Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, 4.4 (del 2)

REDOVISNINGSPRAXIS I DEN ENGELSKTALANDE VÄRLDEN

moneybankcyclesEngelsk redovisningspraxis för banker återspeglar färre reservationer när det gäller att helt enkelt bokföra skapandet av omloppsmedel ex nihilo. Hayek uppmärksammar att ”engelsk redovisningspraxis krediterar kundens konto med lånebeloppet innan det senare faktiskt används.”[1]

När en kund i ett engelsktalande land genomför en bankinsättning på 1 000 000 penningenheter  motsvarar den första konteringen precis den som görs inom det kontinentala systemet:

17

Skillnaden mellan det anglosaxiska och det kontinentala systemet ligger i den ingång som den engelsktalande bankiren gör efter beslutet att bevilja ett lån till Z, och följaktligen att för egen vinning använda 900 000 penningenheter som bankiren förvarar i sitt valv utöver sin nödreserv. I enlighet med anglosaxisk bankpraxis görs en ingång för att registrera lånet under tillgångar. På samma gång öppnas för låntagaren ett transaktionskonto som registreras under skulder för lånebeloppet (900 000 penningenheter). Konteringen ser ut som följer:

18

I detta hänseende är engelsk sedvänja mycket mer rättfram och bättre lämpad för att beskriva de faktiska ekonomiska skeendena än kontinental. Anglosaxisk redovisningspraxis återspeglar tydligt det skapande av 900 000 penningenheter ex nihilo som följer utlåningen av insatta medel till Z. Efter att lånet har beviljats ser bankens balansräkning ut som följer:

19

I enlighet med engelsk sedvänja avslöjar denna balansräkning klart och tydligt att banken genererar ett saldo på 900 000 ex nihilo i samma ögonblick som den beviljar ett lån på samma belopp. Med andra ord ställer banken 900 000 penningenheter till låntagarens förfogande, vilket utökar summan av alla kontomedel till 1 900 000 penningenheter. Av denna summa motsvarar 1 000 000 penningenheter fysiska sådana, det vill säga primära depositioner. De andra 900 000 penningenheterna utgör omloppsmedel skapade ur intet; med andra ord, derivatdepositioner eller sekundära depositioner.

Om vi återigen, för argumentets skull, antar att bankiren betraktar pengarna som överlämnats till honom på deposition som ett lån så skulle ”lånet” ifråga uppenbarligen sakna en löptid, eftersom det härrör från ett särskilt penningdepositionsavtal, vilket per definition inte stipulerar någon löptid (då det är ”avista”). Om insättarna vidare litar på banken kan bankiren rätteligen förvänta sig att de bara tar ut en bråkdel av sina depositioner under normala förhållanden. Som en följd kan bankiren, även om det förmodade ”lånet” som han mottagit från insättarna ”saknar löptid”, med goda skäl betrakta det som ett ”lån” han aldrig behöver lämna tillbaka, då det när allt kommer omkring saknar löptid. Det är uppenbart att vi inte längre har att göra med ett lån utan en gåva som bankiren efterskänker sig själv och som betalas med insättarnas pengar, om bankiren tar emot pengarna med övertygelsen att han aldrig behöver lämna tillbaka dem (och i de flesta fall behöver han inte heller betala ränta, även om detta inte är väsentligt för vårt argument). Även om banken tillkännager en skuld av redovisningstekniska skäl (parallell med det utgivna lånet) i form av ställningar på ”avistakonton” (derivatdepositioner eller sekundära depositioner på 900 000 penningenheter) innebär detta att banken under normala förhållanden faktiskt skapar ur intet en varaktig  finansiering som bankiren antar att han aldrig kommer att behöva återlämna. Därigenom lägger bankiren i slutändan, oavsett vad bokföringen ger sken av, beslag på dessa pengar och betraktar dem som en del av sin egendom. Banker samlar alltså på sig oerhörda rikedomar huvudsakligen genom att generera betalningsmedel till nackdel för tredje part. Den tillfogade skadan är emellertid utspädd och tar formen av en gradvis relativförlust av köpkraft. Denna process sker hela tiden och orsakas av banksystemets skapande ex nihilo av betalningsmedel. En ständig välståndsöverföring till banker fortgår så länge banksektorn inte lider några störningar och så länge tillgångar i form av lån och investeringar med täckning i motsvarande kontosaldon skapade ur intet fortsätter att utöka bankers balansomslutning. Det fulla erkännandet av denna oupphörliga finansieringskälla och den enorma rikedom som banker har ackumulerat (vilken ännu bidrar till bankers balansomslutning, maskerad som aktiva investeringar med täckning i ”depositioner”) till andra medborgares nackdel kommer visa sig mycket betydelsefull i det sista kapitlet, när vi föreslår en modell för att förändra och reformera det nuvarande banksystemet. Trots att dessa penningmedel de facto endast är till gagn för banker och statsmakter, och trots att de, ur ett ekonomiskt och redovisningstekniskt perspektiv, tillhör dem som tror sig vara insättare tillhör de i verkligheten ingen alls, eftersom dessa insättare ser sina kontobalanser som fullständiga penningsubstitut. Därför skulle dessa resurser, som vi skall se när vi studerar reformprocessen av banksystemet, att kunna användas till att tjäna viktiga syften för allmänintresset. Sådana syften skulle kunna innefatta eliminering av utestående statsskuld eller till och med finansiering av en reformprocess av trygghetssystemen för att åstadkomma en övergång från ett allmänt fördelningsbaserat pensionssystem till ett helt privat system baserat på investeringar.

Låt oss återgå till vårt exempel. I takt med att låntagare Z använder sina pengar genom att utfärda checkar mot det konto som öppnats för honom av banken skulle de två banksystemen, det anglosaxiska och det kontinentala, att börja skildra bankernas redovisning på ett alltmer snarlikt sätt. Låt oss anta att låntagaren tar ut sitt lån i omgångar: en del vid två olika tillfällen. Vid den första tidpunkten (t1) tar han ut 500 000 penningenheter och vid den andra (t2) 400 000 penningenheter. Konteringarna hade då varit följande:

20-21

Efter att låntagaren tar ut hela lånebeloppet ser bankens balansräkning ut såhär:

22

Ovanstående balansräkning motsvarar exakt balansräkning (12), vilken vi fick fram genom att använda kontinentala redovisningsmetoder, och består av kundernas depositioner på 1 000 000 penningenheter med täckning i 100 000 penningenheter i form av kontanter (reservförhållandet eller kassakravet) och 900 000 penningenheter i utlåning till Z. Därför blir redovisningen inom båda systemen identiska när väl låntagaren tar ut hela sitt lån: 1 900 000  penningenheter finns på marknaden, av vilka 900 000 motsvarar omloppsmedel (den del av depositionerna som saknarunderstöd av kassaställningar på banken, i detta fall 1 000 000 minus 100 000 penningenheter) och 1 000 000 penningenheter är fysiska penningenheter (100 000 penningenheter i bankvalvet och 900 000 penningenheter som har överlämnats till Låntagare Z och som redan har används för andra syften).[2]

Den huvudsakliga fördelen med det anglosaxiska redovisningssystemet är att det, som Herbert J. Davenport påpekade 1913, visar att banker ”inte lånar ut sina insättningar, utan snarare skapar dem genom sina egna försträckningar av krediter.”[3] Med andra ord fungerar banker inte som finansiella mellanhänder när de lånar ut pengar från insättningar, då denna verksamhet inte utgör någon förmedling mellan långivare och låntagare. Istället ger banker helt enkelt ut lån mot kontosaldon de skapar ur intet (omloppsmedel), saldon som därigenom inte först har anförtrotts dem av någon tredje part som depositioner av fysiska penningenheter. Inte ens under det kontinentala redovisningssystemet är banker finansiella intermediärer, då de ursprungliga insättarna överlämnar sina pengar för omhändertagande och säker förvaring och inte som lån till banken. Vidare har vi redan visat att banker, genom att reducera sina reserver till en bråkdel av utestående depositioner (reservförhållande), skapar omloppsmedel motsvarande den totala summan depositioner som saknar täckning. Följaktligen leder det kontinentala redovisningssystemet, via en något mer abstrakt analys, till samma slutsats som det anglosaxiska systemet: att banker, snarare än att vara kreditförmedlare, är upphovsmakare till lån och depositioner, eller omloppsmedel. Ändå är processen mer uppenbar och enklare att förstå när den utvärderas enligt det anglosaxiska redovisningskriteriet, då detta system från början avspeglar det faktum att banken skapar depositioner ex nihilo och beviljar lån emot dem. Därför är ingen abstrakt intellektuell övning nödvändig för att förstå processen.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är den huvudsakliga nackdelen med båda redovisningssystemen att de återger att en mycket mindre volym av depositioner och lån skapas än vad som faktiskt sker. De avslöjar alltså bara en bråkdel av den totala volymen depositioner och lån som banksystemet som helhet kan ge upphov till. Endast när vi beaktar effekterna av fractional-reserve banking till följd av hela banksystemets expansion kommer denna viktiga poäng att bekräftas. Det är emellertid först nödvändigt att identifiera gränserna för skapandet av depositioner och låneutgivning för en enskild bank.

EN ENSKILD BANKS KAPACITET TILL KREDITEXPANSION OCH DEPOSITIONSSKAPANDE

Vi kommer nu att utforska gränserna för en enskild banks förmåga att skapa lån och utvidga mängden kontosaldon ur intet. Följande variabler måste beaktas:

d:         de pengar som ursprungligen sattes in i bankvalvet;

d1:        de pengar eller reserver som lämnar banken som en följd av lån som den beviljar;

x:         bankens maximalt möjliga kreditexpansion givet d;

c:          den kassa- eller reservkvot som hålls av banken, i enlighet med bankirens erfarenhet och omdöme rörande hur mycket pengar som behövs för att möta bankens åtaganden; och

k:         den andel utgivna lån som i genomsnitt förblir oanvända av låntagare vid varje given tidpunkt.

Från ovanstående står det klart att de reserver som lämnar banken, d1, kommer att vara lika stora som de utestående lånen multiplicerat med den procentandel av dessa lån som nyttjas av låntagare, det vill säga:

[1]                                           d1 = (1 – k)x

Om vi dessutom beaktar att de pengar som lämnar banken, d1, är lika med den summa som ursprungligen sattes in, d, minus minimisumman som hålls i reserver, cd, i relation till de ursprungliga depositionerna, plus ckx, i relation till den procentandel lån som i genomsnitt förblir outnyttjade, så får vi:

[2]                                           d1 = d – (cd + ckx)

Om vi nu ersätter d1 i ekvation [2] med värdet på d1 i [1], så får vi:

(1 – k)x = d – (cd + ckx)

Sedan arbetar vi för att lösa ekvationen, bryter ut gemensamma faktorer och löser ut x:

(1 – k)x = dcdckx

(1 – k)x + ckx = dcd

x(1 – k + ck) = d(1 – c)

Därför är den maximala kreditexpansionen, x, som en enskild bank kan frambringa ex nihilo:[4]

E1

 

Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt:

E2

 

 

Som ekvation [3] klargör har reserv- eller kassakvoten, c, och den genomsnittliga procentandelen lån som förblir oanvända, k,motsatta effekter på en enskild banks möjligheter att skapa lån och kontoställningar. Ju lägre värde på c och ju högre värde på k, desto högre värde på x. Den ekonomiska logiken i ekvation [3] är därför mycket enkel: ju högre reservkvot som banken bedömer som nödvändig, desto färre lån kommer den att kunna bevilja. Ju mindre del av de utlånade medlen som banken i genomsnitt tror kommer att tas ut av låntagare, desto mer pengar kommer den att ha för att utöka sin kreditgivning, förutsatt att reservförhållandet eller reservkravet förblir oförändrat.

Fram tills nu har vi antagit k vara den genomsnittliga procentsats lån som inte utnyttjas av låntagare. Enligt C.A. Phillips kan k emellertid omfatta andra faktorer med samma slutgiltiga effekt.[5] Exempelvis kan k stå för den stora sannolikheten att en låntagare, på en bankmarknad med få aktörer, kommer att göra betalningar till några andra kunder till den egna banken. Det antas att dessa kunder, när detta sker, sätter in pengarna på sina egna konton på samma bank, vilket medför att pengarna inte lämnar banken. Detta skeende får samma slutgiltiga effekter som en ökning av den procentandel lån som förblir oanvända av låntagare. Ju färre banker som verkar på marknaden, desto högre k-värde; ju högre k-värde, desto mindre pengar lämnar banken; ju mindre pengar som lämnar banken, desto större blir bankens kapacitet till kreditexpansion. Ett av de starkaste incitamenten till de sammanslagningar och uppköp som alltid har varit påtagliga i banksystem med fraktionell reservfot är just ambitionen att öka värdet på k.[6] Ju fler banker som slås ihop och ju större marknadsdelar de får som följd, desto större blir sannolikheten att de medborgare som erhåller bankers omloppsmedel kommer att vara bankernas egna kunder. Därför ökar både k och motsvarande möjlighet att skapa lån och depositioner ur intet och de resulterande vinsterna kommer att bli mycket högre. Värdet på k ökar också när penningdepositioner görs i andra banker, vilka i sin tur utökar sin utlåning. Deras låntagare placerar till sist en ansenlig del av de nya pengarna som de erhåller hos den ursprungliga banken. Detta fenomen föranleder även att bankens penningreserver sväller och därför att dess möjligheter till kreditgivning ökar.

Om vi exempelvis antar att reservförhållandet eller kassakravet, c, är 10 procent; att den andel lån som förblir outnyttjade, k (som också innefattar effekterna av ett ökat antal bankkunder, såväl som andra faktorer), är 20 procent; och att summan av de ursprungliga depositionerna, d, som gjordes i banken är lika med 1 000 000 penningenheter; så får vi, genom att föra in dessa värden i ekvation [3]:

E3

 

 

Således ser vi att en bank som tar emot 1 000 000 penningenheter på deposition och som håller ett reservförhållande på 10 procent och ett k-värde på 20 procent inte bara kommer att kunna bevilja lån till ett värde av 900 000 penningenheter, vilket vi för att förenkla antog för ingångarna (18) och framåt, utan för ett klart mycket större belopp: 1 097 560 penningenheter. Följaktligen är det till och med för en enskild bank möjligt att skapa 22 procent mer penningenheter ex nihilo än vad vi inledningsvis antog i ingång (18) och framåt.[7] Vi bör alltså justera våra tidigare konteringar så att de, i enlighet med det anglosaxiska redovisningssystemet, avspeglar att banken (när c=0,1 och k=0,2) kommer att kunna utöka sin kreditgivning med 1 097 560 penningenheter, istället för med de 900 000 som vi tidigare antog (bankens möjlighet till kreditexpansion är följaktligen 22 procent större). De modifierade bokföringsingångarna och den motsvarande balansräkningen skulle se ut enligt följande (jämför med de ursprungliga ingångarna 18 och 19):

23

Dessa ingångar svarar mot en ursprunglig deposition på 1 000 000 p.e. och en isolerad banks ex nihilo-skapande av lån och kontoställningar för 1 097 560 p.e. Värdet på k (0,2) intygar att låntagare i genomsnitt bara tar ut 80 procent av pengarna som de har lånat. När detta uttag är genomfört (och även om den största delen tas ut, när några av de slutgiltiga mottagarna av pengarna också är kunder till den ursprungliga banken och sätter in sina pengar där) görs följande ingång:[8]

24

Bankens balansräkning hade sett ut enligt följande:

25

 

FALLET MED EN MYCKET LITEN BANK

Låt oss nu beakta en särskild typ av bank: en mycket liten bank eller ”pysslingbank”, det vill säga en bank med egenskapen k=0. Detta innebär att låntagare tar ut hela summan av sina lån och att mottagarna för deras betalningar inte är kunder hos samma bank. Om vi för in att k=0 i ekvation [3] erhåller vi följande ekvation [5]:

[5]                   x = d(1 – c)

Eftersom d = 1 000 000 p.e. och c = 0,1 i vårt exempel, så får vi:

x = 1 000 000(1 – 0,1) = 1 000 000 ‧ 0,9 = 900 000 p.e.

Detta är precis summan av alla depositioner eller omloppsmedel som skapats ex nihilo och dyker upp i ingångarna (11) och (18). Ändå såg vi i den föregående delen att en enskild bank kan skapa en betydligt större mängd omloppsmedel, även om k bara är något större än 0. (Om k=0,2 kan den skapa 22 procent mer eller 1 097 560 p.e. istället för 900 000 p.e. i det första exemplet.) Detta stämmer oavsett om banken använder det kontinentala eller det anglosaxiska redovisningssystemet. Det skapade beloppet kan till och med överstiga totalsumman av de ursprungliga insättningarna på banken.

Med detta i åtanke är det lätt att förstå varför banker konkurrerar så hårt som de gör med varandra för att attrahera största möjliga antal depositioner och kunder. Bankirer söker erhålla så mycket pengar som möjligt i form av kontoinsättningar då de är i stånd att försträcka krediter för ett ännu större belopp än mängden depositioner. Ju större volym insättningar, desto mer kommer banken följaktligen att kunna utöka sin kreditgivning. Bankirer försöker locka till sig så många kunder som möjligt eftersom k ökar med antalet kunder; och ju större värde på k, desto större möjligheter att ge ut krediter och generera nya kontoställningar. Viktigast av allt: banker är tekniskt oförmögna att utröna om deras försök att växa föranleder en expansion av den egna verksamheten på andra bankers bekostnad eller om deras strategi till sist resulterar i en generell ökning av hela banksystemets kreditexpansion, eller båda delarna. Banker skapar krediter och kontoställningar för egen del och deltar samtidigt i processer som medför ännu större kredit- och kontoexpansion i banksystemet som helhet. I denna process strävar banker vidare efter att spela en allt viktigare roll i förhållande till andra banker, vilket driver kreditexpansion på den enskilda bankens nivå och för banksystemet som helhet. Hursomhelst är k en central faktor i bestämningen av en banks intjäningsförmåga. Konkurrens mellan banker håller k klart under 1, men alla banker kämpar ständigt för att höja värdet på sin k-faktor. För att göra detta utnyttjar banker sina möjligheter (när det gäller geografisk expansion, möjligheter att stänga ute eller köpa upp konkurrenter och utvecklingen av konkurrensfördelar).[9] Även om en k-faktor på 1 är omöjlig för en enskild bank (utom i fallet med en bank med monopolställning) så är k-värden som är betydligt större än noll mycket vanliga. Under nästan alla förhållanden gör sig banker mycket stor möda för att öka k. Bland annat förklarar detta det ständiga trycket på dem att gå samman med andra banker.

I pedagogiskt syfte har vi sammanställt följande tabell med olika kombinationer av kassakvoter, c, och procentsatser oanvända lån eller kunder till samma bank, k, som möjliggör för en bank att av egen kraft fördubbla sin penningmängd (genom att föra in dessa värden i ekvation [3] erhåller vi x=d).

Reservförhållande ”c”                        Procent outnyttjade lån ”k”

2 procent                                             2,04 procent

5 procent                                             5,26 procent

7 procent                                             7,52 procent

13 procent                                           14,94 procent

15 procent                                           17,64 procent

15 procent                                           20,48 procent

17 procent                                           25,00 procent

 

KREDITEXPANSION OCH DEPOSITIONSSKAPANDE EX NIHILO AV EN ENDA BANK MED MONOPOLSTÄLLNING

Låt oss nu anta att k=1. Antingen har vi att göra med en ensam bank med monopolställning hos vilken låntagare – då det inte finns någon annan bank – är tvungna att behålla sina lånade saldon; eller med en situation som innebär att alla slutmottagare av låntagarnas betalningar också är kunder till banken. (Detta ”idealiska” mål hade uppnåtts vid en sammanslagning av alla de återstående storbankerna.) När vi substituerar värdet k=1 i ekvation [3] får vi:

E6

 

 

Om vi återgår till vårt exempel där d = 1 000 000 p.e. och c = 0,1 så erhåller vi följande när vi för in nämnda värden i ekvationen:

E7

 

I detta fall kan banken ensam skapa lån och saldon eller omloppsmedel  ur intet för 9 000 000 p.e., vilket innebär att det kan tiofaldiga den totala penningmängden (1 000 000 p.e. i ursprungliga depositioner plus 9 000 000 p.e. i form av omloppsmedel eller depositioner skapade ur intet för att täcka upp de lån som banken beviljat).

Om vi använder Breciani-Turronis exempel[10] och antar att alla betalningstransaktioner regleras mellan kunder till samma bank (för att den har monopolställning eller för att andra omständigheter föranleder denna situation) kommer vi nu att använda bokföringskonteringar för att demonstrera den process som leder till detta resultat.

Vi kommer nu att följa traditionell, kontinental redovisningspraxis (i motsats till anglosaxisk) inom vilken alla betalningar registreras på kontot för likvida medel. Följande representerar bokföringen vid tidpunkt t1, t2, t3,…t9, etc., och skildrar bankens möjlighet att upprepat bevilja lån till sina egna kunder för ett belopp som är lika med 90 procent av de medel som den erhåller i reda pengar. Kunderna tar ut hela lånebeloppet, men eftersom de inte har konton någon annanstans (alternativt finns det ingen annan bank alls) så sätter de i slutändan in pengarna som de får tillbaka på samma bank. Detta möjliggör för banken att ge ut nya lån och generera nya saldon. Processen upprepas om och om igen:

30

Låt oss anta att U tar ut hela beloppet av sitt lån och betalar sin fordringsägare, A. A är också kund till U:s bank och sätter in de 900 000 p.e. som han mottager. Resultatet blir följande konteringar:

30b

Vi kommer därför anta att låntagare V tar ut sina pengar och betalar fordringsägare B, som också är kund till banken och sätter in sina pengar. Denna upprepade process fortsätter, vilket ger följande ingångar:

30c

Detta sker om och om igen, tills summan av bankens totala kontobalanser är lika med:

[8]       1 000 000+1 000 0000*0,9+1 000 000*0,9²+1 000 000*0,9³+1 000 0004+…=1 000 000(1+0,9+0,9²+0,9³+0,94+…)

Ovanstående uttryck representerar summan av termerna i en geometrisk funktion. Termerna ökar och har 0,9 som gemensam nämnare.[11]

I vårt exempel är r=0,9 och a=1 000 000 p.e. Följaktligen skulle summan av termerna vara lika med:

E13

 

 

Om vi håller i minnet att d står för de ursprungligen insatta 1 000 000 p.e., och att r = 1 – 0,1 = 0,9 så framgår det tydligt att summan av bankens alla depositioner (ursprungliga och sekundära) hade varit:

E14

 

De totala kontomedlen för en bank med monopolställning (eller för en bank där alla de som mottager pengar från bankens låntagare också har sina konton) skulle vara lika med summan av de ursprungliga insättningarna, d, dividerat med kassakvoten, c.

Formel [14] är den enklaste versionen av den så kallade bankmultiplikatorn och är identisk med formel [27], vilken ger samma resultat för ett banksystem bestående av många små banker och som först tycks ha utarbetats av Alfred Marshall år 1887.[12]

Vi kan använda följande formel för att beräkna kreditexpansionen i nettotermer som banken orsakar ex nihilo (med andra ord, saldon eller omloppsmedel som skapas ur intet för att möjliggöra kreditexpansionen):

E15

 

Vi bryter ut gemensamma faktorer:

E16

 

 

Ovanstående formel sammanfaller med [6].

Faktum är att när d=1 000 000 p.e. och c=0,1 så kommer nettokreditexpansionen, i fallet med en bank med monopolställning, att vara lika med:

E17

 

 

Därför hade balansräkningen för Bank A, en bank med monopolställning, sett ut enligt följande:

31

Med endast 1 000 000 p.e. i ursprungliga depositioner säkert förvarade i bankvalvet har Bank A, en bank med monopolställning, expanderat kredit genom att bevilja lån för 9 000 000 p.e. och därmed skapat nya saldon eller omloppsmedel ur intet för 9 000 000 p.e. för att täcka upp denna utlåning.[13]


[1]           Hayek, Monetary Theory and the Trade Cycle, s. 154. Hayek fortsätter: ”Givet detta antagande är den process som leder till en ökning av penningmedel i omlopp relativt enkel att överblicka och ifrågasätts därför knappast aldrig.”

[2]           Anglosaxisk bankpraxis har anammats även i Spanien, vilket bland annat har visats i Pedraja Garcias bok Contabilidad y análisis de balances de la banca, vol. 1: Principios generales y contabilización de operaciones (Madrid: Centro de Formación del Banco de España, 1992), spec. s. 116–209.

[3]           Herbert J. Davenport, The Economics of Entreprise (New York: Augustus M. Kelley, [1913] 1968), s. 263. Fjorton år senare uttryckte W.F. Crick samma idé i sin artikel ”The Genesis of Bank Deposits,” Economica (Juni 1927): 191–202. Större delen av allmänheten och till och med framstående teoretiker som Joaquín Garrigues inser inte att banker huvudsakligen skapar lån och kontoställningar, snarare än att agera som intermediärer mellan långivare och låntagare. I sin bok Contratos bancarios (s. 31–32 och 355) håller Garrigues ihärdigt fast vid att banker primärt är kreditförmedlare som ”lånar ut pengar som har lånats ut till dem” (s. 355) liksom att bankirer

 lånar ut vad som har lånats till dem. De är kreditförmedlare eller affärsmän som förmedlar mellan dem som behöver pengar till affärer och dem som önskar investera sina pengar lönsamt. Banker kan emellertid fungera på två olika sätt: de kan agera som rena mellanhänder som för samman avtalande parter (direkt kreditförmedling) eller utföra dubbeloperationer genom att låna pengar för att senare låna ut dem (indirekt kreditförmedling). (s. 32)

Garrigues inser inte klart och tydligt att banker, i samband med sina viktigaste förehavanden (att ta emot depositioner samtidigt som man håller fraktionella reserver), de facto beviljar lån ur intet och täcker upp dessa med kontosaldon som de också skapar ur intet. Därför är de snarare skapare av kredit ex nihilo än kreditförmedlare. Garrigues anammar även den populära missuppfattningen att bankens vinster ”ur ett ekonomiskt perspektiv” består av ”skillnaden mellan de räntor som banken betalar ut på insättningar och det belopp som den tjänar in på låneverksamheten” (s. 31). Även om banker huvudsakligen tycks erhålla sina vinster från räntegapet vet vi att den stora källan till deras vinster i praktiken är penningskapande ex nihilo, vilket förser dem med en varaktig finansiering. Banker lägger beslag på motsvarande penningmedel för egen vinning och tar dessutom ut ränta på dem. Kort och gott skapar banker pengar ur intet, lånar ut dem och kräver att de ska lämnas tillbaka med ränta.

[4]           Det är talande att Ludwig von Mises i sina betydelsefulla teoretiska verk om pengar, kredit och ekonomiska cykler alltid har undvikit att grunda sin analys på studiet av den kreditmultiplikator som vi precis har härlett i texten. Alla dessa skrifter av Mises fokuserar på de jämviktsstörande effekterna som följer låneskapande utan uppbackning av en ökning i faktiskt sparande och ett banksystem baserat på fraktionella reserver som ger upphov till sådant lånskapande genom att generera avistakonton eller omloppsmedel. Mises undvikande attityd gentemot multiplikatorn är helt förståelig med tanke på den motvilja som den store österrikiske ekonomen kände inför bruket av matematik inom nationalekonomin och framförallt inför tillämpningen av begrepp som, likt bankmultiplikatorn, rättvisande kan benämnas som ”mekanistiska”, ofta inexakta och till och med bedragande. Detta i huvudsak eftersom de bortser från processen av kreativt entreprenörskap och subjektivt uppfattad tid. Vidare är det ur ett strikt ekonomiskt perspektiv inte nödvändigt att utveckla multiplikatorn i matematisk form för att förstå processen av kredit- och kontoexpansion och hur denna undantagslöst ger upphov till ekonomiska kriser och recessioner. (Ludwig von Mises huvudsakliga teoretiska mål var att komma till sådan insikt.) Icke desto mindre ger bankmultiplikatorn möjligheten att förenkla och förtydliga förklaringen av den ständigt pågående kredit- och kontoexpansionen. Därför stärker multiplikatorn vårt teoretiska argument som illustration. Den förste att använda bankmultiplikatorn i en teoretisk analys av ekonomiska kriser var Herbert J. Davenport i boken The Economics of  Enterprise, (spec. kap. 17, s. 254–331), ett verk som vi redan har hänvisat till. F.A. Hayek förtjänar ett erkännande för att ha införlivat teorin om bankkreditmultiplikatorn i den österrikiska konjunkturcykelteorin. (Monetary Theory and the Trade Cycle, s. 152ff.). Se även fotnot 28, i vilken Marshall 1887 ger en detaljerad beskrivning av hur man härleder den mest förenklade versionen av bankmultiplikatorns ekvation.

[5]           Phillips, Bank Credit, s. 57–59.

[6]           Det finns andra krafter som kan förklara förekomsten av bankfusioner. Alla härrör de från bankers försök att minimera de oavsiktliga konsekvenserna som de genomlider till följd av överträdelsen av de underliggande principerna bakom avtalet med den särskilda penningdepositionen genom motsvarande statspriviligium. En fördel som banker uppnår genom sammanslagningar och uppköp är möjligheten till etableringen av centrala kassareserver, vilka hålls tillgängliga för att möta krav på uttag varhelst ett större antal av dem begärs. På en marknad med många aktörer går denna fördel förlorad, då varje bank måste hålla separata och relativt sett större kassareserver. Offentliga myndigheter uppmuntrar också till snabba sammanslagningar, då de hoppas att dessa gör det enklare för dem att förhindra likviditetskriser, bedriva penningpolitik och reglera banksektorn. Vi skall senare analysera bankirers envisa önskan att öka volymen depositioner då summan av depositionerna, som ekvationen visar, utgör basen för att mångdubbla expansionen av lån och depositioner som banker skapar ex nihilo och med hjälp av vilka de erhåller så många förmåner. Rörande bankfusioner, se Constantino Bresciani-Turroni, Curso de economía política, vol. 2: Problemas de economía política (Mexico: Fondo de Cultura Económica, 1961), s. 144–45. I vilket fall som helst är det viktigt att inse att den oemotståndliga processen av banksammanslagningar härrör från statsingrepp i bank- och finanssektorn, liksom från det privilegium som tillåter banker att verka med fraktionella reserver för avistakonton, i strid med traditionella rättsprinciper. På en fri marknad utan statliga ingrepp, där ekonomiska aktörer är underställda rättsprinciper, skulle denna ständiga trend mot bankfusioner försvinna, bankers storlek vore irrelevant i praktisk mening och det hade tenderat finnas många helt solventa banker.

[7]           Även om det i fallet med en enskilda bank ter sig som att banken lånar ut en del av sina depositioner är det i verkligheten så att även en enskild bank skapar utlåning ex nihilo för ett större belopp än vad som ursprungligen sattes in. Detta visar att den huvudsakliga källan till kontoställningar inte är insättare, utan snarare utlåning som banker skapar ur intet. (Kontoställningar är en biprodukt av dessa lån.) Detta kommer att bli än mer tydligt när vi studerar hela banksystemet. C.A. Phillips uttrycker detta faktum genom att slå fast att ”kontosaldon för banksystemet i huvudsak uppstår till följd av utlåning.” Se Phillips, Bank Credit, s. 64, och citatet från Taussig i fotnot 63, kapitel 5.

[8]           Tidigare kontinental redovisningspraxis är mer komplex. Det är emellertid möjligt att komma fram till balansräkning (25) genom att anta att påståendet k=0,2 hänvisar till andelen av allmänheten som regelbundet gör affärer med banken och som därför kommer att överföra pengar tillbaka till den, snarare än att påståendet står för procentandelen lånade medel som förblir outnyttjad (vilket vi vet att det kontinentala systemet inte återspeglar). I detta fall hade ingångarna sett ut som följer:

26

Efter att ha lånat ut 900 000 p.e. hade banken gjort följande ingång:

26b

Om vi antar att 20 procent av de 900 000 p.e. som lämnar bankvalvet åter kommer att sättas in på samma bank, och att 90 procent av beloppet återigen kommer att lånas ut osv. så får vi följande ingångar:

27

När 90 procent av denna summa lånas ut:

28

Vi har antagit att 20 procent av varje beviljat lån har kommit tillbaka till banken, givet att de slutgiltiga mottagarna av pengarna är kunder till banken.

Därför skulle en balansräkning upprättad i enlighet med det kontinentala systemet se ut såhär:

29

Dessa siffror är praktiskt taget identiska med de i balansräkning (25). De överensstämmer inte exakt eftersom vårt exempel slutar efter den tredje upprepningen av låne- och depositionsskapande. Hade vi fortsatt att följa processen så hade siffrorna i balansräkning (29) mer och mer börjat likna de i (25), och till slut hade dessa siffror till fullo överensstämt med varandra.

[9]           I vissa fall betalar banker till och med ut ränta till innehavare av transaktionskonton för att locka till sig och behålla nya insättningar. Som en följd krymper de till sist sina stora vinstmarginaler vilka kan urskiljas i ingång (15). Detta rubbar inte vårt primära argument och heller inte bankers förmåga att skapa kontoställningar – deras huvudsakliga vinstkälla. Med Mises ord har vissa banker i denna process ”gått för långt och äventyrat sin betalningsförmåga,” Mises, Human Action, s. 464.

[10]          Bresciani-Turroni, Curso de economía, vol. 2: Problemas de economía política, s. 133–38.

[11]          Summan av talföljden:

E9-E12

 

 

 

 

 

 

 

 

Den grekiske sofisten Zenon var den förste att formulera problemet med summering av termerna i en talsekvens med en gemensam nämnare som är mindre än 1. Han tog sig an problemet på 400-talet f.Kr. genom att ställa den välbekanta frågan om huruvida eller ej atleten Akilles skulle hinna ikapp sköldpaddan. Problemet löstes emellertid inte på ett tillfredsställande sätt, då Zenon inte lyckades inse att oändliga talserier med en gemensam nämnare under 1 har  konvergenta summor (och inte divergenta summor, som han trodde). Se The Concise Encyclopedia of Mathematics, W. Gellert, H. Kustner, M. Hellwich och H. Kastner, red. (New York: Van Nostrand, 1975), s. 388.

[12]          Marshall beskriver tankegångarna som ledde honom till denna formel enligt följande:

Jag skall gå igenom vilka insatta medel som en bank kan tänkas låna ut. Sedan skall jag utröna vilka delar av bankens utlåning som kommer tillbaka respektive sätts in på andra banker och, vice versa, vilka delar av andra bankers utlåning som tas emot i form av insättningar. Följaktligen får jag fram en geometrisk funktion som innebär följande: om varje bank har möjlighet att låna ut två tredjedelar av sina depositioner så uppgår bankernas sammanlagda utlåningspotential till tre gånger vad den annars hade varit; om bankerna kunde låna ut fyra fjärdedelar vore den  fem gånger större osv. Hur stor andel av depositionerna som en bank kan låna ut beror till stor del på hur mycket de olika bankerna fördelar sina likviditetsreserver. Men såvitt jag vet har denna frågeställning aldrig utretts offentligt, och frågeställningen är komplex. (Alfred Marshall, ”Memoranda and Evidence before the Gold and Silver Commission,” 19:e december, 1887 i Official Papers by Alfred Marshall [London: Royal Economic Society, Macmillan, 1926], s. 37)

[13]          Relevant är också formeln för maximalt möjlig kreditexpansion som en enskild bank kan generera, inte med utgångspunkt i de pengar den erhåller som ursprungliga insättningar, utan i de reserver den håller, r, utöver det erfordrade beloppet, cd. I detta fall måste den minskning av reserver som den nya expansionen x(1–k) medför vara lika med överskottsreserverna, r, minus det reservförhållande som motsvarar andelen outnyttjad utlåning, k·c·x. Med andra ord:

E18-E19

 

 

 

Om vi som i vårt exempel antar att en ursprunglig deposition på 1 000 000 p.e. görs, liksom att c=0,1 och k=0,2, så är överskottsreserverna r=900 000, vilket ger:

E20

 

Detta är givetvis exakt samma resultat som vi fick med formel [4]. 


 Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *