Andra lektionen – Klasskonflikt och revolutionär socialism

marxMarx tog för givet att ”intressen” är oberoende av mänskliga idéer och tankar. Han sa att socialism var det perfekta systemet för proletariatet. Han sa att det var klassintressen som bestämde individers tänkande och att detta skapar oförenliga konflikter mellan de olika klasserna. Marx återvände sedan till den punkt som han utgick från – nämligen att socialism var det perfekta systemet.

De fundamentala begreppen i Det kommunistiska Manifestet var begreppen ”klass” och ”klasskonflikt”. Men Marx förklarade aldrig vad en ”klass” var. Marx dog 1883, 35 år efter publicerandet av Det kommunistiska Manifestet. Under de 35 åren publicerande han många volymer, men i ingen av dem förklarade han vad han menade med begreppet klass. Efter Marx död publicerade Friedrich Engels de ofärdiga manuskripten av den tredje volymen av Das Kapital. Engels skrev att detta manuskript, ett manuskript som Marx hade slutat arbeta på många år innan han dog, hade hittats i Marx skrivbord efter hans död. I ett kapitel på tre sidor berättar Marx för oss vad en klass inte är, men om du letar igenom alla hans skrifter i jakt på en definition vad en ”klass” är, letar du förgäves. Faktum är att ”klasser” inte existerar i naturen. Det är vårt tänkande – vårt kategoriserande – som skapar klasser i våra sinnen. Frågan är inte huruvida samhällsklasser existerar i Karl Marx betydelse; frågan är huruvida vi kan använda konceptet samhällsklasser på det sätt som Karl Marx menade. Det kan vi inte.

Marx insåg inte att problemet med individ- eller klassintressen inte kan lösas enbart genom att hänvisa till det faktum att sådana intressen existerar och att människor måste agera i enlighet med dem. Två frågor måste ställas: (1) Mot vilket slutligt mål leder dessa ”intressen” människor? (2) Vilka metoder vill de använda sig av för att nå dessa mål?

Den Första Internationalen var en kommitté som bestod av ett fåtal människor i London, Karl Marx vänner och fiender. Någon föreslog att de skulle samarbeta med den brittiska fackföreningsrörelsen. På den Internationella Kommitténs möte 1865 läste Karl Marx upp en uppsats med titeln Value, Price and Profit, en av fåtal skrifter som ursprungligen skrevs på engelska. I denna uppsats poängterade han att fackföreningsrörelsen metoder var väldigt dåliga och måste förändras. Jag parafraserar: ”Fackföreningarna vill förbättra arbetarnas öde inom det kapitalistiska systemets ramverk – detta är hopplöst och meningslöst. Inom det kapitalistiska systemets ramverk finns det ingen möjlighet att förbättra arbetarnas tillstånd. Det bästa som fackföreningarna kan åstadkomma med detta är kortsiktiga framgångar. Fackföreningarna måste överge denna ’konservativa’ politik; de måste anta den revolutionära politiken. De måste slåss för att avskaffa lönesamhället som sådant och arbeta för socialismens ankommande”. Marx hade inte mod nog att publicera denna uppsats förrän efter sin död då den publicerades av en av hans döttrar. Han vill inte göra fackföreningarna till sina fiender; han hade fortfarande hopp om att de skulle överge sin teori.

Här har vi en uppenbar åsiktskonflikt bland proletärerna själva gällande vilka medel som är korrekta. De proletära fackföreningarna och Marx hade olika åsikter beträffande vad som låg i proletärernas ”intressen”. Marx sade att en klass ”intresse” var uppenbart – det fanns inget tvivel om saken – alla skulle veta vad det var. Sen dyker en man upp som inte alls tillhör den proletära klassen, en författare och advokat som säger till fackföreningarna att de har fel. ”Detta är dålig politik”, sade han. ”Ni måste radikalt ändra er politik”. Här faller hela klassidén samman, idén att en individ ibland kan ha fel, men aldrig en klass som helhet.

Kritiken av de marxistiska doktrinerna har alltid var ytlig. De har inte påpekat hur Marx sade emot sig själv och hur man misslyckades med att förklara sina idéer. Böhm-Bawerks kritik[1] var bra men han täckte inte in hela systemet. Kritiker av Marx upptäckte inte ens Karl Marx mest uppenbara motsägelser.

Marx trodde på den ”järnhårda lönelagen”. Han accepterade den som sin ekonomiska doktrins grund. Han gillade inte den tyska utrycket för denna lag som Ferdinand Lasalle [1825-1864] hade publicerat en pamflett om. Karl Marx och Ferdinand Lasalle var inte vänner; de var konkurrenter, väldigt allvarliga konkurrenter. Marx sade att Lasalles enda bidrag var utrycket i sig, den järnhårda lönelagen. Dessutom var termen lånad från ordboken och från Goethe. [2]

Den ”järnhårda lönelagen” överlever fortfarande i många skolböcker, i politikers sinnen, och som en konsekvens av detta i många av våra lagar. Enligt den ”järnhårda lönelagen” bestäms lönenivån av mängden mat och andra nödvändigheter som krävs för livets bevarande och reproduktion, för att stödja arbetarnas barn tills de själva kan arbeta i fabrikerna. Om lönenivån stiger ovanför detta skulle antalet arbetare öka vilket skulle tvinga ner lönerna igen. Löner kan inte falla under denna punkt eftersom det då skulle uppstå arbetsbrist. Denna lag ser på arbetaren som någon sorts bakterie eller gnagare utan vare sig fritt val eller fri vilja.

Om man tror att det är absolut omöjligt för lönerna under det kapitalistiska systemet att avvika från denna nivå, hur kan man då, vilket Marx gjorde, hävda att det progressiva utarmandet av arbetarna är oundvikligt? Det finns en olöslig motsägelse mellan den marxistiska idén om den järnhårda lönelagens lönenivåer, som påstår att lönerna skulle förbli på en nivå där de är tillräckliga för att hålla liv i arbetarnas avkomma tills de själva blev arbetare, och hans historiefilosofi, som påstår att arbetarna kommer att blir mer och mer utarmade tills de tvingas göra revolt, och således ger upphov till socialism. Självklart är båda trosuppfattningarna ohållbara. Till och med för 50 år sedan tvingades de ledande socialistiska författarna att använda sig av andra invecklade förklaringar i ett försök att ge stöd till sina teorier. Det är otroligt att ingen, under det århundrade som har gått sedan Marx var aktiv, har poängterat denna motsägelse. Och denna motsägelse är ingalunda den enda motsägelsen man kan hitta hos Marx.

Det som verkligen förstörde Marx var hans idé om arbetarnas progressiva utarmning. Marx såg inte att kapitalismens utmärkande drag var storskalig produktion för massans behov; kapitalistens huvudsakliga mål är att producera för den breda massan. Inte heller såg Marx att under kapitalism har kunden alltid rätt. I egenskap av lönearbetare kan inte arbetaren bestämma vad som skapas. Men som kund är det faktiskt han som är chefen som säger till sin chef, dvs. entreprenören, vad som ska tillverkas. Hans chef måste lyda arbetarnas order eftersom de är köpare på marknaden. Fru Webb[3], likt andra socialister, var dotter till en välbeställd affärsman. Likt andra socialister trodde hon att hennes far var en autokrat som gav order. Hon förstod inte att han lydde under konsumenternas order på marknaden. Den ”fantastiske” fru Webb var inte smartare än den dummaste budbäraren som enbart ser sin chef ge order.

Marx hade inga som helst tvivel om vilka mål människor vill uppnå. Inte heller tvivlade han på vilket som var det bästa sättet att uppnå dessa mål på. Hur kan det komma sig att en människa som läser så mycket och som enbart avbröt sitt läsande för att skriva inte insåg sina idéers motsägelser.

För att besvara denna fråga måste vi gå tillbaka till dåtidens tänkande. Detta var tidsåldern då Charles Darwins ”Om arternas ursprung” [1859] gavs ut. På den tiden var det fashionabelt att se på människor enbart som medlemmar i den zoologiska klassen däggdjur, som agerade instinktivt. Marx tog inte hänsyn till den mänskliga utvecklingen över de väldigt primitiva människornas nivå. Han ansåg att okvalificerat, enkelt, arbete var den normala typen av arbete och kvalificerat arbete var undantaget. I en av sina böcker skrev han att maskiners teknologiska förbättring gör att specialister blir överflödiga eftersom maskiner kan skötas av vem som helst; det krävs ingen speciell färdighet för att sköta en maskin. Därför kommer den vanliga människotypen i framtiden att vara icke-specialisten.

När det kommer till många av Marx idéer hörde han till en mycket tidigare tidsålder, speciellt i skapandet av hans historiefilosofi. Marx byte ut Hegels utveckling av Geist mot utvecklingen av de materiella produktionsfaktorerna. Han förstod aldrig att de materiella produktionsfaktorerna, det vill säga verktygen och maskinerna, i själva verket är produkter av det mänskliga sinnet. Han sade att dessa verktyg och maskiner, de materiella produktionsfaktorerna, oundvikligen förde med sig socialismen. Hans teori har kallats ”dialektisk materialism”, vilket förkortas av socialister som ”diamet”.

Marx resonerade från tesis och negationen av tesis till negationen av negationen. I början ägde alla individuella arbetare sina produktionsmedel: tesis. Detta var det samhällstillstånd då varje arbetare antingen var en oberoende jordbrukare eller en hantverkare som ägde de verktyg som han jobbade med. Negationen av tesis – det kapitalistiska ägandet – är det tillstånd då verktygen inte längre ägdes av arbetaren utan av kapitalisterna. Negationen av negationen är det tillstånd då hela samhället äger produktionsmedlen. Eftersom Marx resonerade på detta sätt hävdade han att han hade upptäckt lagen om den historiska utvecklingen, och det var detta som han kallade ”vetenskaplig socialism”.

Marx kallade alla tidigare socialister för ”utopiska socialister” eftersom de försökte förklara på vilket sätt som socialism var bättre. De ville övertyga sina medmänniskor om sin ståndpunkt eftersom de trodde att folk skulle acceptera det socialistiska samhällssystemet om de var övertygade om att det var bättre. De var ”utopister” sade Marx, eftersom de försökte beskriva framtidens jordliga paradis. Bland de föregångare som Marx ansåg vara ”utopister” hittar vi Saint-Simon, en fransk aristokrat; Robert Owen, en brittisk tillverkare; och Charles Fournier, en fransman som tveklöst var galen. (Fourier kallades ”fou (eng. fool) du Palais-Royale”. Han brukade göra uttalanden i stil med att ”I socialismens tidsålder kommer havet inte längre att vara salt utan det kommer att vara saft”). Marx menade att dessa tre var föregångare, men, sade han, de förstod inte att det som de sade endast var ”utopiskt”. De förväntade sig socialismens skulle komma då folks åsikter förändrats. Men för Marx var socialismens ankommande oundvikligt. Det skulle komma med naturens oundviklighet.

Å ena sidan skrev Karl Marx om socialismens oundviklighet, men å andra sidan organiserade han en socialistisk rörelse, ett socialistiskt parti, utropade gång på gång att hans socialism var revolutionär, och att det var nödvändigt att våldsamt störta staten för att socialismen skulle segra.

Marx lånade sina metaforer från gynekologin. Det socialistiska partiet var som förlossningsläkaren. Marx sa; partiet möjliggör socialismens ankomst. När man frågar marxister varför de inte föredrar evolution snarare än revolution, om hela processen ändå är oundviklig, får man svaret att ”i livet finns ingen evolution. Är inte födelsen i sig en revolution?”.

Enligt Marx var det socialistiska partiets mål inte att utöva inflytande utan enbart att hjälpa det oundvikliga på traven. Men förlossningsläkaren i sig påverkar och förändrar. Faktum är att förlossningskonsten har gjort framsteg och till och med räddat liv. Och genom att rädda liv kan man faktiskt säga att den har förändrat historien.

Termen ”vetenskaplig” blev prestigefylld under 1800-talet. Engels Anti-Dühring (1878) blev en av de mest framgångsrika böckerna bland de filosofiska marxisternas skrifter. Ett kapitel av hans bok återutgavs som en pamflett med titeln ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”, och den nådde enorma framgångar. Karl Radek [1885-1939] var en sovjetisk kommunist som senare skrev en pamflett med titeln ”Socialismens utveckling från vetenskap till handling” (eng. ”The Development of Socialism, from Science to Action”).

Marx ideologidoktrin var hopdiktad för att misskreditera borgerlighetens skrifter. Tomás Masaryk [1850-1937] från Tjeckoslovakien föddes i en fattig familj bestående av bönder och arbetare, och han skrev om marxismen. Ändå kallar marxisterna honom för borgerlig. Hur är det möjligt att kalla honom borgerlig om Marx och Engels kallade sig själva ”proletärer”?

Om proletärerna måste tänka i enlighet med sina ”klassintressen”, vad innebär det om det existerar meningsskiljaktigheter och motsättningar dem emellan? Förvirringen gör situationen väldigt svårförklarlig. När det finns motsättningar mellan proletärer kallas alla som tycker annorlunda för samhällsförrädare. Efter Marx och Engels var den störste av alla kommunister en tysk vid namn Karl Kautsky [1854-1938]. När Lenin 1917 försökte revolutionera hela världen motsatte sig Kautsky denna idé. Och på grund av att han motsatte sig detta blev den tidigare hyllade partimannen plötsligt en ”samhällsförrädare”, och han fick även många andra öknamn.

Det är samma idé som rasisternas idéer. De tyska rasisterna hävdade att en viss uppsättning politiska idéer var tyska och att varje tysk av nödvändighet måste tänka på detta specifika sätt. Detta var nazisternas idé. Enligt nazisterna var det bästa tillståndet att vara i krig. Men vissa tyskar – som Kant, Goethe och Beethoven, till exempel – hade annorlunda och ”otyska” idéer. Om alla tyskar av nödvändighet inte tänker likadant, vem ska då bestämma vilka idéer som är tyska och vilka som är otyska? Svaret kan endast vara att en ”inre röst” är den ultimata måttstocken. Detta sätt att se på saker och ting leder oundvikligen till både inbördeskrig och internationella krig.

Det fanns två grupper ryssar som båda kallade sig själva för proletärer – Bolsjevikerna och Mensjevikerna. Den enda metod som fanns för att reda ut konflikter dem emellan var våld och likvidation. Bolsjevikerna vann. Sedan uppstod det konflikter inom bolsjevikerna – mellan Trotskij[4] och Stalin – och det enda sättet att lösa dessa konflikter på var genom en utrensning. Trotskij tvingades i exil, förföljdes till Mexiko, och hackades där till döds 1940. Stalin bidrog inte med något till marxismen; han återgick till den revolutionära Marx från 1859 – inte den interventionistiska Marx från 1848.

Tyvärr är utrensningar inget som inträffar bara för att människor inte är perfekta. Utrensningar är ett nödvändigt resultat av den marxistiska socialismens filosofiska grund. Om du inte kan diskutera filosofiska åsiktsskillnader på samma sätt som du diskuterar andra problem måste du hitta andra lösningar – genom våld och makt. Detta har inte enbart att göra med åsiktsskillnader beträffande politik, ekonomi, sociologi, juridik, och så vidare. Det har även att göra med naturvetenskapliga problem. Paret Webb, Lord och Lady Passfield, blev chockade då de fick höra att ryska magasin och tidningar diskuterade naturvetenskapliga problem från ett Marxistiskt-Leninistiskt-Stalinistiskt perspektiv. Till exempel, om det fanns någon åsiktsskillnad beträffande vetenskap eller genetik måste detta lösas av ”ledaren”. Detta är det nödvändiga och oundvikliga resultatet av det faktum att man, i enlighet med marxistisk doktrin, inte erkänner att det är möjligt att ärliga människor kan tycka olika; antingen tycker du som jag, eller så är du en förrädare och måste likvideras.

Det kommunistiska manifestet gavs ut 1848. I detta dokument predikade Marx revolution; han var övertygad om att revolutionen var nära stundande.

Han trodde att socialismen skulle föras fram genom en uppsättning interventionistiska åtgärder. Han listade tio stycken interventionistiska åtgärder – bland dem en progressiv inkomstskatt, avskaffande av arvsrätt, jordbruksreform och så vidare. Han hävdade att dessa åtgärder var ohållbara, men nödvändiga, för socialismens ankomst.

1848 trodde således Karl Marx och Engels att socialismen kunde nås via interventionism. Men 1859, det vill säga 11 år efter Det kommunistiska manifestet, hade Marx och Engels övergivit sitt stöd för interventioner; de trodde inte längre att socialismen kunde resultera från legislativa förändringar. De ville frambringa socialismen genom en radikal förändring. Med detta som bakgrund såg efterföljare till Marx och Engels på senare tids åtgärder – så som New Deal, Fair Deal och så vidare – som ”småborgerlig” politik. Under 1840-talet hade Engels sagt att brittiska arbetslagar var ett tecken på framsteg och ett tecken på att kapitalismen höll på att falla sönder. Senare tyckte de att sådana interventionistiska åtgärder var väldigt dåliga.

1888 – 40 år efter att Det kommunistiska manifestet hade publicerats – översattes den av en engelsk författare. Engels lade till några kommenterar till denna översättning. Han tog upp de tio interventionistiska åtgärder som det talades om i Manifestet, och han sa att dessa inte bara var ohållbara, vilket Manifestet påstod, utan det var just för att de var ohållbara som de av nödvändighet skulle tvinga fram allt fler åtgärder av detta slag tills dessa mer avancerade åtgärder till slut skulle leda till socialism.


[1] [”The Unresolved Contradictions in the Economic Marxian System” i Shorter Classics of Eugen von Böhm-Bawerk, (South Holland, Ill.: Libertarian Press, 1962 [1896; Eng. övers.18989]), s. 201-302. – Red.]

[2] [Marx kritiserade också Lasalle för användandet av termen ”Arbeiterstand” (arbetstillstånd); Marx sade att Lasalle var förvirrad, men han förklarade aldrig på vilket sätt. – Red.]

[3] [Beatrice Webb (1858 – 1943), fru till Sidney Webb (1859 – 1947), senare Lady och Lord Passfield, brittiska Fabianer. – Red.]

[4] [Leon Trotskij (1879 – 1940)]


Denna artikel är ett utdrag ur Marxism Unmasked av Ludwig von Mises, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *