Det falska valet mellan åtstramning och tillväxt

A picture illustration taken with the multiple exposure function of the camera shows a one Euro coin and a map of EuropeDebatten i Europa om vilken sorts politik som de skuldtyngda länderna borde föra konstrueras felaktigt som ett val mella åtstramning och tillväxt. Inte nog med att det finns ett annat mer passande alternativ, dessa två alternativ är i sig själva inte ens definierade på ett tillbörligt sätt. Eurons felkonstruktion har lett till ohållbara skuldnivåer. De simplistiska alternativ som föreslås är (1) att minska spenderandet och höja skatterna – åtstramningspolitiken –  och (2) ännu mer stimulanspaket – tillväxtpolitiken – som utlovar att ännu mer kredit kommer att stimulera ekonomin till högre produktionsnivåer där skulden kan betalas av. Att dessa två alternativ föreslås har att göra med ett misslyckande att förstå varför vi befinner oss i den nuvarande krisen, och varför tidigare kreditinjektioner har misslyckats med att öka produktionen. Om man inte ens förstår problemet är det sannolikt så att de lösningar man för fram kommer att misslyckas.

Den verkliga orsaken till den europeiska skuldkrisen

Etablerandet av Euron ledde till lägre räntenivåer, eftersom det explicit, och även implicit, hävdades att ingen medlem i Euro-zonen skulle tillåtas gå i konkurs. Detta ledde till det klassiska fallet av moralisk risk (eng. moral hazard), där låntagare tar på sig ökad risk eftersom de lovats att deras förluster helt eller delvis kommer att bäras av andra. Den ökande skuldsättningen bars upp av att den europeiska centralbanken expanderade Euron, vilket innebar en monetisering av statsskuld. Men istället för att leda till ökande produktion, där vinsterna hade kunnat användas för att betala av skulderna, ledde den ökande skuldsättningen till olönsamma, spekulativa investeringar och en expansion av välfärdsstatens utgifter. Det fanns inga vinster som kunde användas för att betala av lånen.

Huvudproblemet var en rusning efter mer Euro, en klassisk allmänningens tragedi, där skuldgarantin skapade en oskyddad gemensam resurs – euron – som alla tilläts plundra tills den gick under. Denna expansion av fiat-kredit ledde till att resurser missallokerades, vilket skapade störningar i produktionsstrukturen. Det fanns inget verkligt sparande av verkliga människor. Med andra ord, individuella tidspreferenser – relationen mellan preferensen för nutida gentemot framtida varor – förblev oförändrad. Detta ledde till den ekonomiska krisen, varmed stigande priser inom konsumtionsvaror gjorde att mer långsiktiga projekt var tvungna att överges eftersom det inte fanns tillräckligt med resurser för att lönsamt kunna slutföra dem.

De vanligt föreslagna alternativen, åtstramning eller stimulans, går inte till roten av problemet. Åtstramningsförespråkarna föreslår ökad beskattning och minskat statligt spenderande för att minska underskottet. Detta är i alla fall till hälften korrekt. Det statliga spenderandet måste minskas, eftersom detta drar resurser från produktiva, privata, och lönsamma användningsområden till icke-produktiva, olönsamma, statliga områden. Tillväxtförespråkarna vill ha ännu mer kreditexpansion, vilket inte är något annat än ett förnekande av krisens grundläggande orsakssamband, samt en tro på att ännu mer av samma medicin kan leda till andra resultat.

Självklart är tillväxt nyckeln till att lösa skuldkrisen, men det kommer inte att ske som ett resultat av mer kreditexpansion. Det första som måste göras är att stoppa kreditexpansionen för att få slut på missallokeringen av resurser som förvränger produktionsstrukturen och leder till en ekonomisk kontraktion. Detta problem måste lösas först, antingen genom att ECB återgår till en politik av monetär stabilitet (vilket är väldigt osannolikt givet det gemensamma ägandet i banken, där vissa ägare har ett intresse av att penningexpansionen fortgår) eller genom nationella valutor som knyts till guld. Då måste staten ta bort de hinder som motverkar de komponenter som leder till verklig ekonomisk tillväxt.

De tre komponenterna av verklig ekonomisk tillväxt

Verklig ekonomisk tillväxt härrör från en kombination av (1) ackumulerat kapital, (2) modern teknologi och (3) innovativa ledartekniker. Teknologi, kapital och bra ledarskap leder till högre arbetsproduktivitet, som är den enda källan till en ökad levnadsstandard. Av de tre är teknologi det enklaste att skaffa sig. Men entreprenörer behöver frihet att använda den på kreativa sätt utan att begränsas av lagar som gynnar facken, eller annan så kallad arbetarvänlig lagstiftning. Den minst förstådda komponenten är kapital. Kapital ackumuleras via sparande, inte via kreditexpansion. Verkliga människor minskar sin nutida konsumtion och investerar sina besparningar i en bättre framtid. Allt som förhindrar sparande måste tas bort. Räntenivån får inte hållas nere, så att sparande uppmuntras och belönas. Statligt spenderande måste minskas så att beskattningen kan minskas. Alla företagsregleringar måste tas bort. Äganderätten måste stärkas, så att investerare vågar åta sig långsiktiga projekt utan att behöva oroa sig för statliga angrepp. Entrepenörer måste ha friheten att köpa varor och tjänster från alla platser på jorden utan handelshinder. Först när detta har skett kan ekonomin återigen växa, och skulden betalas av.

Slutsats

De europeiska regeringarna har spenderat långt bortom sina medel och de har försökt att brygga hålet med ökad skuldsättning. Tron på att skulden kan betalas av genom ännu mer penningstimulanser har visat sig vara felaktig, eftersom det endast har lett till att kapital har felallokerats, vilket har resulterat i lägre, inte högre, ekonomisk output. Men staten ska inte heller höja skatterna i ett försök att balansera sina budgetar, något som åtstramningsförespråkarna kämpar för. Den verkliga lösningen är att överge alla monetära och finansiella interventioner, och ersätta dem med sunda pengar och laissez-faire-kapitalism i alla dess former. Det finns ingen väg till välstånd annat än genom lönsamt arbete och sparsamhet, vilket leder till kapitalackumulation och högre produktivitet, vilket gör att skuldberget kan betalas av. Ju tidigare de europeiska länderna påbörjar denna process, desto tidigare kommer de kunna återgå till verklig och hållbar tillväxt.

3 kommentarer till ”Det falska valet mellan åtstramning och tillväxt

  • Det som institutionellt framtvingar tillväxt är ytterst det banksystem som finns i världen idag, vilket bygger på att monetära medel skapas när privatpersoner, företag, banker och stater tar lån. Dessa lån måste sedan betalas tillbaka med ränta, vilket innebär att låntagarna sammantaget måste investera lånen i vinstdrivande verksamheter vilka skapar arbete, sysselsättning, produktion och/eller konsumtion. Detta medför ett system där mängden totala skulder snart börjar få en dominerande inverkan på systemets hälsa. Kritiker till systemet kallar det för “ett skuldbaserat system”, det vill säga värde skapas först genom skuld, och först reellt genom vad låntagarna gör för att betala av skulden.

  • Ekonomisk fundamentalism så det förslår. Men det finns faktiskt ett land som mera eller mindre fyller alla de kriterier som efterlyses. Inget fack, inga företagsregleringar, knappt några lagar alls, i princip inga skatter eller statliga utgifter för den delen. Inte ens en centralbank som kan manipulera räntan. Landet i fråga är Somalia. En totalt avreglerad marknad. Ett ekonomiskt paradis där var och en kan skriva sina egna lagar.

    Storföretagen och investerarna borde alltså bokstavligen stå i kö, men trots det vill ingen investera ett korvöre i Somalia.

  • Det viktigaste är att banker ska gå i konkurs. Det är en vikitg moralisk princip med.

    Idag så betalar städerskor och arbetare på mcdonalds in skatt som används till
    att smörja finansvalpar. Inflation är ju en dold skatt som vi alla betalar. Allra mest betalar dem som lägger alla sinna pengar på mat för att överleva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *