Att försvara det oförsvarbara: Snåljåpen, del 1

forsvaradetoforsvarbaraSnåljåpen har aldrig återhämtat sig från Charles Dickens attack på honom i ”A Christmas Carol”. Även om snåljåpen hade blivit kraftfullt kritiserad innan Dickens har avbildningen av Ebenezer Scrooge kommit att bli synonym med snåljåpar och ingår nu i dagens begreppsvärld. Det är till och med så att denna bild lever kvar i böcker avsedda för grundkurser i nationalekonomi. Där fördöms snåljåpen och anklagas för att ligga bakom arbetslöshet, förändringar i konjunkturcykeln samt depressioner och recessioner. I den kända eller snarare ökända ”sparparadoxen” lär sig nyblivna ekonomistudenter att även om det för en individ eller familj kan vara en god idé att spara så är det skadligt för ekonomin totalt sett. Enligt Keynes medför en hög grad av sparande att mindre pengar frigörs för konsumtion. Och ju mindre konsumtion desto färre jobb kommer att skapas.

Det är dags att avliva alla dessa myter. Det finns många olika fördelar med att spara. Ända sedan de första grottmänniskorna sparade utsäde för framtida nyodling har mänskligheten stått i tacksamhetsskuld till samlare, snåljåpar och sparare. Det är tack vare de som vägrade använda upp deras samlade tillgångar på en gång och istället sparade dem för framtida behov som vi i dag har tillgång till mycket av det kapital vi behöver för att åtnjuta vår höga levnadsstandard. Naturligtvis blev människor som sparade på detta vis rikare än deras medmänniskor, vilket kan ha lett till att de skaffade sig fiender. Kanske fick hela sparandeprocessen ett dåligt rykte ihop med själva spararen. Men ryktet är oförtjänt dåligt. Lönenivån i en ekonomi är nämligen starkt beroende av vilken ränta en sparare kan få på sitt kapital. Det finns, till exempel, många anledningar till att en amerikansk arbetare tjänar mer än, låt säga, hans bolivianska motsvarighet. Den amerikanske arbetarens utbildning, hälsa och motivation spelar viktiga roller. Men en viktig faktor som förklarar skillnaden i lönenivåer är det faktum att det finns mer kapital hos amerikanska arbetsgivare än hos bolivianska. Och detta är långt ifrån ett unikt fall. Spararen har genom historien varit oundgänglig för att lyfta massorna till högre nivåer av civilisation.

Kanske invänder någon att det är skillnad på att spara (som man kan bevisa är bra för kapitalackumulationen) och att lägga på hög (undanhålla pengar från att användas till konsumtion); och att medan spararen kanaliserar sina pengar till industrier där de kan göra nytta, så är pengar som ligger på hög ”sterila”. Den som lägger sina pengar på hög påstås minska mängden pengar affärsmän tjänar vilket får till följd att de tvingas minska sin personal och minska sina orderstorlekar. Denna process sprids sedan vidare till hela det ekonomiska systemet, pådrivet av dem som lägger sina pengar på hög. I och med att folk blir arbetslösa får de mindre pengar att spendera på att konsumera, vilket sprider processen vidare. Därför ses denna typ av sparande som helt sterilt och till och med destruktivt.

Argumentet är plausibelt förutom en viktig detalj som detta keynesianskt inspirerade argument missar – möjligheten till prisförändringar. Innan en tillhandahållare av varor och tjänster börjar sparka anställda och minska orderstorlekarna kommer han att prova att sänka priserna. Detta kan han göra genom att ha en realisation eller genom någon annan process som i praktiken innebär lägre priser. Såvida hans bekymmer inte beror på att de sålda varorna är osäljbara kommer detta att bryta den onda cirkeln av arbetslöshet och depression. Varför?

Genom att undanhålla pengar från konsumentmarknaden och inte använda dem som riskkapital minskas mängden pengar i omlopp. Detta medan mängden varor och tjänster förblir densamma. Eftersom förhållandet mellan mängden pengar i omlopp och mängden varor och tjänster är en av de viktigaste faktorerna för att avgöra priser i samtliga ekonomier kommer spararen att sänka prisnivån. Anta en mycket simplistisk men ändå inte helt felaktig modell där alla pengar i en ekonomi erbjuds för alla varor och tjänster. I detta läge blir köpkraften hos varje pengaenhet större ju mindre den totala penningmängden är. Eftersom pengar som läggs på hög får som effekt att den totala mängden pengar tillgänglig för konsumtion blir mindre, och mindre pengar betyder lägre priser, allt annat lika, är det lätt att inse att pengar på hög betyder lägre priser.

Det finns inga skadliga effekter förknippade med lägre priser. Tvärt om, en av de största fördelarna är att alla icke-snåljåpar tjänar på billigare varor och tjänster.

Inte heller kommer låga priser att orsaka depressioner. Faktum är att några av våra (USA:s övers.anm) mest framgångsrika produkter karaktäriseras av en trend med kraftigt nedgående priset. När bilar, TV-apparater och datorer började produceras låg priserna långt över vad de flesta konsumenter hade råd med. Teknologiska framsteg lyckades sänka priserna och skapa massmarknader. Uppenbarligen skapades varken en depression eller recession av de fallande priserna. Faktum är att de enda affärsmän som skadas av en sådan utveckling är de som använder sig av en keynesiansk analys och inte sänker priserna när efterfrågan faller. Således orsakas inte en ständigt självförvärrande depression, som keynesianerna förutser, utan sådana affärsmän lyckas bara driva sig själva i konkurs. För alla övriga fortsätter allt som vanligt, fast till lägre priser. Orsaken till depressioner får man alltså leta efter på annat håll.

På samma sätt finns det inte heller någon grund för påståendet att samlandet att pengar på hög verkar störande på ekonomin, då det tvingar den att ständigt ”ställa om” sig. Även om det vore sant vore det inget bra argument mot företeelsen, då marknaden främst är en institution baserad på förändringar och tillfredsställande av olika preferenser. Att kritisera sparandet av pengar på hög på dessa grunder vore som att kritisera växlingar i modet eftersom det också kräver att marknaden finjusteras konstant. En annan anledning till att störningarna minskas är att det för varje snåljåp som stoppar pengar i madrassen finns flera arvingar som spenderar dem. Detta har alltid varit fallet, och inget talar för någon drastisk förändring på området.

Påståenden att snåljåpars pengahögar är sterila eftersom de inte genererar ränta på samma sätt som om de vore placerade i till exempel en bank är också grundlösa. Skulle man kunna säga att pengar som individer har i sina plånböcker är sterila eftersom de inte heller genererar ränta? Om folk av fri vilja väljer att inte låta sina pengar generera räntor utan behåller dem för sig själva är de möjligtvis meningslösa från vår synvinkel, men tveklöst inte från deras. Snåljåpen kanske önskar ha sina pengar för senare användning, inte för att överbrygga klyftan mellan ut- och inbetalningar, utan för glädjen av att ha pengar i en hög. Hur kan ekonomer, som skolats i nyttomaximerandets idéer karaktärisera glädje som sterilt? Konstälskare som samlar på sig sällsynta tavlor sägs sällan syssla med något sterilt. Människor som äger katter och hundar enbart som källor till glädje snarare än investeringar anklagas heller aldrig för att hänge sig åt en steril verksamhet. Människor har olika preferenser och det som är sterilt för en person är kanske inte det för någon annan.

Snåljåpens läggande av pengar på hög kan inte sägas vara något annat än heroiskt. Vi drar nytta av de lägre prisnivåer som det ger upphov till. Pengarna som vi har och är villiga att spendera blir mer värdefulla, vilket gör att vi kan köpa mer med samma summa pengar. Snåljåpen är inte skadlig från samhället, utan en välgörare som ökar vår köpkraft varje gång han lägger sina pengar på hög.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *