Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Inkrementalism: de små stegens tyranni

En fråga som mången libertarian bör ha ställt sig är varför frihetens idéer verkar ha så svårt att få verkligt inflytande över samhället. Visserligen hävdas från allehanda etatistiska håll att ”nyliberalismen” (vilken i många sammanhang verkar likställas med libertarianism) varit en stor politisk kraft bakom omvälvande förändringar i västvärlden sedan åtminstone början av 1980-talet. Men samtidigt har statens omfattning, dess regleringar, dess krig, dess övervakning och så vidare på nästan samtliga fronter ökat dramatiskt. Den politiska maktens retorik har möjligen i vissa avseenden kryddats med libertarianism, men effekten av politiken är dess raka motsats.

Så varför har libertarianism så förbenat svårt att åstadkomma verklig förändring?

Svaret på frågan är enklare än man kan tro. Mises skriver i Human Action att regleringar alltid leder till eller skapar två problem. För det första förmår regleringen inte lösa det tänkta problemet ens på regleringsivrarens villkor – man åstadkommer helt enkelt inte det man hade tänkt. Minimilöner leder inte till att folk tjänar mer eller att fattigdom bekämpas, importtullar leder inte till fler arbetstillfällen i det egna landet, och så vidare. Så problemet kvarstår, om än i annan skepnad eller i en något förändrad beskaffenhet.

För det andra skapar regleringar alltid nya problem – de har oavsiktliga konsekvenser som står i bjärt kontrast till regleringsivrarens uttalade önskemål. Till exempel leder minimilöner till att fler blir arbetslösa, vilket knappast är tanken, och importtullar leder till dyrare produkter och mindre effektiva företag. Så varje reglering skapar därför ett till synes skriande behov av ännu fler regleringar – för att först lösa problemet som den första regleringen syftade till att lösa, samt för att sedan lösa de andra problem som regleringen ledde till.

En ganska uppenbar lösning på problematiken som sådan blir ju då att rulla tillbaka regleringarna och därmed pö om pö återställa ordningen. Det är ju trots allt så att om en reglering skapar två problem så bör en avskaffad reglering leda till att två problem blir ett.

Men det är faktiskt inte så enkelt.

Anledningen är att effekterna av en reglering sällan identifieras som konsekvenser av densamma. Istället ser man dem som nya problem, för de ser lite annorlunda ut och uppstår sällan direkt efter att en reglering börjar gälla. En lag om minimilön får till direkt effekt att de som behåller jobben i låglöneyrken får lite mer betalt. Men på sikt leder det till långt färre sådana arbeten, samt allehanda diskriminering (eftersom det skapas en lagstadgad köparens marknad).

Arbetslöshet och diskriminering ses inte som problem på grund av minimilön, utan som enskilda problem som måste lösas på annat sätt. Den ekonomiska oförståelsen för regleringars direkta och långsiktiga konsekvenser – hos både den politiska makteliten och ”vanligt folk” – leder oss i fördärvet. Det finns inte och kommer heller inte att uppstå en opinion för avskaffandet av minimilöner, för det känns rätt att folk får mer i lön. Och problemen kan istället skyllas på annat.

Problemet med detta är att libertarianer som vill ”rulla tillbaka” staten jobbar i uppförsbacke – mot folkopinionen. Att argumentera mot minimilöner görs sällan väl med hjälp av rationella argument. Argumentet för minimilöner är nämligen inte rationellt, utan känslomässigt. Med andra ord framstår man som en känslokall och hemsk människa om man tycker att folk inte ska få en anständig lön (som det ofta heter). Även om det inte borde vara så – framför allt inte när det gäller hur ett hållbart och rättvist samhälle ska struktureras – så är det sällan rationella argument bär någon vikt alls mot känslomässiga uttryck (oavsett hur blinda de är).

De flesta libertarianer har nog råkat ut för liknande, oavsett om det handlar om ekonomiska frågor eller annat. Men problemet är faktiskt långt värre än att argumentera emot (den förvisso vilseledda) folkopinionen. Problemet antyds redan i Mises ord ovan, även om det sällan lyfts fram tydligt nog: att en reglering inte löser problemet betyder inte att den inte har någon påverkan på det. Det är faktiskt tvärtom; regleringar förändrar människors beteende och därmed förändras problemet. Med andra ord: det verkar som att varje reglering har någon slags effekt, även om den inte är en slutgiltig lösning.

Vad detta betyder är att det finns två problem med att ”rulla tillbaka” staten och dess regleringar. För det första så återskapar man problemet: avskaffade minimilöner leder givetvis till att vissa löner kommer att (se ut att) gå ned, oavsett om detta sker i form av nya arbetstillfällen eller sänkta löner för befintliga anställda. Och avskaffade importtullar leder till att vi importerar fler billiga produkter och riskerar att mista inrikes arbetstillfällen.

Avskaffade regleringar leder alltså ganska snabbt till problem som man relativt enkelt kan härleda till den avskaffade regleringen. Med andra ord: det är svårt att se de oavsiktliga och långsiktiga konsekvenserna av en reglering, men det är förhållandevis enkelt att se (de negativa) effekterna när den avskaffas.

Dessutom leder en avskaffad reglering inte till att man återgår till ursprungssituationen, för människors beteende har redan förändrats och det finns alltså ingen anledning att tro att de går tillbaka till att göra precis som tidigare. I den mån en avskaffad minimilön leder till att vissa löner sjunker kommer vi knappast att se en yrkeskår stilla och tacksamt ta emot de arbetstillfällen som skapats: de har vant sig vid att de som privilegierats med arbeten med reglerade löner tjänat mer, så de kommer knappast att acceptera lägre löner.

Faktum är att även de som genom regleringen tvingats till arbetslöshet kommer att protestera trots att de nu kan få ett jobb. De har ju sett att andra tjänat mer för samma arbete, så varför ska de nöja sig med mindre?

Lägg därtill att företagen redan investerat i maskiner, ändrat rutiner osv för att komma runt problemet med att arbetskraften varit en förlustaffär på grund av kravet på höga minimilöner. Med andra ord: de arbetstillfällen som fanns innan regleringen återkommer inte i samma utsträckning efter att regleringen avskaffats. (Detta är samma problem som efter en lågkonjunkturs korrigering av investeringar: vi återskapar inte högkonjunkturen, utan finner oss i en ny situation baserat på verkliga preferenser.)

Vi kan alltså inte komma tillbaka till situationen så som den såg ut innan regleringen. Man kan uttrycka det som att regleringen har effekt även efter att den avskaffats, för den har redan satt sin prägel på verkligheten.

Vi ser alltså att en avskaffad reglering också leder till problem: det ursprungliga problemet återskapas, men ofta blir det ännu värre än det var tidigare. För detta beskylls (korrekt, dessutom) den som argumenterat för och genomdrivit att regleringen avskaffats.

Men vad betyder detta för libertarianismen? Det leder oss till en ganska uppenbar slutsats som många dessvärre valt att bortse ifrån: att det inte handlar om att ta steg i ”rätt riktning” genom att ”rulla tillbaka” staten. Det finns nämligen ingen rätt riktning att gå i – både fler och färre regleringar skapar problem. Det grundläggande problemet ligger nämligen inte i en specifik reglering, utan att det regleras. Det är systemet som sådant som är problemet, inte att regleringar får förödande konsekvenser.

Vi har framhållit detta i ett otal artiklar tidigare, men det tål att upprepas: det är statens existens, dess våldsmonopol och därmed reglering av och tvångsbaserade omstöpning av mellanmänskliga relationer, som är problemet. Det går inte att tala om detta i termer av ”mer” eller ”mindre” och huruvida det ena eller andra är i ”rätt riktning”. Fler regleringar är inte nödvändigtvis sämre, för både deras införande och avskaffande skapar nya problem. Olika människor drabbas i olika omfattning, vilket betyder att varje förändring (snarare än avskaffandet) av systemet alltid kommer att få några vinnare och några förlorare. De som vinner gör så på förlorarnas bekostnad; det är så politikens värld fungerar. Det är detta som är de små stegens tyranni – varje steg, oavsett ”riktning”, skapar problem som innebär (orättfärdigt) lidande.

Alltså handlar libertarianism om en enda sak – och måste handla om just detta: avskaffandet av aggressivt våld och tvång i samhället, vilket framför allt betyder att den institution som helt baseras på sådant tvång och våld måste slopas. Först därigenom tar vi ett verkligt steg i rätt riktning.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

41 kommentarer till ”Inkrementalism: de små stegens tyranni

  • Kanske lite off-topic, men jag kom att tänka på det när jag läste din utmärkta artikel så jag skriver det ändå 🙂

    Jag såg för ett tag sen en intervju med en taxiförare i Malmö som klagade på att det var en sådan överetablering av taxi där och hans förslag till lösning var att (politiskt) begränsa antalet taxibilar.

    Om han verkligen ville minska antalet taxibilar så vore det naturliga att sluta köra taxibil.

    • Tidigare var antalet taxibilar reglerat efter vilken kundstock det fanns. På 1980-talet hade Stockholm ungefär 1.500 taxibilar på fredag och lördag natt, då det är som mest kunder. Idag har Stockholm runt 5.000 taxibilar alltid. På något sätt funkar det tydligen.

  • Argumentet för minimilöner är nämligen inte rationellt, utan känslomässigt. Med andra ord framstår man som en känslokall och hemsk människa om man tycker att folk inte ska få en anständig lön (som det ofta heter). Även om det inte borde vara så – framför allt inte när det gäller hur ett hållbart och rättvist samhälle ska struktureras – så är det sällan rationella argument bär någon vikt alls mot känslomässiga uttryck (oavsett hur blinda de är).

    Ett extremt viktigt citat.

    Det finns alltid många som drar billiga poäng genom att förslå dåliga lösningar.

    Det är därför man är så förlåtande när det gäller socialister och anarkister. De har ju hjärtat på rätt ställe iallafall. MInarkisten är en hård känslokall jävel som renodlar staten på det enda som den är bra på,dvs att ha monopol på våld.

    Ingen gillar minarkisten. Statsvurmarna hatar honom för att han blottlägger vad staten är.
    Anarkisterna hatar honom för att han ser staten som ett gott verktyg på ett selektivt område.

      • Hata på du! Eftersom du inte kan skilja på vän och fiende, hoppas jag att du inte ropar efter Nattväktarstaten, om du blir r*vkn*llad av shariatrupper, vars rekryter massimporteras för tillfället. Du kan ropa på mamma, men hon kan inte hjälpa dig…

      • Resonemanget bygger lite på att en anarkist skulle vara oförmögen att kunna försvara sig. Är du rädd att anarkister skulle vara typ mesproppar?

      • Ja det slår en att minarkister och andra etatister tro att vid anarki så finns sitter alla ensamma och ugglar på sin egendom. Precis som om all organisering skulle upphöra enbart av den anledningen att inte staten står för den. Kan inte förstå att det är så svårt att se andra organisationsformer än staten trots att de finns runt omkring oss i massor och inte minst historiskt.

    • Det är dagens stat som plockar 70% av medborgarnas produktionsresultat som har våldsmonopolet. Du tror alltså att de är positiva till minarkisten som vill minska statens kaka
      till ca 10%.

      De hatar minkarkisten för att han renodlar att staten enbart ska hålla på med hårda frågor som våld.

      Staten tycker däremot att anarkisten är en kul individ med ett stort hjärta.

      Jag håller med att artikeln är det bästa som Per Bylund har skrivit.

  • Den bästa artikel jag läst, författad av Per Bylund. På ett förtjänstfullt sätt beskrivs dilemmat med regleringar/reformer. Dock har ju socialisterna lyckats flytta fram sina positioner med ”metoden” i motsatt riktning , till vad jag gissar de flesta av oss här skulle föredra. Medborgarnas inkomster har socialiserats, från ca 30 till 60 % skatt på mindre än 40 år.

    Nå, vad är bättre? Försöka backa, stå still eller fortsätta på inslagen väg? Jag föredrar det första…

    Hur avskaffa staten, eller ”fixa” en liten, är frågan?

      • Visst är jag öppen med mina åsikter. Dock går det inte att prata om att avskaffa staten, rakt av. Däremot är alla/de flesta emot massimport av slödder, så det kan man utnyttja! Som en början, till det bättre…

      • Nej! Det är mycket värre än så! Du riskerar sparken/inga uppdrag (som jag) om man är ärlig i PK-Sverige!

        JE, du som är mer bevandrad i PK, Berätta vad som är bra i PK! Jag kan/känner inget! Det beror nog på att jag är en extrem individualist, och hatar kollektivism…

      • Du sa att du kallade dig anarkist för att det var enklare IRL och mörkade det faktum att du var minarkist, stämmer inte det nu längre?

    • Jovisst gjorde du det någon som kan söka fram det får visa vem som har rätt av oss där.

      Jag talar sanning och talar klarspråk, en lögn leder till fler, känner du till det?

      • Det tror du?! Inget klarspråk från dig har jag läst! När då och om vad?

        Våga svar på frågan om vad som i PK är rätt!

      • Politisk korrekthet är dåligt men det betyder inte att ståndpunkter som drabbas av PK automatiskt är fel.

  • Fel svar! Inte ens PK:sterna, håller med dig…

    Ransnaka dig själv, och beskriv det PK du tycker är bra…

    Om du törs!

    • God dag yxskaft!

      Hittade din kommentar förresten:


      Bland vänner och bekanta är jag ”känd” som anarkist. Jag krånglar inte till det med att en pyttestat kan behövas. Vi har aldrig kommit så långt i resonemanget att jag behövt ta upp det. Har fullt sjå att förklara att allt ofantligt finansierat idag kan göras bättre privat/själv. Så ser verkligheten ut, vanligt folk sitter fast i statstänkande på en mycket högre nivå…

      http://www.mises.se/2013/06/11/det-sluttande-planet-ar-ett-sluttande-plan/#comment-42642

      • Jamen, trodde du menade att jag uppträdde under ”falskt flagg” här. Vi ”pratade” förbi varandra. Kan bero på att jag inte fattade/missade vad ”IRL” står för och fortfarande inte begriper relevansen för resonemanget. Du får kanske tänka på att jag är en gammal man och inte så bevandrad i internet-slang/-akronymer. IRL står för Irland, för mig…

        Tror någon på fullt allvar att det skulle göra någon skillnad i diskussion med ”vanliga” människor om jag skulle säga att jag numera är minarkist istället för anarkist? Ibland gör jag det, och måste förklara ordet om jag nämnt det, men ”inget händer” för det. Som jag skrev i det citat du hittade, så befinner de sig normalt på en helt annan nivå/planet, när det gäller staten.

        Detta är utanför ämnet, och ber om ursäkt för det…

        Om Jonas Ek eller andra, skulle ta upp den kastade handsken om PK, så svara helst i ”Frankfurtertråden”, del 3.

      • 🙂 Jag köper tyvärr inte din ”ursäkt” men det är inte så viktigt ändå med hur det ligger till där och lagt kort ligger.

        Jag är lite nyfiken förresten om du nu, som nybliven minarkist och nyligen definitivt inte anarkist, verkligen har övergivit nästan all socialism (dvs bortsett brott och straff)? Ingen mer statlig infrastruktur- och invandringspolitik (gissar på att det var fler områden) som du tidigare har propagerat för så starkt?

        Håller med dig och uppmuntrar dig, uttryck alla dina åsikter och idéer och låt inte något så dumt och fel som PK stoppa dig!

      • Om du ska köpa, så får du ge ett bud, hur mycket du är beredd att betala…

        Jag är inte nybliven ”minarkist”, jag kände inte ens till ordet förrän nyligen. När man får barn och en yrkeskarriär förändras prioriteringar här i livet. Socialismen är bortblåst, i den mån den ens funnits, annat än på sin höjd som en gnutta.

        Oavsett, om man vill ha rättssäkerhet, måste/bör skit rullas tillbaka, om man inte rakt av upphäver en massa korkade lagar och beslut…

      • Ok vi säger att jag godtar inte din ursäkt istället.

        Infrastruktur, invadringspolitik (patent har jag för mig också) osv är inte minarkism och det propagerade du för när du klev in här på mises.se.

        Japp staten ska väck.

  • Från träldom till andlig tro – Från andlig tro till mod – Från mod till frihet – Från frihet till överflöd – Från överflöd till själviskhet – Från själviskhet till självbelåtenhet – Från självbelåtenhet till apati – Från apati till rädsla – Från rädsla till beroende – Från beroende till träldom.

      • Överflöd kan lika gärna leda till generositet och så är nog oftast fallet, om en optimist som mig får säga sitt. Även om självuppoffringen krymper i takt med överflödets storlek så tror jag inte att vi någonsin kommer till ett överflöd där självuppoffringen helt upphör, eftersom allting innefattar någon form av ansträngning, om pessimisten i mig får tala. Till och med ansträngningen att böja sig fram och släppa ett mynt i en kopp är en självuppoffring, i det osannolika fall att du skulle ha oändligt med mynt, om realisten i mig får tala 🙂

  • Hehehe, Per Bylund har valt att inte kommentera här. Trots/tack vare att han har fått beröm både från mig, PerQk och andra?!

    Det är kanske svårare att ta beröm, än att ta kritik? Eller vi är bara paria, så det räknas inte?

    Oavsett, attackera i övrigt alla horder av fiender som finns! Och de väller in över gränserna i Europa…

    Staten är inte ens den värsta fienden, utan överstaten. Mer om det, önskar jag!

    • Tålis, jag har inte haft någon anledning att ge mig in i debatten än, men jag följer den på avstånd. Och det är möjligt att jag ”lägger mig i” framöver. Men tills dess så ligger jag lågt – och tackar för berömmet.

  • Svar till Jonas Ek:

    Infrastruktur, invadringspolitik (patent har jag för mig också) osv är inte minarkism och det propagerade du för när du klev in här på mises.se.”

    Jag kallar normalt inte mig själv för ”minarkist. Det är några här som kallar mig det, ibland. Själv föredrar jag ”frihetligt sinnad” och främst Libertarian. Så att försöka fösa in mig i ett särskilt fack där, är lönlöst. Jag har inte valt ett ideologiskt färdigt paket som mitt, utan det har vuxit fram. Jag är t.ex. för att den som önskar, ska få träda ur nattväktarstaten och ändå bo kvar, utan att angripas av den. Däremot blir den nästan fredslös, så jag gissar att inte många skulle välja det.

    Jo, jag är för patent och upphovsrätt, men mycket annorlunda än de nuvarande reglerna. Ingen Libertarian (eller ens någon anarkokapitalist) kan vara för dagens invandringspolitik. Den vore inte ens möjlig i ett anarkistiskt samhälle! Så det behöver Jonas Ek och likasinnade jobba på…

    • Ofta tror man att patent är av godo för den lilla uppfinnaren, men paten fyller i praktiken bara nytta för de som har väldigt mycket pengar i sin plånbok. I princip kan man säga att patenträtten är en kollektivfil för de stora bolagen.

  • Sablar, jag försökte logga in med en bokstav för mycket i min E-post. Förhoppningsvis går det inlägget inte in, för i så fall skulle vem som helst kunna sno mitt ”namn”, så jag kopierar in det som jag klantade till:

    Svar till Jonas Ek:

    ”Infrastruktur, invadringspolitik (patent har jag för mig också) osv är inte minarkism och det propagerade du för när du klev in här på mises.se.”

    Jag kallar normalt inte mig själv för ”minarkist. Det är några här som kallar mig det, ibland. Själv föredrar jag ”frihetligt sinnad” och främst Libertarian. Så att försöka fösa in mig i ett särskilt fack där, är lönlöst. Jag har inte valt ett ideologiskt färdigt paket som mitt, utan det har vuxit fram. Jag är t.ex. för att den som önskar, ska få träda ur nattväktarstaten och ändå bo kvar, utan att angripas av den. Däremot blir den nästan fredslös, så jag gissar att inte många skulle välja det.

    Jo, jag är för patent och upphovsrätt, men mycket annorlunda än de nuvarande reglerna. Ingen Libertarian (eller ens någon anarkokapitalist) kan vara för dagens invandringspolitik. Den vore inte ens möjlig i ett anarkistiskt samhälle! Så det behöver Jonas Ek och likasinnade jobba på…

    • Så en hel del socialism är kvar med andra ord 🙂

      Jag är inte för en invandringspolitik, jag är emot staten och staten kränker alla egendomsägare den berör iom dess gränser och suveränitet (de facto hävdar staten ägarskap över all egendom). Ingen invandringspolitik är möjlig utan staten.

      Vad menar du med att den som träder ur nattväktarstaten får ”bo kvar”, du menar att endast personen får lämna men inte alla personens ägodelar antar jag? Vad menar du att den blir fredslös?

    • I princip kan väl inte en liberal förespråkare vara för dagens invandringspolitik eftersom jag utgår från att vara liberal innebär att ta ett eget och personligt ansvar för sitt liv, dvs att inte leva på sin granne. Men, dagens s.k. liberaler står väl inte ut med att kallas för knäppkökar så de kallar sig för socialliberala, vilket är en omöjlighet i min värld. Hur mixar man liberalism och socialism? Det finns säkert teorier om det, men bara en sådan sak om hur hög skatten får vara tycks ha ett svar att den kan vara obegränsad enligt socialliberala åsikter. Hur ska man då ens kunna argumentera för något som kan kallas liberalt och vara trovärdig?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *