR).

I ett brev gjorde Karl Marx skillnad mellan socialismens två stadier – det lägre och tidigare stadiet och det högre stadiet. Men Marx gav inte de två stadierna olika namn. Vid det högre stadiet sa han att det skulle finnas så mycket av allt att det skulle vara möjligt att etablera principen ”till alla i enlighet med hans behov”. Eftersom utländska kritiker såg att det fanns skillnader i levnadsstandarden hos olika sovjeter gjorde Stalin en skillnad. Vid slutet av 1920-talet gav han det lägre stadiet namnet ”socialism” och det högre stadiet fick namnet ”kommunism”. Skillnaden var att i det lägre socialistiska stadiet existerade fortfarande skillnader mellan de olika sovjeternas ransoner; jämställdhet skulle endast uppnås i det senare kommunistiska stadiet.


[1] [V. I. Lenin Materialism and Empirio-criticism: Critical Comments on a Reactionary Philosophy (Moskva: Zveno Publishers, 1909). – Red.]

[2] [Rosenberg [1893 – 1946] var en nazi-ideolog som dömdes till döden för krigsbrott vid Nürnberg-rättegångarna, den första oktober 1946. Han avrättades den sextonde oktober 1946. – Red.]


Denna artikel är ett utdrag ur Marxism Unmasked av Ludwig von Mises, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *