Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 4.3

BANKERNAS ROLL I PENNINGDEPOSITIONSAVTALET

moneybankcyclesDe ekonomiska händelser och bokföringsprocedurer som svarar mot det monetära bankdepositionsavtalet skiljer sig skarpt från de vi undersökte i föregående del, relaterat till låne- eller mutuum-avtalet. (Vi behandlade låneavtalet först för att bättre kunna illustrera de huvudsakliga skillnaderna mellan de två avtalen, genom jämförelser.)

I fallet med en vanlig (eller tillsluten) deposition av ett visst antal fullständigt och individuellt märkta penningenheter behöver den mottagande personen inte notera något under tillgångar eller skulder, då ingen ägandeöverföring sker. Som vår studie av det särskilda (eller öppna) depositionsavtalet visar så representerar emellertid detta andra avtal en deposition av fungibla varor, i vilket det är omöjligt att skilja mellan de olika insatta enheterna. Därigenom äger en viss överföring av ”ägande” rum. Detta sker i den strikta meningen att depositionsmottagaren inte är skyldig att återlämna precis samma enheter som mottagits (vilket vore omöjligt, givet svårigheten att identifiera enheterna av den mottagna, fungibla varan), utan andra av samma mängd och kvalitet (tantundem). Ändå överförs ingen tillgänglighet till depositionsmottagaren, även om en överföring av ägande kan fastställas. Detta eftersom depositionsmottagaren i fallet med den särskilda depositionen ständigt måste skydda depositionens tantundem och därför alltid måste behålla enheter av samma mängd och kvalitet som de som ursprungligen erhölls (trots att det inte rör sig om samma, specifika enheter) till förmån för insättaren. Följaktligen är depositionsmottagarens enda rättfärdigande för införandet av en deposition i sin bokföring just den ägandeöverföring som sker vid genomförandet av en särskild deposition. Det är emellertid viktigt att påpeka att sådan information som mest bör registreras som en minnesanteckning i rent informationssyfte, givet den extremt begränsade mening enligt vilken en äganderättslig överföring sker (den är inte på något sätt likvärdig med en överföring av tillgänglighet). Låt oss föreställa oss att vi har rest bakåt i tiden till gryningen av fractional-reserve banking och att en insättare, individ X, bestämmer sig för att sätta in 1 000 000 penningenheter på Bank A (eller, om man så vill, någon bestämmer sig idag för att öppna ett transaktionskonto på en bank och sätta in 1 000 000 penningenheter). Detta andra fall innefattar ett äkta depositionsavtal, men ett särskilt sådant, givet pengars fungibla karaktär. Med andra ord är det huvudsakliga rättsskälet eller syftet till depositionsavtalet insättare X:s önskan att Bank A skall skydda hans 1 000 000 penningenheter. X tror att han, även om han har öppnat ett transaktionskonto, behåller omedelbar tillgänglighet  till 1 000 000 penningenheter och kan ta ut dem när som helst och göra vad han vill med dem, då han har utfört en insättning utan att binda pengarna. Ur en ekonomisk synvinkel är 1 000 000 penningenheter fullt tillgängliga för X vid alla tidpunkter och bidrar därför till hans likvida ställning: med andra ord, även om penningenheterna sattes in på Bank A är de fortsättningsvis tillgängliga för X som om han bar på dem i sin ficka. Ingången som motsvarar denna särskilda deposition är följande:

7

(Dessa bör vara rena minneskonton)

Även om Bank A rättmätigt kan göra denna bokning, då den blir ägare av penningenheterna och lagrar dem i sitt valv utan att skilja dem från andra pengar, så bör ingångarna ifråga endast påverka informations- eller minneskonton. Detta till följd av att äganderätten till penningenheterna, även om den överförts till banken, inte helt och fullt har överförts, utan förblir begränsad i det avseendet att X ännu åtnjuter fullständig tillgång till pengarna.

Förutom denna sista observation har ännu ingenting avvikande skett, vare sig utifrån ett ekonomiskt eller utifrån ett bokföringsteknisk perspektiv. X har genomfört en särskild penningdeposition på Bank A. Hittills har avtalet inte resulterat i någon förändring av mängden pengar i omlopp, som fortsatt är 1 000 000 p.e., vilka förblir tillgängliga för X som, för sin egen bekvämlighet, har satt in dem på Bank A. Kanske underlättar det för X att sätta in pengarna, då han önskar hålla dem säkra, undvika de faror som kan lura i hemmet (stöld eller förlust) och erhålla kassa- och betaltjänster från banken. På detta sätt undviker X att behöva bära runt på pengarna och kan enkelt göra betalningar genom att skriva ner ett belopp på en check och beordra banken att skicka ett utdrag varje månad över alla utförda transaktioner. Dessa banktjänster är mycket värdefulla och rättfärdigar beslutet att sätta in pengar på Bank A. Vidare har Bank A all rätt att debitera insättaren för dessa tjänster. Låt oss anta att det överenskomna priset för dessa tjänster är 3 procent per år av det insatta beloppet (banken skulle också kunna ta ut en fast avgift som inte påverkas av det insatta beloppet, men i förklaringssyfte kommer vi att anta att servicekostnaden är beroende av hela det insatta beloppet), ett belopp med vilket banken kan täcka sina rörelsekostnader och även uppnå en viss vinstmarginal. Om vi antar att rörelsekostnaderna uppgår till 2 procent av det insatta beloppet kommer banken att erhålla en vinst på 1 procent årligen, eller 10 000 p.e. Om X betalar sin årliga avgift (30 000 p.e.) i kontanter så ger tillhandahållandet av ovan nämnda tjänster upphov till följande konteringar:

8

Vid slutet av året hade Bank A:s resultat- och balansräkning sett ut enligt följande:

9

Det finns ännu inget avvikande eller överraskande med de ekonomiska händelser eller den redovisning som uppkommer genom det särskilda penningdepositionsavtalet. Banken har gjort en mindre, legitim vinst i kraft av sin roll som beredare av en tjänst som kunden värderar till 30 000 penningenheter. Vidare har penningmängden inte förändrats och efter alla transaktioner har bankens likvida konto ökat med endast 10 000 penningenheter. Denna summa motsvarar den rena entreprenörsvinst som erhålls av banken från differensen mellan det pris som kunder har betalat för dess tjänster (30 000 penningenheter) och kostnaden för att tillhandahålla dessa tjänster (20 000 penningenheter).

Slutligen, givet att insättaren tror att pengarna som han satte in på Bank A ständigt förblir tillgängliga för honom – en situation som är likvärdig med eller till och med bättre för honom än att behålla dem i fickan eller i hemmet – behöver han inte begära någon ytterligare kompensation, som i fallet med låneavtalet, vilket är radikalt annorlunda till sin natur. Lånet krävde att långivaren gjorde avkall på tillgängligheten till 1 000 000 enheter av nutida varor (med andra ord, att han lånade ut) och att han överförde tillgängligheten till låntagaren i utbyte mot ränta och återbetalning av lånebeloppet ett år senare.[1]


[1]   Mises erbjuder följande förklaring i The Theory of Money and Credit:

Det anspråk som erhålls i utbyte mot penningsumman är av samma värde för honom oberoende av om han realiserar det förr eller senare, eller inte alls. Av denna anledning är det möjligt för honom att utan att skada sitt eget ekonomiska intresse tillfoga sig sådana anspråk i utbyte mot uppgivande av pengarna utan att begära kompensation för värdeskillnader som kommer ur tiden mellan betalning och återbetalning, något som, givetvis, de facto i detta fall ej existerar. (s. 301; kursivering tillagd)


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *