Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 4.2

BANKERNAS ROLL SOM SANNA FINANSIELLA MELLANHÄNDER I LÅNEAVTALET

moneybankcyclesLåt oss börja med att anta att en bankir mottager ett lån på 1 000 000 penningenheter (p.e.) från en kund. Ett verkligt låneavtal slår fast att kunden skall ge upp tillgängligheten till 1 000 000 i form av nutida varor (pengar) som han kunde ha spenderat eller behållit för sig själv, och att han skall göra så under en tidsperiod eller löptid (låneavtalets huvudsakliga element) som varar i ett år. I utbyte mot dessa nutida varor går bankiren med på att återlämna en större kvantitet än den ursprungliga summan efter ett år. I fall den överenskomna räntan är 10 procent kommer bankiren att vara tvungen att återlämna 1 100 000 penningenheter vid årets slut. Följande ingång görs när lånet tas emot:

Tabell 1

Ekonomiskt sett innefattar detta avtal klart och tydligt ett enkelt utbyte av nutida varor (vilkas tillgänglighet överförs från långivaren till banken) mot framtida varor (som Bank A går med på att överlämna till långivaren efter ett år). Därför sker ingen förändring ur en monetär synvinkel. Ett visst antal penningenheter upphör helt enkelt att vara tillgängliga för långivaren och blir tillgängliga för banken (under en förbestämd tidsperiod). Blott en överföring av 1 000 000 penningenheter äger rum, utan någon påföljande förändring av det totala antalet existerande penningenheter.

Vi skulle kunna betrakta (1) som den bokning som görs när avtalet signeras och 1 000 000 penningenheter överförs till banken från långivaren. Vi kan också betrakta den som balansräkningen för Bank A omedelbart efter transaktionen, vilken registrerar 1 000 000 penningenheter på vänster sida (tillgångssidan) på kontot för likvida medel och skulden på 1 000 000 penningenheter på högersidan (skuldsidan) enligt avtal med långivaren.

Låt oss även anta att Bank A genomför denna transaktion eftersom dess företrädare i sin tur planerar att låna ut 1 000 000 penningenheter till Företag Z, vilket är i behov av pengarna för att finansiera sin verksamhet och villigt att betala 15 procents ränta per år för lånet på 1 000 000 penningenheter från Bank A.[1]

När Bank A lånar ut pengarna till Företag Z görs en ingång i Bank A:s bokföring för att spegla utflödet av 1 000 000 penningenheter från kontot för likvida medel och Företag Z:s skuld till banken, som ersätter den ursprungliga likvida tillgången. Ingången ser ut enligt följande:

Tab. 2

I detta fall agerar Bank A klart och tydligt som en sann finansiell intermediär. Dess chefer uppmärksammar och utnyttjar en affärsmöjlighet.[2] De ser en chans att skapa en vinst, då det någonstans på marknaden finns en långivare som är villig att låna ut en pengar till dem till 10 procents ränta. Samtidigt är Företag Z berett att ta ett lån till 15 procent, vilket ger en vinstmarginal på 5 procent. Därigenom agerar banken som intermediär mellan den ursprungliga långivaren och Företag Z, och dess sociala funktion består just i att uppmärksamma denna rådande obalans eller brist på koordination (den ursprungliga långivaren önskade låna ut sina pengar men kunde inte hitta en kreditvärdig låntagare, medan Företag Z var i behov av ett lån på 1 000 000 penningenheter och dess företrädare visste inte var de kunde finna en lämplig långivare). Genom att ta emot ett lån från en part och bevilja ett lån till en annan tillfredsställer banken bådas subjektiva behov och erhåller en ren entreprenörsvinst i form av räntespreaden på 5 procent.

I slutet av året kommer Företag Z att återbetala de 1 000 000 penningenheterna till Bank A, tillsammans med den överenskomna räntan på 15 procent. Ingångarna är som följer:

Tabell 3

Så småningom måste Bank A uppfylla sin del av det avtal som det ingick med den ursprungliga långivaren genom att återlämna de 1 000 000 penningenheter som dess företrädare hade åtagit sig att betala vid slutet av året, tillsammans med 10 procents ränta. Ingångarna är som följer:

Tabell 4

Med andra ord betalar banken tillbaka lånet, bokför utflödet från sitt konto för likvida medel av de 1 000 000 penningenheterna som den erhållit av Företag Z och lägger till 100 000 penningenheter (också debiterade kontot för likvida medel) i överenskommen ränta som den betalar ut till den ursprungliga långivaren. På bankens resultaträkning registreras denna ränta som en kostnad i form av räntebetalningar som genomförts under året.

Efter dessa ingångar och i slutet av året hade bankens resultaträkning sett ut enligt följande:

Tabell 5

Denna resultaträkning speglar en entreprenörsvinst på 50 000 penningenheter, en nettoinkomst från skillnaden mellan årets intäkter (150 000 penningenheter i erhållna räntor) och årets kostnader (100 000 i räntebetalningar).

Vid årets slut hade Bank A:s balansräkning sett ut som följer:

Tabell 6

Om vi tittar på balansräkningen som gäller vid årets slut ser vi att bankens tillgångar omfattar 50 000 penningenheter som är tillgängliga på kontot för likvida medel och motsvarar årets vinst, vilken har bokförts på motsvarande konto för eget kapital (balanserade vinstmedel) under skulder och eget kapital.

Följande punkter sammanfattar vår bokföringstekniska beskrivning av en bankverksamhet baserad på upptagande och beviljande av ett lån eller mutuum-avtal: ett, den ursprungliga långivaren avstår från tillgängligheten till 1 000 000 penningenheter (nutida varor) under ett år; två, tillgängligheten till dessa pengar överförs till Bank A under exakt samma period; tre, Bank A identifierar en vinstmöjlighet, då dess företrädare känner till en låntagare, Företag Z, som är villigt att betala en högre ränta än den som banken går med på att betala; fyra, banken beviljar ett lån till Företag Z och avstår i sin tur från tillgänglighet till 1 000 000 penningenheter under ett år; fem, Företag Z får tillgång till 1 000 000 penningenheter under ett år för att expandera sin verksamhet; sex, därigenom förändras inte penningmängden under året, då pengar helt enkelt bara överförs från den ursprungliga långivaren till Företag Z via en mellanhand (Bank A); sju, efterhand drar Företag Z in vinster som möjliggör räntebetalningen på 150 000 penningenheter (dessa 150 000 penningenheter representerar inte penningskapande, utan erhålls helt enkelt av Företag Z som en produkt av dess försäljningar och inköp); åtta, i slutet av året återlämnar Företag Z 1 000 000 penningenheter till Bank A och Bank A betalar samma belopp till den ursprungliga långivaren, liksom 100 000 penningenheter i ränta; nio, som ett resultat erhåller Bank A en entreprenörsvinst på 50 000 penningenheter (skillnaden mellan utbetalad ränta till den ursprungliga långivaren och räntan som erhålls från Företag Z), en ren entreprenörsvinst som uppkommer ur dess legitima affärsverksamhet som mellanhand.

Logiskt sett kunde Bank A ha tagit miste i sitt val av Företag Z. Den kunde ha missbedömt riskerna i affären, eller Företag Z:s förmåga att återbetala lånet och betala räntan. Därför beror bankens framgång i detta fall inte enbart på dess förmåga att framgångsrikt fullgöra transaktionerna med Företag Z, utan också på att dess eget åtagande (att återbetala 1 000 000 penningenheter plus 10 procents ränta till den ursprungliga långivaren) förfaller efter det att Företag Z återbetalar lånet till banken med 15 procents ränta. På detta vis kan banken behålla sin betalningsförmåga och undvika att hamna i trångmål. Banker kan emellertid, precis som alla andra företag, begå misstag i sina affärer. Exempelvis kan Företag Z bli oförmöget att återbetala sin skuld till banken i tid, ställa in betalningarna eller gå i konkurs, vilket även skulle göra Bank A insolvent, då den vore oförmögen att i sin tur betala tillbaka det lån som den erhöll från den ursprungliga långivaren. Denna risk är emellertid inte väsensskild från den som finns inneboende i alla typer av företagande och kan enkelt reduceras genom försiktighet och omsorgsfullhet av banken i dess affärer. Vidare förblir banken, under affärens varaktighet (ett år), helt solvent och drabbas inte av likviditetsproblem, då den inte har någon skyldighet att utföra några kontantbetalningar så länge dess låneavtal med den ursprungliga långivaren ännu är i kraft.[3]


[1]    På samma sätt skulle vi kunna ha antagit att Bank A använde pengarna för att bevilja konsumtionslån eller kortfristiga lån till handeln, vilket sker när växlar diskonteras med tre, sex, nio och tolv månader kvar till förfall. Ett beaktande av dessa användningsområden vore emellertid irrelevant för vår analys.

[2]   Rörande entreprenörskapets väsen, förstådd som den process genom vilken människor upptäcker och utnyttjar möjligheter i vinstsyfte, och rörande den rena entreprenörsvinst som uppstår som en följd, se kapitel 2 av Huerta de Soto, Socialismo, cálculo económico y función empresarial, s. 41–86.

[3]   I relation till bankers roll som verkliga intermediärer mellan ursprungliga långivare och slutgiltiga låntagare anför Murray Rothbard att

banken är expert på att avgöra vart dess lån bör gå och till vem, och skördar frukterna av denna tjänst. Notera att någon inflationsdrivande policy ännu inte har antagits av lånebanken. Oberoende av hur stor den växer sig så kanaliserar den endast sparande från existerande penningutbud och lånar dessa pengar vidare. Om banken beviljar dåliga lån och går i konkurs så kommer dess aktieägare och långivare, precis som vid vilken annan typ av obeståndssituation som helst, att lida stora förluster. Denna typ av konkurs skiljer sig knappast från andra slag: oförståndig skötsel och dåligt affärsmannaskap kommer att ha orsakat skada för ägare och långivare. Förmedlare, investeringsbanker, finansbolag och penninglångivare är endast några av de institutioner som har inlåtit sig i lånebanksverksamhet. (Murray Rothbard, The Mystery of Banking [New York: Richardson and Snyder, 1983], s. 84–85)


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *