Tredje lektionen – Individualism och den industriella revolutionen

marxLiberaler anser att individen individen är viktig. Liberaler ansåg redan på 1800-talet att individens utveckling var det allra viktigaste. ”Individen och individualism” var de progressiva och liberalernas slogan. Reaktionärer har attackerat detta ställningstagande sedan början av 1800-talet.

1700-talets rationalister och liberaler hävdade att det som behövdes var bra lagar. Urtida sedvanor som inte kunde rättfärdigas rationellt måste överges. Det avgörande för att en lag skulle anses som rättfärdig var om det var sannolikt att den skulle förbättra den allmänna välfärden. I många länder krävde liberaler och rationalister nedskrivna författningar, kodifierade lagar, och nya lagar som skulle göra det möjligt för individen att växa.

En reaktion mot denna idé utvecklades särskilt i Tyskland där juristen och juridikhistorikern Friedrich Karl von Savigny [1779 – 1861] verkade. Savigny hävdade att lagar inte kan skrivas av människor; lagar utvecklas på något mystiskt sätt av hela samhällsenhetens själ. Det är inte individer som tänker – det är nationen eller sammhällsenheten som använder sig av individen för att uttrycka sina egna tankar. Denna idé togs upp av Marx och marxisterna, och i denna bemärkelse följde inte marxisterna Hegel, vars huvudsakliga idé när det kom till den historiska utvecklingen beskrev en utveckling mot mer individuell frihet.

Enligt Marx och Engels sätt att se på saken är individen obetydlig jämte nationen. Marx och Engels förnekade att individen spelade någon roll i den historiska utvecklingen. Enligt dem går historien sin egen väg. De materiella produktionskrafterna går sin egen väg, oberoende av individers vilja. Och historiska skeenden inträffar med en naturlags oundviklighet. De materiella produktionskrafterna är som en operachef; det måste finnas en ersättare i fall det uppstår några problem, på samma sätt som operachefen måste ha en ersättare ifall någon sångare blir sjuk. Enligt denna idé var exempelvis Napoleon och Dante obetydliga – om de inte hade existerat för att fylla sin historiska plats hade någon annan dykt upp och tagit deras plats.

För att kunna förstå vissa ord måste man först förstå det tyska språket. Från 600-talet och framåt lades mycket tid på att bekämpa det latinska inflytandet över det tyska språket. I många fall behölls ett utländskt ord även om det också fanns ett tyskt uttryck med samma mening. De två orden började som synonymer men under historiens gång kom de att få olika betydelser. Ta till exempel ordet Umwäzlung, som är den tyska bokstavliga översättningen av det latinska ordet revolution.  Det latinska ordet hade ingen kampkänsla i sig. Således utvecklades två betydelser av ordet ”revolution” – en som hade med våld att göra, och en som refererade till en gradvis revolution, likt den ”industriella revolutionen”. Marx använder dock det tyska ordet revolution för att beskriva både våldsamma revolutioner, så som den franska och den ryska, och den gradvisa industriella revolutionen.

Uttrycket ”industriell revolution” introducerades av Arnold Toynbee [1852-1883]. Marxisterna påstår att ”det som främjar störtandet av kapitalismen är inte revolution – se bara på den industriella revolutionen”.

Marx tillskrev en särskild innebörd till orden slaveri, livegenskap, och andra trälsystem. Det var nödvändigt, hävdade han, för arbetarna att vara fria för att exploatören ska kunna exploatera dem. Denna idé kom från den tolkning han gav den feodala relationen, där feodalherren var tvungen att ta hand om sina arbetare även när de inte jobbade. Marx tolkade de liberala förändringarna som inträffade som att exploatören befriades från sitt ansvar över arbetarnas liv. Marx såg inte att den liberala rörelsen sökte skapa en jämlikhet inför lagen.

Karl Marx trodde att kapitalackumulering var ett problem. I hans ögon var den enda förklaringen till välståndsackumulering att någon hade stulit från någon annan. För Karl Marx bestod hela den industriella revolutionen helt enkelt av kapitalisternas exploatering av arbetarna. Skillnaden mellan arbetarnas situation och slavarnas och trälarnas situation var endast att kapitalisten inte hade någon skyldighet att ta hand om de arbetare som inte längre gick att exploatera, medan feodalherren tvingades ta hand om sina slavar och trälar. Detta är ytterligare en av det marxistiska systemets många olösliga motsägelser. Men detta synsätt accepteras idag av många ekonomer utan att de förstår vad motsägelsen består av.

Enligt Marx är kapitalism ett nödvändigt och oundvikligt steg i människans historia som leder människor från ett primitivt tillstånd till socialismens millennium. Om kapitalism är ett nödvändigt och oundvikligt steg på vägen till socialism då kan man inte hävda, som marxisterna gör, att det som kapitalisten gör är oetiskt och omoraliskt. Så varför attackerar Marx kapitalisterna?

Marx säger att kapitalisterna tillägnar sig en del av produktionen som undanhålls från arbetarna. Enligt Marx är detta väldigt dåligt. Detta innebär att arbetarna inte längre kan konsumera allt som de har producerat. En del av det som de har producerat förblir alltså okonsumerat; det underkonsumeras, och eftersom det underkonsumeras så får vi regelbundna lågkonjunkturer. Detta är den marxistiska underkonsumtionsförklaringen till lågkonjunkturer. Men Marx motsäger sin egen teori på andra ställen.

Marxistiska författare förklarar inte varför produktionen går från enkla till mer och mer komplexa metoder.

Inte heller nämner Marx det faktum att den brittiska befolkningen ungefär vid år 1700 var fem och en halv miljon människor. Vid mitten av 1700-talet var den sex och en halv miljon, varav cirka 500 000 var utblottade. Hela det ekonomiska systemet hade producerat en ”överskottsbefolkning”. Befolkningsproblemet uppstod tidigare i Storbritannien än i resten av Kontinentaleuropa. Detta inträffade först och främst för att Storbritannien var en ö vilket skyddade dem från de invasioner som höll nere befolkningstalen i resten av Europa. Krigen som Storbritannien var involverade i var inbördeskrig, som förvisso var dåliga men som slutligen upphörde, vilket ledde till att antalet människor ökade. I Europa var situationen annorlunda; till att börja med var det lättare att arbeta inom jordbruk än det var i England.

Det gamla engelska systemet kunde inte ta hand om överskottsbefolkningen. Överskottsfolket var mestadels dåliga människor – tiggare, rånare, tjuvar och prostituerade. De stöddes av diverse institutioner som fattigvårdslagarna och välgörenhetsverksamhet. Vissa tvingades in i armén och flottan för utlandstjänst. Det existerande skråväsendet, tillsammans med andra monopol inom processindustrierna, gjorde industriexpansion omöjlig. I dessa pre-kapitalistiska tider fanns det en tydlig skillnad mellan samhällsklasserna, mellan de som kunde ha råd med nya skor och kläder och de som inte kunde det. Processindustrierna producerade i stort sett för överklassen. De som inte hade råd med nya kläder bar kläder som gått i arv. På den tiden existerade en omfattande andrahandsindustri – något som nästan helt försvann när den moderna industrin började producera även för de lägre klasserna. Om kapitalismen inte hade bidragit till att ge dessa människor uppehälle hade dessa ”överskottsmänniskor” dött av svält. Smittkoppor dödade många människor i den pre-kapitalistiska tidsåldern; nuförtiden är sjukdomen nästan helt utrotad. Vi har kapitalismen att tacka även för medicinska framsteg.

Det som Marx kallade den industriella revolutionens stora katastrof var inte alls en katastrof; det förde med sig en enorm förbättring av folks levnadsförhållanden. Många överlevde som inte annars skulle ha överlevt. Det är inte sant, som Marx hävdar, att de teknologiska framstegen enbart var tillgängliga för exploatörerna och att massan levde i ett tillstånd som var mycket värre än det var vid den industriella revolutionens början. Allting som marxisterna säger om exploatering är fullständigt felaktigt! Lögner! Faktum är att kapitalismen gjorde att många människor överlevde som annars skulle ha dött. Idag har många, eller de flesta, människor långt bättre levnadsstandard än deras förfäder hade för 100 eller 200 år sedan.

Under 1700-talet framträdde en mängd framstående författare – den mest välkände av dem var Adam Smith [1723 – 1790] – som argumenterade för handelsfrihet, och mot monopol, skråväsendet, och de privilegier som kungen och parlamentet hade delat ut. Dessutom började vissa fyndiga människor, nästan helt utan sparkapital, att organisera svältande fattiglappar i produktiv verksamhet, inte i fabrikerna utan utanför fabrikerna, och inte enbart för att producera för överklassen. Dessa nyorganiserade producenter började skapa enkla varor för den stora massan. Det var denna stora förändring som inträffade; detta var den industriella revolutionen. Och denna industriella revolution skapade mat och andra varor i sådan omfattning att befolkningen ökade. Ingen såg mindre av vad som verkligen försiggick än Karl Marx. I början av andra världskriget hade befolkningen i England ökat till hela 60 miljoner.

Man kan inte jämföra USA med England. USA var nästan från början ett modernt kapitalistiskt land. Men vi kan mer eller mindre ändå säga att av 8 människor som idag lever i väst, så är 7 vid liv enbart tack vare den industriella revolutionen. Är du verkligen säker på att du är en av de 8 som skulle ha överlevt även utan den industriella revolutionen? Om du inte är säker på det, stanna då upp ett tag och fundera på den industriella revolutionens konsekvenser.

Den tolkning som Marx har givit den industriella revolutionen tillämpas också på tolkningen av överbyggnaden. Marx hävdade att de ”materiella produktionskrafterna”, verktygen och maskinerna, skapar ”produktionsrelationer”, samhällsstrukturer, äganderätt, och så vidare, vilket i sin tur skapar ”överbyggnaden”, filosofin, konsten och religionen. Marx sa att ”överbyggnaden” beror på individers klass-situation, det vill säga huruvida man är en poet, målare, och så vidare. Marx tolkade allt som skedde i nationens spirituella liv genom denna lins. Arthur Schopenhauer [1788 – 1860] kallades för aktie- och obligationsägarnas filosof. Friedrich Nietzche [1844 – 1900] kallades för storföretagens filosof.  För varje ideologisk förändring, för varje förändring av musiken, konsten, litteraturen, teaterkonsten, hade marxisterna en tolkning. Varje ny bok förklarades av dåtidens ”överbyggnad”. Varje bok tilldelades ett adjektiv – ”borgerlig” eller ”proletär”. Borgerligheten ansågs vara en oskiljbar reaktionär massa.

Få inte för dig att det är möjligt för en människa att praktisera en viss ideologi hela sitt liv utan att tro på den. Användandet av uttrycket ”mogen kapitalism” visar i vilken omfattning folk som aldrig skulle kalla sig marxister har påverkats av Marx. Herr och Fru Hammond, ja faktiskt alla historiker, har accepterat den marxistiska tolkningen av den industriella revolutionen [1]. Det enda undantaget är Ashton.[2]

Under den andra hälften av Karl Marx karriär var han inte en interventionist; han stödde laissez-faire. Eftersom han förväntade sig att kapitalismen skulle kollapsa och ersättas av socialismen då kapitalismen uppnådde sin fulla mognad var han för att låta kapitalismen utvecklas. I denna bemärkelse var han, i sina skrifter och böcker, en vän av ekonomisk frihet.

Marx trodde att interventionistiska åtgärder var dåliga eftersom de försenade socialismens ankomst. Fackföreningar rekommenderade interventioner och därför motsatte sig Marx dem. Fackföreningar producerar ändå ingenting och det skulle ha varit omöjligt att höja lönerna om producenterna inte hade producerat mer.

Marx hävdade att interventionerna skadade arbetarnas intresse. De tyska socialisterna röstade emot Otto von Bismarcks samhällsreformer som infördes 1881 (Marx dog 1883). Och i detta land var kommunisterna motståndare till New Deal. Självklart var deras verkliga motstånd mot regeringsmakten i själva verket något helt annat. Inget oppositionsparti vill tillskriva något annat parti så mycket makt. När socialistiska program skapas är det underförstått att alla socialister antar att han själv kommer att vara samhällsplaneraren eller diktatorn, eller att samhällsplaneraren eller diktatorn kommer att vara fullkomligt intellektuell beroende av honom, och att samhällsplaneraren eller diktatorn kommer att gå hans ärenden. Ingen vill vara en enstaka medlem i någon annans centralplan.

Dessa planeringsidéer kan spåras hela vägen tillbaka till Platons Republiken. Platon var väldigt tydlig i det han ville ha sagt. Han planerade ett system som helt och hållet styrdes av filosofer. Han ville eliminera alla individuella rättigheter och val. Ingen skulle få gå någonstans, vila, sova, äta, dricka, tvätta sig, om han inte blev tillsagd att göra det. Platon ville reducera människor till brickor i ett spel. Det som behövs är en diktator som utser en filosof som en sorts minister av centralnämnden för produktionsadministration. Alla sådana konsekventa socialister – till exempel Platon och Hitler – planerade också för att producera framtida socialister, att avla och utbilda framtida samhällsmedlemmar.

Under de 2300 år sedan Platon har väldigt lite motstånd förts fram mot hans idéer, inte ens av Kant. Om man ska diskutera marxistiska idéer måste man ta hänsyn till den psykologiska förkärleken för socialism, och denna förkärlek är inte unik för de som kallar sig själva marxister.

Marxister förnekar att det finns något sådant som jakten på kunskap för kunskapens skull. Men de är inte konsekventa här heller eftersom de säger att en av den socialistiska statens mål är att eliminera en sådan jakt efter kunskap. De påstår att det är en förolämpning att folk studerar saker som är värdelösa.

Jag tänker inte diskutera innebörden av den ideologiska förvrängningen av sanningar. Klassmedvetenheten utvecklas inte till en början, men den måste oundvikligen uppstå. Marx utvecklade sin ideologidoktrin eftersom han förstod att han inte kunde besvara kritiken som fördes fram mot socialism. Hans svar var, ”Det du säger är inte sant. Det är enbart ideologi. Det en människa tänker är nödvändigtvis en klassideologi så länge som vi inte har ett klasslöst samhälle – det vill säga, det är baserat på en falsk medvetenhet”. Utan vidare förklaring antog Marx att en sådan ideologi var användbar för klassen och för medlemmarna i den klassen som utvecklade den. Sådana idéer hade som mål att uppnå klassens mål.

Marx och Engels framträdde och utvecklade proletariatets klassidéer. Alltså är den borgerliga doktrinen från och med denna tidpunkt fullständigt värdelös. Man kanske kan hävda att borgerligheten behövde denna förklaring för att de hade ett dåligt samvete. Men varför skulle de ha ett dåligt samvete om deras existens var nödvändig? Och de är nödvändiga om vi ska tro den marxistiska doktrinen eftersom utan borgerligheten kan kapitalismen inte utvecklas. Och innan kapitalismen är mogen kan socialismen inte uppstå.

Enligt Marx gynnade den borgerliga ekonomiska vetenskapen, ibland kallad ”en ursäkt för den borgerliga produktionen”, borgerligheten. Marxisterna kunde ha sagt att denna usla borgerliga teori, i deras ögon och i de exploaterades ögon, rättfärdigade det kapitalistiska produktionssättet, vilket gjorde existens av detta system möjligt. Men detta skulle ha varit en väldigt icke-marxistisk förklaring. Först och främst, enligt marxistisk doktrin, behöver inte det borgerliga produktionssystemet rättfärdigas; borgerligheten exploaterar eftersom det är deras uppgift att exploatera, precis som det är bakteriernas uppgift att exploatera. Borgerligheten behöver inget rättfärdigande. Deras klassmedvetande berättar för dem hur de måste agera; det ligger i kapitalistens natur att exploatera.

En rysk vän till Marx skrev till honom att det var socialisternas uppgift att hjälpa borgerligheten att exploatera bättre och Marx svarade att det inte var nödvändigt. Marx skrev sedan en kort notis och sa att Ryssland kunde uppnå socialism utan att gå genom de kapitalistiska stegen. Nästa morgon måste han ha insett att om han erkände att ett land kunde klara sig utan dessa oundvikliga steg skulle det ha raserat hela hans teori, så han skickade inte notisen. Engels, som inte var lika begåvad, upptäckte denna pappersbit i Karl Marx skrivbord, kopierade den i sin egen handskrift, och skickade kopian till Vera Zasulich [1849 – 1919], som var känd i Ryssland eftersom hon hade försökt att mörda St. Petersburgs polismästare. Hon friades av juryn – hon hade en bra advokat. Denna kvinna publicerade Marx notis och den blev en av Bolsjevikpartiets mest värdefulla tillgångar.

Det kapitalistiska systemet är ett meritokratiskt system. Om folk inte lyckas blir de bittra. De vill inte erkänna att de inte lyckas eftersom de saknar intelligens. De tar ut sitt missnöje på samhället. Många ger samhället skulden och sätter sin tilltro till socialismen. Denna tendens är särskilt stark bland intellektuella. Eftersom professionella behandlar varandra som likar anser de  mindre dugliga av de professionella att de är  ”överlägsna” de icke-professionella och de känner att de förtjänar ett större erkännande än de får. Avund spelar en stor roll. Folk har en filosofisk fallenhet att vara missnöjda med det nuvarande tillståndet. Det finns även missnöje när det kommer till det politiska tillståndet. När man är missnöjd undrar man vilka andra tillstånd som man kan tänka sig.

Marx var ekonomiskt ignorant; han förstod inte att det kan finnas tvivel beträffande de bästa produktionsmedlen. Den stora frågan har att göra med hur vi ska använda de tillgängliga och knappa produktionsfaktorerna. Marx antog att det var uppenbart vad som måste göras. Han förstod aldrig att framtiden alltid är osäker, och att det är affärsmannens jobb att planera för den okända framtiden. I det kapitalistiska systemet lyder arbetarna och teknologerna entreprenören. Under socialism lyder de den socialistiska tjänstemannen. Marx tog inte hänsyn till det faktum att det är skillnad mellan att säga vad som måste göras och att göra vad någon annan har sagt måste göras. Den socialistiska staten är av nödvändighet en polisstat.

Statens bortvittrande var bara Marx försök att undvika att besvara frågan vad som skulle hända under socialism. Under socialism kommer förbrytarna att veta att de bestraffas för samhällets bästa.

Den tredje volymen av Das Kapital var full av långa citat från brittiska parlamentsförhör om pengar och bankväsende, och de fullkomligt vettlösa.[3] Till exempel påstås det att ”penningsystemet är väsentligen katolskt, och kreditsystemet protestantiskt… men kreditsystemet befriar inte sig själv från det monetära systemets grund, precis som protestantismen inte befriar sig från sin katolska grund”.[4] Fullständigt struntprat!


[1] [J. L och Barbara Hammond, författare av trilogin The Village Labourer (1911), The Town Labourer (1917) och The Skilled Labourer (1919) – Red. ]

[2] [T. S. Ashton, The Industrial Revolution 1760 – 1830 (London: Oxford University Press, 1998 [1948, 1961]) – Red.]

[3] [Capital: A Critique of Political Economy, III (Chicago: Charles H. Kerr, Chicago, 1909), s. 17, 530–677ff.]

[4] [Ibid. S. 696]


Denna artikel är ett utdrag ur Marxism Unmasked av Ludwig von Mises, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *