Hur Friedman korrumperade kapitalismen

friedman-400I David Stockmans nya bok “The Great Deformation: The Corruption of Capitalism in America” är han genomgående kritisk till Chicago-skolan, speciellt dess intellektuella ledare Milton Friedman. Han fångar ironin i den så kallade marknadsliberala Chicago-skolan på den allra första sidan där han skriver om ”statsövertagandet, speciellt dess centralbank (Federal Reserve), av kumpankapitalistiska krafter (eng. crony capitalist forces) som var djupt fientliga till den fria marknaden”.

Detta är synnerligen ironiskt eftersom det var ekonomer i Chicago-skolan, så som George Stigler, som skrev om regleringsövertagandet (eng. capture theory of regulation) av bland annat transportindustrin och flygindustrin. De producerade med andra ord ett dussintal akademiska artiklar där de visade hur de statliga regleringsorgan som skenbart skapats för att reglera industrin ”för det allmänna bästa” oftast ”övertogs” av industrin själv, som använde den för att upprätthålla kartelpriser, helt i motsats till allmännhetens bästa.

Detta var bra, rigid och applicerad ekonomisk analys, men samtidigt ignorerade Chicago-ekonomerna det största och allra viktigaste regleringsövertagandet av dem alla – skapandet av den amerikanska centralbanken. Chicago-skolan ignorerade helt enkelt det uppenbara faktum att den amerikanska centralbanken skapades för att bekämpa kartellbildning inom bankindustrin – under en tid då många andra regleringsinstitutioner skapades i samma syfte (dvs. reglering av ”naturliga monopol”).

Chicago-skolan uteslöt inte bara detta från sin övertagandeteori; den ignorerade också den realistiska och ekonomiska analysen av politiska beslut som var en väsentlig del av de två mest kända nobelpristagarna från Chicago-skolan jämte Milton Friedman – George Stigler och Gary Becker. Stigler och Becker publicerade viktiga artiklar inom det ämnesområde som kom att kallas Public Choice. Friedman själv hade under en längre tid varit rådgivare till republikanska politiker, så det är omöjligt att på ett trovärdigt sätt argumentera för att Chicago-ekonomerna var naiva när det kom till den politiska verkligheten.

Men om Friedmans monetarism var något så var den väldigt naiv när det kom till just den politiska verkligheten. Det allvarligaste felet i Friedmans kända penningregel, varmed penningmängden skulle ökas med 3-4% varje år, var att den förutsatte att centralbankschefen skulle vara som en maskin som osjälviskt gjorde det som var bäst för allmänheten genom att följa Friedmans penningregel. Enligt Friedman, skriver Stockman, ”skulle inflationen snabbt försvinna om penningmängden hölls till en fast och aldrig förändrad tillväxtnivå, på till exempel 3 % årligen”. Detta var monetarismens grundfundament, och den stod i bjärt kontrast till allt som Chicago-ekonomerna påstod sig veta om den politiska verkligheten. Med andra ord var Friedmans monetarism aldrig en realistisk möjlighet, eftersom, vilket Friedman själv sa om alla statliga institutioner utom den amerikanska centralbanken: en statlig institution som inte är politisk är lika sannolik som en katt som skäller som en hund. Stockman drar slutsatsen att Friedmans penningregel var ”akademiskt struntprat”. Han gör narr av idén om en ”penningregel”, och om ”tron att FOMC [Federal Reserve Open Market Committee] skulle agera som en trogen penningeunuck som höll sina ögon på M1-måttet och med stor skicklighet lyckades vrida ratten i antingen den ena eller den andra riktningen så fort 3 % – målet hade frångåtts”. Detta var ”rena fantasier”, säger Stockman, och ett uppenbart exempel på ”extrem politisk naivitet”.

Stockman attackerar också Friedman och Chicago-skolan då han skriver att ”Friedman missförstod Den Stora Depressionen fullkomligt, och drog den felaktiga slutsatsen att den amerikanska centralbanken tog obefogad hänsyn till guldmyntfotsreglerna mellan 1929 – 1933. Detta resulterade i att de misslyckades med att genomföra aggressiva ”open market”-inköp av statsobligationer”. Stockman visar att denna uppfattning, dvs. att den amerikanska centralbanken inte lyckades få in tillräckligt med likviditet i banksystemet, är felaktig genom att notera att det inte alls rådde någon brist på likviditet under denna period och att ”kommersiella bankers förmåga att låna ut och skapa avistakonton (M1) inte alls begränsades”. ”Friedman tog alltså centralplanerarnas sida”, skriver Stockman, då han ”hävdade att tusentals banker som redan hade överdrivna reserver skulle dränkas i ännu mer reserver tills de slutligen började låna och skapa avistakonton i enlighet med det som monetaristernas gospel dikterade”. Det är ett historiskt faktum, vilket Stockman påpekar, att ”banksystemets överdrivna reserver steg dramatiskt under denna 45 – månadersperiod, vilket visar på raka motsatsen till monetär stringens” (dvs. Friedmans huvudsakliga argument). Således finns det ”inga som helst bevis på att det var monetär stringens som orsakade Den Stora Depressionen”.

Stockman skriver vidare att den nuvarande centralbankschefen, Ben Bernanke, baserat hela sin akademiska karriär på den felaktiga Friedman-teorin om Den Stora Depressionen. Bernankes ”enda bidrag till denna synnerligen felaktiga teori var några uppsatser som mestadels bestod av tunga matematiska ekvationer. De visade på det obestridliga samband som finns mellan en kollaps av BNP och penningmängden, men de påvisade inga orsakssamband överhuvudtaget”. Således kan vi utöka det gamla talesättet om ”hur man ljuger med statistik” med ett nytt talesätt: ”hur man missleder med matematiska modeller”.

Stockman argumenterar för att den Österrikiska konjunkturcykelteorin är en långt mer pålitlig källa för att förstå Den Stora Depressionen. ”Den stora kontraktionen mellan 1929-1933 grundade sig i en skuldbubbla och i den finansiella spekulation som hade byggts upp under åren innan 1929”, skriver han, och ”inte från de misstag som begicks av den amerikanska centralbanken efter det att bubblan kollapsat”. Friedmans penningteori baserade sig alltså inte alls på ”positiv ekonomi” eller på den historiska verkligheten, utan den antogs bara vara en ”a-priori-sanning” eftersom den kom från den ”stora” Milton Friedman. Hursomhelst har Friedmans teori fullständigt ”smulats sönder” av hans intellektuella efterträdare, Ben Bernanke, när han ökade det amerikanska banksystemets reserver från 40 miljarder dollar till 1.7 biljoner dollar, med liten eller ingen som helst, effekt på den verkliga ekonomin.

Men kanske är ändå Friedmans största synd, enligt Stockman, det faktum att han var ”hjärnan” bakom Richard Nixons verkställande order 1971, som tog bort de begränsningar som guldmyntfoten satte på penningtryckandet. Friedman hjälpte således till att institutionalisera en ”regim som tillät politiker att kroniskt spendera utan beskattning”. Ironiskt nog blev ”nationens mest välkända konservativa ekonom far till den stora staten, kroniska underskott, och nationella konkurser”. ”I allt väsentlig var det Friedman som skiftade nationens penningförråd från guld till statsskuldsväxlar”.

Stockman kallar Friedmans politiska naivitet ”svindlande”. ”Friedman övervägde aldrig ens möjligheten att centralbanken skulle hamna i penningaktivisternas och centralplanerarnas händer så fort den hade frigjorts från guldmyntfotens stränga disciplin” eller att den amerikanska centralbanken ”skulle bli en källa till ett evigt rättfärdigande för ett oupphörligt fixande och trixande av de finansiella marknaderna”. Den frigjorda amerikanska centralbanken tryckte vårdslösa mängder pengar, vilket drev på råvaruboomarna på 70-talet, som så klart efterföljdes av krascher. Samma sak skedde med aktie- och fastighetsmarknaderna under de efterföljande årtiondena.

Originalartikeln har översatts från engelska.

2 kommentarer till ”Hur Friedman korrumperade kapitalismen

  • Denna var bra :

    ”De producerade med andra ord ett dussintal akademiska artiklar där de visade hur de statliga regleringsorgan som skenbart skapats för att reglera industrin ”för det allmänna bästa” oftast ”övertogs” av industrin själv, som använde den för att upprätthålla kartelpriser, helt i motsats till allmännhetens bästa.”

    Detta är standard och ett samhällsproblem. Staten går in och blir en del av problemet på kort tid.

    • Det är inte bara industrin som är exempel på detta. ”Särintressen” överhuvudtaget gör detta. Fackföreningar är ett annat exempel, i Sverige skulle vi kunna tala om att de tog över hela regeringen i decennier. Miljöroganisationer är en annan. Kommer ni ihåg djurskyddsmyndigheten?

      Sen kan man fundera på hur själva övertagandet ser ut. Direkt övertagande med egen personal i myndigheten eller genom lobbyverksamhet, korruption eller finns det ytterligare sätt?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *