Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 4.4 (del 1)

KONSEKVENSERNA AV BANKERS NYTTJANDE AV DEPOSITIONER: FALLET MED EN ENSKILD BANK

moneybankcyclesSom vi såg i kapitel 2 har bankirer ändå frestats att överträda traditionella regler som kräver av dem att bibehålla den särskilda penningdepositionens tantundem tillgänglig för insättare. Det hela slutade med att de kom att använda åtminstone en del av alla depositioner för egen vinning. I kapitel 3 behandlade vi kommentarerna av Saravia de la Calle med hänsyn till denna mänskliga frestelse. Vi måste nu betona hur överväldigande och nästintill oemotståndlig den är, givet de enorma vinster som uppkommer om man ger efter för den. När bankirer först började använda sina insättares pengar gjorde det så i skam och hemlighet, i enlighet med de historiska fallstudierna i kapitel 2. Bankirer var vid denna tid ännu medvetna om sina handlingars omoraliska karaktär. Det var först senare, efter många århundraden och omvälvningar, som bankirer öppet och på laglig väg lyckades kringgå traditionella rättsprinciper, då de tacksamt mottog det statliga privilegiet som var nödvändigt för att kunna utnyttja sina insättares pengar (i allmänhet för att bevilja lån, vilka till en början ofta gavs ut till staten).[1] Vi kommer nu att behandla det sätt på vilket bankirer registrerar beslaget av depositioner i sin bokföring. Vår studie kommer inledningsvis att fokusera på fallet med en enskild bank och senare utvidgas till banksystemet som helhet.

DET KONTINENTALA REDOVISNINGSSYSTEMET

Två redovisningssystem, det kontinentala och det anglosaxiska, har traditionellt använts för att dokumentera det fenomen som vi studerar. Det kontinentala systemet baseras på den falska uppfattningen att den särskilda depositionen för insättaren är ett äkta depositionsavtal, medan det för bankiren är ett lån eller mutuum-avtal. I detta fall utför X en deposition av 1 000 000 penningenheter på Bank A. Bank A mottager pengarna inte som en deposition, utan som ett lån som den fritt kan utnyttja, givet att insättaren förblir omedveten om denna användning och ej heller påverkas.  Banken behåller endast en del av insättningarna som nödreserv och uppskattar att den kommer att kunna möta insättarnas samtliga krav på uttag. Dessa förväntningar är mycket starka, givet att det är högst osannolikt att kunder under normala förhållanden kommer att försöka ta ut ett belopp som överstiger säkerhetsmarginalen eller reservförhållandet. Erfarenhet tycks bekräfta detta, och det förtroende som banken har byggt upp genom åratal av säkra utbetalningar av kunders insättningar, liksom det faktum att många uttag vägs upp av nya depositioner, bidrar till att sannolikheten för att hamna i en sådan knipa är liten. Om vi antar att bankiren betraktar en 10 procents nödreserv (även kallat ”reservkvot” eller ”kassakvot”) som tillräcklig för att möta tänkbara krav på återbetalning av depositioner så skulle resterande 90 procent av insättningarna, eller 900 000 penningenheter, vara tillgängliga för honom att använda för egen vinning. Om vi använder det europeiska redovisningssystemet skulle denna ekonomiska händelse registreras på följande sätt:[2]

7

När X genomför sin deposition görs en bokföringsingång som är identisk med nummer (7), även om den denna gång inte är att betrakta som en minneskontering.

När väl banken ger efter för frestelsen att lägga beslag på det mesta av depositionens tantundem, vilken den borde behålla till hands och tillgänglig för insättaren, görs följande ingång:

6

I samma ögonblick som banken lägger beslag på pengarna och lånar ut dem till Z inträffar en ekonomisk händelse av stor vikt: 900 000 penningenheter skapas ex nihilo, eller ur intet. Det huvudsakliga motivet för X till att göra en deposition på 1 000 000 penningenheter var pengarnas omhändertagande och säkra förvaring. Med goda skäl tror han subjektivt att han behåller pengarnas fullständiga tillgänglighet, precis som om han bar på dem i sin ficka, och i någon mån i ännu högre grad. I alla avseenden har X fortfarande 1 000 000 helt likvida penningenheter som vore pengarna fysiskt ”i hans ägo”, då de enligt hans avtal förblir fullständigt tillgängliga för honom. Ur en ekonomisk synvinkel råder det inget tvivel om att de 1 000 000 penningenheter som  X satte in på Bank A fortsätter att bidra till hans kassabehållning. När banken emellertid lägger beslag på 900 000 penningenheter från insättningar och lånar ut dem till Z genererar de samtidigt ytterligare köpkraft ur intet och överför denna till Z, låntagaren, som mottager 900 000 penningenheter. Det står klart att Z, både subjektivt och objektivt sett, åtnjuter fullständig tillgänglighet till 900 000 penningenheter från och med denna tidpunkt och att penningenheterna ifråga överförs till honom.[3] Därigenom har en ökning av mängden pengar i omlopp på marknaden skett, till följd av samtidiga övertygelser med goda skäl hos två olika ekonomiska aktörer: den ene tror att han disponerar över 1 000 000 penningenheter och den andre tror att han har 900 000 penningenheter till sitt förfogande. Med andra ord resulterar bankens beslag av 900 000 penningenheter från en deposition i en ökning som är lika med 900 000 penningenheter i den samlade penningbalansen på marknaden. lånet eller mutuum-avtalet som behandlas tidigare innefattar emellertid inget sådant skeende.

Vi bör även väga in hur pengarna existerar på marknaden från och med den tidpunkt bankiren lägger beslag på depositionen. Antalet penningenheter på marknaden har klart och tydligt vuxit till 1 900 000, även om dessa enheter existerar i olika former. Vi säger att det finns 1 900 000 penningenheter eftersom olika ekonomiska aktörer subjektivt tror att de har 1 900 000 penningenheter till förfogande att byta på marknaden, och pengar utgörs av alla allmänt accepterade bytesmedel. Icke desto mindre varierar pengars karaktär: låntagare Z besitter pengar av en annorlunda form än individ X, som genomförde depositionen. Z har de facto 900 000 fysiska penningenheter tillgängliga (vilka vi kan kalla varupengar eller numera papperspengar eller fiatpengar), medan X har ett transaktionskonto med ett saldo på 1 000 000 penningenheter. Med tanke på att banken har behållit 100 000 penningenheter i sitt valv som en nödreserv är skillnaden mellan 1 900 000 penningenheter och 1 000 000 penningenheter som finns i fysisk form lika med mängden pengar som banken har skapat ur intet. (En total penningmängd på 1 900 000 penningenheter minus 900 000 penningenheter i Z:s ägo och 100 000 fysiska penningenheter i bankvalvet innebär att 900 000 penningenheter inte existerar någonstans i fysisk form.) Då dessa pengar saknar motsvarande täckning och existerar till följd av det förtroende som X har för Bank A så kallas de för omloppspengar (eller ännu bättre: omloppsmedel) Det är viktigt att understryka att dessa i alla avseenden är fullständiga penningsubstitut. Insättaren kan när som helst använda dem för att göra betalningar genom att ge ut en check på vilken han skriver beloppet som han önskar betala och instruera banken att genomföra betalningen. Den del av dessa fullständiga penningsubstitut, eller avistakontomedel, som inte har fullständig täckning av fysiska penningenheter i bankvalvet (de 900 000 penningenheter som saknar täckning av reserver i vårt exempel) kallas för omloppsmedel.[4]

Avistakontomedel med täckning av kontantreserver på banken (i exemplet 100 000 penningenheter) benämns även primära depositioner, medan den del av depositionerna som inte har täckning av en banks reserver (omloppsmedel) även benämns sekundära depositioner eller derivatdepositioner.[5]

När väl banker hade överträtt rättsprincipen att ingen får lägga beslag på depositioner som har gjorts för säker förvaring och upphört att skydda 100 procent av insättningens tantundem, blev det naturligt för dem att försöka rättfärdiga sitt agerande och försvara sig med argumentet att de hade mottagit pengarna som vore de ett lån. Om en bankir betraktar de mottagna pengarna som ett lån så finns det inget olämpligt med hans beteende. Ur en ekonomisk och redovisningsmässig synvinkel fyller han endast, i enlighet med vad som beskrevs i föregående del, en legitim och nödvändig roll som intermediär mellan långivare och låntagare. En avgörande skillnad uppträder dock i detta fall: pengarna överlämnas inte till banken som ett lån, utan som en deposition. Med andra ord hade X när han genomförde sin insättning inte den minsta avsikt att göra avkall på tillgängligheten till nutida varor i utbyte mot ett något högre antal framtida varor. Istället var hans enda önskan att pengarna på ett bättre sätt skulle omhändertas och förvaras samt att erhålla tillhörande kringtjänster (betalnings- och bokhållningstjänster), samtidigt som han vid alla tidpunkter önskade behålla fullständigt, oförändrad tillgänglighet till depositionens tantundem. Denna avsaknad av utbyte mellan nutida och framtida varor innebär att vi står inför en radikalt annorlunda ekonomiskt händelse: en som innefattar skapandet ex nihilo av 900 000 penningenheter i form av omloppsmedel eller derivatdepositioner när banken lånar ut 90 procent av pengarna som den har i sitt valv.

Det är viktigt att förstå att om banken använder pengarna för att bevilja ett lån till Z, vilket vi har antagit i vårt exempel och vilket vanligtvis är fallet, så omfattar detta lån ett utbyte av nutida mot framtida varor, trots att det inte någonstans på marknaden finns täckning i form av en nödvändig, föregående ökning med 900 000 p.e. i frivilligt sparande. Banken skapar alltså pengar ur intet som den lånar ut till Z i form av nutida varor, då ingen först behöver öka sitt sparande med lånebeloppet.  X, den ursprungliga insättaren, tror även fortsättningsvis subjektivt att han besitter den fullständiga tillgängligheten till de 1 000 000 penningenheter som han satte in på banken; med andra ord, han tror att han har 1 000 000 penningenheter av en helt likvid vara (pengar) till sitt förfogande. På samma gång erhåller låntagare Z 900 000 nyskapade penningenheter att investera för, en likviditet som inte föregåtts av något sparande. I korthet tror två olika individer samtidigt att de har samma likvida tillgång på 900 000 penningenheter till sitt förfogande, vilket motsvarar  den del av insättningen på 1 000 000 penningenheter som banken lånade ut till Z (derivatdeposition). Det har nu blivit uppenbart att banker genererar likviditet som investeras utan något föregående sparande. Detta fenomen utgör huvudorsaken till återkommande ekonomiska kriser och recessioner och vi undersöker dess avgörande ekonomiska vikt i de följande kapitlen.

När banken väl har lånat ut pengar till Z ser bankens balansräkning ut enligt följande:

5

Det är uppenbart att bankiren kommer att bedra sig själv genom att tänka att han erhållit insättarnas pengar som ett lån. Vidare kommer det aldrig att gå upp för honom att han, genom att bevilja lån till Företag Z, har skapat 900 000 penningenheter ex nihilo, än mindre att han har beviljat ett lån som saknar täckning i form av en faktisk ökning av sparandet. Bankiren kommer också att beakta avvägningen mellan uttag och nyinsättningar och, i enlighet med sin ”erfarenhet”, betrakta ett reservförhållande på 10 procent som tillräckligt och den följdenliga kassareserven på 100 000 penningenheter som mer än tillräcklig för att tillgodose kundernas normala efterfrågan på uttag.[6] Hela strukturen möjliggörs av kundernas övertygelse att banken kommer att möta sina framtida åtaganden. Banken måste bygga upp detta förtroende genom oklanderligt omhändertagande och säker förvaring av pengarna under en utdragen tidsperiod – utan att begå några förskingringshandlingar.[7] Det är förståeligt att bankiren inte är bekant med ekonomisk teori och därför inte känner till de grundläggande ekonomiska skeenden som vi just har beskrivit. Vad som är svårare att ursäkta är att hans förskingring av depositioner utgör en överträdelse av traditionella rättsprinciper som – i avsaknad av en teori som förklarar de sociala processerna ifråga – tjänar som den enda säkra vägledningen för att undvika allvarliga sociala skadeverkningar. Var människa, bankir eller inte, måste emellertid kunna se några tecken på vad som faktiskt sker. Varför måste banken behålla några reserver överhuvudtaget? Inser man inte att det inte behövs några när man agerar legitimt som en verklig finansiell intermediär mellan långivare och låntagare? Förstår man inte att banker, som Röpke påskiner, ”utgör institutioner som, med kännedom om möjligheten att hålla mindre kontanter i besittning än vad de är skyldiga och leva på mellanskillnaden, regelbundet utlovar mer än de i verkligheten kan betala ut om det värsta inträffar”?[8] I vilket fall som helst är detta endast indikationer som en praktiskt orienterad person förståeligt skulle kunna tolka på många olika sätt. Av just denna anledning existerar rättsprinciper. De fungerar som en ”autopilot” för beteendet och underlättar samarbetet mellan människor, även om vi kanske, givet principernas abstrakta natur, inte är förmögna att identifiera deras exakta roll i det sociala samspelets processer.

Som Mises helt riktigt påpekar kommer banken, så länge förtroendet för den inte rubbas, kunna fortsätta att använda huvuddelen av de insatta penningmedlen, och kunder kommer att förbli omedvetna om att banken saknar den nödvändiga likviditeten för att möta alla sina åtaganden. Det är som om banken hade funnit en permanent finansieringskälla i skapandet av nya pengar, en källa som den kommer fortsätta att utnyttja så länge allmänheten ännu tror att banken kan uppfylla sina åtaganden. Så länge dessa omständigheter består kommer banken de facto kunna utnyttja sin nyskapade likviditet till att täcka sina egna kostnader eller för vilket annat ändamål som helst utöver att bevilja lån. Kort sagt genererar förmågan till penningskapande ex nihilo en rikedom som bankiren enkelt kan lägga beslag på, förutsatt att kunderna inte betvivlar hans goda uppförande. Skapandet av denna rikedom åsamkar skada för många tredje parter, vilka alla tar en del av skadan orsakad av bankens verksamhet. Det är omöjligt att peka ut dessa individer och de inser sannolikt inte den skada som de tillfogas eller kan identifiera förövaren.[9]

Även om privata bankirer ofta kan vara omedvetna om att deras förmåga att skapa pengar ex nihilo (genom att använda sina kunders depositioner till att ge ut lån) utgör en källa till enorma vinster, och även om de naivt kan tro att de bara lånar ut en del av det de tar emot, så härrör huvuddelen av deras vinster fortfarande från en allmän process som de är djupt inblandade i och vars implikationer de inte fullt ut kan greppa. Vi kommer att se denna punkt bekräftas när vi studerar effekterna av fractional-reserve banking på hela banksystemet. Vad bankirer förstår fullt ut är emellertid att de, genom att låna ut det mesta av kundernas insatta medel, gör mycket större vinster än om de endast hade agerat som legitima mellanhänder mellan långivare och låntagare  – ingångarna (1) till (6) – eller som rena beredare av bokhållnings- och betalningstjänster – ingångarna (8) och (9). På lånet till Z kommer Bank A de facto att tjäna in en ränta på 15 procent av lånebeloppet (900 000 penningenheter); det vill säga 135 000 penningenheter. Ingången är som följer:

4

Om vi antar att banken tillhandahåller de betalnings- och bokhållningstjänster vilka är typiska för transaktionskonton och i vårt exempel genererar en rörelsekostnad på 20 000 penningenheter, så är det enkelt att till och med erbjuda dessa tjänster kostnadsfritt om man kan täcka kostnaden med ränteintäkter. Följande kontering görs för att registrera rörelsekostnaden:

3

Trots att det vore helt legitimt för banken att fortsätta debitera 30 000 penningenheter (3 procent av den insatta summan) för sina tjänster, och trots att den kan erbjuda dessa tjänster gratis för sina insättare för att locka till sig fler depositioner och uppnå den mer eller mindre dolda målsättningen att använda dessa depositioner till att ge ut lån, gör den ändå en mycket stor vinst på de 135 000 penningenheter den erhåller i ränteintäkter minus de 20 000 penningenheter som den betalar i rörelsekostnader.

Bankens vinst på 115 000 penningenheter är de facto mer än dubbelt så stor som den legitima vinst som den skulle ha gjort som ren finansiell intermediär mellan långivare och låntagare och mer än tio gånger vad den hade varit om banken bara hade debiterat sina kunder för betalnings- och bokhållningstjänster.[10] Bankens resultaträkning hade följaktligen sett ut enligt följande:

2

Efter att ha utfört alla bokföringsoperationer hade bankens balansräkning sett ut på följande vis:

1


[1]         Stephen Horwitz anför att bankers förskingring av insättares pengar började som ”ett infall av äkta entreprenörskap, då enskilda bankirer genom inlevelse insåg de förtjänster som finansiell mellanhandsverksamhet möjliggör.” Av anledningar som angivits i huvudtexten finner vi detta påstående farligt och felaktigt. Vidare sker, som vi skall se, ingen finansiell mellanhandsverksamhet genom förskingringen av depositioner, bara ett underligt skapande av nya depositioner ur intet. Vad gäller det tydligen ”berömvärda” infallet av ”entreprenörsanda” så kan vi inte förstå hur det kan skiljas från ”entreprenörsanda” i form av andra brottsliga handlingar, genom vilka förbrytarens förmåga till inlevelse leder honom till den ”entreprenörsdrivna upptäckten” att det gynnar honom att lura andra eller att genom idkande av tvång lägga beslag på deras egendom. Se Stephen Horwitz, Monetary Evolution, Free Banking, and Economic Order (Oxford och San Fransisco: Westview Press, 1992), s. 117. Se även Gerald O’Driscoll, ”An Evolutionary Approach to Banking and Money”, kap. 6 i Hayek, Coordination and Evolution: His Legacy in Philosophy, Politics, Economics and the History of Ideas, Jack Birner och Rudy van Zijp, red. (London: Routledge, 1994), s. 126–37. Murray N. Rothbard har varit den kanske starkaste och mest välformulerade kritikern av Horwitz idéer. Rothbard menar att

Alla människor utsätts för frestelsen att begå stöld eller bedrägeri… I likhet med detta tjuveri utsätts lagerhållaren för en mer subtil form av samma frestelse: att stjäla eller ”låna” värdegodset ”tillfälligt” och att tjäna på spekulation eller annan verksamhet för att senare återlämna varorna innan de löses in så att ingen upptäcker det. Denna form av stöld är känd som förskingring, vilket ordboken definierar som att ”bedrägligt lägga beslag på något för eget bruk, exempelvis pengar eller egendom som man anförtrotts för omvårdnad.” (Rothbard, The Mystery of Banking, s. 90)

För mer information kring varför ovanstående agerande rättsligt bör klassificeras som en brottslig förskingringshandling, se kapitel 1.

[2]        Beskrivningen av de olika redovisningssystemen (det engelska och det kontinentala) och hur de till sist åstadkommer identiska ekonomiska resultat finnes i F.A. Hayek, Monetary Theory and the Trade Cycle (Clifton, N.J.: Augustus M. Kelley, [1933] 1975), s. 154ff.

[3]       Pengar är den enda fullständigt likvida tillgången. Bankens misslyckande med att rätta sig efter 100 procents kassakvot för depositioner medför en allvarlig ekonomisk omständighet i vilken två människor (den ursprungliga insättaren och låntagaren) samtidigt tror att de fritt kan utnyttja samma fullständigt likvida belopp på 900 000 penningenheter. Det är en logisk omöjlighet för två personer att samtidigt äga (eller ha fullständig tillgänglighet till) samma fullständigt likvida vara (pengar). Detta är det grundläggande ekonomiska argumentet bakom det särskilda depositionsavtalets rättsliga ogenomförbarhet med fraktionella reserver. Det förklarar också varför penningskapande sker (av 900 000 enheter) när detta ”rättsliga missfoster” (med Clemente de Diegos ord) påtvingas samhället av staten (i form av ett privilegium – ius privilegium – som banker erhåller).

[4]        ”Om penningreserven som hålls av skuldtagaren mot de utgivna penningsubstituten är mindre än totalbeloppet för sådana substitut så benämner vi den summa som överstiger reserverna som omloppsmedel.” Mises, Human Action, s. 430. Mises förtydligar att det i allmänhet inte är möjligt att bestämma huruvida ett visst penningsubstitut utgör omloppsmedel eller inte. När vi skriver en check känner vi inte till (eftersom banken inte direkt informerar om det) vilken del av checkens belopp som har täckning av fysiska penningenheter. Som ett följd vet vi inte, ur en ekonomisk synvinkel, vilken del av de utbetalade pengarna som utgör omloppsmedel och vilken del som motsvarar fysiska penningenheter.

[5]        Denna terminologi har kommit att bli den mest utbredda, till följd av Chester Arthur Phillips numera klassiska verk. Phillips anför att:

En primär deposition har sitt ursprung i en deposition av kontanter eller motsvarande och inte i kredit som försträcks av banken ifråga… derivatdepositioner kan hänföras till lån som givits ut till insättare… de uppstår direkt till följd av lån eller ackumuleras av låntagare som står inför återbetalning av lån. (Bank Credit: A Study of the Principles and Factors Underlying Advances Made by Banks to Borrowers [New York: MacMillan, (1920) 1931], s. 34 och 40)

Vi har emellertid en liten invändning mot Phillips definition av ”derivatdepositioner” som saldon hänförliga till lån. Även om lån är den vanligaste källan skapas derivatdepositioner i samma ögonblick som banken utnyttjar en del av de mottagna depositionerna, oavsett om det är för att ge ut lån eller i något annat syfte. Detta beslag förvandlar dem i själva verket till omloppsmedel eller derivatdepositioner. Rörande detta ämne, se Richard H. Timberlake, ”A Reassessment of C.A. Phillips’s Theory of Bank Credit,” History of Political Economy 20 nr. 2 (1988): 299–308. 

[6]       Vi kommer emellertid visa att själva systemet med fractional-reserve banking regelbundet genererar ett abnormt antal uttag av depositioner (i stor skala) och att banker med fraktionella reserver inte alltid kan uppfylla insättares krav på dessa uttag.

[7]     Vi åsyftar självklart de olika historiska faser genom vilka fractional-reserve banking växte fram (före centralbankers existens). Vi behandlade dessa i kapitel 2.

[8]      Wilhelm Röpke, Economics of the Free Society, övers. Patrick M. Boarman (Grove City, Pa.: Libertarian Press, 1994), s. 97.

[9]        Vi kommer att undersöka skapandet av lån och den resulterande överföringen av rikedom till banker i vår analys av effekterna av fractional-reserve banking ur hela banksystemets perspektiv. Beträffande det faktum att det inte är nödvändigt att omloppsmedel lånas ut (även om detta i praktiken alltid eller nästan alltid är fallet) framför Ludwig von Mises följande:

Det är känt att vissa depositionsbanker ibland öppnar transaktionskonton utan täckning, inte bara i syfte att ge ut lån, utan även för att direkt anskaffa resurser för produktion på eget bevåg. Fler än en av de moderna kredit- och affärsbankerna har investerat delar av sitt kapital på detta sätt… Utgivaren av omloppsmedel kan emellertid betrakta värdet på utgivna omloppsmedel som ett tillskott till hans inkomst eller kapital. Om han gör detta kommer han inte bemöda sig med att täcka upp ökningen i åtaganden till följd av utgivningen genom att åsidosätta en särskild kreditfond från kapitalet. Han kommer kallt att stoppa vinsten i egen ficka som vore den som vilken annan typ av inkomst som helst,      en vinst som i samband med skapandet av valuta benämns seigniorage. (Mises, The Theory of Money and Credit, s. 312; kursivering tillagd)

I ljuset av dessa betraktelser är det föga överraskande att banker i allmänhet inhyser sig i de mest spektakulära lyxbyggnader och spenderar de mest oproportionerliga summor på kontor, löner etc. Det är än mindre överraskande att statsmakter har varit de första att dra nytta av bankers stora möjligheter till penningskapande.

[10]      Se fotnot 25.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *