Återkommande dumheter

stupid01När man skriver om nationalekonomi brukar det inte ta länge förrän man upprepar sig, trots att man bara skriver en gång i månaden. Det beror på att när folk har fått en viss idé på hjärnan tenderar de att upprepa den i all oändlighet, oberoende av vad som händer runt omkring dem. Oundvikligen kommer sedan de som upprepar uppreparna. Så även denna vår. Därför tänkte jag göra en kort summering av de vanligaste teserna och förklara varför de inte håller.

 

1. Låna till rekordlåga räntor och investera

En klassiker, senast upprepad av en finsk banks chefsekonom. Litet problem: En stat betalar sällan eller aldrig tillbaks sina lån, de förnyas bara. Det beror på att lånen i regel går till konsumtion, till löpande offentliga utgifter. Till den del de inte gör det så går de ändå inte till något som genererar intäkter för staten. Därför finns det inga pengar i kassan när lånen ska betalas tillbaks, så staten får ta nya lån för att betala de gamla. Vad händer då när räntorna har stigit? Och från de nuvarande nivåerna kan de ju bara stiga. Man kommer att ha en ännu större skuld att sköta till högre räntor.

 

2. Vi borde investera i infrastrukturen så att ekonomin kommer igång

Hänger intimt ihop med punkt 1. Litet problem: investeringar i infrastruktur garanterar inte ökad produktivitet, inte ens ökad ekonomisk aktivitet. Tänk efter själva. Om vi förnyade samtliga stora och viktiga motorvägar och järnvägar i vårt land, skulle det öka efterfrågan på våra varor? Skulle det göra det billigare och mindre riskfyllt att anställa folk? Svaret är uppenbarligen nej. Det skulle skapa tillfälliga arbetsplatser ja, men det kan man göra genom att betala folk att gräva gropar för att sedan fylla igenom dem också. Våra företag blir inte mer produktiva för att vi lägger ett nytt lager asfalt på vägen. Det är tyvärr litet svårare än så.

 

3. Åtstramningarna kväver tillväxten och förvärrar recessionen

Hänger ihop med punkt 1 och 2. Det påstås att de europeiska länderna har dragit åt svångremmen rejält och att det gör krisen värre. Det talas högljutt om hur åtstramningspolitiken har motbevisats av en student som hittade ett formelfel i Harvard-professorernas excel-fil. Några saker: om man tror att man kan bevisa något inom nationalekonomi med en excel-tabell bör man dra något gammalt över sig, så alla hänvisningar till den och dess misslyckande är värdelösa. För det andra, de enda länder som på riktigt har skurit ner på sina offentliga utgifter är Estland och Lettland och de har klarat krisen mycket bättre än de flesta andra. Inget av krisländerna har gjort något annat än att prata om nedskärningar, vilket även gäller ”duktiga” länder som Finland.

 

Det är sådana här upprepade vansinnigheter som ger nationalekonomin ett dåligt rykte. Det sunda förnuftet säger att påståendena omöjligen kan säga, men ekonomerna tjatar på ändå. Det är som att de försöker göra en poäng av att komma på så kontraintuitiva saker som möjligt, som om det skulle få dem framstå som riktigt kloka och smarta människor när de i själva verket ser ut som fån.

En annan sak som punkterna ovan är utryck för är den oerhörda kortsynthet som tycks behäfta så många ekonomer. Låna nu medan räntan är rekordlåg, strunta i vad som händer i framtiden. Skippa åtstramningarna för de förvärrar recessionen, trots att åtstramningarna krävs för att rätta till obalanserna så att man kan få tillbaks ekonomin på god grund igen. Nej, man ska hellre dopa ekonomin litet till för att slippa den kortsiktiga smärtan.

Det här kan man hålla i minnet när ekonomer, politiker och andra förstå-sig-påare uttalar sig om ekonomiska frågor. Om det låter dumt så är det sannolikt dumt också.

6 kommentarer till Ӂterkommande dumheter

  • ”Det sunda förnuftet säger att påståendena omöjligen kan säga”
    Ska det vara ”stämma”?

  • Det intressanta är att keyenes och staten har hybris.

    Alla som läser Österrikisk ekonomi vet att ibland så gör marknaden fel och överinvesterar.

    Det bästa är då att man så snabbt som möjligt lägger om ekonomin och att alla som har felinvesterat tar smällen.

    Tanken från keyenes och staten är att de då ska gå in och satsa pengar för att hålla hjulen igång. Staten ska då finna investeringsobjekt bättre än privatpersoner.

    Sanningen är att pengarna(från städerskor och mcdonalds arbetare) går till kompisar(riskkapitalister) som har felinvesterat stort.Kompisarna blir räddade och politikerna har nu en trygg hamn att gå till när de ska avsluta den politiska karriären.

    Sanningen är att riktiga innovatörer som behöver pengar och folk ännu en gång inte får möjlighet att expandera. Man har allså sågat av de framtida skotten som skulle bli nya näringsgrenar.

    Staten satsar då nya pengar för att främja innovation. De pengarna går till kompisarna(riskkapitalisterna) som tackar för bidraget.

    Följden är att innovatörerna dör ut. Tiilväxten stoppar upp och världen går in i en så stor kris att staten inte förmår att degenerara marknaden mer. Du får en systemkollaps.

    Frågan är då om väst klarar av att resa sig igen. Världens ekonomiska centrum har då flyttat till asien i kanske 1000 år.

    • Blir det en sådan stor kris som du skriver så händer att västvärldens löner hamnar på samma nivå som i Asien, så det är nog Asien som har mest att förlora. Väst har något som asiaterna ännu inte har fått – en innovationskultur.

      Vi talar om att tillverkningsjobben flyttar österut, men det är nog inte för gott. Med tiden ökar lönerna i t.ex. Kina och kommer ikapp lönerna i väst. Det kommer ta minst 40-50 år. Låglönefördelen kommer inte att gälla i det långa loppet. När lönerna är ikapp kommer tillverkningsjobben tillbaka till väst och har t.ex. Sverige varit smart och byggt vidare på sin innovationskultur då sitter Sverige på en trestegsraket. Fast just nu ser det mer ut som om politiker i Sverige vill döda all kreativitet; inte minst med den skola vi har.

      Det gäller att tänka utanför boxen, men alla vill bara sitta i den trygga boxen och inte ens våga kika över kanten och se vad som kan finnas utanför den. Ja, vissa hävdar till och med att den trygga boxen är det som skapar innovationer och idéer.

  • Väl skrivet, tack!
    Jag har en gång kämpat mig genom ”Mein Kampf”. Jag tror att det är en bra bot för alla nazi-sympatisörer att försöka göra det, få av hans samtida gjorde det. Vilket samelsurium av tillfällig opportunism. I vilket fall så minns jag väl ett avsnitt där han beskrev hur han, som byggnadsarbetare, predikade sina teser för sina kollegor på rasterna och få dem att nicka instämmande, för att dagen efter upptäcka att de återgått till sina föregående ståndpunkter. Det var då han fattade problemet med kommunikation och han ägnade det mesta av resten av sin tid i världen åt att hantera det fenomenet.

    Humor i ämnet:
    https://www.youtube.com/watch?v=oiV_zTOcaVk

  • Ekonomi blir ofta dumt och fel. Som du riktigt påpekar är detta ofta något man slås av då man läser uttalanden från nationalekonomer om hur makroekonomin ser ut och vad som ska göras för att förbättra den. Den som arbetar inom stora integrerade organisationer ser också hur dumt företagsekonomerna budgeteringstänkande slår i organisationer. Oavsett om du jobbar inom ett stort byråkratiskt företag eller i offentlig verksamhet måste du ibland stanna upp och besinna vilken idioti som präglar budgettänkande. Avdelningar och olika verksamheter får vissa budgeterade medel tillskjutna. Incitamentet för varje avdelning är alltid att följa plan och gå +/- 0. Finns det utrymme i årsbudgeten för det sätter budgetansvarige på sig spenderbyxorna och investerar i verksamheten denna sista månad. Att inte göra slut på sin budget kan nämligen få den följden att budgeten sänks. Incitamentet för den som har ansvar att hålla budget är därför i princip alltid att nolla resultatet för året.

    Budgettänkande fragmentiserar också organisationer och gör att avdelningar inom samma företagsorganisation eller offentliga verksamhet försöker styra bort uppgifter från sin egen verksamhet till andra avdelningar vars verksamhet i viss mån överlappat den egna verksamheten. Detta sker utan hänsyn till vad som är den billigaste och mest effektiva åtgärden för organisationen som helhet. Varje avdelningschef tänker snävt på sin budgetram istället för på vad som är bäst för hela verksamheten eller organisationen som helhet. Budgetar befordrar därför ett kortsiktigt, suboptimerande och mycket snävt synsätt på vad som är bra och inte bra för en organisation i dess helhet.

    Inom offentlig verksamhet är ett stort gissel nu internfakturering och hur denna planekonomiska skapelse förvrider tänkandet på stackars enhetschefer. Som alla vet är naturligtvis all offentlig verksamhet en förlustaffär. I sin interna budgetstyrning prissätter därför offentliga verksamheter olika aktiviteter så att en avdelningar ska få några intäkter. Denna internprissättning är ren planekonomi och har inget med en verklig marknad att göra. Det kan exempelvis vara så att en sjukhus får 5000 kr för varje gipsning av ett brutet ben man genomför eller 2000 kr för varje blodprov man tar. Denna internprissättning påverkar sedan verksamhetens fokus på vad som är viktigt och oviktigt. När jag arbetade inom vården ville min chef få 3 000 kr för varje tillfälle vi delade ut medicin till vårdtagare. Detta var nämligen vad kommunen betalade för utförandet av detta arbetsmoment och vad ekonom internt prissatt uppgiften vara värd för att vår verksamhet skulle generera några intäkter. Nu var det dock så att en privat vårdcentral hade att välja på att själv dela ut medicin eller köpa denna tjänst av kommunen där jag jobbade. Den privata vårdcentralen ville därför betala ett marknadsmässigt pris för tjänsten ”dela ut medicin”. Min chef förstod dock inte skillnaden på vad som är ett skäligt marknadsmässigt pris och vad som är interna kommunala låtsaspriser. Hon krävde därför 3000 kr av vårdcentralen för varje tillfälle som vi delade ut medicin till vårdtagarna.

    Givetvis gick inte vårdcentralen med på detta utan anställde egen personal som delade ut mediciner till vårdtagarna. Detta ledde till att vi ofta var två personer hos samma vårdtagare samtidigt. Jag gjorde kvällsmat och ställde fram mjölk och smörgås till vårdtagaren. En annan person från vårdcentralen stod och tittade på och hällde upp medicintabletter på ett kaffefat. Sedan satt vi där, två med skattemedel avlönade personer, och tittade på. Jag såg till att vårdtagaren åt sin smörgås och drack sin mjölk och den avdelade personen från vårdcentralen såg till att vårdtagaren svalde sina tabletter. Mitt ansvar var att pricka av att personen fått kvällsmat och vårdcentralens personal prickade av, på en särskild lista, att tabletterna var svalda. Detta, tänkte jag, är den offentliga ekonomin i sin prydno och så log jag åt min medsyster i galenskapen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *