Dividend eller lön – ägarna mot de anställda

Kolumn i Åbo Underrättelser.capitalistvsworkers

 

I dessa kärva ekonomiska tider har flera röster höjts mot höga dividendutdelningar, i synnerhet då företagen ifråga har skurit ner på personalen. Det hävdas att företagen bör satsa på att hålla anställd personal eller till och med anställa nya i stället för att ge en massa pengar till ägarna. Ytligt kan det verka konstigt att ett företag delar ut dividend samtidigt som det sparkar personal, men det är faktiskt fråga om två i grunden olika saker.

Personalkostnader är en resultatpost, den inverkar direkt på bolagets resultat. Dividendutdelning är en balanspost, den går från bolagets ackumulerade vinstmedel. Skillnaden kan verka obetydlig, men den är i själva verket väldigt viktig.

När ett bolag skär ner på personalen görs det oftast av lönsamhetsskäl. Genom att minska på utgifterna hoppas man kunna förbättra resultatet. I ett land som Finland där arbetskraften är dyr (inte minst på grund av den höga skatten på lön), arbetsgivaravgifterna är höga och arbetsmarknaden rigid, är personalkostnaderna ofta en betydande post i bolagets resultaträkning. De senaste årens nedläggningar och massuppsägningar vittnar om det.

Då lönsamheten är låg brukar investeringsviljan också vara det. Om ett bolag inte ser några möjligheter till att göra lönsamma investeringar är det helt naturligt att dela ut medel till ägarna i stället, som i sin tur kan hitta annan användning för sina pengar. Dividendutdelningen har som sagt ingen inverkan på bolagets lönsamhet, så trots att många så gärna vill få till det så finns det ingen motsägelse mellan att säga upp personal samtidigt som ägarna tar ut dividend.

Nu är det förstås många som opponerar sig och hävdar att om ägarna inte tog ut dividend så skulle bolaget ha råd att hålla kvar personalen litet längre. Det stämmer i och för sig, men om inte lönsamheten förbättras blir uppskovet kort. I värsta fall dras hela bolaget ned i djupet, vilket kan sluta med att hela personalen förlorar sina jobb samtidigt som ägarna förlorar sina insatser. Utöver det så innebär dylik konstgjord andning att knappa resurser hålls bundna i olönsamma projekt i stället för att befrias och allokeras till lönsamma ändamål. Det skadar hela ekonomin, inte bara enskilda bolag.

Ett bolag har mycket bättre chanser att överleva om det har friare händer att förfoga över sin egen kostnadsbas. Med flexiblare arbetsmarknad skulle bolag snabbt kunna minska på sin personal om det behövs, utan en massa tidskrävande och byråkratiska förfaranden. Snabba åtgärder som återställer lönsamheten är ofta nyckeln till framgång, vilket på sikt innebär att bolaget kan börja återanställa igen. Tyvärr saknar bolagen riktig kontroll över sina personalkostnader. Det är en orsak till varför de ofta harvar på tills de måste ta till massuppsägningar, som är både dyra, tidskrävande och svepande i stället för billiga, snabba och precisa.

Trots all propaganda finns det ingen motsättning mellan ägare och anställda, tvärtom är det ett av de mest naturliga samarbetsförhållandena till ömsesidigt gagn som finns. Ägarnas insatser skapar arbetsplatserna, de anställda producerar värde åt ägarna. Dividendutdelning sker inte på de anställdas bekostnad, lika litet som de anställdas löner tär på ägarnas dividender. Det är när utomstående parter lägger sig med skatter, regleringar och påtvingade avtal som det uppstår problem, och då är det både ägare och anställda som lider.

10 kommentarer till ”Dividend eller lön – ägarna mot de anställda

  • Tycker mycket här på mises.se tidigare har varit intressant. Men det här var ett lågvattenmärke.

    Speciellt de sista styckena. Ska arbetare kunna planera sina liv med att vara anställd just när de behövs och sedan bli utan inkomst några månader/något åt huxflux för att bolaget är i en svacka, hur bygger man långsiktighet och ett hållbart bolag så?

  • För det första så är det inte bolagets (ägarnas) ansvar att förse andra personer med ”trygg anställning”.

    För det andra så är det ju inte fråga om att bolagen skulle säga upp och återanställa folk ”hux flux” och huller om buller, utan att ge företagen möjlighet att anpassa sig till förändrade marknadsförhållanden. Att kunna säga upp personal är ett sätt, att sänka lönerna ett annat. En av de främsta orsakerna till att Great Depression blev så ”great” var just att lönerna med våld hölls oförändrade.

    För det tredje så är kontroll över sin kostnadsbas en grundförutsättning för bygga långsiktiga och hållbara företag. Om ägares och företagsledares händer är bundna, hur ska de då kunna bygga någonting överhuvudtaget?

    Kolumnen ifråga var en kommentar till den tidvis hätska debatten om dividender som förts i hela västvärlden, samt en förklaring till varför utdelning inte står i motsats till uppsägningar och att framför allt arbetsmarknadsregleringen är ett stort problem för både bolag och anställda.

    Av döma av din kommentar så var min förklaring väldigt nödvändig 😛

  • En väldigt bra artikel. Folk har ett ansvar att bygga upp en buffer. Företag och anställda sätter upp frivilliga avtal för att kunna planera bättre.

    Det är intressant att påpeka att parasiten staten agitera mot fruktbaraste av alla samarbeten som finns

    Exakt det samarbetet som staten konstant dränerar.

    • Statens skatter försvårar för folk att bygga upp buffertar. Dessutom har staten lurat folk att staten står för bufferten. En viss skillnad är att en privat buffert har du 100% tillgång till medan statens buffert är förenad med villkor och tillgången är i princip 0%.

  • De som drabbas av en rigid och politiskt reglerad arbetsmarknad är sannolikt både arbetarna och ägarna. Alla vill ju ha valfri mångfald och flexibilitet som konsumenter av företagens produkter. Detta gäller inte minst ”logistiksambanden” och kostnaderna för och emellan boendet, arbetsplatsen, skolan, dagligvarorna och resorna. Det är stor skillnad mot som det var på 1950-talet, då ungdomar knappast behövde gå arbetslösa utan hade möjlighet till massor av jobb för dagen, och pengar i handen varje kväll, eller som de allra flesta icke månadsanställda – på fredagen.

  • Självklart Kaj. Men jag tror det behövs lite tydligare exempel ja. Vad är det som ska förändras, hur mycket friare exakt ska anställningsregler vara? Räcker det inte med de ypperliga verktygen konsulter, provanställningar och kort uppsägningstid för nyanställda etc som vi har idag. Hur fungerar det i Finland?

    Någon som har ägnat sitt liv åt ett företag och byggt en spetskompetens kan bli inaktuell över en natt i dåliga tider och är det då dyrare att först försöka skola om eller ha en annan plan för den specialisten så kan det ställa till det rejält för hen med en plötslig uppsägning. Så kommer ju konsekvenserna bli. Någon mellanchef tar ett snabbt beslut för att få sina egna siffror att se bra ut för ledningen. Sen nästa år så behövs kompetensen man slängde ut igen för ett legacy-projekt och de tvingas hyra in en konsult. Då förlorar bolaget mångfalt mot vad de hade gjort över de två åren jämfört mot att haft kvar arbetaren. Mycket sånt tror jag blir resultatet med helt flexibla regler för allt och alla, och ingen vinner på det.

    Med din argumentationen så slår du in öppna dörrar och skriver för redan frälsta, de som upprörts över dividender hänger upp sig på bl a det jag nämnde gissar jag. Det var mer så jag menade, annars håller jag med om principen att mycket borde lättas upp men tyvärr så kommer det att missbrukas. Jag tror att det behövs helt olika regler för små och stora företag gällandes allt, men det är en helt annan debatt.

    • Christian, menar du att du tror att det behövs regler för att företagen ska göra det som är mest lönsamt för dem på sikt?

      Exemplet med mellanchefen visar möjligen på att det inte går att bygga hur stora företag som helst utan att bli utkonkurrerad av mindre, mer effektiva företag, men det visste vi ju redan. Storföretagen behöver staten för att överleva.

  • Christian

    Visst, tydligare exempel är alltid bra, men jag har bara så begränsat med utrymme 🙂
    Den här gången ville jag förklara varför det är helt ok att dela ut dividend samtidigt som anställda sägs upp, eller åtminstone varför detta inte är en motsägelse.

    Personligen anser jag att arbetsförhållandet ska regleras i avtal, inte i lagstiftning. Arbetsgivaren ska ha rätt att säga upp avtalet precis på samma sätt som anställda har rätt att säga upp avtalet, om inte annat har avtalats om. Arbetsgivaren ska själv få bestämma vem den vill säga upp och när, samt vem den vill anställa och när. Det måste vara en ägares rätt.

    Naturligtvis kan en uppsägning ställa till det för en enskild individ, men det är inget skäl till att binda ägaren/arbetsgivarens händer med lag. Om en person har jobbar väldigt länge vid ett företag och byggt upp (antagningsvis) värdefull spetskompetens, torde han ha haft alla möjligheter att skydda sig själv genom tillägg till sitt avtal. Å andra sidan, om hans kompetens inte längre behövs, varför ska då arbetsgivaren fortsätta betala honom?

    Jag tror inte ett ögonblick på ditt mellanchefsscenario. I de fall det realiseras så lär mellanchefen få sparken illa kvickt och personen med spetskompetens fångas upp av ett annat företag. Det är så marknaden fungerar.

    Det du egentligen säger är att företagare och chefer är för dumma för att driva sina egna bolag, så de behöver statliga tjänstemän som tvingar dem att hålla den spetskompetens som deras anställda besitter. Om du faktiskt tror att det är på det sättet så förstår jag varför du vill ha en hårt reglerad arbetsmarknad, men något stöd för din teori finns nog inte.

  • Christian kul med några på mises som ser nyanser.
    Ditt exempel med kompetens är intressant. Personligen så använder jag 20% av min arbetstid till att bredda min kompetens. Jag jobbar för min CV, inte för mellanledare som jagar bonusar eller ägare som jagar dividend. Arbetsgivare som ser det som ett problem kan sända mig till konkurrenterna när de vill.

  • Den tryggaste anställningen är den du kan gå till efter du har sagt upp dig/blivit sparkad. Se till att den möjligheten finns, vilket man inte gör genom att motarbeta uppstickare med lagstadgad ”trygghet”. Den ökade arbetsspecialiseringen som följer får Lasse, 50, som ”befinner sig mellan två jobb”, att betala mindre för sitt uppehälle. Win^3.

    Inte intuitivt för de flesta och direkt förskräckligt för ”rätt-till-jobb-med-schyssta-villkor”-anhängarna. Uppförsbacken är brant när det gäller att visa på vad en förändrad arbetsmarknadskultur skulle kunna leda till i det här landet.

    Att själv vara övertygad om vilka möjligheter som skulle öppnas upp för SAMTLIGA, vid en _naturlig_ relation mellan arbetsgivare och arbetstagare, där den reella makten hos fack/svenskt näringsliv förpassas till historiens sophög, är frustrerande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *