Varför FMSF hade fel om busstrejken

Här kommer en något sen men ändå viktig kommentar till FMSFs protestaktion mot busstrejken tidigare i sommar. Förbundet hade som bekant bestämt sig för att chaufförerna inte borde strejka och anordnade därför egen busservice längs delar av linje 3 i Stockholm. Liberaler runt om i Sverige hyllade FMSF som vågade stå emot facket, men tyvärr var aktionen både feltänkt och kontraproduktiv.

Kollektivtrafiken i Stockholm (och i princip hela Sverige) styrs och subventioneras av staten som ger privata företag monopol på att bedriva trafik på vissa linjer under X antal år. Det är ett ineffektivt och konstigt system på många plan, och en bieffekt är sunkiga arbetsvillkor och låga löner för de anställda. Detta eftersom chaufförerna inte kan välja mellan olika arbetsgivare och dessutom tvingas söka om sina jobb varenda gång staten byter till ett annat, billigare företag.

Tyvärr vill säkert både facket och chaufförerna se mer statlig inblandning för att ”lösa” problemet, snarare än en fri, konkurrerande kollektivtrafik som drivs på marknadsvillkor. Här hade dock FMSF haft ett gyllene tillfälle att ställa sig på chaufförernas sida men samtidigt informera om att systemet är ett statsmisslyckande som borde skrotas. Ironiskt nog tog man istället det statliga systemet i försvar när man gick till angrepp mot den strejkande personalen.

Vänstern gick förstås till motangrepp och anklagade FMSF för att hata utsatta arbetare. Men är det så konstigt när FMSF hellre väljer att kritisera offren för ett statligt system än det statliga systemet i sig? Förmodligen var detta inte FMSFs avsikt med kampanjen. Förmodligen kom de på den här idén och insåg att det skulle ge massiv uppmärksamhet åt förbundet och en chans att ge facken en smocka, och där slutade man sedan tänka och skred istället till verket.

Handlingskraft i all ära, men all PR är inte bra PR. FMSF hade kunnat gå emot staten och visa att vi libertarianer vill skapa ett bättre samhälle som gynnar alla. Istället gav man allmänheten en enkel ursäkt att kategorisera förbundet (och libertarianer i allmänhet) som ett gäng översittare som trampar på svaga människor.

Näe, FMSF, det här var ingen höjdare.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

4 kommentarer till ”Varför FMSF hade fel om busstrejken

  • Det finns olika saker att kritisera beroende på vilket utgångsläge man har. Vi tydliggjorde vid flera tillfällen, inte minst i vår debattartikel i SvD, att det vi ville (och lyckades med) var att skapa en debatt om facken – inte kollektivtrafiken.

    Att rätten att inte organisera sig (något som både genom ”kejsaren är naken”-mentalitet och lagstadgad särställning förhindrar) är lika viktig som rätten att göra det.

    /Alexandra Ivanov

  • Alexandra:

    Poängen här är att inom PR spelar det ingen roll vad man själv har för avsikter – det enda som räknas är hur andra faktiskt uppfattar det. I det här fallet blev det att gemene man såg FMSF som ett gäng som trampar på utsatta personer, och de som redan ogillade FSMF tog i synnerhet tillfället i akt att vinkla aktionen ur den linsen. Vi vet förstås att ni hade nobla avsikter, men det vet/bryr sig inte Medelsvensson om.

    Uttryckt på annat vis: Birgit Friggebo hade säkert också goda avsikter när hon föreslog att arga Rinkeby-bor skulle sjunga ”We shall overcome”, men det var inte hennes avsikter som folk uppmärksammade och kom ihåg från den dagen. Vad är det mest troligt att de flesta tänker när någon nämner FMSF framöver? ”Just ja, det var de där som inte tycker att stackars busschaufförer borde få strejka” eller ”Just ja, det var de där som hade en viktig poäng om att facken har för mycket makt”.

  • Fackföreningar kan säkert anklagas för både det ena och det andra. Många fackföreningar är tyvärr smittade av socialistiska politiska idéer och ibland driver de en helt oansvarig lönepolitik. Under lång tid drev exempelvis svenska fackföreningar på för så höga nominella löneökningar årligen att de framtvingade en onödigt hög inflation. Den s.k. insider/outsider-problematiken är också välkänd, vilken innebär att de arbetstagare som har trygga fasta anställningar vinner fördelar på de arbetstagares bekostnad som står utan arbete eller har kortast anställningar. När fackföreningar agerar på det viset agerar de samhällsskadligt och går emot sina egna proklamationer om att vara solidariska organisationer. Exempel på sådant facklig osolidariskt beteende som jag tänker på är en vän som arbetar inom industrin.

    På det företag min vän arbetar på hade efterfrågan på företagets produkter minskat kraftigt varför det förelåg en överkapacitet i produktionen. Företaget föreslog då att istället för att de skulle säga upp ett tjugotal anställda kunde alla anställda tillfälligt gå ned i arbetstid till 80 eller 90 %. De med långvariga anställningar som inte riskerade uppsägning vägrade en sådan momentan arbetstidssänkning och fick majoritet för denna linje hos sitt fack. Konsekvensen blev att 20 nyanställda unga personer fick lämna sina anställningar och gå ut i arbetslöshet medan de långtidsanställda fortsatte att arbeta heltid med bibehållna löner. Jag vill inte kritisera de arbetstagare som först såg till sina egna intressen men kan inte annat än se att den påstådda solidaritet som sägs vara en bärande tanke i arbetarrörelsen närstående fackföreningar mest visar sig ett tomt värdeord utan någon förankring i praktisk handling.

    Ur ett libertariankt perspektiv kan jag dock inte se att det skulle föreligga ett problem med exempelvis kollektiva förhandlingar om löner och andra villkor på en given arbetsplats. Det är inte märkligare att delegera sin förhandlingsrätt till en expert på förhandlingar som är facklig än att den som driver en civilrättslig process anlitar en juridisk expert i form av en advokat. Min uppfattning är att särskilt generella arbetsmiljöfrågor lämpar sig väl för kollektivförhandlingar där arbetstagarna delegerar till ett fackligt ombud att föra alla arbetstagares talan för att nå en uppgörelse med arbetsgivarparten i dessa frågor. Arbetsgivarparten i sin tur företräds ju i regel av en anställd expert i sina förhandlingar, exempelvis VD eller personalchef, som agerar på uppdrag av ägarna av bolaget. Det är många gånger rationellt och tidsbesparande att arbetstagare sluter sig samman och delegerar sin förhandlingsrätt till ett ombud istället för att varje enskild arbetstagare ska förhandla om generella arbetsmiljöfrågor, arbetstidsfrågor och liknande. Avseende särskilt löneförhandlingar kan det dock vara att föredra att varje arbetstagare ensamt förhandlar med sin arbetsgivare. Om arbetstagarna vill delegera också denna uppgift till ett ombud ska det dock givetvis stå dem fritt.

    Det oförsonliga hatet mot fackföreningen som idé har jag därför mycket svårt för att förstå då det är ett irrationellt hat. Det har troligtvis sin upprinnelse i att många fackföreningar är anfäktade av socialistiska idéer och att det, tyvärr, finns många spån som i egenskap av fackliga ombudsmän verkar primärt i sitt eget eller fackets intresse istället för att verka för de arbetstagares intressen som de är satta att bevaka.

  • Anon: Håller helt och hållet med. Fackföreningar fyller ofta en viktig funktion, men precis som du säger är de idag starkt kopplade till staten eller politiska partier (eller maffian i vissa länder). Det viktiga är just att kapa den kopplingen så att arbetsgivare och fack står öga mot öga utan att varken den förra eller senare får statlig hjälp. Det finns trots allt många stater som slår ner fridfulla fackföreningar, vilket är lika oförsvarbart som att staten ger dem speciella privilegier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *