Statistik: Statens akilleshäl

CalculatorVår tidsålder tillhör verkligen statistiken. I ett land och i en tidsålder som dyrkar statistisk data som höjden av ”vetenskaplighet” och nyckeln till all kunskap blir vi överösta av en ofantlig mängd data i alla former och storlekar. Större delen av denna data kommer från staten.

Även om privata företag och handelssammanslutningar också samlar in viss statistik är denna statistik begränsad till specifika industriers önskemål. Den största mängden statistik samlas in och sprids av staten. Bruttonationalprodukten (BNP), som är ett övergripande statistiskt mått på hur en ekonomi mår och som tillåter varenda ekonom att iklä sig rollen som siare, kommer från staten.

Dessutom är många statistiska mått biprodukter av andra statliga aktiviteter: från Skatteverket får vi skattedata, från Arbetsförmedlingen kommer statistik på hur många som är arbetslösa, från Tullverket får vi data om utrikeshandeln, från Riksbanken får vi data om bankväsendet och så vidare. I takt med att nya statistiska metoder utvecklas skapas det nya myndigheter för att förfina och använda dem.

Blotta existensen av statlig statistik innebär flera uppenbara hemskheter. Till att börja med är det uppenbart att alldeles för mycket resurser fokuseras på att samla in och producera statistik. Givet en helt fri marknad skulle den mängd arbete, land och kapitalresurser som allokerades till statistik blott vara en liten fraktion av den nuvarande mängden. Det har uppskattats att enbart den federala regeringen spenderar över 48 miljoner dollar på statistik, och att statistikarbete sysselsätter mer än 10 000 heltidsanställda civila i statens tjänst.

För det andra samlas den största delen av statens statistik in under hot om våld. Det betyder att det inte enbart är en produkt av oönskade aktiviteter; det betyder också att den verkliga kostnaden för denna statistik är mycket högre än de skattepengar som spenderas av de statliga myndigheterna. Privata industrier, och den privata konsumenten, måste bära de tunga kostnaderna av all den registerföring, arkivering och så vidare, som denna statistik kräver. Men det räcker inte med detta; dessa kostnader ålägger småföretag med en relativt tung börda, och småföretag är dessutom dåligt utrustade för att hantera de berg av regleringar som de måste följa. Således skadas småföretagen av den skenbart oskyldiga statistiken och den ser till att göra marknaden mer rigid. En arbetsgrupp för Hoover-kommissionen fann till exempel att:

Ingen vet hur mycket det kostar den amerikanska industrin att samla ihop all den statistik som staten vill ha. Endast kemiindustrin rapporterar att de varje år spenderar 8.85 miljoner dollar för att ge statistiska rapporter till de tre statliga myndigheter som kräver det…

Alla som använder jordnötter i sin bransch måste rapportera detta till Jordbruksverket… Tack vare arbetsgruppens arbete har Jordbruksverket numera gått med på att endast de som använder mer än 4500 kg/år måste rapportera…

Om små förändringar görs i två av de rapporter som måste lämnas in, är det arbetsgruppens slutsats att en industri skulle kunna spara hela 800 000 dollar per år i statistikrapportering.

Många i den privata sektorn är sysselsatta med att samla in statistik åt staten. Detta är särskilt betungande för små företag. En liten affärsägare i Ohio uppskattade att 29 procent av hans tid togs upp av att fylla i sådana rapporter. Det är inte ovanligt att folk som har att göra med staten måste ha flera uppsättningar av sina böcker för att kunna möta de omväxlande och vitt skilda krav som de olika statliga myndigheterna ställer.

Men det finns andra viktiga, och inte lika uppenbara, orsaker för libertarianer att förfasas över den statliga statistiken. Det är inte enbart så att insamlandet av statistik sker under hot om våld; och inte heller är det bara så att ekonomiska resurser slösas och felallokeras, eller att skattebetalarna, industrin, småföretagen, och konsumenten får bära bördan. Det är även så att statistik, på ett väldigt betydande sätt är av största vikt för alla statliga interventioner.

Den individuella konsumenten har i sina dagliga affärer väldigt lite behov av statistik; genom reklam, information från vänner, och genom sin egen erfarenhet, upptäcker han vad som försiggår på marknaden. Det är likadant för ett företag. Företagaren måste också utvärdera marknaden, bestämma vilka priser han ska betala för det han köper och vad han ska ta betalt för det han säljer, och så vidare. Men ingen av dessa aktiviteter är egentligen beroende av statens statistikinsamling. Företagaren, precis som konsumenten, är medveten och lär sig om marknaden genom sina dagliga erfarenheter.

Byråkrater och andra fixare sysslar dock med något helt annat. De befinner sig utanför marknaden. Så för att kunna sätta sig in i den situation som de försöker planera och reformera måste de få tag på kunskap som inte kommer från deras dagliga personliga erfarenheter; och denna kunskap kan endast komma i form av statistik.

Statistik är byråkratens, politikerns och samhällsfixarens ögon och öron. Det är endast genom statistik som de kan få ett hum om vad som försiggår i ekonomin.

Det är endast med hjälp av statistik som de kan få reda på hur många gamla människor som är sjuka, eller hur många unga som har hål i sina tänder, eller hur många eskimåer som har trasiga sälskinn – och därför är det endast genom statistik som dessa fixare kan upptäcka vem som ”behöver” vad, och hur mycket pengar som bör kanaliseras i vilka riktningar.

Det är endast med hjälp av statistik som staten kan göra ett försök att planera, reglera, kontrollera eller reformera olika industrier – eller centralplanera hela det ekonomiska systemet. För om staten exempelvis inte fick någon järnvägsstatistik, hur skulle den ens kunna börja försöka reglera järnvägens priser, finanser eller andra saker? Hur skulle staten kunna införa priskontroller om den inte ens visste vilka varor som hade sålts till vilka priser? Statistik, för att upprepa, är fixarnas ögon och öron. Om vi avlägsnar deras ögon och öron kommer hela hotet om statliga interventioner nästan helt och hållet att elimineras.

Det är så klart sant att även om den inte hade någon statistik skulle staten ändå kunna försöka intervenera, beskatta, subventionera, reglera och kontrollera. Den skulle kunna försöka subventionera de äldre även om den var fullständigt ovetande om hur många äldre som fanns eller var de befann sig; den skulle kunna försöka sig på att reglera en industri utan att ens veta antalet företag; den skulle kunna försöka fixa konjunkturcykeln även om den inte hade någon aning om huruvida priser eller affärsaktiviteten ökat eller minskat. Den skulle så klart kunna göra allt detta, men den skulle inte komma särskilt långt. Det totala kaos som skulle uppstå skulle vara alltför uppenbart även för byråkraterna, för att inte tala om medborgarna.

Detta är särskilt sant eftersom en huvudorsak som förs fram till stöd för statliga interventioner är att de ”korrigerar” marknaden, och gör marknaden och ekonomin mer rationell. Uppenbarligen skulle det aldrig ens kunna hävdas att statliga interventioner innehöll ett uns av rationalitet om staten inte hade tillgång till information om ekonomin.

Avsaknaden av statistik skulle fullständigt och omedelbart förstöra alla försök till centralplanering. Det är till exempel svårt att se vad centralplanerarna i Kreml skulle kunna göra för att planera de sovjetiska medborgarnas liv om de inte hade statistik om dessa medborgare. Staten skulle inte ens veta vem de skulle ge order till, och än mindre hur man planerar en hel ekonomi.

Således, av alla de åtgärder som har förts fram genom åren för att försöka minska statens storlek eller upphäva dess interventioner, skulle det enkla och inte särskilt spektakulära avskaffandet av den Statistiska Centralbyrån förmodligen vara det allra mest effektiva.

Statistik, som är ack så viktigt för Staten, är också dess akilleshäl.


Originalartikeln har översatts från engelska.

6 kommentarer till ”Statistik: Statens akilleshäl

  • Utmärkt artikel! Den är pinsamt sann för dagens sverige. I mitt jobb får jag varje månad brev från staten där vi avkrävs information om löner, handelskrediter, export, import, omsättning, prisökningar mm, självklart med hot om vedergällning om vi inte följer diktaten.

    En speciellt lustig ”statistik” som ofta dyker upp i medierna är det här med ”klassklyftorna” eller inkomskskillnaderna” mm (kärt barn har många namn). Dessa verkar hela tiden öka och det tycks enligt medierna vara något dåligt. När jag funderar lite på det så innebär väl det om jag får säg 1000kr i löneökning så har jag bidragit till att öka klassklyftorna eftersom de med lägst inkomster, socialbidragstagare kanske, inte fått 1000kr i inkomstökning. Lösningen måste bli att om jag får 1000kr extra måste alla som tjänar mindre också få det annars ökar ”klassklyftorna”! Alternativt att staten snor 500kr ytterligare från mig och ökar på bidragen med 500kr, eller tänker jag fel här?

    • Jag fick en enkät från Skatteverket, men det var sådana ledande frågor att den inte gick att svara på. De ville bara få det till att alla företage mer eller mindre var skattesmitare och att det skulle göra konkurrensen bättre om de kunde skatta var och en mer.

      Angående klassklyftor behöver vi nog öka dem så folk tycker det är mer intressant att bli en ingenjör än en tv-programledare. Stora delar av Sveriges framtid stå och faller med det. Det många inte tycks inse är att de jobb som försvinner från Sverige kommer att komma tillbaka när låglöneländerna inte längre är låglöneländer.

  • Det är lite roligt att när det gäller jordens klimat, då verkar statistiken vara övergiven.

    När det kommer blanketter om våra hus och folkräkning och liknande står det alltid på dem att de behöver data för att kunna samhällsplanera. Att veta exakt i vilken bostad någon bor i en trappuppgång, hur hjälper det till att planera? Så långt det går brukar jag fylla i så oriktiga uppgifter som möjligt.

  • Göran;

    Just de jobb som har försvunnit till låglöneländer, kommer rimligtvis aldrig tillbaka, då sannolikt det mesta av tillverkningen, sidofunktionerna och en stor del av distributionen har automatiseras. Om nya jobb skall kunna uppstå så måste nog skatten på arbete och momsen på konsumtionen avskaffas helt. På så sätt blir rimligtvis maten, boendet och andra basala levnadskostnader lägre i förhållande till arbetsinkomsterna. När då de flesta får tid, ork och pengar över för att uppleva något annat, så finns ju hela komplexet av individuellt önskvärda upplevelser.

    Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
    … En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”

    • Alla jobb som försvinner från Sverige kommer inte tillbaka, men sådana jobb som konstruktionsjobb kommer tillbaka när kostnaderna på de tjänster har blivit ”dyra” i öst. Så småningom kommer en kinesiskt eller indisk ingenjör inte att vara ”billig” längre. Det kommer att ta minst 40 år innan de börjar bli dyra. Sverige kanske kan se till att vi närma oss fortare genom att se till att vi inte har dyr arbetskraft.

      Å andra sidan kan vi närma oss snabbare med t.ex. en kollaps på dollarn som kommer tvinga Sverige att kraftigt banta den offentliga sektorn.

  • Jag har alltid ljugit vid de ”folkräkningar” staten utfört. Lite pinsamt dock, när min första fruga jobbade för fienden; hon såg mellan fingrarna…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *