Språk som handling

6448Språk är en typ av handling. Lingvister har erkänt detta faktum sedan åtminstonde 1960-talet, då J. L. Austin myntade uttrycket ”talhandlingar” och ”performativa yttranden” för att hänvisa till språkets icke-deklarativa funktion.[1] Redan de gamla grekerna skrev om språkets performativa natur och språkets kraft som en handling återfinns på många ställen i gamla kristna texter (till exempel Guds kreativa kraft då han skapar världen med ett yttande, ”Varde ljus”). Men åren innan Austins verk var språkfilosofer, som influerades av analytisk filosofi och logisk positivism, mest intresserade av vad meningar betydde, det vill säga deras semantiska, deklarativa eller propositionella innehåll, och mer specifikt deras sanningsvärde. Austin påpekade dock att folk gör mer än att bara kommunicera med språk – de använder det även för att göra saker. Att tala är ofta en handling i sig, som då jag säger ”jag lovar”. Idag erkänner många lingvister att allt språk är performativt. Även det deklarativa påståendet ”jag gick till affären” utgör en handling: att informera. Precis som alla andra handlingar så talar och skriver vi för att påverka världen eller andra människor. Språket är därför en typ av handling och lyder således under de praxeologiska lagarna.

Språket är enbart en av de många outforskade områden som finns inom det område vi kan kalla ”kulturpraxeologi”. Mike Reid har till exempel skrivet ett antal fantastiska artiklar ur ett antropologiskt perspektiv, och Paul Cantor har lyckats applicera österrikiska insikter på både litterära och kulturella analyser. Om praxeologi nu är vetenskapen om handlingar så förtjänar dessa områden en plats i Rothbards praxeologiska taxonomi. [2] Vidare är sociologi, antropologi, och kulturella studier de områden som mest av alla behöver de praxeologiska insikterna och den metodologiska individualismen, eftersom de har blivit notoriskt kollektivistiska. Som Mike Reid en gång skrev till mig,

I min erfarenhet har hard-core-kollektivisterna lämnat den ekonomiska vetenskapen, vilket innebär att vi inte kan nå dem där. De har retirerat till antropologi, sociologi, litteratur, och lingvistik. Vårt arbete består i att lysa med sanningens ljus i grottöppningen till den grotta där de gömmer sig. Kom ut! Kom ut! Det finns sanning och hopp härute!

Men österrikare har än så länge inte erkänt språkets praxeologiska tillhörighet i tillräcklig omfattning. Ett undantag är Ludwig von Mises, praxeologins fader. Han illustrerar på ett koncist sätt språkets performativa natur i Human Action:

Handling betyder användandet av medel för att uppnå mål. Som regel är en av de medel som används den agerande människans arbete. Men detta  är inte alltid fallet. Under vissa omständigheter är ett ord allt som behövs. Den som ger order kan agera utan att arbete. Att tala eller inte tala, att le eller förbli allvarlig, kan vara handlingar. [3]

Och även om Mises också skriver utförligt om relationen mellan språk och nation, och om språkets politiska natur, i boken Nation, State and Economy, är dessa kommentarer nog mer att anse som politiska kommentarer än praxeologiska insikter.

Många framstående österrikiska ekonomer (Menger, Hayek, Mises, Rothbard) poängterar också att språket är ett exempel på en spontan ordning. Hayeks kommentarer är sannolikt de mest välkända beträffande detta:

Civilisationens grundläggande verktyg – språk, moral, lag och pengar – är spontana, inte konstruerade. [4]

Eftersom det är en spontan ordning är det ingen överraskning att språket lider av samma sorts centralplanerade sönderfall som ekonomiska system, vilket Rothbard poängterar:

Systemet med tvingande statlig utbildning har i statens händer bivit ett hemskt vapen, varmed staten inom sina gränser tvingar på vissa språk, och förstör olika nationella och lingvistiska gruppers språk. Detta var särskilt problemetiskt i central- och östeuropa. De styrande staterna tvingade på sitt eget officiella språk och sin egen officiella kultur på de underkastade folken som hade sitt eget språk och sin egen kultur. Resultatet har blivit en enorm bitterhet. Om utbildningen var frivillig skulle ett sådant problem aldrig ha uppstått. [5]

Dessa teman utgör egentligen de enda bidragen till språkpraxeologi som har gjorts i den österrikiska traditionen, annat än de frekventa och felaktiga påståendena att språket förfaller och att detta är ett symptom på att samhället förfaller (detta är ett välkänt felslut inom lingvistik). Vi kan dock nå signifikanta insikter om vi använder de praxeologiska lärdomarna.

Ta till exempel den ekonomiska vetenskapens viktigaste princip – alternativkostnad. Eller, i Bastiats ord, ”det man inte ser”. Som Mises uttryckte det,

Den agerande människan väljer, bestämmer och försöker uppnå ett mål. Av två saker som han inte kan ha samtidigt väljer han en och ger upp den andra. Handling innefattar således alltid att ta och att avstå… närhelst de tillstånd som möjliggör mänskligt ingripande är närvarande agerar människan oavsett om han ingriper eller om han avstår från att ingripa… handling är inte enbart att göra, utan även att inte göra det som är möjligt att göra. [6]

Detta är sant för språk också. Är inte det vi inte säger precis lika viktigt som det vi säger? För varje yttrande finns det en oändlig mängd yttranden som vi inte säger. Ofta är det som inte sägs så viktgt att det faktiskt bidrar till vår tolkning av yttrandet. Om någon säger, jag har fem kronor, är det på grund av att han valde att intesäga jag har sex kronor. Om vi antar att målet med yttrandet är att förmedla den mängd pengar som talaren innehar kan den som lyssnar dra slutsatsen att talaren har fem kronor, inte mer, även om det är logiskt möligt att den som talar har sex eller sex tusen. Det samma gäller för yttranden så som jag säger inte att jag inte gillar honom. Ingen skulle förneka att det som inte sägs i denna mening är långt viktigare än det som faktiskt sägs.

Men i andra situationer är sådana slutsatser felaktiga. Om jag frågade om det fanns någon som hade fem kronor, och du svarade att du har fem dollar och ger mig pengarna, är det inte korrekt att dra slutsatsen att din plånbok nu är tom (i alla fall inte enbart baserat på detta yttrande). Vad är det som gör slutsatsen korrekt i det ena fallet men inte i det andra? Hur lyckas lyssnarna tolka detta? I andra fall kan frågor helt och hållet lämnas obesvarade, men ändå är det ingen som tvivlar på vad som sägs. Ponera följande meningsutbyte:

A: Vill du gå på bio med mig klockan 6:00?
B: Finns det någon föreställning klockan 7:30?
A: Ja det finns det.
B: Kanon, vi bestämmer det!

B svarar inte ens på A:s originalfråga, men B framstår ändå inte alls som omedgörlig eller svårförståelig. Mycket av vårt vardagliga språk är så här – fullt av implikationer och saker som inte sägs. Det som gör det möjligt för folk att tränga igenom denna lingvistiska dimma är det enkla faktum att vi tolkar människors yttranden som riktade handlingar som utförs av medvetna aktörer som söker uppnå vissa kommunikativa eller sociala mål. Varje yttrande tolkas på detta sätt. Det är varje lyssnares implicita erkännande att vi alla är målmedvetna aktörer som gör kommunikation möjlig.

På ett sätt vittnar språket på ett fantastiskt sätt om individens värde. För varje gång jag lyssnar på vad du säger och försöker förstå det så erkänner jag din status som en autonom individ med egna mål. Tack vare språket är vi alla praxeologer.


[1] Se särskilt J. L. Austin, How to Do Things with Words (William James Lectures), andra utgåvan (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1975).

[2] Murray N. Rothbard, “Praxeology: Reply to Mr. Schuller,” American Economic Review, December 1951, s. 943-946.

[3] Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics. Scholar’s Edition / Kindle Edition (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 2008 [1949, 1998]), s. 931-934.

[4] Friedrich A. Hayek, The Constitution of Liberty: The Definitive Edition, vol. 17, The Collected Works of F. A. Hayek (Chicago: University of Chicago Press, 2011 [1960]), s. 495.

[5] Murray N. Rothbard, Education: Free and Compulsory. Kindle Edition. (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 1999 [1971, 1979]), s. 577-581.

[6] Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics. Scholar’s Edition / Kindle Edition (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 2008 [1949, 1998]), s. 926-940.


Originalartikeln är fritt översatt från engelska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *