Att försvara det oförsvarbara: Snåljåpen, del 2

forsvaradetoforsvarbaraFöreställ dig de problem som möter en fastighetsutvecklare som försöker ersätta en stadsdels söndervittrande hyreskaserner med ett modernt bostadskomplex med trädgårdar, simbassänger, balkonger och andra bekvämligheter. Han möts av många problem, såsom offentliga hinder (lagar om stadsplanering, licensbehov, mutorna som krävs för att få igenom sina planer och så vidare). Nu för tiden är hindren stora och näst intill oöverstigliga. Ett än större problem utgörs i vissa fall av snåljåpen som äger och bor i kvarterets mest nedgångna hus. Han är överförtjust i sin byggnad och vägrar att sälja den, oavsett vilket pris han erbjuds. Byggarna erbjuder enorma summor pengar men snåljåpen vägrar envetet.

Snåljåpen, det kan vara en liten gammal dam eller en bitter äldre herre, har länge försvarat sitt hem mot intrång från motorvägsbyggare, järnvägsmagnater, gruvbolag eller damm- och konstbevattningsprojekt. Hans motstånd har också fått stå modell för många Westernfilmer. Snåljåpen och hans föregångare fungerade som inspiration för lagstiftning om expropriering. Han har framställts som en mänsklig mur mot framsteg med fötterna fast förankrade i marken och med ett högljutt och trotsigt ”NEJ!” som motto. Fall som det ovanstående, anses visa hur snåljåpen omöjliggör framgång och välfärd over huvud taget. Den allmänna åsikten om saken är dock felaktig. Snåljåpen som sägs stå i vägen för framgång representerar istället en av de viktigaste förutsättningarna för framgång – äganderätten. Attacken på honom är en oroväckande attack på själva konceptet med privat äganderätt Om privat ägande innebär någonting så innebär det att ägaren har rätten att fatta beslut som gäller användandet av sin egendom, så länge det inte går emot andra ägare och deras användande av sin egendom. I fallet med expropriering, när staten tvingar ägaren att ge upp rättigheterna till sin egendom under villkor som han inte frivilligt väljer, inskränks den privata äganderätten.

Det finns två sorters argument för privat äganderätt, moraliska och praktiska. Enligt det moraliska argumentet äger varje människa först och främst sig själv och frukten av sitt arbete. Principen bakom det här ägandet av sig själv och sina produkter är nybyggandeprincipen eller naturrätten. Varje person är den naturliga ägaren av sig själv, då han i naturtillståndet kommer att kunna kontrollera sina handlingar. Enligt naturrätten äger varje människa sin person och d ä rför även det han producerar – de delar av naturen som hittills inte varit ägda och som när de kombineras med arbete förädlas till produkter. Det enda moraliskt korrekta sättet för dessa produkter att byta ägare är genom frivillig handel eller gåvor. De sätten är kompatibla med ägarens naturliga rätt till det han skapar, då de bygger på ett frivilligt uppgivande av äganderätten.

Låt oss anta att snåljåpen vann sin egendom genom den här processen av nybyggande. Om så är fallet fanns en ursprunglig nybyggare och det förekom en frivillig försäljning eller tradering av landet en gång i tiden. Landet kom i snåljåpens ägo genom en obruten kedja av frivilliga transaktioner, som alla överensstämde med naturrätten; med andra ord var hans ägande legitimt.

Varje försök att ta det ifrån honom utan hans medgivande skulle då strida mot naturrätten och därmed vara omoralisk. Det är en aggressionshandling mot en oskyldig part. (Frågan huruvida landet har ”stulits” kommer att resas. I själva verket gäller det för större delen av jordens yta. I de fall där det finns bevis för att (1) landet har blivit stulet och (2) det är möjligt att hitta den individ som är den rättmättiga ägaren eller en ättling till denna, måste den personens ägande erkännas. I alla andra fall måste den nuvarande ägaren anses vara den rättmätige ägaren. De facto-ägandeskap är möjligt när ägaren är den ursprunglige nybyggaren eller när ingen annan legitim kandidat kan spåras.) Dubbelmoral om ägandet Många erkänner det här när snåljåpen motsätter sig privata företags krav på hans egendom. Det är självklart att ett privatintresse inte har rätt att inkräkta på någon annans intressen. När det gäller staten i form av expropriationsslagar tycks det dock vara annorlunda. Man antar att staten representerar alla människor och att snåljåpen medvetet står i vägen för framsteg. Det är hur som helst så att statens lagar om expropriering ofta, om inte alltid, används för att främja privata intressen. Många stadsplaneringsprogram genomförs exempelvis för att främja privata universitet eller sjukhus. Mycket av den privategendom som beslagtas med hjälp av lagar om expropriering genomförs som ett resultat av lobbygrupper eller andra påtryckares arbete. Ett exempel är exproprieringen av den mark där man nu har byggt Lincoln Center for Performing Arts i New York. Marken konfiskerades för att bereda väg för finkultur. Människor tvingades sälja sitt land till de priser som myndigheterna var beredda att betala. Vilkas kultur som gynnas av centret framgår tydligt av listan på bidragsgivare till centret. Det är en ”Vem är det?” över den härskande klassen.

Låt oss nu begrunda den andra kategorin argument för privategendom, de praktiska argumenten. Ett av dem handlar om f ö rvaltning. Under privat förvaltning får egendom det bästa möjliga omhändertagandet. Det som är viktigt är att all egendom är privatägd, att det finns tydliga skiljelinjer mellan olika människors egendom och att ingen tvingande eller icke frivillig ö v e rföring av egendom tillåts. När dessa villkor är uppfyllda och en laissez-fairemarknad bibehålls, kommer de som missköter sin egendom att förlora vinster som de annars skulle ha kunnat få, och de som vårdar sin egendom kan samla tillgångar. Detta gör att de som förmår förvalta sin egendom väl blir ansvariga för mer då de kan köpa ytterligare egendom för pengarna de tjänar. På samma sätt kommer dåliga förvaltare att få allt mindre. Det gör att den genomsnittliga förvaltningen kommer att förbättras och egendomen blir bättre omhändertagen. Förvaltarsystemet bidrar till detta genom att sortera ut dåliga förvaltare och belöna goda. Detta sker automatiskt, utan politiska subventioner eller utrensningar och utan trams eller stora ord.

Vad händer då när staten går in med hjälp av lån och subventioner och hjälper misslyckade företag, styrda av idioter? Effektiviteten i förvaltningssystemet minskas avsevärt, även om den inte helt försvinner. De dåliga företagen beskyddas med hjälp av statliga subventioner från konsekvenserna av sin dåliga hantering av företaget. Sådana statliga ingrepp kan ta många former; licensutgivning eller andra former av monopol som ges till en individ eller en grupp, tullar eller kvoter som skyddar inhemsk ineffektiv industri från konkurrens från utländsk effektiv, och offentliga kontrakt som förvrider de allmänna konsumtionsvanorna. Alla ingrepp har samma funktion; de gör det möjligt för staten att förhindra allmänheten från att inte gynna dåliga förvaltare.

Vad händer då om staten agerar på motsatt sätt, om den försöker skynda på processen så att goda förvaltare får mer egendom? Då framgång på en fri marknad är ett tecken på gott förvaltarskap borde väl staten kunna analysera den nuvarande distributionen av egendom och välstånd, se vilka som har lyckats och inte, och därefter överföra de fattigas egendom till de rika? Invändningen är att en fri marknad fungerar automatiskt och gör dagliga justeringar som ett direkt svar på olika förvaltares handlingar. Statliga ingrepp för att snabba upp processen, genom att överföra pengar och egendom från fattiga till rika, kan endast ske på basis av gamla meriter, men det finns ingen garanti för att framtidens framgångsrika entreprenörer kommer att vara de samma som idag.

På samma sätt finns det inget sätt att veta vilka av dem som nu är fattiga som har kompetens nog att möjligen lyckas på en fri marknad. Statliga program, som baserar sig på tidigare meriter, skulle vara godtyckliga och oföränderliga.

Snåljåpen är sinnebilden av en bakåtsträvande, fattig individ som med alla tänkbara mått kan klassas som en dålig förvaltare. Han är det första uppdraget för ett statligt program med målet att snabba på marknadsprocesserna, där bra förvaltare vinner egendom på dåliga förvaltares bekostnad. Detta är dock, som jag redan har visat, en plan som är dömd att misslyckas.

Det andra pragmatiska argumentet för privat ägande tar avstamp i frågan om vem som egentligen kan utvärdera transaktioner. Den enda vetenskapliga utvärderingen av frivillig handel som låter sig göras, är om alla tror sig tjäna på den. Vid tidpunkten för handeln är båda parter övertygade om att de kommer att vinna mer än vad de ger upp, annars skulle de inte frivilligt handla. Naturligtvis kan misstag begås och de handlande parterna kan ändra sig efter det att transaktionen ägt rum, men i de flesta fall är transaktionen ett uttryck för en ömsesidig vilja.

Varför är detta nu relevant för diskussionen om snåljåpen, som anses blockera framsteg och stå i vägen för den naturliga fördelningen av egendom från mindre till mer kompetenta? Om man skall följa den här teorin måste svaret på frågan ”Borde han inte tvingas att sälja sin egendom till dem som kan hantera dem mer produktivt?”, besvaras med ett tydligt ”Nej”. Den enda utveckling som kan ske, betraktat från ett vetenskapligt perspektiv, är frivillig handel. Frivillig handel är ex ante alltid positiv för alla parter. Om snåljåpen vägrar att handla är ingen negativ utvärdering möjlig. Det enda som kan sägas är att snåljåpen värderade sin egendom mer än vad stadsplaneraren var beredd att betala. Då det är omöjligt att vetenskapligt jämföra nyttonivåer eller välfärd mellan människor (då det saknas en enhet som kan jämföra sådant) finns ingen legitim grund för att anse att snåljåpens vägran att sälja sin egendom är skadlig och skapar problem. Visst står snåljåpen i vägen för fastighetsutvecklarens mål, men å andra sidan står fastighetsutvecklaren lika mycket i vägen för snåljåpen. Naturligtvis har snåljåpen ingen skyldighet att offra sina egna behov för att tillfredsställa andras. Trots detta är snåljåpen ofta föremål för orättvis censur och kritik, när han trots enorm social press fortsätter att agera med integritet och mod. Denna kritik bör omedelbart upphöra.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *