Att försvara det oförsvarbara: Penningutlånaren

forsvaradetoforsvarbaraSedan urminnes tider har de som lånat ut pengar betraktats som parasiter och avskum som inte fyllt någon samhällsnyttig funktion. Allt sedan Bibelns dagar då ockrarna blev utdrivna ur templen har de föraktats, kritiserats, skymfats, anklagats, åtalats och karikerats. Shakespeare beskrev i ”Köpmannen från Venedig” utlånarna som en jude som rusat runt i sitt försök att indriva sina fordringar. I filmen The Pawnbroker är utlånaren en som kan plundras.

Värdet av utlånaren, liksom sina kusiner procentaren, panthandlaren och ockraren, har emellertid kraftigt felvärderats. Även om de utför en nödvändig och viktig uppgift har de trots detta varit extremt impopulära. In- och utlåning görs eftersom människor har olika tidspreferenser (dvs, det pris de är beredda att avstå från pengar idag jämfört med pengar de får i framtiden). Adam vill väldigt gärna ha pengar nu på en gång och bryr sig inte så mycket om vad han har i framtiden. Han kan avstå 200 kronor om ett år om han får 100 kronor idag. Man kan säga att Adam har en hög diskonteringsfaktor. På andra sidan spektret finns det människor med låg diskonteringsfaktor. För dessa är pengar i morgon nästan lika viktiga som pengar idag. Bertil som har en låg diskonteringsfaktor är endast beredd att avstå 102 kronor om ett år för att få 100 kronor idag.

Ömsesidig nytta

Till skillnad från Adam som bryr sig mer om pengar idag än i morgon så är Bertil inte beredd att avstå från mycket pengar i framtiden för pengar idag. (Det bör noteras att en negativ diskonteringsfaktor inte kan finnas, dvs att man föredrar pengar i framtiden framför nu. Det skulle vara likvärdigt med att säga att man var beredd att avstå 100 kronor idag för 95 kronor i framtiden. Det är irrationellt såvida det inte finns andra faktorer än tidsfaktorn som spelar in. Man kan tänka sig att någon är beredd att betala för pengar som är osäkra idag men som kan bli säkra om ett år. Eller så vill man kanske smaka på sin efterrätt först och vänta med huvudrätten. Efterrätt-före-huvudrätt skulle betraktas som en annan vara än efterrätt efter huvudrätt oavsett hur fysiskt lika dessa produkter är. M a o finns det ingen preferens för en vara nu jämfört med samma vara i framtiden. Även om det inte är nödvändigt så är det vanliga att Adam med en hög diskonteringsfaktor lånar pengar medan en person som Bertil med en låg diskonteringsfaktor lånar ut pengar. Det skulle vara naturligt om Adam lånar pengar av Bertil. Adam är beredd att avstå 200 kronor om ett år för 100 kronor idag. Bertil skulle däremot vara beredd att låna ut 100 kronor idag om han får åtminstone 102 kronor om ett år. Om de kommer överens om att Adam skall betala Bertil 150 kronor om ett år så gör båda en vinst. Adam tjänar mellanskillnaden mellan 200 kronor och 150 kronor, dvs 50 kronor. Bertil å andra sidan tjänar mellanskillnaden mellan 150 kronor och 102 kronor, dvs 48 kronor. Eftersom utlåning är en affärsverksamhet, precis som all annan affärsverksamhet, måste båda parter tjäna på affären för att den skall bli av för annars skulle de vägra delta i affären.

Samhällets välgörare

En utlånare kan definieras som en som lånar ut antingen sina egna eller någon annans pengar. I det senare fallet är han en intermediär mellan långivare och låntagare. I vilket fall är han lika ärlig som vilken annan affärsman som helst. Han tvingar inte någon att göra affärer med honom och inte heller är han själv tvingad. Självklart finns det oärliga utlånare precis som det finns oärliga människor i vilken bransch som helst. Men det finns inget definitionsmässigt oärligt med att låna ut pengar. Därför är det på sin plats med en djupare analys av den kritiken. ”Utlåning har dåligt rykte eftersom det förknippas med våld. Den som lånar pengar (eller offret) och inte klarar av att betala sina skulder blir ofta mördade, oftast av lånehajen. De som lånar pengar har ofta ett avtal med lånehajen. Man är knappast ett offer om man har gått med på att betala tillbaka ett lån och sedan inte gör det. Om man tar ett lån och sedan inte uppfyller sina återbetalningskrav så är det likvärdigt med stöld. Det skulle vara liten skillnad med att mellan en tjuv som bryter sig in på lånehajens kontor och stjäl pengar och den som avtalsmässigt lånar pengar för att sedan vägra att betala tillbaka. I båda fallen har någon tagit pengar som inte tillhör dem.

Övervåld en konsekvens av statens regleringar

Att döda den skuldsatte är en orätt överreaktion precis som det vore att döda tjuven skulle vara. Den huvudsakliga anledningen till varför lånehajar tar lagen i egna händer är att låneverksamhet hör till den undre världen. Men den här kontrollen kom till därför att allmänheten mer eller mindre krävde det!

”Pengar är sterila och producerar inget. Därför är ränta på pengar fel och exploaterande. Ockrare, som tar ut för höga räntor är de mest exploaterande personerna i ekonomin. De förtjänar all den smälek de får.”

Förutom det faktum att pengar kan köpa varor och tjänster ger möjligheten att låna pengar möjligheten att få sina önskemål uppfyllda direkt. Det främjar produktiva investeringar vilka i slutet av låneperioden, även efter att räntorna är betalda, ger mer varor och tjänster än det fanns från början. Vad gäller de orimliga räntorna måste man komma ihåg att ränteläget bestäms av tidspreferensen hos samtliga aktörer i ekonomin. Om räntorna är ovanligt höga kommer marknadskrafterna att utöva ett tryck nedåt på räntorna. Skulle t ex räntorna vara högre än tidspreferensen hos de ekonomiska aktörerna kommer efterfrågan på att låna att vara mindre än utbudet av lån. Detta kommer att leda till sjunkande räntor. Om ränteläget ändå inte skulle gå ned innebär detta att räntorna inte är för höga. I stället innebär detta att endast en hög räntenivå ger jämvikt på lånemarknaden.

Rättvis ränta – en myt

Kritikerna av höga räntor anser att det finns en ”rättvis” räntenivå. Emellertid finns det ingen ”rättvis” räntenivå eller något ”rättvist” pris. Det är en ålderdomlig uppfattning, en tillbakagång till medeltiden då munkar diskuterade frågan, liksom frågan om hur många änglar som kunde få plats på ett knappnålshuvud. Om det finns något meningsfullt med en ”rättvis” ränta kan det endast vara det som två personer avtalar om. Det är precis den ränta som marknaden anger.

Envisa fördomar

”Ockrare lever gott på de fattiga genom att kräva högre räntor av dem än av andra låntagare.”

De finns en myt att nästan alla som lånar ut pengar är rika och att det är de fattiga som lånar pengarna. Detta är dock inte sant. Det som bestämmer huruvida en person lånar pengar eller inte beror på dennes tidspreferens, inte på inkomsten. Rika företag som ställer ut obligationer är låntagare därför att obligationerna är skuldebrev. De flesta välbärgade äger hus eller annan egendom som de lånat pengar för att köpa vilket gör att de är nettolåntagare och inte nettolångivare. Å andra sidan är fattiga änkor eller pensionärer med en liten summa på banken nettolångivare.

Anta att man hade en lag som förbjöd ocker vilket kan definieras som en ränta högre än vad lagstiftaren godkänner. Eftersom det är de fattiga som betalar de högre räntorna skulle lagen påverka dem i första hand och inte de rika. Lagen skulle skada de svaga och om något gynna de rika.

Det är sant att ockrare tar högre räntor av fattiga än av andra men om man tittar på det på det sättet så kan det leda fel. De som lånar ut pengar tar högre räntor av dem som utgör en större risk, de som inte är lika pålitliga betalare oavsett hur mycket pengar de har.

Ett sätt att minska risken för utlånaren, och därmed också räntan, är att lämna någon form av säkerhet som kan säljas om låntagaren inte uppfyller sina åtaganden. Eftersom rika i större utsträckning har någon form av säkerhet än fattiga så kan rika få lägre räntor än fattiga. Anledningen är inte att de är rika utan att utlånaren löper mindre risk att förlora pengar om låntagaren inte skulle kunna klara sina åtaganden.

Det är inget unikt med den situationen. Fattiga får betala högre premier för brandförsäkring än rika därför att de fattiga har lägre brandskydd än vad rika har. De får betala mer för sjukvårdsförsäkringar eftersom de oftast har sämre hälsa. Matkostnaderna är högre för fattiga eftersom kriminaliteten är högre i deras områden och kriminalitet ökar transaktionskostnaden för den som driver affärer. Utlånaren försöker att skydda sin investering på samma sätt som försäkringsbolaget eller affärsägaren försöker att skydda sina investeringar.

Reglering missgynnar de svaga

Anta att man hade en lag som förbjöd ocker vilket kan definieras som en ränta högre än vad lagstiftaren godkänner. Eftersom det är de fattiga som betalar de högre räntorna skulle lagen påverka dem i första hand och inte de rika. Lagen skulle skada de svaga och om något gynna de rika. I förstone kan det tyckas som om lagen är till för att skydda de svaga från att betala för höga räntor men istället hindrar den fattiga från att låna alls. Om en utlånare tvingas att välja mellan att låna ut till för låg ränta eller att inte låna ut alls är det inte svårt att se vilket val utlånaren kommer att göra.

Vad kommer utlånaren att göra med de pengar han skulle ha lånat ut till de fattiga om det inte vore för lagen om ockerräntor? Han kommer att låna ut till de rika istället och därmed minska sina risker. Det kommer att leda till lägre räntor för de rika eftersom ett större utbud av en vara leder till lägre priser, i detta fall räntor. Frågan om det är rätt eller fel att förbjuda för höga räntor är inte det som diskuteras här utan endast en sådan lags effekter. Och dessa effekter är till skada för de fattiga.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *