Från Miljöpartiet till Menger

mJag heter Benjamin Juhlin. För några månader sedan var jag språkrör för Grön Ungdom i Stockholmsregionen, Miljöpartiets ungdomsförbund i Stockholm. Jag gick med i Grön Ungdom och hade möjligheten att bli heltidspolitiker efter det. Men så skulle det inte bli. I mars lämnade jag partiet efter att ha fastnat för den österrikiska ekonomin och anarkokapitalismen. I denna text tänkte jag berätta om hur den österrikiska skolan och Murray N. Rothbard förändrade mitt tänkande.

Min historia börjar med den subjektiva värdeteorin. Jag har alltid intuitivt förstått att värderingar är subjektiva och att det är omöjligt att moralisera över andras preferenser eftersom de är individuella. Denna insikt till trots var jag övertygad om att det i samhället fanns vissa som utnyttjade andra personer, och att detta gick att se i statistik. Detta var en av anledningarna till att jag gick med i Grön Ungdom och det var först under gymnasiet som jag skulle börja ifrågasätta de exploateringsteorier som jag tidigare tagit för givna.

Dessa ifrågasättanden inleddes då jag under gymnasietiden började jag läsa klassiskt liberala tänkare och nyklassiska ekonomer. Jag läste alltifrån svenska liberaler till Milton Friedman, och jag började så småningom få en större förståelse för vad subjektiva värderingar innebar rent konkret. Saker som jag tidigare inte kunnat koppla ihop blev helt självklara. Handel gynnar inte bara den ena parten, det gynnar båda. Arbetsdelning är något som gör oss rikare. Våld är dåligt, det förstör det som är bra i samhället.

Något kändes dock konstigt. De argument jag fann mest vettiga kunde användas för ett totalt avskaffande av staten. Den slutledningen gjorde att jag tänkte att argumenten nog inte stämde. För insikten att staten behövdes stämde väl? Det hade vi ju fått lära oss i skolan?

En annan sak som kändes konstigt var bruket av empiri i debatten. Jag såg många liberaler som för att stärka sina argument till exempel hänvisade till någon undersökning som påvisade en positiv relation mellan frihet och BNP. Detta gjorde de även om de var medvetna om att det fanns empiriska studier som utgjorde ett stöd för personer med socialistiska åsikter. Det gjorde mig konfunderad, för är man verkligen liberal för att man tror att de empiriska studier som stödjer liberalism skulle vara överlägsna ur ett metodperspektiv de som stödjer socialism? Om inte, är det inte bara ohederligt att slänga sig med sådan forskning för att stärka sin åsikt? Och ännu mer konfunderad blev jag över de som försökte förstå ekonomi genom empiri. Bara för att saker och ting varit på ett visst sätt behöver de väl inte vara så igen?

Dessa frågor skulle jag dock få svar på. Under sommaren 2012 stötte jag av en slump på ett Youtube-klipp med Israel Kirzner där han föreläste om den österrikiska skolans historia. Jag hade visserligen hört talas om skolan innan, men detta klipp gjorde att jag fastnade helt.

Efter att ha sett klippet med Kirzner tittade jag på så många föreläsningar jag hann med och läste så mycket som möjligt om den österrikiska skolan. Eftersom i princip all österrikisk litteratur är gratis kan man även läsa sådant man inte riktigt känner till utan risk för att bli besviken, och jag började därför läsa Murray N. Rothbard. Jag var skeptisk, han var ju emot hela staten, men jag hade förstått att det var många som tyckte att han var bra. Och så småningom skulle även jag börja tycka att han var bra, väldigt bra.

Man, Economy, and State övertygade mig som inget annat. Språket var fantastiskt, förklaringarna var pedagogiska och framförallt så var den logiska härledningen glasklar. Frivilligt utbytet är bra för alla inblandade. Våld gynnar bara den ena parten. Staten är institutionaliserat våld och måste – om man vill se ett samhälle som blomstrar – avskaffas.

Metodfrågan utgjorde en betydligt mindre tröskel än frågan om statens existens. Där kunde jag tänka mer fritt utan att hela tiden konfrontera gamla tabun eftersom jag aldrig lärt mig något om den i skolsystemet. Och jag insåg att den österrikiska metoden praxeologin är mer än ett verktyg för att förstå ekonomi, praxeologin är den ekonomiska vetenskapens grund.

Jag gick alltså på några år från att vara en säker miljöpartist till att bli en österrikisk anarkokapitalist. Denna tankemässiga förändring jag genomgick hade inte varit möjlig utan vissa förutsättningar. Den första är den enorma tillgången som finns på kunskap inom österrikiska kretsar. Att gå in på Mises.org och kika på den enorma mängd böcker, föreläsningar och vetenskapliga artiklar som finns där gör en hoppfull inför framtiden. Om idéerna håller och börjar spridas, vad skulle då kunna stoppa dem?

En annan förutsättning för mitt “avhopp” är det intresse för idéer jag mötte hos bland annat svenska Misesinstitutet. Jag är övertygad om att det bästa sättet att utvecklas är att diskutera idéer, oavsett om man vill övertyga någon annan eller om man vill lära sig själv. Hösten 2012 skickade jag in en artikel där jag recenserade en bok jag hade läst. När jag fick tillbaka artikeln med kommentarer blev jag väldigt glad. De kommentarer jag då fick skiljde sig från de jag brukade få på mina debattartiklar. Istället för att handla om enskilda ord och formuleringar fick jag ett svar som resonerade kring mina argument och tipsade om artiklar jag borde komplettera artikeln med.

Det är just intresset för idéer och strävan efter att finna sanningen som jag ser som den österrikiska skolans viktigaste beståndsdel. Det var också det som i slutändan utgjorde den viktigaste anledningen till att jag lämnade Miljöpartiet för Carl Mengers skola. För ju mer jag började intressera mig för hur saker och ting egentligen fungerade, istället för att förutsätta ogrundade påståenden, desto mer distanserade jag mig från Miljöpartiets etatistiska grund. Genom att låta Mises, Rothbard och Menger guida mig i min fördjupade förståelse för ekonomi och samhälle har jag funnit en övertygelse om att saker och ting kan förändras, trots samhällets socialistiska dominans. För trots att hemundervisning förbjudits, det goda i livet reglerats och skatterna höjts till skyhöga nivåer är jag ändå övertygad om att tillgången på och intresset för sunda idéer banar väg mot ett statslöst samhälle.

45 kommentarer till ”Från Miljöpartiet till Menger

  • Praxeologi är bra. Endast österrikisk ekonomi har framgångsrikt förklarat konjunktur-cykeln.

    Problemet från en politiker perspektiv är att österrikisk ekonomi inte har politikern med i ekvationen utan bara individer. Här är keyenes teorier fina. Det är en helt underbar teori.
    När det blir sämre tider så kan politikerna gå av skaftet och spendera pengar på vad som helst.

    Praxeologi måste dock kopplas till emperi. Annars så blir praxeologi metafysik utan en praktisk tillämpning i verkligheten. Bara för att saker ser logiska ut så betyder det inte att de är rätt. Hjärnan är ett trubbigt redskap och även de största tänkarna hade fel i det mesta nytänkandet som de gjorde.

    Praxeologi bör kopplas till vetenskapliga metoder för att kunna producera något nyttigt.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskaplig_metod
    Senare har filosofer och vetenskapsmän blivit allt mer övertygade om att endast faktainsamlande och analys av insamlade fakta inte är den bästa metoden, istället menar man ofta att man tar fram en hypotes, som man senare genom experiment prövar mot verkligheten. Ofta kallar men en sådan metod för Hypotetisk-deduktiv metod.

    Staten behövs för att bilda en ram för gemensamma regler vid konflikter.
    Staten behövs även för att straffa dem som inte följer de gemensamma reglerna.

    Du som har varit miljöpartist kan ju fundera på hur mänskligheten ska lösa globala miljöproblem utan att man har gemensamma regler för utsläpp av gift i atmosfären.
    Mänskligheten/Staterna/Staten/Individen bör även straffa dem som bryter de gemensamma miljöreglerna.

    Du behöver svänga tillbaka pendeln och bli minarkist för att bli en lärd och upplyst man.

    • @PerKQ
      Vi startar inte en lång diskussion om stat eller ej men jag finner det konstigt när ni etatister framhåller staten som lösning på problem som de uppenbarligen inte löser eftersom vi lever i ett sådant nu och problemen är där. Snarare är det så att staterna legitimerar det hela och till och med skyddar och underlättar detta.

      Hur tycker du själv att det fungerar?

      För min del är det anledningen att välja bort staten.

  • Hej Per, kul att du läst.

    Vad gäller den vetenskapliga metoden så håller jag inte med dig. Det är viktigt att saker och ting kan kopplas till empiri, men det är helt oviktigt om de härleds ur empiri. Jag rekommenderar starkt boken ”Economic Science and the Austrian Method” av Hoppe som går in på detta.

    Angående globala miljöproblem så finns det en felaktig tro att det inte skulle finnas regler på en helt fri marknad och att man får göra vad man vill. Skillnaden är att reglerna är grundade i rätten till privat egendom och inte ur några politikers godtyckliga gissningar om vilka problem som behöver lösas och hur de ska lösas.

    • Jag håller med att de som startar med emperi har ett stort problem. Man startar med en teori
      och kontrollerar med experiment/emperi.

      Speciellt stort problem är det att studera emeperi på människan som är en adaptiv varelse.

      • Teorierna som empiricister startar med börjar de med eftersom de visat sig förklara tidigare empiri bra. Teorier är nästan alltid härledda ur empiri, även om någon såklart från absoluta början måste ha formulerat de teorier som man sedan testar.

        Det andra håller jag helt med dig om. Inte bara för att människor lär sig saker som du skriver utan också för att människor har subjektiva preferenser, och dessa ändrar sig då och då.

  • Gratulerar till din omvändelse. Själv var jag en gång i tiden med i KD (hade inget med religion att göra, jag är lika mycket ateist nu som då) men betraktar mig nu som österrikare och är emot staten. Jag läste Johan Norbergs ”Till världskapitalismens försvar” och sen Mises.org via Ayn Rand, ungefär så gick det till för mig.
    Var du en riktig grön eller en sk. vattenmelon, du vet en sån som är grön utanpå men röd och saftig inuti?

    • Kul med ”Till världskapitalismens försvar”, den var också en av böckerna som övertygade mig om någon form av klassisk liberalism.

      När jag som 14åring gick med i Miljöpartiet var jag nog en vattenmelon men de sista åren i Mp skulle jag identifiera mig som klassiskt liberal. Det har varit ganska svårt att kombinera detta ibland. Särskilt svårt har det varit sedan Maria Wetterstrand lämnade partiet och numera bryr sig inte ens partiet om att hemundervisning är förbjudet.

      • Johan Norberg bok har inspirerat mig med. Synd att Johan på äldre dagar verkar ha sålt sig till staten och numera propagerar för socialliberalism istället för klassisk liberalism.

      • Ja, och nu senast släppte han en bok som hette Hjärnrevolutionen som inte ens var politisk. Det är tråkigt, jag tycker att hans tidigare böcker såsom ”Den svenska liberalismens historia” och Världskapitalismens försvar som vi nämnt innan var väldigt bra.

    • Tack så mycket! Och att fler personliga berättelser skulle vara intressant håller jag med om.

  • Welcome to the fringe! Härute är vi konstiga och tror inte på att det blir bättre för att man röstar fram rätt ödla. Därtill har vi allsköns konstiga teorier baserade på sunt förnuft, vilket gör att ingen vill debattera med oss. Kort sagt, det är ganska underhållande att vara libertarian ibland.

    • Hehe, jo jag har också noterat det. Jag tycker att jag aldrig haft så vettiga idéer som jag har nu men samtidigt har jag aldrig fått så lite uppmärksamhet för mina idéer som nu.

      • Det är märkligt. För att inte tala om att behöva försvara mänsklig frihet, icke våld och frivilliga samarbeten och bli betraktad som extremist för att man gör det. Mycket märkligt men säger också mycket om hur vårt samhälle och våra kulturer ser ut.

        ”Jag är för ett fritt samhälle byggt på icke våld och frivilliga samarbeten.”

        ”Ah, en extremist, fängsla eller döda honom han är säkert terrorist också.”

        Lightversionen är
        ”En sådan naiv idiot det begriper han väl att det inte skulle funka.”

        Så det kan vara.

  • Hmm, jag måste verkligen göra något åt den där inloggningen. Folk kan ju få för sig att jag är en robot med ett namn som ”hanpal”…..

  • Benjamin, en fin histora. Det är starkt att hoppa av möjligheten till en heltidsbetald (och nära nog livstid) anställning inom politiken. Välkommen in i värmen :-).

    • Ja, rent ekonomiskt är det nog ett väldigt dåligt karriärsdrag men för en som vill få någon typ av intellektuell stimulans är det ett bra sådant 🙂 Tack så mycket

  • När det nu kommit upp en bekännelsesida här på Mises så är det väl bara att bekänna. Jag satt i kommunstyrelsen för Vp på 90-talet. Över 10 år i Syndikalisterna bl.a som studieorganisatör.

    Hur kan man välja bort den Österrikiska skolan när man upptäckt den om man har någon tro på mänskligheten och respekt för sina medmänniskor?

    För min del blev jag tvärilsken när jag insåg hur indoktrinerad jag varit men samtidigt en befrielse. Skönt att ha rensat ur det kriminella, våldsbaserade och förtryckande tänkandet ur sin hjärna. Känns som man återupprättat sin värdighet igen. Bara att tacka Misesfolket för det.

    Tackar! 🙂

    • Vore kul att höra om hur det går till i kommunstyrelsen och kommunistpartiet! Och t.o.m. kommunstyrelseledamot, där ser man. Har du material till ett blogginlägg om det kanske? Försöker du infiltrera Misesinstitutet nu? 😀

      Om jag också ska bikta mig så gillade jag som barn Sovjet p.g.a. deras rymdprogram (propagandasatsningen gav effekt!) Min första röst gick till Ny Demokrati, och det var kanske en mindre synd. Som ekonomistudent insåg jag snabbt att fria marknader är att föredra av utilitaristiska skäl, men såg aldrig att Moderaterna ville tillräckligt mycket. Sen gick åren med politikerförakt och ointresse tills jag läste nånstans att statlighet är tvång, då föll poletten ned att tamigfan det är det ju!

      • Jag får nog erkänna att jag aldrig kände mig hemma i Vp. Det var inte riktigt det parti de gav uttryck för. Alla i min avdelning var övertygade kommunister medan jag hävdade att det var Nazismens storebror i bemärkelsen tragedi för mänskligheten.

        Syndikalisterna däremot är anarkister. Det som är avgörande för min del är medvetenheten om äganderätten och vad det innebär. Det var där det vände. Vad är det för samhälle om den enskilde inte äger sig själv? Svaret på det kan inte vara annat än ett slav eller trälsamhälle i någon form och det är inget jag ställer mig bakom.

        När det gäller anarkidelen är jag det av det enkla skälet att jag inte ser någon möjlighet till statsbildning som inte breder ut sig, korrumperas eller på annat sätt blir ineffektivt i sin monopolställning. Inte minst de demokratiska statsbildningarna.

        Nattväktarstaten är en utopi om något. Staten är något jag aldrig kommer att ha förtroende för mer. Bort! 🙂

  • För övrigt så går det alldeles utmärkt att moralisera eller diskutera moralen i andras värderingar och preferenser. Det är det vi gör hela tiden när vi ifrågasätter deras kriminella tänkande och övergrepp.

    • Intressant att höra att du suttit som politiker i V och kul att du också lämnat.

      Vad gäller axiom så skulle jag inte säga att den utgår ifrån empiri och det beror lite på hur man definierar empirin. Om man definierar empiri som observationer av verklighet så grundas inga axiom i empiri. Man kan inte observera handlande eller det faktum att människor handlar genom observationer, man kan enbart observera kroppsliga rörelser.

      För att upptäcka axiom måste man istället ha en reflexiv förståelse, och därmed har man lämnat empirins fält.

      • Behöver diskuteras i eget forum. Men som jag ser det så är det direkta subjektiva upplevandet (sinnesförnimmandet och tankeupplevandet) axiomlöst. Empiri i tradionell mening innebär däremot användning av axiom. T.ex. axiomet att upplevelser motsvaras av nånting ”därute” för att slippa den av alla filosofer hatade solipsismen.

    • Praxeologi utgår från axiomet att människor agerar, vilket inte är ett bevisat empiriskt faktum utan det är baserat på ”insikt” eller som Benjamin säger ”en reflexiv förståelse”. Utan denna insikt skulle man aldrig kunna dra slutsatsen att en annan människa agerar, utan man skulle enbart se honom menings- och viljelöst röra på sig. Kaj Grüssner har tidigare skrivit om detta.

  • Det börjar likna Anonyma Alkoholisters 10 stegs program.

    Jag måste erkänna att jag röstade på socialdemokraterna i mitt första val.
    Jag skäms för detta, men jag var ung och dum.

    • Det hade väl mer eller mindre varit lika illa vilka du än hade röstat på. Inget att skämmas för. Du hade dessutom precis kläckts från den statliga indoktrineringsanstalten.

  • Anonyma socialisters tolvstegsprogram (travesterat från AA):
    1 Vi erkände att vi var maktlösa inför socialismen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.
    2 Vi kom till tro på en kraft inom oss, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
    3 Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på oss själva
    4 Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.
    5 Vi erkände inför oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och innebörden av dem.
    6 Vi var helt och hållet beredda att låta oss själva avlägsna alla dessa karaktärsfel.
    7 Vi bad ödmjukt oss själva att avlägsna våra brister.
    8 Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi skadat och var beredda att gottgöra dem alla.
    9 Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra.
    10 Vi fortsatte vår moraliska inventering och erkände genast när vi hade fel.
    11 Vi försökte genom logik och evidens fördjupa vår medvetna kontakt med oss själva
    12 När vi, som en följd av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra socialister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

    Amen

    • Ett stadium i sossens befrielse är att bli Anonym Anarchist (AA). Har förstått, men avstår från att ”komma ut” med det ännu p.g.a. extremistiska anhöriga, anställningen i statsbyrån och förtroendeuppdraget för Gammelpartiet, sånt som ärvts från missbrukartiden.

  • Vill börja med att berömma Benjamin för att vara intellektuellt hederlig mot sig själv och följa den något smalare, men troligen, mer givande vägen som Mises erbjuder.

    Jag är väldigt nyfiken på hur Benjamin hanterat sin framväxande liberala ideologi med sitt partipolitiska engagemang i MP. Min uppfattning är att väldigt många miljöpartister är vattenmeloner, dvs gröna utanpå men blodröda inuti. Detta har förstärkts när före detta? syndikalisten Gustav Fridolin tagit över rodret. Hur har de före detta partikollegorna reagerat? Fanns det inget sätt för dig att kombinera ditt politiska arbete med din framväxande liberala övertygelse?

    En annan fråga till Benjamin är hur det ser ut bland unga i hans ålder rörande de mer frihetliga idéerna?

    • Tack för berömmet.

      Min uppfattning är också att Gustav Fridolin dragit partiet åt vänster även om den genomsnittlige medlemmen är mer socialistisk än Fridolin.

      Vissa perioder har det varit roligt och ibland har det varit tufft. Jag är en person som gillar att ha åsikter och när jag efter en artikel om hemundervisning (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hemundervisning-bor-vara-tillaten_6514916.svd) fick kritik öppet internt var det inga problem alls. Jag fick däremot höra att personer snackade skit bakom min rygg om hur jag förstörde och det var tråkigt.

      Vad gäller möjligheterna att kombinera en liberal övertygelse med ett engagemang inom partipolitik så ser jag dem som små. En av anledningarna var att partierna styrs av att maximera röster snarare än av att förändra idéer (partier opinionsbildar betydligt mindre än vad de själva påstår) vilket gör det svårt att få genomslag för liberala idéer i ett parti. Ett annat var att engagemanget i partipolitiken nästan tog slut på mig. Jag läste väldigt mycket österrikisk ekonomi på fritiden men kunde aldrig använda det i debatter eftersom jag hade blivit betraktad som galen. Att samtidigt som jag kände att jag lärt mig väldigt mycket tvingas höra på samma dåliga argument utan att kunna ge ett heltäckande svar var irriterande.

      Vännerna har jag som tur kvar fortfarande, även om jag var inställd på att det inte skulle bli så.

      • Ett problem som jag har när hittar nya kunskaper och vill förmedla dem är att jag föreläser. Det gillar folk definitivt inte. Man måste vara lite smartare och t.ex. ställa frågor på sådant sätt att man vänder på det och verkar undrande och frågar om det kan vara så eller inte. Då får folk fundera lite själva på sin egen ideologi om den stämmer när de ska svara på frågorna.

        Det går inte att säga till folk att de har ”fel”. De måste upptäcka det själva genom att konfrontera sina egna idéer. Då märker de inte ens att de blir påverkade av någon annan och har inga försvarsmurar uppe.

        Det var väl Sokrates som sade att alla människor har alla svar inom sig. Det gäller bara att ställa frågorna så att de hittar svaren.

      • Jag försöker hela tiden att vara öppen för att jag har fel, även när jag vet att jag har rätt. Annars kan man inte kräva av andra att de ska vara öppna för att de har fel även när de vet att de har rätt.

        Det räcker inte att bara säga att man är öppen för att ha fel, man måste vara det. Jag vet att det är det enda sättet att hitta sanningen.

        Men jag kan förstås ha fel.

  • Mycket, mycket hoppfull och inspirerande läsning. Hatten av för dig Benjamin. Jag tror inte att det är många som har integriteten och modet att byta bort politikens alla lockelser mot abstrakta moraliska principer.

    Än…

  • Bra skrivet! Artikeln motiverar mig att framföra min egen berättelse, från blivande soldat till Tengils armé (student vid förvaltningshögskolan som det också kallas), till frihetsvän och Mises-entusiast.

  • Bra skrivet, Benjamin! Det finns hopp för mänskligheten. 😉

    Jag tycker det är synnerligen intressant att det nästan uteslutande är män som känner sig upplysta av den österrikiska ekonomin och som hävdar att ett statslöst samhälle skulle frälsa hela mänskligheten. Har ni några tankar runt detta? (Själv är jag gift med en man vars ”frälsningsprocess” jag fick följa på mycket nära håll, så jag har lyssnat på många timmars resonerande runt Mises, Hoppes och andras tankar. För mig har det mest inneburit att jag känner att en slöja har lyfts från mina ögon och att jag bättre förstår var andra hittar resonemang till sina tankar och handlingar. Trots detta har jag svårt att se ett samhälle utan stat som praktiskt genomförbart. Det stupar oftast på tanken att de som det verkligen är synd om inte alltid har en kärleksfull familj som tar hand om dem och jag gissar att det är fler kvinnor som snubblar på de ”mjuka” frågorna.

    • Jag såg en video med Stefan Molyneux, och han sade att man kunde se en kraftig ökning av välfärdsstaten strax efter att de amerikanska kvinnorna fick rösträtt. Jag tror att man skulle kunna se samma ökning här i Sverige.
      Det är väl som du säger, ni kvinnor vill ha, hur ska jag säga, resurser. Om staten lovar förse alla kvinnor med det, via välfärd, så är det väl lätt hänt att kvinnor följer sina egna intressen och incitament och röstar för det.

    • Jag tror att min fru känner igen sig 🙂

      Men jag tror att det kan hjälpa att tänka att de som det verkligen är synd om kommer vi alltid att ha möjlighet att hjälpa eftersom vi är medkännande empatiska människor. Det är ju därför vi förespråkar icke-våld, samarbete och medmänsklighet.

      Själv är jag beredd att leva enkelt om det kan hjälpa andra. Problemet med att betala skatt ligger inte så mycket i att jag blir av med pengarna som att jag blir av med möjligheten att hjälpa andra.

      När man efter många tankar fram och tillbaka inser att man aldrig kan tvinga andra att hjälpa till, att det bara leder till motsatsen till det man vill uppnå, så är det lätt att släppa den där sista vrakspillran av staten och simma i land på anarkismens paradisö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *