Tomtar, troll och Paul Krugman

Igår (27 april) kom plötsligt två uppdateringar från Paul Krugmans officiella NYTimes-twitterfeed. Dessa blogginlägg (Krugman skriver inte längre vetenskapliga texter) är intressanta var för sig och tillsammans. Det senare är intressant för att de publicerades (eller i alla fall tweetades) i stort sett samtidigt.

I den första, The Ignoramus Strategy, gör Krugman ett vanligt nedslag: han väljer ut den dummaste och mest skrattretande kommentaren som kritiserar Krugman och Keynes, och låtsas sedan att det är så ”kritiken” (allt) av Krugmans oslagbara ekonomiska analys ser ut. Ha ha. Peka finger. Sedan ett par one-liners om hur sabla enkelt det egentligen är (vilket betyder att Krugmans kritiker måste vara utomordentliga spån), samt en enkel karikatyr med ett par floskler om hur keynesiansk analys fungerar, vad den föreskriver, osv.

I den andra, The American Austerity, An Update, går den store läraren Krugman snabbt igenom hur man bör göra ekonomisk analys. Syftet, vilket titeln visar, är förstås att visa att de oerhörda nedskärningarna av den amerikanska staten (öh?) är till allas förtret. Bland annat visar Krugman hur man inte kan lita på BNP-siffror (vilket är korrekt) utan att man måste istället beräkna det BNP som hade varit om man haft full sysselsättning (vilket är fel).

Full sysselsättning är ett normativt mål som Keynes valde av känslomässiga skäl. Detta är anledningen till att Keynes med valutapolitiken som redskap ville utplåna sparande, för sparande betyder att ingen sätter sprätt på pengarna och därmed ”smörjs” inte de ekonomiska hjulen – och då blir vissa utanför. (Mycket snabbt sammanfattad keynesianism.) Fast här är problemet: Vi vet att även i en marknad där vem som helst kan få ett välbetalt jobb kommer det ändå att finnas arbetslöshet: vissa är lata, andra söker nya möjligheter, ytterligare andra tar ett sabbatsår för att leka poet i Thailand. Full sysselsättning är ett politiskt mål, inte en ekonomisk hypotes.

Men även om vi inte går vidare på det spåret så är Krugmans ekonometriska trollkonster med statistiken verkligt farliga. De passar perfekt under rubriken för hans andra kolumn (den om ignorans). 

Anledningen till detta är att vi måste utgå ifrån att ekonomin inte kan vara ur balans, utan att allt är frid och fröjd. Och vidare handlar det inte om produktion för att tillfredsställa konsumenters behov och önskemål. Inte heller finns det någon påvisbar skillnad mellan en traktor, en oceanångare och en spade. Det som saknas är egentligen bara pengar som kan smörja maskineriet och få cirkulationen (och därmed transaktionerna) att öka.

I stort sett allt av detta är felaktigt och farligt. 

Österrikare ser krisen som ett resultat av att entreprenörer en masse har satsat heterogent kapital (dvs en traktor är inte samma sak som en oceanångare eller spade) på fel processer – processer som inte drivs av verklig efterfrågan. Denna massrörelse åt ”fel håll” är underblåst av att staten och banker skapat en massa pengar, som sedan flödat in i vissa sektorer. Priserna motsvarar alltså inte tillgången på pengar (alternativt: det finns mer pengar än det finns produkter till existerande priser). Med andra ord kan inte produktionsprocesserna avslutas. Inte heller finns avsättning för produkterna i de fall de kan avslutas.

Att ta denna situation (eller snarare: statistik över den) och extrapolera till ”full sysselsättning” säger oss ingenting alls. Om nu investeringarna är åt skogen, varför skulle vi räkna med en situation där ännu fler arbetar med fel grejor? Varför skulle detta mått på något sätt vara mer rättvisande?

Krugman tycker det. För enligt sådana som honom finns nämligen ingen fel produktion. Ekonomi handlar enligt keynesianer inte om produktion eller värden, utan om att (egentligen värdelösa) pengar ska snurra runt så snabbt som möjligt så att alla kan få ta på dem med jämna mellanrum. I en sådan situation har alla ”ett arbete” och därmed inkomst som kan spenderas, vilket är det som driver produktion av whatever så att folk kan fortsätta ha ett jobb.

Vad är det ekonomin uppnår? Tja… ingenting? Egentligen är det ingen som försöker åstadkomma någonting. Produktion är ju inte värdefull i sig eller för vad den syftar till, utan ger bara arbetstillfällen som är ett resultat av att folk med (av bankerna försedda/tryckta) pengar spenderar.

Låter det underligt? Ja. Låter det ignorant? Ja. För vad är det egentligen vi studerar och försöker förstå om man anammar Krugmans perspektiv? Svar: ingenting. Det enda man egentligen gör är att genom staten och centralbanken försöka fixa och trixa så att man når målet ”full sysselsättning”. Det gör varken från eller till vad denna sysselsättning syftar till eller uppnår, för själva målet är sysselsättningen. Ekonomin är en chimär.

Krugman har egentligen de bästa orden för hur man kan förklara denna syn: the ignoramus strategy.

 

Uppdatering: Krugman svarar (typ) i ytterligare en krönika idag (28/4), Knaves, Fools, and Me (Meta). Som vanligt är krönikan antagligen oerhört övertygande om man redan är krugmanisk. För oss andra framstår den som smått självförhärligande och dryg.

4 kommentarer till ”Tomtar, troll och Paul Krugman

  • [OT, de senaste dagarna har jag var och varannan gång inte lyckats öppna http://www.mises.org]

    Jag undrar om sysselsättningsmålets ursprung kan ledas till fackliga intressen. De sysselsatta är ju fackens marknad. Det finns något gemensamt mellan anti-individualism, kollektivism och aggregerad statistisk. En keynesiansk astronom skulle sammanfatta den synliga stjärnhimlen med två siffror: hur starkt medelstjärnan lyser och medelavståndet mellan dem. Att studera enskilda stjärnor och deras skillnader, vore inte aktuellt.

  • Oooja, han har halkat ned för övre delen av ’s’:et i Keynes, studsat med rumpan mot punkten efter meningen och fortsatt ut mot marginalen bortom carriage return.

    Men är det inte anmärkningsvärt att den ledande ekonomijournalisten i rikets näst största dagstidning skriver så här i första stycket på sin krönika:

    >>…de vassa omdömena om skribenten [han själv] som ”en halvmarxist som borde låsas in”, som ”skriver rappakalja” och ligger på en ”oerhört låg akademisk nivå” har haglat. Detta för mitt försök att beskriva skiljelinjerna mellan de åtstramningspredikande anhängarna av den ”österrikiska skolan” och de mer stimulansbenägna keynesianerna.<<

    Bra jobbat, Misesinstitutet! Kan ni ens föreställa er honom skriva något liknande för bara några år sedan? (Att tonläget verkar ha varit högt beror väl på att gehöret varit uselt, nu finns det dock ett svar, en slags kommunikation).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *