Att försvara det oförsvarbara: Den privata falskmyntaren

forsvaradetoforsvarbaraLexikonet definierar ”förfalskning” som ”tillverkad; falsk; fabricerad utan tillstånd; imitation av någonting som avses bedrägligen att utges för att vara äkta”. På detta sätt är falskmynteri en speciell typ av bedrägeri. I normalfallet av bedrägeri utgörs ”falskheten” av att man byter en vara mot en annan vara eller pengar. När det gäller falskmynteri är det inte en vara eller nyttighet som påstås vara äkta utan pengarna själv. Den här typen av bedrägeri innebär stöld, precis som bedrägeri i allmänhet är. Men i fråga om falskmynteri finns det flera komplikationer.

Resultatet av falskmynteri beror helt och hållet på om de förfalskade pengarna avslöjas eller inte. Om så sker äger stölden rum tämligen direkt. Om förfalskningen avslöjas innan förfalskaren själv har gett dem till den förste mottagaren har han blivit avslöjad på bar gärning och ingen förfalskning har ägt rum (punkt 1 i diagrammet nedan). Om förfalskningen avslöjas efter att mottagare 1 fått dem men innan han hunnit vidarebefordra dem till mottagare 2 (punkt 2 i diagrammet) innebär förfalskningen en stöld från den förste mottagaren. Mr B har gett upp en verklig vara eller tjänst för ett papperslapp som upptäckts vara förfalskad och värdelös. Papperslappen förstörs och den förste mottagaren har inte kvar någonting.

Om upptäckten görs efter att den första mottagaren har givit den vidare (omedvetet) till en andra mottagare, men innan denna andra mottagare hunnit vidarebefordra den till en tredje, så är det den andra mottagaren som får ta förlusten (punkt 3).

Den andre mottagaren förlorar eftersom han har gett den förste mottagaren något värdefullt utan att få något i retur. Om han kan leta fram den förste mottagaren skulle fördelningen av förlusten kompliceras av att den förste mottagaren inte gjort sig skyldig till något fel. Förlusten skulle förmodligen få delas mellan de två mottagarna. Naturligtvis, om den som i första han spred de förfalskade pengarna skulle kunna hittas och tvingas att betala skulle ingen förlust uppstå eftersom ingen förfalskning i princip skulle ha ägt rum. Men om ingen av de som tidigare spritt förfalskningarna innan de upptäckts kan lokaliseras är det den mottagare av förfalskade pengar som upptäcks med pengarna i sin äga som får bära den fulla bördan, oavsett hur många gånger pengarna redan har överlåtits.

Om de falska pengarna aldrig upptäcks blir situationen radikalt annorlunda. Förlusten på grund av förfalskningen drabbar då inte en individ, utan hela samhället, på ett ganska komplicerat sätt. Förlusten är då inte direkt uppenbar, då det inte finns någon enda mottagare som förlorar hela värdet av de nyttigheter som bytts bort mot pengarna. Men man kan uppenbart förstå att det skett en förlust — eftersom förfalskaren har tjänat något, utan att ha försett samhället i övrigt med något motsvarande värde. Då det bara finns en viss given mängd värden i samhället och förfalskaren har tjänat något via bedrägeri så måste någon annan ha förlorat.

Det sätt förlusten sprider sig i samhället beror på prisökningarna som orsakas av de extra (förfalskade) pengarna som nu cirkulerar. Att priserna kommer att öka som ett resultat av de falska pengarna får antas som givet, eftersom falskmynteri ökar penningmängden medan mängden varor och tjänster förblir konstant. Priserna ökar inte alla samtidigt, inte heller ökar de jämt och regelbundet. Istället ökar de i vågor på samma sätt som när vattnet i en bassäng stiger då en sten kastas i. Priserna ökar först inom industrin i det område där pengarna spenderas först. Priserna ökar där eftersom de förfalskade pengarna som spenderas där är ”extra”, eftersom utan falkmyntning skulle de inte ha spenderats, därför gynnas den förste mottagaren. Han har tagit emot pengar som inte annars skulle ha kommit om inte för falskmynteriet, och han kan spendera dessa extra pengar i ett område där priserna ännu inte stigit. Den förste mottagaren tjänar på denna skillnad i värde (som visserligen kan vara stor men på intet sätt jämförbar med förfalskarens vinst).

Den andra mottagaren tjänar också på detta, på samma sätt som alla andra mottagare i början av denna hela tiden växande vågrörelse. Detta för att alla dessa personer får de nya pengarna innan priserna hunnit stiga på grund av de extra pengarna som kommit i cirkulation på grund av falskmynteriet. Emellertid kommer det inom sinom tid att finnas en mottagare av de förfalskade pengarna som det väger lika för. Han kommer att ta emot pengar vid ett tillfälle då det fortfarande finns möjlighet att spendera dem i ett område vars priser inte tvingats upp av falskmynteriet. Om han spenderar sina pengar i ett område som ännu inte drabbats kommer han att tjäna lite på inflationen, i annat fall kommer han att förlora. I genomsnitt kommer människorna i det här stadiet av ökningen av penningmängden varken att drabbas speciellt mycket eller lite av falskmynteriet.

De människor som får pengarna efter detta stadium kommer att drabbas av förlusterna av ökningen av penningmängden. Innan de fått något av pengarna kommer priserna att ha stigit. När till slut de förfalskade pengarna filtrerats ned till dem kommer de att vara nettoförlorare. Det finns vissa grupper, exempelvis änkor och pensionärer, som alltid förlorar på falskmynteri eftersom, under den tid pengarna spenderas lever de på en fast inkomst.

Om allt detta då är sant, hur kan man då betrakta falskmyntaren som en hjälte? Givet att huvudresultatet av upptäckt falskmynteri är att den som ”håller påsen” får ta hela förlusten och att huvudresultatet av oupptäckt falskmynteri är inflation vilket skadar de flesta av oss, verkar det verkligen något underligt att kalla falskmyntaren en hjälte.

Anledningen att kalla den vanliga privata falskmyntaren en hjälte är att det finns en tidigare falskmyntare i farten och att de pengar den private falskmyntaren förfalskar i verkligheten inte är legitima pengar; i själva verket är även dessa förfalskade. Det är en sak att säga att förfalskning av riktiga pengar är att jämställa med stöld; det är något helt annat att säga att förfalska förfalskade pengar är att jämställa med stöld! Kanske kan en analogi förklara detta resonemang. Att ta någons rättmätiga egendom är stöld och därför orätt. Men så är det inte om man tar den orättfärdiga (stulna) egendomen från en tjuv. Detta bör inte ens betraktas som stöld. Med andra ord kan en handling som kan verka identisk med stöld vara legitim om offret inte har något ägande att hävda. Om B stjäl något från A, och sedan C tar detta från B kan vi inte betrakta C skyldig till stöld. (För enkelhets skull antar vi att den ursprungliga ägaren A inte kan hittas av C.) Ett tvångsmässigt överförande av egendom enbart om den ursprunglige ägaren var den rättmätige ägaren; om så inte var fallet finns det inget att invända mot överföringen.

På samma sätt kan vi se att det följer inte av faktum att förfalskning av äkta pengar är orättfärdigt att förfalskandet av förfalskade pengar är orättfärdigt. Om det kan visas att förfalskandet av förfalskade pengar inte är illegitimt och att de ”ursprungliga” pengarna verkligen är förfalskade, då har det visats att den ”privatpraktiserande” förfalskaren inte gjort något orätt och kanske kan betraktas som en hjälte.

Hävdandet att förfalskning av förfalskade pengar i sig inte är orättfärdigt bygger på vår förståelse att sådan aktivitet i princip är identisk med att stjäla från en tjuv. Den ursprungliga definitionen i lexikonet talade om att ”tillverka utan rätt” och att ”påstå att den falska kopian är äkta”. Men vad gäller om det som kopieras själv är förfalskat, i så fall påstår inte förfalskaren att kopian är äkta. Han sprider bara en (annan) förfalskad kopia. Och om kopiera utan rätt innebär att man påstår att något är äkta, så kopierar inte förfalskaren något utan rätt, eftersom han inte försöker påstå att något är äkta — han försöker bara sprida sitt hantverk som en kopia av en förfalskning. Pengarna som vår förfalskare kopierar är själva förfalskningar. De är tillverkade av en icke-privat förfalskare — staten.

Detta är en allvarlig anklagelse men den är inte utan grund. Hur osmakligt det än kan verka så är faktum att staten överallt förfalskar äkta pengar — guld och silver. Praktiskt taget alla staten förbjuder sedan bruket av riktiga pengar och tillåter bara bruket av de förfalskningar den tillåter. Det är som om en privat förfalskare inte bara skulle förfalska pengarna som cirkulerar utan också stoppa och förbjuda användandet av de ”lagliga” pengarna.

Betrakta det ekonomiska systemet som det fungerade innan staten började bli omfattande inblandad i det. Guld och silver (och papperscertifikat för dem) var de betalningsmedel som användes. Staten kunde inte bara komma inklampande och tvinga på det sina låtsaspengar (pengar som byggde på tvång från kungar, kejsare och presidenter istället för människornas frivilliga val). Folk skulle inte ha accepterat dem som pengar och skulle inte frivilligt ha släppt ifrån sig sina surt förvärvade ägodelar i utbyte för sådana låtsaspengar. Istället använde sig staten av gradvisa metoder för att tillskansa sig kontrollen över betalningssystemet.

Under guldmyntfoten omvandlade privata myntpräglare guldtackor till mynt. Vikten hos dessa mynt garanterades av de privata myntpräglarna vars rykte för noggrannhet och rättskaffenhet var deras marknadsnisch. Statens första steg var att tillskansa sig monopol på myntprägling genom att proklamera att mynttillverkning var självhärskarens rättmätiga verksamhet och att privata myntpräglare inte kunde anförtros ett så viktigt arbete. Därigenom nationaliserades mynttillverkningen.

Nästa steg var att försämra värdet. Efter att monarkens bild placerats på myntet för att garantera dess vikt och värde började man ”svetta” dem (man angav en högre vikt än den verkliga på mynten). Det var på detta sätt det statliga falskmynteriet började.

Det tredje steget var när man stiftade lagar om lagligt betalningsmedel. Dessa lagar krävde att pengar användes och räknades i det officiella värde som angavs på dem, inte i något annat värde, exempelvis baserat på deras verkliga vikt. Ett mynt som präglats med 10 uns guld kunde därför lagligen användas för att betala skulder på 10 uns guld även om deras verkliga vikt bara var 8 uns guld. Protester mot detta ignorerades av kungamaktens domstolar med hänvisningar till lagen om lagligt betalningsmedel. Syftet med dessa lagar var naturligtvis att legitimera pengar som förfalskats av staten.

Staten upptäckte snabbt att detta bara var en småskalig verksamhet. Det fanns begränsningar för hur mycket mynten kunde svettas. Även att långsamt ersätta fullvärdiga mynt (vars guldvärde motsvarade det värde som stod på dem) med symbolpengar (vars metallvärde är obetydligt jämfört med det värde som anges på dem) skulle inte ge tillräckligt. Även om staten tillskansade sig 100% av värdet på mynten var det totala värdet av alla mynt i omlopp begränsat. En handlingsväg med en mycket större potential för förfalskning hade påbörjats.

Steg fyra påbörjades. Staten slutade helt enkelt att ersätta guldmynt med symboliska pengar och började göra symboliska pengar motsvarande mer guld än den hade tillgång till. Nu begränsade varken pengarnas guldvärde, eller guldtackornas värde eller ens det guld som fanns i marken statens möjligheter att förfalska pengar.

Men denna uppfinning nådde statens falskmynteri det femte stadiet — det första ”civiliserade” stadiet. Nu kunde sedlar tillverkas praktiskt taget utan begränsningar. Sedelpressarna fick snurra allt snabbare och inflation, accelererad av statligt falskmynteri, intog sin plats i den moderna världen.

Med det sjätte stadiet fick de statliga slöseriet en ytterligare ”kick”. Förfalskade papperspengar, som börjat under det femte stadiet, hade varit en ”förbättring” jämfört med förfalskade mynt, men möjligheten att ta kontroll över pengarna på bank- och checkkonton erbjöd en ännu större förbättring. Beroende på bankernas krav på reservfonder kunde banksystemet skapa mångdubbel expansion av penningmängden genom den välkända ”multipeleffekten”. I alla växande ekonomier överstiger mängden papperspengar mängden mynt och mängden pengar på bankkonton överstiger mängden papperspengar. Att då ta över bankerna (likväl monopolet på produktion av mynt och sedlar) skapade nya möjligheter för statens falskmynteri.

Återigen under täckmanteln att den fria marknaden inte kunde litas på, stiftade staten lagar som först satte upp Centralbanken och sedan Riksbanken. Centralbanken gavs monopol på sedelproduktion och de monetära redskapen (öppna marknadsoperationer, sättandet av räntesatserna och utlåning till bankerna) vilket höll hela banksystemet i ett harmoniskt tillstånd av falskmynteri.

Statens huvudargument var att de så kallade ”fria” eller ”vildkatts” bankerna som fanns främst i de svåråtkomliga delarna av mellanvästern, underlät att ha tillräckligt stor uppbackning bakom sina sedlar. Anklagelsen var i stort sann. Men anledningen till detta, vilket härstammar från kriget 1812, säger en hel del. Vid tiden för detta krig var bankerna i New England de sundaste i landet. Men New England var också den del av landet som hyste störst motstånd mot kriget. Den federala regeringen var därför tvungen att i huvudsak låna från bankerna i mellanvästern vars sedelmängd väldigt mycket överskred deras guldreserv. (Staten gav sig själv uppgiften att upprätthålla bankerna finansiella redbarhet men gjorde det sedan inte.) Staten spenderade sedan stora delar av pengarna (i form av sedlar) i New England. När dessa banker sedan ville växla in sedlarna från bankerna i mellanvästern backade staten ytterligare från sina självpåtagna åtaganden och förklarade ”bankhelg” och lät vildkattsbankerna strunta i sina skyldigheter under flera år. Dessa bankers förklarligen slösaktiga politik gav privata banker ett dåligt rykte och försåg staten med ett skäl att ta över dem. Dessa privata banker uppmuntrades i sitt falskmynteri av staten själv.

Vid det här utvecklingsstadiet fanns det bara en felaktig ingrediens, vilken fick staten att ta det sjunde steget. Vissa länder ägnade sig åt falskmynteri, vilket orsakade inflation, i större utsträckning än andra. Men när ett land ägnar sig åt falskmynteri- inflation i större skala blir det in- trasslat i problem med betalningsbalansen. Om land A’s regering falskmyntar i snabbare takt än land B’s kommer priserna att stiga snabbare i land A än i land B. A kommer att få det lätt att köpa från land B men svårt att sälja till land B. Därigenom kommer land A’s import (vad det köper) att överskrida dess export (vad det säljer). Den omedelbara konsekvensen av denna obalans mellan import och export kommer att bli ett flöde av guld från A till B för att betala för importöverskottet. men eftersom tillgången på guld är begränsad kan detta inte fortsätta hur länge som helst.

Det finns flera olika möjliga reaktioner. Stat A skulle kunna införa en skatt på import (en tull), eller B skulle kunna införa en skatt på export. Bägge regeringarna skulle kunna införa kvoter, förbud för handel över en viss nivå. Ett land kan devalvera, vilket gör det lättare för det att exportera och svårare för det att importera. Eller B kan revalvera sin valuta vilket får motsatta effekter. Det finns emellertid problem med alla dessa reaktioner. Tullar och kvoter stör handeln, specialiseringen och den internationella arbetsdelningen. Devalveringar och revalveringar är väldigt nedbrytande och stör den internationella handel som tagit så många år att bygga upp. Till detta kommer det faktum att de inte utgör någon verklig lösning på obalansen och valutakriser är oundvikliga varje gång förändringar i valutornas relativa värden inträffar.

Världen genomgår nu det sjunde steget, det kan därför vara svårt att avgöra hur det kommer att sluta. Två utvecklingslinjer kan emellertid skönjas. En är framväxten av ett internationellt valutasamarbete i stil med det som Bretton Woods-konferensen gav upphov till. Vid konferenser av denna typ samlas de ledande förfalskar-inflationisterna för att diskutera tänkbara botemedel för sina handlingar (även om de själva inte ser saken riktigt på det sättet). De diskuterar vanligtvis införandet av någon form av centralbankssystem i stil med det amerikanska på global nivå. Förslag har förts fram om inrättandet av en internationell riksbank. En stark världsbank av den här typen skulle ha makt över hela världsekonomin på samma sätt som en nationell riksbank har över det egna landets ekonomi. Den skulle ha makten att tvinga alla banker att öka inflationen lika mycket på en gång och att styra inflationen så ingen annan skulle ha rätt att falskmynta utom den. Eftersom varje lands nationella förfalskningscenter så avundsjukt vaktat sin egen makt har en sådan centralbank ännu inte skapats.

Ett alternativt system som populariserats av nobelpristagaren Milton Friedman vid Chicagouniversitetet är det som benämnts ”flytande växelkurser”. Det fungerar på så sätt att närhelst priset på två länders valutor kommer i obalans med varandra korrigeras de automatiskt. Det innebär att växlingskurserna mellan olika valutor tillåts variera gentemot varandra. Det innebär en klar skillnad mot de avtal som gjorts vid tidigare ingåtts vid valutakonferenser där valutakureserna fixerades mot varandra. Med ett flexibelt system innebär det att om land A har högre inflation än land B uppstår det ett relativt överskott på land A’s valuta, vilket driver ned priset på denna, stryper dess import och gör dess export attraktivare. Den stora fördelen med ett system med rörliga växlingskurser framför ett med fast avtalade kurser är att det är ett automatiskt system. På det sättet undviker man de kriser som uppstår vid fasta växelkurser varje gång valutornas värde i förhållande till varandra ändras.

Emellertid, då båda dessa system är ytliga försök att undertrycka skadorna från statens förfalsknings-inflationsprojekt, kan inget av dem förespråkas. Paradoxalt nog är dessa skador något positivt. På samma sätt som smärta i kroppen kan vara en varningssignal på att något allvarligt har drabbat en och därför en positiv signal, kan obalans i handeln vara en varningssignal inför internationell inflation. Försök att lindra dessa problem med hjälp av flytande växelkurser lämnar världsekonomin utan skydd inför inflationens härjningar. Det skulle vara mycket bättre för världsekonomin, och för varje individuellt land, om man istället för att konstruera program för att hålla uppe förfalsknings- och inflationsekonomin valde att skrota denna policy helt och hållet.

Man kan här inte låta bli att drömma om agenter från Finansdepartementet, likt de moderna TV-seriernas ”F”-män. Med målet att utplåna falkmynteriet, representera dessa män i sina moderna FBIuniformer essensen av ”omutbar” (ho, ho) hårdhänt rättskipning. På TV börjar deras äventyr med hur de kommer ned för trapporna från Frinasdepartementet. Om de skulle vända sig om och gå uppför trapporna och in till sina överordnade och arrestera dem, då skulle de gripa kanske den största liga falskmyntare världen någonsin skådat.

Vad gäller påståendet att den private falskmyntaren är en hjälte så måste tre kriterier uppfyllas. Handlingen får inte kränka någon oskyldig människas rättigheter; handlingen måste gynna ett stort antal människor; och den måste utföras under stort personligt risktagande.

Det kan inte råda något tvivel vad gäller punkt tre. Icke-statliga falskmyntare arbetar under stor personlig risk. Staten har förklarat sådan verksamhet olaglig. Finansdepartementet lägger ut stora pengar på att gripa privata falskmyntare. Staten står redo att åtala alla som anklagas för falskmynteri. Ingen kan tvivla på att det uppfyller riskkriteriet med lätthet.

Fortsättningsvis står det helt klart att privata falskmyntares aktiviteter gynnar allmänheten. Icke-statliga falskmyntare skulle, om de fick arbeta fritt, få det statliga systemet med förfalskade pengar att rasa samman. I samma omfattning som icke-statliga falskmyntare är aktiva minskar det statliga systemets effektivitet. Det faktum att det statliga falskmynterisystemet är mycket skadligt i sig självt ett mycket starkt prima facie skäl för privat falskmynteri. (Privat falskmynteri är naturligtvis olagligt och kan därför inte förespråkas. Men det är ändå intressant att resonera kring konsekvenserna av de ekonomiska teorierna.)

Det kan hävdas att om de privata falskmyntarna kom till makten och ersatte staten skulle folket inte få det bättre. Det är naturligtvis sant. Men faktum är att de privata falskmyntarna är ”småskaliga” och kommer utan tvekan att förbli det. De kan inte utgöra mer än ett mindre problem. Det är faktiskt detta faktum som utgör argumentet för privata falskmyntare. De utgör inte något hot mot folk; de är inte starka, och kommer sannolikt inte att bli så starka att de utgör något sådant. Den effekt de har är att de minskar och motverkar de stora skadorna från statlig falskmynteri. Och det gynnar ett stort antal människor. Även om ett fåtal människor skadas av deras aktiviteter så när man i slutändan gör en sammanvägning så är den private falskmyntarens handlingar till större nytta än skada. Och man måste också komma ihåg att deras verksamhet är inte bedräglig eftersom de inte försöker sprida falska pengar som äkta.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

3 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Den privata falskmyntaren

  • Mycket pedagogiskt och bra artikel, ända felet är att Federal Reserve som står för falskmynteriet i USA och som tillverkar världens valutareserv och därigenom har kontroll över en stor del av världsekonomin, inte är statlig utan är privatägd. Ägarna för den banken kommer i stort sett från 12 familjer med liknande bakgrund. Det är därifrån konspirationsteorierna om denna grupps världsdominans kommer ifrån.

  • I princip gör falskmyntaren sig skyldig till olaglig inflation. Lägg sedan märke till att det inte är olagligt att göra deflation. Vad Gudrun Schyman gjorde när hon eldade pengar i Visby var således att öka värdet på pengarna.

  • Ibland blir dessa artiklar ganska skruvade. Nära löjet. Visst, jag håller med andemeningen, men inte mer…

    Gudrun Avschyrman får gärna elda upp alla pengar hon stulit från skattebetalarna… En äkta tokfeminist!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *