Tatuerare och Läkare

Som så många andra i Sverige så är jag tatuerad och har planer på att skaffa mig flera. Jag har tatuerat mig i tre olika världsdelar och det har gett mig en insikt om hur en fri marknad utan en stark välfärdsstat löser vissa situationer som kanske gått många miste; en marknad utan en stat som garant fungerar väl och är inget man bör frukta. Jag har också upplevt sjukvården genom besök och operationer så som de flesta så har jag också personlig erfarenhet av systemet med. Men låt oss börja med att beskriva ett besök hos tatueraren.

Hur man kommer fram till själva motivet, något man själv funderar fram eller som man kommer på tillsammans med tatueraren, är ytterst individuellt men förberedelserna är inte så olika från person till person. För nybörjare eller sporadiska kunder (eller mer erfarna kunder för den delen) börjar det ofta med att man googlar efter tatuerare eller använder sig av vänner och bekanta för att hitta en lämplig tatuerare. Man samlar på sig information om tatueraren (eller studion) och bedömer dennes arbete, stil, person, intresse, utseende, ålder, erfarenhet, utmärkelser, kostnad; listan på viktiga parametrar vid valet är högst individuell. Fokus ligger hur som helst på att det är upp till kunden att leta bland de otaliga tatuerare som finns i landet, vissa med F-skattesedel, andra utan; staten garanterar egentligen inget, inte ens tatuerarens skicklighet, hygien eller förmåga att leva upp till lagar.

Tatuerarna i sin tur är oftast väldigt transparenta och lägger upp information om flera av de parametrar som kunden efterfrågar och främst då resultat; gå in på en tatueringssida och se på deras gallerier så ser ni vad jag menar. Tatuerare vet att resultatet är det viktigaste för de allra flesta kunder och om man försöker mörka att man är en dålig tatuerare så straffar det sig ofta; kunden har möjligheter att ödelägga tatuerare på olika forum på nätet, Facebook, samt bland sina vänner och bekanta. Det skapar en respekt och ärlighet hos tatuerare då ett förstört rykte ofta för med sig att kunderna slutar komma och tatuerarens inkomst hotas då konkurrensen, även i mindre samhällen, oftast är stenhård. Jag har även sett flera tatuerare som är nybörjare, och som inte har för mycket erfarenhet, medge detta på sina sidor och som öppet inriktar sig mot enklare motiv de vet med sig att de klarar av; ”rädslan” för att förlora kunder och inkomster skapar ofta en ärlighet gentemot nya kunder.

Sedan har vi husläkarnas motsvarighet hos tatuerarna; ”stammistatueraren.” Jag har ingen personligen men jag vet andra som har ett sådant upplägg och som går till en viss tatuerare gång på gång och utvecklar en relation med denna som gagnar både säljare och kund. Exempel på detta kan vara billigare pris, tatueringar gjorda hemma hos kunden, kortare väntetider, bekvämare tider och liknande för kunden. Tatueraren i sin tur kan få fördelar som friare händer när det gäller det artistiska, en chans att nå ut till en ny kundbas genom sin trogna kund, gott rykte som en flexibel säljare etc.

Det finns även en hel del tidningar för de tatueringsintresserade där man skriver om allt som kan tänkas vara intressant för både tatuerare och kunder. Det ordnas välbesökta mässor landet runt som drar till sig långväga besökare och som blir en naturlig möteplats mellan säljare och kund, där även den mest icke insatta kunden kan se sig omkring och välja och vraka mellan alla olika utövare som finns.

Varför borde detta vara av intresse för er som läsare på mises.se? Jo, för att man kan jämföra tatuerare med läkare, som titeln antyder. Sjukvårdsbranschen, och särskilt läkarkåren, har i många år varit hårt styrt av staten och tillträde till branschen begränsas kraftigt och om du väl får in din fot i dörren så är regleringarna och lagarna tunga.

Ställ detta i kontrast med tatuerare som förvånansvärt knappt är reglerade av staten. Exempel på detta är att åldersgräns för när man får tatuera sig saknas, inget krav på utbildning för tatuerare och stor tillit till självkontroll är normer i branschen. Detta betyder förstås inte att tatueringsbranschen är i kaos och saknar regler; många tatuerare sätter upp sina egna regelverk efter egna moraliska värderingar och efter vad marknaden önskar.

För att bli läkare däremot så måste man avlägga läkarexamen i ett av staten godkänt universitet och för att få sin legitimation måste man uppfylla krav som Socialstyrelsen satt upp och dessa krav finns det ingen kund eller utövare som kan. Ja, jag vågar påstå att ingen enskild individ kan alla regleringar, krav och liknande som Socialstyrelsen har men kontentan är den samma; en läkares kompetens i sitt yrke garanteras av staten.

Läsare på mises.se känner säkert till ett vanligt läkarbesök hos en statlig sjukvårdsinrättning av egen erfarenhet, och det gör även jag. Man kontaktar sjukvården med sitt problem och får oftast en tid hos någon under läkarnivå där det görs en bedömning av ärendet och där man om så behövs blir hänvisad att återkomma en annan dag till läkare X. Vilken vårdinrättning man ska vända sig till, vem man ska möta på det initiala mötet, och vilken läkare man ska möta senare är inget man som kunden i vanliga fall kan påverka.

Information av intresse för kunden är det ingen som tillhandahåller som standard; vill man veta mer om de personer som ska behandla en så kan man inte räkna med att sjukvården informerar om erfarenhet, läkarens resultat, andra kunders bemötande och erfarenheter, tjänstår, utmärkelser, forskning eller andra parametrar som skulle kunna intressera kunden. Läkare med hemska resultat eller med tvivelaktig syn på sina kunder behålls ofta i tjänst i väntan på att Socialstyrelsen, eller andra myndigheter, gör sina bedömningar om läkarens kompetens. De två länkarna är resultatet av en simpelsökning efter läkare på SvD.se; vill man fördjupa sig i dåliga läkare så kan man spendera år med det. Information av detta slag är inte lätt att hitta om individuella läkare trots att det är av ett stort intresse för kunden; jämför detta med enkelheten att hitta information om tatuerare; t.ex. gaddad.se har massa information om tatuerare och massa kundrecensioner som nya och befintliga kunder kan se över.

Jag har besökt ett antal läkare i mina dagar men med handen på hjärtat så kan jag säga att jag inte minns vad de heter, tanken att kolla upp dem innan jag gick dit aldrig slagit mig och att den ytterst verkliga risken att jag behandlats av en dålig läkare inte varit något jag vägt in före eller under behandlingen/mötet/operationen.

Det är jag inte ensam om utan det är ett genomgående inslag bland vänner och bekanta jag har och, med risken att låta anekdotisk, så vore det högst oväntat om inte majoriteten av individerna i Sverige inte är likadana i denna fråga. Läkare i Sverige är den yrkesgrupp som har störst förtroende och frågan man bör ställa sig är om förtroendet är berättigat med tanke på alla de artiklar man läser om dåliga läkare och sjukvården i allmänhet?

Tänk om frågor är svåra att besvara men ändå något som väcker intressanta frågeställningar ibland; tänk om staten inte hade garanterat läkarnas kompetens, ceteris paribus, hade då samma läkare haft samma höga förtroende? Det är tvivelaktig, snarare hade förtroendet minskat vilket vore sunt; saker och ting är som bekant inte bra eller goda bara för att staten säger så.

Är man en etatist som endast letar efter fel i alla texter som förespråkar individens frihet och den fria marknadens överlägsenhet så kommer det första argumentet vara att man inte kan jämföra tatuerare med läkare men denna text är inte i första hand en jämförelse av två yrken utan snarare en jämförelse mellan två system; en fri marknad och en statlig ”marknad”. Dock finns det flera likheter om man ska se till riskerna; en tatuerare som inte bryr sig om att vårda sin kund kan orsaka en hel del problem som infektioner, allergiska reaktioner, reaktioner med existerande sjukdomstillstånd och åkommor, blodförgiftning etc.

Trots riskerna så är tatueringsmarknaden ännu ett exempel på hur en relativt fri marknad inte bara fungerar utan fungerar väl och ställer man detta i kontrast med de statliga ”marknaderna” så blir skillnaderna glasklara. En tatueringsstudio är inte nedtyngd med administration och tatuerarna behöver inte lägga stora delar av sin tid för att möta krav från staten, vilket är en stor skillnad mot läkare som alltmer sysslar med dokumentation och liknande sysslor som Socialstyrelsen ställer krav på istället för att möta patienter och möta deras behov.

Någon, vars namn jag inte kan minnas just nu, sa att politiker och apparatchiker konstigt nog alltid spenderar mer tid på att reformera det staten skapat; skolreform, sjukvårdsreform, militärreform, skattereform, röstningsreform etc. för att det som de vill reformera har blivit dåligt (eller snarare sämre) med tiden. Tatueringsbranschen, och den fria marknaden generellt, talar sällan om behovet av dessa omfattande reformer då de möter kunderna dagligen och filosofin om ständiga förbättringar är oftast satt i praktiken då konkurrensen (där staten ännu inte har förstört konkurrensen) och kunderna (där staten ännu inte fjättrat kunden) kräver det och ju bättre man är desto mer inkomster betyder det för säljaren; det kanske starkaste incitamentet för att förbättra sig och göra vad kunden efterfrågar.

9 kommentarer till ”Tatuerare och Läkare

  • Kan det ha varit Yuri Maltsev som sa det där i sista stycket? Han använder iaf uttrycket apparatchick flitigt…

  • Herregud..jag är rädd att högerstaten möter detta med en sjukvårdspeng som följer patienten och så måste de utvidga byråkrati,lagstiftning och kontroll för att kolla det ”fria” systemet 🙂

  • Tatuerare och hårfrisörer är bättre att jämföra.

    Läkare är en skyddad titel som inte vem som helst ska kan använda.

    När jag går till en läkare så vill jag ha läkarvård och inget annat.

    Många har intressen att sälja läkartjänster då det är dyrt att utbilda riktiga läkare.
    Det är därför det är så bra att man då kan gå till alternativa healers mm.

    De är billiga i drift och kan hjälpa på psykosomatiska besvär som är svåra att bota av läkare.

  • Tja, viljan att stigmatisera sig själv (via tatueringar) må vara hänt. Inget jag skulle göra. Annars håller jag med.

    Skulle föredra att välja läkare på en marknad och min senaste (för nio år sedan) läkare var elak och Göran Perssons lakej: Trots att jag var sjukt sjuk (bland det värsta sjukvården sett och låg på sjukhus 10 dagar), skulle jag gå till arbetsförmedlingen istället för att förbli sjukskriven. Något pappersjobb borde finnas för mig, sa läkaren… Hade jag varit frisk hade jag förmodligen slagit ner fanskapet.

    Läkaren kostade mig en stor del av mina besparingar. Sa därefter upp min privata sjukförsäkring som skulle ge mig ”trygghet” vid långvarig (>2 månader) sjukdom. Kunde man inte bli sjukskriven med den sjukdomen jag fick, när då? Tog mig nio månader att bli frisk, varav 7 veckor med sjukpenning…

  • Det handlar också om man kan polisanmäla sin motståndare i kickboxning även om allt denne gjort var enligt reglerna. Eller om man kan polisanmäla en tatuerare för att denna tillfogade sin kund den smärta som krävdes för den produkt kunden betalat för.

  • Återigen under täckmanteln att den fria marknaden inte kunde litas på, stiftade staten lagar som först satte upp Centralbanken och sedan Riksbanken. Centralbanken gavs monopol på sedelproduktion och de monetära redskapen (öppna marknadsoperationer, sättandet av räntesatserna och utlåning till bankerna) vilket höll hela banksystemet i ett harmoniskt tillstånd av falskmynteri.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *