Hooverdammens galenskap

imagesProfessor Malamud, som talade på Freedomfest i Las Vegas för att argumentera för den Keynesianska sidan under en debatt med Lawrence Reed från FEE, föreslog under sitt tal att publiken borde besöka den närliggande Hoover-dammen, så att de med egna ögon kunde se ett exempel på en produktiv tillgång som skapats av Franklin Delano Roosevelts New Deal.

Jag lärde känna professor Malamud på UNLV i Las Vegas, där jag tog min magisterexamen under Murray Rothbards vägledning, då jag hade några av hans kurser i början av min utbildning. Även om han är så Keynesiansk som man kan vara är han i alla fall sympatiskt inställd till den Österrikiska synen på ekonomi då det kommer till dess förklaring av spekulativa bubblor.

Malamuds tes är att det inte spelar någon roll vilken ideologi du har, för faktum är att att New Deals ekonomiska program fungerade! Ekonomin befann sig mitt i en hemsk deflationistisk spiral. Finansministern Andew Mellon sa saker som “likvidera arbete, likvidera aktier, likvidera bönder”. Penningmängden sjönk på grund av en rigid guldmyntfot. Den privata sektorn ville inte investera, så en uppsjö av bokstavskombinationer – som CCC, CWA, WPA, FDIC, SEC, FSLIC – krävdes för att lösa problemet, för att sätta folk i arbete igen, och för att stimulera den aggregerade efterfrågan. Samtidigt lyckades Roosevelts ”manipulation av guldpriset” lösa upp penningmarknaderna.

Återhämtningen (eller re-inflationen) började redan 1933 och fördes enbart på ett sidospår 1937, när stimulanserna drogs tillbaka. ”Misstaget 1937” gjordes, enligt Malamud, eftersom Roosevelt-administrationen började lyssna på Andrew Mellon igen och satte igång de åtstramningsprogram som Roosevelt hade utlovat under sin kampanj.

När det blev dags för Reed att svara skämtade han att han ”kände sig som en mygga på en nudiststrand; jag vet vad jag behöver göra, men jag vet inte var jag ska börja”. Efter att han lagt fram frimarknadsargumentet och förstört det Keynesianska argumentet, sa Reed att ”ekonomin återhämtade sig först då Roosevelt inte gjorde det”.

Keynesianer sätter upp en väldigt låg ribba när de mäter produktiviteten hos statliga stimulansprojekt, men resultatet av det betongmonster som går under namnet Hoover-dammen har varit förödande. Hoover beskrev dammen som ”det mest fantastiska ingenjörsarbete av sin sort som människan har åstadkommit”. Den massiva strukturen kostade 49 miljoner dollar (eller 736 miljoner dollar om vi tar hänsyn till inflationen) och är mer än 220 meter hög och 360 meter lång. Det tog fem år och 3 330 000 kubikmeter betong att bygga, och den färdigställdes två år innan planerat. Ungefär 16000 personer var involverade i bygget och fler än 100 stycken dog.

Precis på samma sätt som New Deals Keynesianska politik försökte kringå de ekonomiska lagarna är Hoover-dammen ett försök att kringå moder natur genom att föra vatten till öknen – vatten som inte finns och aldrig funnits där. Utforskaren John Wesley Powell buades ut när han inför kongressen ställde sig upp och sade, ”Mina herrar, ni kommer enbart att skapa en massa konflikter över vattenrättigheter, för det finns inte tillräckligt med vatten att förse området med”.

Men för 75 år sedan, då dammen nästan var färdigställd, utropade Roosevelt under ett tal att miljontals nutida och framtida invånare i öknen i sydvästra USA numera kunde räkna med ”ett rättvist, säkert och permanent system av vattenrättighter”. Den turbulenta Colorado-floden som pendlade mellan torka och flod skulle tämjas och bli en ”stor nationell tillgång” som man kunde lita på beträffande konstbevattning och stöd till människor som migrerade i jakt efter mildare vintrar och nya möjligheter.

“Nationen litade på honom”, skriver Michael Hiltzik, författare till boken ”Colossus: Hoover Dam and the Making of the American Century”. “Sedan hans tal ökade befolkningen i detta område, som består av 7 stater, med ungefär 45 miljoner. Mycket av denna tillväxt eldades på av dammen och dess överflöd av vatten och elektricitet”.

Hiltzik visar att det var dammens vatten som drev på stadstillväxten i södra Kalifornien, och lockade till sig bönder till väst för att odla vattenkrävande grödor som bomull, trots att där inte fanns tillräckligt med normalt regn för att kunna driva denna typ av jordbruk.

Precis som statliga stimulansprogram och artificiellt låga räntor, som utlovar tillväxt i avsaknad av privata investeringar, aldrig fungerar, märker vi nu att löftet att dammen, i Hiltziks ord, ”skulle ge alla stater det vatten de rimligtvis någonsin skulle kunna vilja ha för att uppfylla alla sina drömmar beträffande konstbevattning, industrier och stadstillväxt” var felaktigt. Vattennivån i Lake Mead ligger 40 meter under sin högsta-notering, och har lämnat efter sig en vit avslöjande ”badkarsring”.

Nu när miljontals människor migrerat till sydväst och privata industrier har investerat miljontals dollar, har Hoover och Roosevelts löften tvingat in de som bor och verkar i väst i en ”tvångströja bestående av en allt mer illavarslande vattenbrist”, skriver Hiltziik. Och samtidigt som inrikesministern Gale Norton påstår att han löste ”konflikten på floden” redan 2003, då han skrev under ett två dussin avtal som överförde vattenrättigheter mellan olika indianstammar, städer och regeringar, kommer slaget om vattnet att fortsätta. Tillgången kommer aldrig att vara tillräcklig för att möta efterfrågan.

Efter den tio-åriga torkan spenderas nu ytterligare 700 miljoner dollar för att installera ytterligare en rörledning för att föra över vatten från Lake Mead. Nästan 90 procent av Las Vegas dricksvatten kommer från sjön. Den nya rörrledningen ”kommer att gå djupare ner i reservoaren för att skydda dalens vattentillgång, om sjön skulle minska tillräckligt mycket för att stänga av den ena av de två grundare rörledningarna”, rapporterar Las Vegas Review-Journal.

Men kostnaden för detta projekt kommer sannolikt att stiga, eftersom den tunnel som grävs för rörledningen oväntat fylldes med vatten tidigare denna månad. Denna extra kostnad är dock inget som borde oroa Keynesianer, eftersom de extra skattepengar som krävs ju bara bidrar med mer stimulanser, eller hur?

De som jobbar inom staten lär sig aldrig. De kan inte skapa välstånd genom att trycka pengar, och mer vatten kommer inte att magiskt dyka upp om de dammar upp en flod. Även om snittmedborgaren kanske tror att staten är ofelbar kan politiker och byråkrater inte beräkna vare sig vinst eller förlust för statliga interventioner. Ludwig von Mises argumenterade för att statliga interventioner oundvikligen leder till oförutsedda konsekvenser, vilket leder till att staten vill intervenera ännu mer. Alltså kommer staterna att fortsätta kriga om vattnet, och det privata användandet kommer i allt högre grad att begränsas.

Dammprojektet som Malamud är så stolt över gav ett fåtal jobb för 80 år sedan, men har eldat på en migration, jordbruk och utveckling som inte är hållbar, och som till slut kan visa sig vara historiens största felinvestering.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *