Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 4.6

YTTERLIGARE SVÅRIGHETER

moneybankcyclesNÄR EXPANSION INLEDS SAMTIDIGT AV ALLA BANKER

Då vi i detta sammanhang måste erbjuda ett förenklat perspektiv för att belysa processerna av kreditexpansion är det nu nödvändigt att göra ytterligare några anmärkningar och förtydliganden. Till att börja med härrör den expansiva process som vi just har beskrivit helt och hållet från en ökning av insatta medel på den ursprungliga banken (i vårt exempel hänvisar d till 1 000 000 p.e. insatta på Bank A). Det är emellertid så att alla processer av kreditexpansion, både nuvarande och genom historien, har utmärkts av att nya pengar inte når banksystemet genom endast en enda bank, utan genom många (om inte, i mer eller mindre omfattning, genom alla banker i systemet). Som Richard Lipsey intygar[1] kommer kreditexpansion, som sker ex nihilo i enlighet med vår beskrivning och får sin täckning genom skapandet av nödvändiga kontomedel, att inträffa närhelst 1 000 000 p.e. sätts in på någon av bankerna. Därför är den utbredda expansionsprocessen i praktiken mycket mer omfattande och komplex, då den samtidigt initieras i många banker och härrör från många insättningar. Bara i vårt exempel, som innefattade ett reservförhållande på 10 procent, skapades lån för 9 000 000 p.e., ett belopp som är nio gånger större än den ursprungliga depositionen. Resultatet var att den totala penningmängden tiofaldigades. Den huvudsakliga slutsatsen man kan dra av detta är att om alla banker samtidigt tar emot nya insättningar så kommer de att kunna expandera krediter utan att behöva minska sina kassareserver, eftersom de, samtidigt som de ger ut lån som kan leda till kontantuttag (vilket vi tills nu har antagit i bokföringen), mottager en del av utlåningen från andra banker som insättningar. I praktiken innebär detta att ingen betydande nedgång i en banks reserver nödvändigtvis inträffar. Varje bank kommer att kunna ge ut lån och därigenom skapa depositioner utan att ta allvarliga risker, eftersom reserverna praktiskt taget kan hållas intakta.

Detta teoretiska argument har fått flera skribenter, bland dem Murray N. Rothbard,[2] att skriva om processen av kreditexpansion i banksystemet utifrån infallsvinkeln att en bank inte behöver förlora reserver när den ger ut nya lån. Istället tar den alla tillfällen i akt att skapa nya lån för den inverterade kassakvoten med en oförändrad volym reserver. Argumentet för att förklara bankmultiplikatorn på detta sätt – även i fallet med en ensam bank – är att banken kommer att försöka undvika att förlora reserver medan den beviljar lån (det vill säga, banken kommer inte vilja behålla 100 000 p.e. och låna ut 900 000). Det är mycket mer förtjänstfullt för den att behålla sin reservkvot genom att låna ut ett mycket större belopp och behålla de tidigare kassareserverna oförändrade (genom att hålla 1 000 000 p.e. i likvida medel och skapa 9 000 000 p.e. i nya lån). I praktiken kan nivån på kassareserverna garanteras om kreditexpansionen sker samtidigt för alla banker. Detta till följd av att minskningen i likvida medel som en bank erfar till följd av sin utlåning normalt kommer att vägas upp av nya insättningar med ursprung i lån som beviljas av andra banker.

När kreditexpansionen betraktas på detta sätt har inte sällan lekmän och även professionella inom banksektorn svårt att förstå processen, då man är van att se sin ”verksamhet” som ren intermediering mellan insättare och låntagare. Tydliga bevis på att den uppfattning som Rothbard och andra har försvarat är korrekt står emellertid att finna i att det för våra syften inte spelar någon roll huruvida vi studerar det hittills undersökta fallet (en ursprunglig insättning på Bank A) eller om vi studerar ett banksystem bestående av tio olika banker vilka får en insättning vardera på 100 000 p.e. (med andra ord, totalt 1 000 000 p.e. fördelade på tio banker). I det senare fallet kommer varje bank att behålla 100 000 p.e. i likvida medel, vilket möjliggör för bankerna att expandera lån och skapa nya omloppsmedel ex nihilo för 9 000 000 p.e. Om möjliga nedgångar i reserver till följd av utgivna lån kompenseras av nya insättningar med ursprung i lån som beviljats av andra banker så kommer varje bank att kunna hålla reserverna stabila på 100 000 p.e. Om alla banker initierar kreditexpansion samtidigt är därigenom varje bank förmögen att hålla sina reserver oförändrade och med ett reservförhållande på 0,1, ur intet  skapa en kreditvolym med täckning i nya omloppsmedel som uppgår till nio gånger den primära depositionen. Låt oss undersöka denna process av samtidig expansion i redovisningstermer.

Vi skall anta att tio banker mottager 1 000 000 p.e. i nya, ursprungliga penningdepositioner vardera. För att göra det enkelt för oss antar vi att de tio bankerna är lika stora, att alla har en kassakvot, c, på 10 procent och ett k-värde som är lika med noll. Låt oss även anta att varje bank innehar en marknadsandel på 10 procent. Med andra ord får varje bank affärerna för 10 procent av alla kunder på den marknad där man verkar. Vidare är dessa kunder slumpmässigt fördelade. Om  bankerna samtidigt börjar expandera krediter i enlighet med den process som beskrivs i ingångarna (42) och framåt så är det uppenbart att vilken bank som helst, exempelvis Bank A, till sist kommer att mottaga insättningar från lån som beviljats av de andra bankerna, vilket visas i Tabell IV-2. Om alla bankerna utökar sin kreditgivning samtidigt skulle Bank A:s konteringar vara följande:

50

Denna minskning i likvida medel skulle motverkas av en insättning från slutmottagaren av ett utgivet lån, exempelvis från Bank B, vilket ger följande konteringar:

51

Bank A hade så småningom återfått dessa 810 000 p.e. i form av insättningar som härrör från lån beviljade av exempelvis Bank C. Bokföringsingångarna skulle se ut såhär:

52

Allt eftersom denna process fortgår erhåller Bank A insättningar från mottagarna av de lån som givits ut av bankerna D, E, F, G, H, I och J. Vi har förenklat denna process en hel del i vår förklaring. I verkligheten mottager banken i snitt 10 procent av de tio lånen på 900 000 p.e. som beviljats av var och en av bankerna i den andra fasen, 10 procent av de tio lånen på 729 000 p.e. som beviljats i den tredje fasen etc.

Om vi antar att var och en av bankerna mottager 1 000 000 p.e. i ursprungliga depositioner och att bankerna expanderar krediter samtidigt blir resultatet följaktligen att balansräkningen för vilken som helst av dem kommer att se ut på följande vis:

53

Därför skulle varje banks balansräkning sammanfalla med den som vi fick när vi antog att k var lika med ett (en bank med monopolställning eller vars kunder är slutmottagare av de lån som beviljas). Även om ingen monopolsituation föreligger så är detta fallet, eftersom den likviditetsförlust som varje bank till en början upplever när den expanderar krediter så småningom vägs upp av insättningar som härrör från andra bankers utlåningsexpansion.

Vi kan av balansräkning (53) dra slutsatsen att ingen bank behöver reducera sina kassareserver för att expandera krediter. Om övriga banker utökar sin kreditgivning på samma gång kan nivån på reserverna hållas oförändrad och utlåningen ökas till en summa som uppgår till reserverna gånger en viss multipel. (I vårt fall behåller varje bank 1 000 000 p.e. i reserver och skapar 9 000 000 p.e. ur intet i form av utlåning med täckning i sekundära depositioner.) Därigenom är Rothbards tolkning av processen korrekt även i fallet med en enskild bank, förutsatt att alla de andra bankerna i systemet också mottager ursprungliga insättningar (det vill säga en proportionsenlig summa av de nya pengar som skapas i systemet) och ökar sin kreditgivning samtidigt. Pengarna som varje bank teoretiskt sett förlorar genom att ge ut lån motverkas av de insättningar som görs av mottagare av pengar från lån som har beviljats av bankens konkurrenter. Varje bank kan alltså av egen kraft utvidga sin kreditgivning med summan 9 000 000 p.e. Systemets totala expansion, i sin tur, skulle då uppgå till 90 000 000 p.e. och totalsumman av alla saldon, eller penningmängden, skulle vara 100 000 000 p.e.

Vi kan få fram siffror som är identiska med de i Tabell IV-2 bara genom att anta att en ursprunglig deposition på 1 000 000 p.e. görs på Bank A och fördelas jämnt mellan de tio bankerna i systemet, där var och en tar emot 100 000 p.e. Dessa 100 000 p.e. hade kunnat hållas oförändrade i varje banks förvar. Varje bank skulle då kunna expandera krediter med 900 000 p.e., vilket innebär att hela banksystemet hade kunnat generera 9 000 000 p.e. i nyutlåning och totalt 10 000 000 p.e. i primära och sekundära depositioner.

Det är uppenbart att detta sista exempel, vilket avrundar vår bokföringstekniska analys av expansionen av lån och saldon av enskilda banker och banksystem, är det mest realistiska. I det nuvarande penningsystemet tränger penningmängdsökningar igenom hela systemet och når praktiskt taget samtliga banker, vilket möjliggör för dem att utöka sina långivning samtidigt i enlighet med de processer som vi har studerat. Det finns dessutom tydliga historiska indikationer på att banker aldrig har uppstått ensamma, utan i grupper. Till och med Saravía de la Calle nämner att bankirer etablerade sig själva i grupper och erbjöd ”borgensåtaganden och gick i borgen för varandra.”[3] Detta innebär att bankirer redan på femtonhundratalets marknader i Kastillien var medvetna om de intima förhållanden och den starka samklang av intressen som förenar dem när det gäller framgång eller motgång i affärer. De insåg att de behövde varandras ömsesidiga stöd.

När det gäller guldmyntfoten och en penningmängd baserad på upptäckten av nya guldgruvor och utvecklingen av nya utvinningstekniker kan vi förmoda att nya pengar som kommer från betydande nyupptäckter till en början endast hade nått ett fåtal banker för att därifrån spridas till resten av banksystemet. Därför skulle ingen koordinerad expansionsprocess sättas igång, utan snarare en gradvis process genom vilken pengarna hade tagits upp av hela systemet.

Vi kan dra slutsatsen att om det finns många banker och sker många nya insättningar, och om bankerna expanderar krediter samtidigt i enlighet med de processer som vi har studerat, så kommer till och med en enskild bank att kunna behålla en stabil nivå av reserver och av egen kraft expandera krediter och kontosaldon för detta värde gånger en viss faktor, en summa som bestäms av den inverterade kassakvoten (när k=0).[4] Därigenom är det uppenbarligen endast i bokföringen som depositioner täcker den förmögenhet som bankirer lägger beslag på genom att expandera krediter. Ur redovisningssynpunkt (men inte ur rättssynpunkt) tillskrivs den formella äganderätten till dessa lån insättarna, då dessa under normala omständigheter ser sina depositioner som pengar (fullständiga penningsubstitut) som de kan använda i transaktioner utan att någonsin behöva ta ut dem i fysiska penningenheter. Ändå står det klart att de tillgångar som genereras av banksystemet de facto inte tillhör någon alls. I hög grad kan de emellertid betraktas tillhöra aktieägare, direktörer och förvaltare, de som i praktiken drar nytta av många av de ekonomiska fördelar som härrör från denna rikedom, med den ytterligare fördelen att de inte framträder som ägare, eftersom redovisningen försäkrar att det är insättarna som äger tillgångarna.

Med andra ord kommer kontobehållningar under normala förhållanden ur långivning och är endast en biprodukt, registrerad i bokföringen, av de rikedomar som banker samlar på sig och permanent behåller. Vi skall vi återkomma till detta ämne senare i boken med en diskussion om sedlar i det sista kapitlet, där vi presenterar vårt förslag för en reformprocess av banksystemet.

PENGAR SOM FÖRSVINNER UR BANKSYSTEMET

En annan komplikation uppstår ur det faktum att en viss procentsats av penningmängden ”försvinner” ur systemet och behålls av individer som inte vill sätta in pengarna på någon bank varje gång ett lån beviljas och kontosaldon skapas och tas ut. Ju högre procentsats som fysiskt ”försvinner” ner i allmänhetens fickor vid varje steg och stannar kvar utanför banksystemet, desto mindre blir bankens expansionsförmåga när det gäller att skapa nya lån.

Om f hänvisar till den andel av penningmängden som försvinner ur banksystemet och om f=0,15 i ett system av småbanker (i vilket k=0) där kassakravet är 10 procent (c= 0,1), så är det belopp som återvänder till banksystemet när Bank A lånar ut 900 000 p.e. lika med (1–f)900 000=0,85*900 000=765 000 p.e. Därför kan vi använda oss av följande formler om vi har att göra med med ett system av småbanker och antar att k=0, c=0,1 och f=0,15:

Om DN hänvisar till de totala depositionerna netto, bestående av bruttodepositioner, DG, minus den totala mängden pengar, F, som försvinner ur banksystemet, så gäller att:

(29)

 

Den totala mängden pengar som försvinner ur banksystemet kommer logiskt nog att vara lika med f gånger de totala depositionerna i bruttotermer, DG, där f är procentsatsen pengar som försvinner ur systemet. Med andra ord:

(30)

 

I sin tur är mängden pengar som ursprungligen sattes in lika med summan av depositionerna i nettotermer multiplicerat med motsvarande reservförhållande plus det totala belopp som har försvunnit ur systemet:

(31)

 

Om vi för in värdet på DN från formel [29] och F-värdet från [30] i denna ekvation så får vi:

(32)

 

Om vi ersätter F i ekvationen med fDG erhåller vi:

(33)

 

Sedan bryter vi ut DG:

(34)

 

Och därför:

(35)

 

 

Eftersom DN=DG(1–f):

(36)

 

 

Detta skulle vara formeln för att bestämma volymen skapade kontosaldon av banksystemet i nettotermer. Kreditexpansionen som banksystemet ger upphov till, genom vilken en del av pengarna försvinner, uppgår till:

(37)

 

 

Om vi byter ut f i föregående formler mot noll erhåller vi samma ekvationer som vi har använt fram tills nu för att bestämma den totala volymen depositioner och den totala kreditexpansionen:

(38)

 

 

Och:

(39)

 

 

Låt oss se hur mycket kreditexpansionen begränsas om, som tidigare, d=1 000 000 p.e. och c=0,1, medan 15 procent av penningmängden dessutom försvinner ut ur banksystemet (f=0,15).

(40)

 

 

I ett banksystem där 15 procent av penningmängden försvinner skulle totalsumman av alla kontosaldon vara lika med 3 617 021 p.e., istället för 10 000 000 p.e. som i fallet när f=0.

Kreditexpansionen netto vore lika med x = 3 617 021 – 1 000 000 = 2 617 021 istället för de 9 000 000 p.e. som skapas när inga pengar försvinner ur systemet. Därför minskar banksystemets förmåga att skapa krediter och generera depositioner ex nihilo märkbart när den andel pengar som försvinner är större än noll.[5]

BEHÅLLNING AV RESERVER UTÖVER MINIMIKRAVET

En annan komplikation som producerar effekter likvärdiga med de som behandlades i föregående del uppstår när banker håller likviditetsreserver som överstiger minimikravet. Detta tenderar att inträffa i vissa stadier av konjunkturcykeln då banker agerar relativt sett mer ansvarsfullt, alternativt när de tvingas utöka sina reserver på grund av svårigheter att hitta ett tillräckligt antal kreditvärdiga låntagare som är villiga att ansöka om lån, eller både och. Detta inträffar exempelvis under de faser av ekonomisk recession som följer kreditexpansionen. Under alla omständigheter minskar behållningen av kassareserver överstigande den obligatoriska nivån systemets möjligheter till kreditexpansion på samma sätt som f, precis som om en procentsats av penningmängden försvinner ur banksystemet.[6]

OLIKA RESERVKRAV FÖR OLIKA KONTOSLAG

Till sist uppkommer ytterligare en komplikation ur det faktum att kassakravet för avistakonton i många länder skiljer sig från kravet för konton med bindningstid, trots att vi vet att de senare i praktiken ofta är riktiga avistakonton. Även om de formler som vi hittills har använt skulle kunna utvecklas för båda kontoslagen hade det tillförda analytiska värdet inte varit värt besväret. Därför har vi här valt att avstå från en sådan analys.[7]


[1]           Richard G. Lipsey, An Introduction to Positive Economics, 2:a uppl. (London: Weidenfeld and Nicolson, 1966), s. 682–83.

[2]           Rothbard, The Mystery of Banking, kap.8, s. 111–24.

[3]           Saravía de la Calle, Instrucción de mercaderes, s. 180.

[4]           Under dessa omständigheter, som i princip speglar verkliga marknadsförhållanden, förlorar Phillips uttalande sin trovärdighet. Med hans egna ord (Credit Banking, s. 64) ”följer det att kontobehållningar för banksystemet i sin helhet är en produkt av utlåning. För en enskild bank är är lån en produkt av kontobehållningar.” Detta andra påstående är i praktiken felaktigt. Detta beror på att enskilda bankers kontosaldon också härrör från den kreditexpansion som alla banker genomför synkront, givet att många banker och ursprungliga depositioner förekommer, och med tanke på att banker kan utöka sin kreditgivning samtidigt. I kapitel 8 kommer vi att undersöka den uppenbara möjligheten (som förnekas av Selgin) att alla banker samtidigt initierar en kreditexpansion, till och med utan att volymen ursprungliga depositioner inte har ökat hos dem alla (det vill säga genom en allmän minskning av deras kassa- eller reservkvot). I samma kapitel kommer vi, precis som Mises har gjort, att förklara att vilken bank som helst i ett fribanksystem som unilateralt expanderar kredit genom att reducera sina reserver under en viss nivå kommer att äventyra sin egen betalningsförmåga. Dessa två fenomen förklarar den allmänna tendensen bland banker att träffa överenskommelser sinsemellan för att tillsammans orkestrera (vanligen genom centralbanken) en uniform takt av kreditexpansion.

[5]           Vi har kommit fram till dessa formler genom att följa den process som beskrivs av Armen A. Alchian och William R. Allen i University Economics (Belmont, Ca.: Wadsworth Publishing, 1964), s. 675–76. Om det lagliga kassakravet reducerades till noll, såsom ofta krävs, skulle totalsumman av nettodepositionerna, DN, vara:

Fotnot 1

 

 

 

Därför måste vi dra slutsatsen att bankmyndigheterna, i fall ingen andel av penningmängden försvinner ur systemet (f = 0), skulle kunna driva på kreditexpansionen så mycket som de önskade om de tog bort kassakravet, eftersom:

Fotnot 2

 

 

(Denna expansion skulle ge många störningseffekter på den reala produktivstrukturen, vilken skulle påverkas allvarligt. Se kapitel 5.)

[6]           För att illustrera i vilken betydande mån ovanstående faktorer kan bidra till en reduktion av bankmultiplikatorn måste vi först notera att den totala penningmängden i Spanien exempelvis består av ungefär 50 trillioner pesetas (166,386 pesetas = 1 euro), vilket innefattar allmänhetens kontantinnehav, ställningar på avistakonton, sparkonton och konton med bindningstid. (Inom det spanska banksystemet är konton med bindningstid, namnet till trots, i regel riktiga avistakonton, då medlen kan tas ut när som helst utan avgift eller mot en mycket liten avgift). Av den totala penningmängden är endast omkring 6,6 trillioner pesetas kontanter i allmänhetens ägo. Detta innebär att lite mer än 13,2 procent av totalbeloppet motsvarar dessa kontanter hos allmänheten. Därför skulle bankmultiplikatorn i Spanien vara större en 7,5 (vilket skulle vara likvärdigt med ett reservkrav på 13,2 procent). Eftersom det nuvarande reservkravet i Spanien är 2 procent (från Bank of Spains penningpolitiska utskick 1/1996, 11 oktober och styrkt i efterhand av den europeiska centralbankens regleringar) kan skillnaden mellan denna andel och 13,2 procent tillskrivas den inverkan som f har, eller den procentsats pengar som försvinner ur systemet och ner i medborgarnas fickor. Måhända har den förra ekonomiska recessionen spelat en roll genom att öka bankernas innehav av kontanter och kontohavanden och genom att temporärt reducera deras möjligheter att pådriva kreditexpansionen. Våra kommentarer baseras på aktuella data från juni, publicerade i augusti 1994 i Boletín Estadístico del Banco de España och vänligt nog beredda av Luis Alfonso López García, en inspektör från Bank of Spain.

[7]           De relevanta formlerna utvecklas emellertid i Laurence S. Ritter och William L. Silber, Principles of Money, Banking and Financial Markets, 3:e rev. och uppdaterade uppl. (New York: Basic Books, 1980), s. 44–46. Andra skrifter som i detalj avhandlar teorin om bankmultiplikatorn är: John D. Boorman och Thomas M. Havrilesky, Money Supply, Money Demand and Macroeconomic Models (Boston: Allyn och Bacon, 1972), spec. s. 10–41; Dorothy M. Nichols, Modern Money Mechanics: A Workbooks on Deposits, Currency and Bank Reserves, publicerad av Federeral Reserve Bank of Chicago, s. 29–31; och den intressanta boken av Phillip Cagan, Determinance and Effects of Changes in the Stock of Money, 1875–1960 (New York: Columbia University Press, 1965). Vidare har José Miguel Andreu García skrivit mycket på temat bankmultiplikatorer och reservkrav. Se exempelvis hans artiklar ”En torno a la neutralidad del coeficiente de caja: el caso español,” i Revista de Economía, nr. 9 och ”El coeficiente de caja óptimo y su posible vinculación con el déficit público,” i Boletín Económico de Información Comercial Española (29 juni–5 juli, 1987): 2425ff.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *