Till försvar av marknadens sämsta producenter

ShoeShineHotelDet här är en berättelse om några människor som jag lärde känna, som levde “på marginalen” och vad österrikisk ekonomi kan lära oss om dem och andra som dem.

Studenter av den österrikiska ekonomiska skolan är bekanta med begreppet “marginalitet”. Carl Mengers marginalnyttoteori revolutionerade den ekonomiska vetenskapen: alla skolböcker förklarar marginalprodukt och marginalkostnad, och det är den marginella arbetaren som blir arbetslös på grund av minimilöner. Den ekonomiska aspekten av marginalitet har hanterats väldigt genomgående.

Men som mycket annat inom ekonomi har värdeteorin en mer personlig sida, och jag tror att den förtjänar mer uppmärksamhet än den hittills har fått. Precis som det i verkligheten inte finns något som heter en jämviktsekonomi (reds. anm. “evenly rotating economy”, i Mises terminologi) finns det inget som kan kallas ett jämviktsliv. I den omfattning man misslyckas med att ta hänsyn till detta högst subjektiva element finns det risk att till och med de mest rigorösa teoretiska modellerna faller offer för en intellektuell sterilitet där aktörens mänsklighet glöms bort. En närmare undersökning av den djupare innebörden av marginalitet gör det möjligt för oss att undvika denna fälla.

För mer än 10 år sedan arbetade jag ett år på ett ställe som jag kommer att kalla Hampton House. Hampton House var en sorts hybrid mellan ett femstjärnigt hotell och ett hostel. Våra kunder var för det mesta utländska studenter som mellan de engelskaklasser som deras visum krävde mest spenderade tid på sightseeing och festande. Eftersom hotellen närmare centrum var oerhört dyra var denna typ av boende det mest attraktiva alternativet för dessa studenter.

Nästan dagligen inträffade saker som fick Fawlty Towers att se ut som Ritz Carlton. Det var ett ställe där hotellchefens svar på ett helt legitimt gästklagomål ofta var “Jaha, men det är väl inte mitt fel att du valde att bo här, eller hur?”.

Jag har personligen bevittnat tillräckligt med galenskap för att fylla en bok, från undersökningar om vem som hade kissat på telefonen i köket (givetvis hade ingen kissat på telefonen – istället hade vatten från ett trasigt rör droppat ner på hyllplanet som telefonen stod på), till den assisterande hotellchefen som ljög om att han var döende i cancer, och som brukade smyga omkring och tjuvlyssna utanför hotellgästernas rum på natten på jakt efter “misstänksamma beteenden”.

Beträffande arbetsförhållanden så delade de anställda på minimalt inredda rum, unisexduschar i hallen, och en lunch, vars kvalitet inte lämpar sig att beskriva textuellt. Det fanns ingen betald semester, ingen sjukförsäkring. Det vore felaktigt att kalla det löneslaveri eftersom det inte fanns några löner, och varje anställd var tvungen att skriva under ett kontrakt där de gick med på att de omedelbart blev utkastade då de slutade jobba. En hotellchef hade sparkats för att han sålde droger, en annan använde dem, och en tredje hade gjort om källaren till ett leksaksbilmuseum.

Det är knappast förvånande att ett sådant marginellt ställe lockade till sig en viss typ av arbetssökare. Vissa var som jag: college-studenter som hade lämnat sitt hem med pengar som endast räckte till bensin. Andra hade redan sökt lyckan och misslyckats. Min rumskamrat Ted hade en gång i tiden var en multimiljonär och haft en plats på Chicago Board of Trade. Men han förlorade allt när han efter två veckor i sällskap med Jack Daniels och inte Dow Jones fick ett telefonsamtal där rösten i andra änden skrek “Margin call!”. Nu, 30 år senare, var han på marginalen igen, och jobbade extra här och där för 20 dollar när någon behövde semester.

För vissa var dock marginaliteten mer än bara omständigheter; det var en livsstil. Deras CV innefattade vistelser på mentalsjukhus, ofta tillsammans med poliklinisk behandling med antipsykotiska läkemedel. Den mest anmärkningsvärda medlemmen av denna grupp var Ben, Hampton House blida revisor. Han var en förlåtande och intellektuellt nyfiken människa, och han var den person som hade varit anställd längst. Länge undrade jag hur en person av Bens kaliber kunde vara så omedgörligt lojal till en sådan ovärdig arbetsgivare. Mina funderingar tog dock slut den dagen han dök upp i receptionen, likblek och kallsvettandes, och krävde att jag skulle ringa chefen. “Jag har myror i mitt rum”, sa han. “Miljontals myror. Och CIA-agenter försöker att slå sönder mitt fönster och stjäla min dator. Du måste ringa någon! Jag kan inte stå emot dem mycket längre.”

Ben slutade att hallucinera efter cirka tre dagar och efter ett samtal med en otroligt sympatisk polis. Efter detta ifrågasatte jag aldrig hans marginella sysselsättningshistoria.

Nuförtiden har jag förlorat kontakten med nästan alla de plågade själar som jag kände, och jag har glömt bort namnen på de flesta av dem. Men jag kommer fortfarande väl ihåg hur de såg på sina omständigheter. Majoriteten av dem upplevde att de var exploaterade, och på den tiden delade jag deras åsikt. Hampton House var, trots allt, en vandrande reklampelare för “socialt oansvariga” företag. Tack vare dess avundsvärda läge och dess avsmak för kapitalunderhåll som endast Alcatraz kunde konkurrera med, kunde de håva in enorma vinster även då de endast var halvfyllda – och detta trots att de hade en affärsfilosofi som såg på de anställda som kostnader, chefskompetens som en lyx och kunder som ett nödvändigt ont.

Men mina studier i österrikisk ekonomi har tvingat mig att helt och hållet tänka om min tidigare uppfattning om Hampton House. Föll vi verkligen offer för en girig och vinstsökande kapitalist? Nyttoteorin ställer frågan på ett annat sätt: Vem väljer att leva under dessa förhållanden, och varför? Var det inte så att vi hade kommit till Hampton House just för att det erbjöd oss något som vi alla värderade tillräckligt högt för att det skulle väga upp alternativkostnaderna?

För mig var det enormt mycket till gagn, på ett sätt som ingen stat någonsin skulle kunna åstadkomma. Det betydde att jag kunde vara finansiellt oberoende, även med väldigt lite pengar. Det betydde att jag befann mig i vad som fortfarande är den mest livliga och underbara stad jag någonsin har sett, varje gång jag steg utanför ytterdörren. Men mest av allt innebar det några få värdefulla månader ungdom innan jag var tvungen att “skaffa mig ett riktigt jobb”. Vad än problemen var så gav Hampton House mig den bästa möjligheten att göra det som ekonomer kallar ”nyttomaximera”. Och det måste ha varit så för de andra också, annars hade de inte varit där.

Men den österrikiska förklaringen av värde är inte enbart en nyttoteori utan den handlar mer specifikt om marginalnytta – ett koncept som, då man fullt ut förstår det, ger den ekonomiska vetenskapen en djupare mänsklig innebörd än den vanligtvis tillskrivs. Ponera följande: de flesta människor skulle i dag peka på Hampton House som ett utmärkt exempel på att marknaden misslyckat att skydda de svaga. De skulle se på Hampton House som ytterligare ett bevis på varför det behövs minimilöner, arbetsrätt och byråkratisk kontroll.

Men när vi ser på det med österrikiska ögon är sanningen den rakt motsatta. Även om det kan verkar motsägelsefullt är det så samhället behöver sina marginella producenter. Oavsett hur dåliga arbetsvillkoren var återstår det faktum att om inte Hampton House hade funnits hade många av de som jobbade där aldrig haft något jobb alls. Alla företag med ett uns koll skulle ha sparkat dem efter en vecka. Istället upptäckte de att marginalen hade plats för dem också.

Självklart är det väldigt få företag som är lika dåliga som Hampton House och som lyckas överleva en längre tid. Det beror på att konkurrensen tvingar bort sådana företag från marknaden, vilket innebär att deras kapital hamnar i händerna på mer kapabla producenter – ”konsumentens suveränitet” som Mises talade om. Men, vilket Butler Shaffer påminner oss om i boken ”Boundaries of Order”, livet själv ”levs på marginalen”. Det finns onekligen marginella producenter som på något sätt lyckas hålla sig vid liv år efter år. Vissa av dem blomstrar till och med. Varför? Eftersom de har funnit en nisch där de behövs, och eftersom de har gjort det finns det också en plats där samhällets mest marginella människor behövs. Om de hade lämnats i politikernas eller lagstiftarnas medkännande händer hade de flesta av dem inte haft något annat val än att skriva in sig på ett statligt mentalsjukhus. På marknaden har de friheten att leva ett meningsfullt liv genom att bidra produktivt, även om deras bidrag är blygsamt, till andras liv.

Detta är alltså den djupare meningen av marginalnytta: att då samhället är fritt behöver inte de mest marginella bland oss marginaliseras.

Denna artikel tillägnas Ben som förra året avled på sitt rum i Hampton House.

Originalartikeln har översatts till svenska från engelska.

5 kommentarer till ”Till försvar av marknadens sämsta producenter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *