Hoppe och apriorismen

I den lilla men högst argumentativa cirkel som utgör svenska “tok-liberaler” (ej att blandas ihop med “ny-liberaler”) så har det på senaste tiden förts en diskussion, eller i ärlighetens namn en deklamation, baserad på utdrag ur Hoppes “Democracy, The God that Failed”. Eftersom en diskussion kräver två parter, och ett flertal av oss som skriver för mises.se anser att Hoppe har tillfört mycket till såväl den moderna filosofiska som meta-politiska debatten, så ämnar jag därför ta på mig att i någon mån utgöra andra sidan av debatten.

 Den första angrepps-punkten tycks vara ett citat ur inledningen av Hoppes “Democracy…” som lyder enligt följande :

A priori teori trumfar och korrigerar erfarenhet (och logik går före observationer), och ej vice versa.

 Detta kan naturligtvis tolkas till att betyda att Hoppe anser att erfarenhet inte fyller något som helst syfte. Det kan också tolkas som att Hoppe hävdar att i varje situation när det finns en a-priori teori som inte överensstämmer med erfarenhet så “vinner teorin över erfarenheten”. Som lösryckt citat och utan vidare undersökning kan man till och med hävda att det är den mest uppenbara tolkningen. Och givet ett antagande om att Hoppe här refererar helt generellt och givet alla tänkbara situationer, d.v.s. att “vilken teori som helst trumfar och korrigerar erfarenheten” så har han bevisligen fel – förutsatt att vi erkänner existensen av en enda felaktig teori.

 Det är naturligtvis ett ganska bra sätt att “vinna debatten”, om man med hjälp av ett olyckligt formulerat citat därefter kan dra slutsatsen att allt övrigt som författaren i fråga har sagt rimligen måste anses som suspekt. Men för oss som inte har för avsikt att så göra, låt oss först titta på i vilken kontext citatet är taget :

 Exempel på vad jag menar med a priori teori är : Inget materiellt kan vara på två platser samtidigt. Inga två objekt kan ockupera samma plats. En rak linje är den kortaste linjen mellan två punkter. Inga två raka linjer kan omsluta ett område. Det objekt som är helt rött kan ej vara helt grönt (blått, gult, etc.). Det objekt som har färg har även utsträckning. Det objekt som har form har även storlek. Om A är en del av B och B är en del av C så är A en del av C. 4 = 3 + 1. 6 = 2 (33-30). Utan någon rimlighet är empiricister tvungna att nedvärdera sådana påståenden till enbart lingvistisk-syntaktiska konventioner utan något empiriskt innehåll, d.v.s. “tomma” tautologier. I motsats till denna uppfattning och i enlighet med sunt förnuft dessa propositioner säger något simpelt men grundläggande om hur verkligheten är strukturerad. Och i enlighet med sunt förnuft skulle jag även betrakta någon som önskade “pröva” dessa propositioner, eller rapporterade “fakta” som motsade eller avvek från dem som förvirrad. A priori teori trumfar och korrigerar erfarenhet (och logik går före observationer), och ej vice versa.

 I ovan brottstycke ter det sig relativt uppenbart att Hoppe refererar till att vissa typer av a-priori teorier innehåller information om verkligheten som inte kan motsägas. En observation av ett föremål som är helt rött, och samtidigt helt grönt är bevisligen fel – inte för att vi oftast observerar föremål som antingen är helt röda eller antingen helt gröna, och väldigt sällan föremål som är både-och, utan för att det är teoretiskt omöjligt. I just ett sådant fall trumfar alltså teori observation, då en dylik observation skulle vara en produkt av ett synfel, och det därmed är fel på observationen och inte teorin. Det finns alltså situationer där a priori teori – då den innehåller fundamentala sanningar om verkligheten – måste anses trumfa observation.

 Bakgrunden till denna diskussion är, som de som läst tillräckligt mycket av vad Hoppe skrivit, hans position i “realism gentemot empiricism”-debatten. Utan tvivel är det så att våra empiriska observationer hjälper oss att forma teorier om verkligheten. Lika klart är det att vi behöver a priori teorier för att inte våra empiriska observationer skall bli ett meningslöst gytter av sinnesintryck.

 Vidare indikation om Hoppes syn på frågan om apriori-resonemang och empirisk kunskap får vi i följande utdrag ur essän (ej boken) “Democracy, The God that Failed” [1]

 För att nå ett beslut om sådana oförenliga tolkningar behöver vi en teori. Med teori menar jag en proposition vars giltighet ej beror på framtida erfarenhet utan kan etableras a priori. Detta betyder inte att man kan avfärda erfarenhet fullständigt i etablerandet av en proposition. Det betyder dock att även om erfarenhet är nödvändig, så sträcker sig en teoretisk insikt bortom och transcenderar logiskt en enskild historisk erfarenhet. Teoretiska propositioner avhandlar nödvändiga faktum och relationer, och därmed implicit omöjligheter. Erfarenhet kan sålunda illustrera en teori. Historisk erfarenhet kan dock vare sig etablera en teori eller motbevisa den.

 Detta för oss raskt in på den andra debatt-frågan, nämligen den om huruvida Hoppes historie-syn är baserad på en form av idealistiskt teori-bildande följt av ett letande av bekräftelse på dessa teorier. Å ena sidan kan man utan tvivel hävda att Hoppes framställande av monarki som fördelaktigt framför demokrati lider av bristande historiska bevis. Det finns gott om monarker som har gjort sitt absolut bästa för att kunna föra krig så stort, brett och ofta som möjligt med det direkta resultatet att befolkningen har svultit ihjäl. Å andra sidan kan man hävda att de krigsbrott som demokratiska stater gjorde sig skyldiga till under första halvan av 1900-talet inte direkt sätter demokrati som styrelse-skick i särskilt bra dager heller. Och måhända kommer demokrati-försvararen då säga att “jo, men därefter har demokrati visat sig vara den överlägset fredligaste formen av styre i världshistorien”. Och det är förvisso en korrekt observation om man ser till efterkrigstiden, problemet är att under observationsperioden så har vi även sett den största välstånds-tillväxten någonsin, och ekonomiskt välstånd och en växande medelklass tenderar att minska förekomsten av krig. Därtill så har vi sett en generell minskning av acceptansen för våld i samhället, men denna startade (om vi skall tro Stephen Pinker) på 1300-talet och har alltså inget med vare sig demokrati eller monarki att göra. Pinker, å sin sida, hävdar att det är framväxten av just Leviathan – en tillräckligt stor och allomfattande stat – som gjort att acceptansen för våld i samhället har minskat (vilket undertecknad inte håller med om). Andra hävdar ekonomiska framsteg, en fördröjd effekt av kristendomens utbredande eller ökad läs- och skrivkunnighet. Problemet här är att komma fram till vad som är orsaken. Vi har ett antal teorier, och vi har ont om tydliga empiriska samband. Vi kan förvisso försöka oss på statistiska jämförelser mellan olika delar av världen, men det är inte nödvändigtvis så att de ger ett direkt svar på frågan. Vi kan dock aldrig utröna något som helst ur datat utan en a-priori teori. Att man i sitt val av observationer naturligtvis inte kan välja bara sådana som stämmer överens med teorin säger sig självt, annars kan man lika gärna ägna sig åt klimatforskning.

 En teori kan falsifieras av empiriskt data, om det inte är en självbekräftande teori (från ekonomin gäller t.ex. att höjandet av minimilönen, förutsatt att den inte är lägre än alla frivilliga lön i ekonomin, alltid kommer leda till arbetslöshet, ceteris paribus). Detta vet vi är sant då vi vet att en minimilön gör alla jobb som producerar mindre än minimilönen oekonomiska eller olagliga. Skulle vi observera att arbetslösheten faktiskt sjunker så kommer ingen vettig människa hävda att det är för att minimilön sänker arbetslösheten, snarare då att “ceteris paribus” inte gäller i just detta fall. Det enklaste resonemanget är rimligen att dra resonemanget till sin logiska slutpunkt – om minimilön inte höjer arbetslösheten kan vi för all del höja den tills vi alla blir miljonärer. Poängen är att inget av just detta kräver några empiriska observationer av fenomenet i fråga för att vi skall veta att det är sant.

 Frågan är då – är Hoppes teorier “självbekräftande”, d.v.s innehåller de fundamentala sanningar om verkligheten likt den att något inte kan vara helt rött och helt grönt samtidigt? Det är om detta det borde trätas, inte om huruvida Hoppe har hävdat att empirisk kunskap är värdelös och kan ersättas av vilket tankefoster som helst. Och här går dessvärre gränsen för denna diskurs, för jag hävdar att svaret för tillfället är “vet ej”. I frågan vad gäller huruvida folk har mer frihet under demokrati eller monarki så är knappast sista saken ännu sagd. Helt klart är att många i försvar av sin världsbild utan vidare måste förkasta all möjlighet att frihet skulle kunna finnas i någon större skala under monarki. Det finns såväl bevis som motbevis för den saken. Ytterligare en relevant fråga är “vad menar vi med frihet”? Vilken frihet är det som är av största vikt? Frihet att få påverka det politiska maskineriet? Då vinner demokratin. Frihet att få bära vapen? Då vinner generellt sett monarkin. Frihet att slippa höga skatter under fredstid? Då vinner monarkin igen. Frihet att slippa diskriminering? Demokrati. Frihet att slippa våld? Där trillade vi återigen ned i hålet där vi måste gräva vidare i historien – för orsakssambanden där kan knappast anses som färdigutredda.

 

Helt klart är att försök till att förstå såväl samtid som historia inte kan göras utan såväl apriori teorier och empirisk kunskap. Vem som trumfar vem beror ytterst på vad det är vi talar om.


[1] http://www.lewrockwell.com/hoppe/hoppe4.html

11 kommentarer till ”Hoppe och apriorismen

  • En hypotes är att minskat våld beror på ökad kommunikation och då skulle styrelseskicket bara vara relevant angående hur fri kommunikation det medger.

  • Det finns många hypoteser, och jag har svårt att se att folk kommer enas om något gemensamt svar om varför våldsutövningen generellt har minskat i Europa under många hundra år (med undantag för världskrigen och relaterade ideologiska massmord). Sannolikt har det att göra med uppfattningen om våldets legitimitet, men det kan naturligtvis härledas till såväl ekonomiskt välstånd som bildningsnivå, kommunikation, religiösa och/eller sekulära moraluppfattningar m.m.

    Juryn är som dom säger, ute, och lär nog vara det för överskådlig framtid.

  • Det Hoppe sagt som verkligen drog in skruven hos mig, var att även positivismen utgår från axiom. Som påståendet att alla påståenden är antingen erfarenhetsmässiga eller (godtyckliga) definitioner. Men påståendet att det är på det sättet, är ju varken erfarenhetsmässigt eller en definition, det är ett axiom! Något som positivisten måste ta för givet utan möjlighet att kunna verifiera eller härleda det. Och ta därtill t.ex. kausaliteten som väl är ett axiom som positivister i allmänhet accepterar, vilket därmed falsifierar deras världsåskådning. Så eftersom axiom är nödvändiga för sånt som logik och observation, så är frågan om inte Ludwig von Mises axiom är verkliga. Svårt att invända mot dem, utan att därmed invända mot sig själv i alla fall.

    Angående demokratier och krig så vill jag påminna om att demokrati är mycket äldre än vad folk i allmänhet tror nu för tiden. Folk verkar tro att demokrati infördes ungefär när staten skapade skolan (vilket sammanträffande!) Förekom som bekant i antikens värld för över 2000 år sedan. Och Sverige har varit demokratiskt längre än svenska staten funnits. Folk har gott till sina ting och där direktröstat sedan hedenhös. Gustav Vasa etablerade Riksdagen genom att uppmana dessa direktdemokratiska ting att utse representativt demokratiska ledamöter. Den näst största reformen i Sveriges eviga demokrati var avskaffandet av det sista spåret av maktdelning på 1970-talet. Och kom ihåg att det var vår svenska demokratiska Riksdag som på 1600-talet startade anfallskrig mot Österrike, Polen och Danmark (och Gud vet mot vilka stater på 1670-talet) och vid mitten av 1700-talet mot Ryssland och Preussen (oräknat diktatorn Gustav III:s senare anfallskrig mot Ryssland och Danmark). Därtill kan väl ingen förneka att USA på 1800-talet var världens mest demokratiska stater, och de bröt ut i fullt krig mot varandra på 1860-talet.

    När Karl XI väl avskaffat demokratin och gjort sig enväldig så fick vi en för sin epok ovanligt lång fredepok, och varken han eller hans son Karl XII startade något krig. Detta angående historia om svensk demokrati och krig, till stöd för Hoppes tes om att fursten har för mänskligheten bättre incitament än vad den demokratiska pöbeln har.

  • Jag ifrågasätter hela Pinkers sätt att mäta. Men om vi ändå låtsas att han har rätt i någon mening så bidrar jag med en annan hypotes.

    Mycket av våldsutövandet gäller markägande. Markägande är ett nollsummespel. I primitiva samhällen är personligt välstånd intimt förknippat med detta nollsummespel, därför har kanhända individuellt våld varit mer vanligt förekommande än idag. I ekonomier med mer kapital är marken för de flesta INDIVIDER irrelevant för välståndet och i kapitalistiska ekonomier är välståndet därför inget nollsummespel.

    Däremot är markägande själva kärnan i territoriella våldsmonopol (stater) och för de stora råvaruföretag som äger staterna. Om detta stämmer så är det naturligt att våldsutövandet minskar på individnivå för att istället öka på statsnivå, vilket är vad vi sett tydligt de senaste hundra åren.

    Dessutom tror jag mycket på att en moralisk utveckling också ligger bakom.

  • Nu är inte Hoppe men favorit men han har rätt i att:
    ”A priori teori trumfar och korrigerar erfarenhet (och logik går före observationer), och ej vice versa.”

    Ett bra exempel är kampen mellan Edison och Tesla angående växelström och likström.

    Edison var finurlig men ingen matematiker. Han experimenterade fram alla sina lösningar.
    Tesla kunde däremot räkna och behövde enbart sitt intellekt för att sätta upp en matemaktisk modell.

    Han insåg snabbt att växelström var framtiden och satsade tungt på det. Edison manövrerade ut honom(Tesla dog utfattig) och byggde ineffektiv likström.

    Edison var stor nog att erkänna att likströmen var ett misstag på sinn dödsbädd.

    http://en.wikipedia.org/wiki/War_of_Currents

  • Pinker är väldigt duktig och det är uppenbart att det är staten och enbart staten som har minskat våldet i samhället. Min farfar var mera moralisk än min far och min far är mera moralisk än mig. Detta gäller de flesta familjer.

  • Ett grundproblem med analysen av demokrati kontra monarki är det inte är helt lätt att bena ut vad som är beroende av andra faktorer, teknologiska och institutionella.

    Vapenkontroll har t.ex regimer i asien haft, och det finns inga skäl att kungar ska vara mer tillåtande än demokratier mot folkligt vapeninnehav. Det är dock mycket lättare nu att göra så. Det var svårare med inflationism. Vapnen gjorde mindre skada m.m.

    Vidare är några centrala påståenden Hoppe gör osäkra. Har verkligen kungar haft lägre tidspreferens? Har de verkligen brytt sig om långsiktig förvaltning av sin egendom osv.

    Det är ganska svåra frågor där Hoppe kan ha rätt eller fel, problemet är inte Hoppe i sig utan folk som påstår att han definitivt deduktivt bevisat vissa saker som snarare behöver studeras vidare.

  • Det jag tror man kan säga, är att en monarki uppvisar mer varians över tid i frihet/ofrihet som beror på de enskilda monarkernas preferenser. Det ser vi i svensk historia. Somliga har varit tyranniska och andra liberala. Dessutom är det teoretiskt lättare att avlägsna en tyrannisk monark. Det räcker med en kula.

    Den representativa demokratin är ett gytter av politrukers preferenser. Eftersom många är involverade uppstår en typ av allmänningens tragedi. Jag tror man därav kan dra slutsatsen att demokratins trend alltid är mot mindre frihet. Dessutom krävs det många kulor och stor organisation för att avlägsna en demokratur.

    Monarki – stor varians, ingen trend
    Demokrati – liten varians, ständigt negativ trend

  • Det verkar som Hoppe medvetet blandat bort skillnaden mellan Eigentum (egendom) och Besitz (förläning) när han resonerar om monarkins förträfflighet.

  • Hoppes monarki är liten och därför beroende av handel med omvärlden. Furstars konkurrens med varandra försvagar deras makt. Byråkraters konkurrens med varandra inom en stat stärker statens makt. Vi vill inte ha byråkrater som genom konkurrens utvekclar effektivare sätt att skaffa sig makt över sina invånare. Säger han väl ungefär.

    Stora diktaturer som Sovjet kan göra sig mindre beroende och klara sig slutna längre tid. Och små slutna monarkier som Nordkorea, ja, de är i fel hörn av det fyrfältsdiagrammet. Hoppe ser nog Tyskland före von Bismarck som exempel. De många småfurstarna hade incitament att etablera frihandel och behålla sina monarkier. Nu tog historien en annan vändning. De små monarkier som återstår av det gamla Tyskland, som Luxemburg, Liechtenstein och en Schweiziska kantoner har ju klart och tydligt skapat mer fred och välstånd än Stortyskland (och dess politiska motor Preussen har ju förintats fullständigt mänskligt och geografiskt på ett sätt som får Sovjets kollaps att framstå som en söndagsskola).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *