Tolerans och politisk korrekthet

toleransHistoriskt har det moderna toleransbegreppet utvecklats mot bakgrund av de konflikter som uppstod i kölvattnet till den religiösa fragmenteringen under 1500-talet och den nya indelningen av Europa i protestantiska och katolska stater, städer och regioner. Det vore en missvisande tolkning att härleda motsättningarna och konflikterna till religionerna själva, vilket ofta sker idag, eftersom man även borde ta hänsyn till vilka maktpolitiska och ekonomiska intressen som tjänade på konflikterna och ”frigörelsen” från den katolska kyrkans ekonomiska och politiska inflytande. Gustav Vasas ekonomiska intresse att finansiera krig är med andra ord ytterst relevant ur en svenskhistorisk kontext, samt det faktum att den katolska kyrkan hade stora egendomar i Sverige som administrerades oberoende av kungamakten. En europeisk milstolpe blev toleransediktet i Nantes 1598 som tillerkände de protestantiska hugenotterna trosfrihet, medborgerliga rättigheter, fri religionsutövning och så kallade fristäder. Om man ser på världskartan låg således Västeuropa ca 2000 år efter den indiska civilisationen som, liksom kyrkofäderna med det nya testamentets urkunder, hade baserat sin teologi på tolerans och frihet. Statsrättsligt har toleransbegreppet kommit att omfatta alltfler grupper med varierande åskådningar och livstil.

Det har även funnits starka ideologiska motiv att tolka toleransbegreppet på olika sätt, vilket är själva ämnet för denna artikel. I modern filosofi och politisk debatt florerar nämligen åsikter om tolerans som riskerar att undergräva begreppets historiska betydelse för det fria och öppna samhället där människor med djupt olika åsikter, värderingar, trosuppfattningar och livsstilar kan leva på samma region och respektera varandras olikheter utan att samtidigt behöva anamma ett relativistiskt synsätt. I denna artikel kommer jag att argumentera för tesen att det allvarligaste hotet mot tolerans idag kommer från några av de tongivande diskurser som dominerar våra egna medier och politik.

En populär politisk filosof som bidragit till diskussionen om toleransbegreppet är John Rawls som framförallt är känd för A Theory of Justice. I uppföljaren: Political Liberalism, som delvis är en omprövning av Theory, ställer Rawls frågan:

How is it possible that deeply opposed though reasonably comprehensive doctrines may live together and all affirm the political conception of a constitutional regime?

Redan nu vill jag säga att Rawls misslyckas att utveckla en konsistent och moraliskt godtagbar teori om tolerans eftersom hans politiska alternativ inte är tillräckligt neutrala till olika åskådningar i det moderna samhället. Ett tydligt exempel är att han i Political Liberalism endast vill att så kallade ”resonabla” teorier ingår i det överlappande samförståndet, vilket skulle innebära att outvecklade teorier och ideologier inte får utrymme. En annan modern filosof som arbetat med toleransbegreppets förutsättningar är kommunitarianen Michael Walzer. I artikeln The Politics of Difference: Statehood and toleration in a multicultural world, beskriver Walzer fyra olika generaliserade förhållningssätt till kollektiva minoriteter: resignation, indifference, curiosity and enthusiasm. Variationer på dessa fyra förhållningssätt återkommer ofta i diskussioner om toleransens förutsättningar. Ett exempel härpå är en vetenskaplig uppsats producerad av Bertelsmannstiftelsen om tolerans i det moderna Europa där man listar fyra attityder som påminner om Walzers indelning:

  1. Aktiv tolerans vilket innebär att minoriteter som kollektiv har en positiv påverkan på ekonomin och kulturen.
  2. Passiv tolerans vilket innebär att kollektiva minoriteter är välkomna i den mån de berikar kulturen och ekonomin men att de inte skall ha särskilt stöd (från staten förmodar jag).
  3. Ambivalent. Minoriteter bidrar inte som kollektiv till samhället och borde assimileras så att de inte stör samhället (jag förmodar majoritetssamhället) på ett betydande sätt.
  4. Intolerant. Minoriteter har som kollektiv en negativ påverkan på samhället och ekonomin.

En metodologisk kritik av Walzers och Bertelsmannsstiftelsens kategorisering av toleranstyper är att den inte ger plats för de perspektiv som menar att det är individer som, oberoende av om de tillhör så kallade minoriteter eller majoriteter, bidrar till samhället och kulturen och där vissa av dem inte gör det. Ett individualistiskt perspektiv skulle kunna erkänna att det inom varje minoritet och olika slags majoriteter finns individer som är bra tillgångar för kulturen och ekonomin, medan andra inte är det. Det finns nämligen olika slags minoriteter och majoriteter. Muslimska feminister och hbt-aktivister brukar buntas ihop med salafister och det muslimska brödraskapet. Okunskap om denna lilla ”nyans” orsakade nyligen stor debatt i samband socialdemokraten Omar Mustafas inval i socialdemokraternas partistyrelse. För vissa ”minoriteter” bland muslimerna är alla kristna ungefär som romersk-katolska korsfarare under medeltiden, medan andra muslimer har en mer nyanserad syn på de många olika grupper som idag utgör kristenheten. Den minsta minoriteten är sedan inte ett kollektiv utan den enskilde individen med sin egen unika livshistoria.

En mer intressant definition på tolerans hittar vi däremot i den libertarianska idétraditionen med författare som John Locke, Frédèric Bastiat, Eugen von Böhm-Bawerk, Ludwig von Mises, Murray Rothbard, Friedrich Hayek, Hans Herman Hoppe, Ron Paul och Robert Nozick. En annan stor filosof i denna tradition är Immanuel Kant som har haft en betydande roll för Nozicks försvar av individen som ett ändamål i sig själv. Vi kan dessutom se att alla kyrkofäder utan undantag i Östkyrkan (det vill säga kyrkorna i Mellanöstern, Grekland och Ryssland) och en överväldigande majoritet av kyrkofäderna i Västkyrkan (kyrkofäder till den katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna) försvarade en tolkning av individens frihet som senare kom att ligga som grund för den klassiska naturrätten som utvecklades av Hugo Grotius och Salamancaskolan. Enligt den libertarianska utvecklingen av denna idétradition har människan fullständig äganderätt över sig själv och sin rättvist förvärvade egendom.

Ett förslag på en libertariansk tolkning av toleransbegreppet utgår från icke-våldsprincipen som leder till att varje individ oavsett kön, ålder, etniskt ursprung, religion, ideologi, livsställning, funktionshinder etc. får tillhöra, säga, författa, göra och organisera vad som helst och med vem som helst om och endast om han eller hon inte därigenom kränker någon annan persons motsvarande rättigheter. Därutöver gäller även tolerans av naturliga skäl juridiska personer som företag och andra associationer. Den som anammar detta synsätt måste således inse att det inte finns någon annan form av diskriminering enligt denna tolkning än den som kränker ovanstående rättigheter då exempelvis en individ eller ett samfund tvingas till något på grund av att de av staten eller andra våldsbejakande institutioner tänker eller lär fel. Ett toleransbegrepp som är neutralt till innehållet av idéer, trosföreställningar och individer är att föredra framför ett toleransbegrepp som ställer olika kollektiv mot varandra, som förklarar att vissa kollektiv är bärare av en större historisk skuld än andra eller som vill använda tvångsåtgärder mot vissa kollektiv men inte mot andra.

Jag använder en logisk tolkning av begreppet neutral vilket innebär att en teori (T) är neutral till ett påstående (P) om och endast om T kan vara sann utan att P samtidigt måste vara sant. Om till exempel T är att ”alla religioner borde tolereras i ett samhälle” och P är ett påstående att ”en viss religion R är sann” så är T neutral till P, enligt denna tolkning, om och endast om T kan vara sant utan att P måste vara sant samtidigt. I detta fall är T neutral till P eftersom en religion inte behöver vara sann för att en teori om att alla religioner bör tolereras skall vara sann. Man kan även anse att en viss religion är sann, samtidigt som man anser att alla religioner borde tolereras. Och man kan anse att ingen religion är sann och samtidigt tolerera alla religioner.

Vilka är då de diskurser som jag ser hota den libertarianska tolkningen av toleransbegreppet i vår kultur? De brukar, kanske lite slarvigt, kallas politisk korrekthet. Den ”politiska korrekthet” som jag här avser att kritisera har rötter i en vänsterhegeliansk tradition och tänkande i kollektiva maktrelationer. Friedrich Hegel indelade sitt dialektiska system i en under historien återkommande maktrelation mellan ”herrar” och ”drängar” vilket Karl Marx och andra vänsterhegelianer tolkade i termer av kollektiv över- och underordning mellan stånd och klasser. I mer modern filosofi har vänsterhegelianismen utvecklats inom den skola som kallas ”kritisk teori” där konfliktperspektivet kom att omfatta, inte endast ekonomiska klasser, utan även kollektiv som sexuella identiteter och kulturella minoriteter. Politisk korrekthet syftar till att via kritik och social ingenjörskonst påverka dessa maktrelationer i egalitär riktning. Man tänker sig att vissa individer till följd av att de tillhör kollektiv som har mindre makt än andra grupper, eller historiskt har varit utsatta för olika former av förtyck, bör tillerkännas särskilda rättigheter som andra individer och grupper inte har. Man brukar exempelvis mena att det behövs kvoteringar eller särskilt statligt stöd för vissa individer som tillhör vissa grupper eftersom de annars skulle ha svårt att hävda sig, för att deras avlidna släktingar varit offer under historien, för att man upptäckt kränkande maktstrukturer eller för att de på annat vis diskrimineras. Politisk korrekthet är dessutom att associera vissa idéer och företeelser till de åskådningar som påstås hota egalitära och nivellerande önskemål.

Den politiska korrekthetens inflytande över media och politik blir tydligt när man analyserar vilka som anses tillhöra ett politiskt ”vi” och vilka som räknas tillhöra ett politiskt ”dom”. Man har härigenom orsakat en assymetrisk diskurs där vissa röster trivialiserats eller helt exkluderats från det offentliga samtalet, samtidigt som andra grupper har fått tolkningsföreträde för sina åsikter. Man har även fört diskussioner om hur staten och olika yrkesgrupper som lärare och myndighetsutövare skall kunna “råda bot” på fobier och människor med politiskt inkorrekta uppfattningar och idéer. Denna nedvärdering av alternativa idéer känns igen från Sovjetunionen där man ansåg att vissa idéer och religioner var uttryck för psykiska sjukdomstillstånd. Det politiskt korrekta tänkandet har därutöver fyllt funktionen att ge legitimitet åt vissa politiska åsikter och partier. Det har fungerat som en spegel mot vilken nya idéer och åsikter har reflekteras som “smutsiga” eller “rena“. Och det har skapat en konformistisk kultur som bidragit till att exkludera djupa kulturella alternativ, tankeströmningar och idéer. Den vänsterhegelianska traditionen har utvecklat ett intresse för så kallade intersektionella studier där man studerar hur olika grupper och minoriteter påverkas av och förhåller sig till majoritetskulturen. Under senare hälften av 1900-talet tills idag har dessa idéer gett upphov till gay- och queerstudier, postkoloniala studier, sexologi och genusvetenskap.

Den socialt växande insikten om förekomsten av diskriminering på grund av kön, sexuell läggning, kulturell tillhörighet mm leder till krav på partisk jämlikhet genom kvoteringar, diskrimineringsförbud och dekonstruktion av de strukturer och institutioner som upprätthåller maktordningar som inte särskilt gynnar minoriteter. Maktordningar som däremot diskriminerar majoriteten välkomnas och härigenom upprätthåller man ett dikotomt perspektiv där individer får förbli ”minoriteter” genom att de alltid som kollektiv behandlas och värderas som minoriteter, liksom alltid förväntas leva i utanförskap, förväntas vara lättkränkta och förväntas inte kunna respektera normer och spelregler lika bra som andra. Ett intressant sociologiskt perspektiv i detta avseende är thomasteoremet som innebär att: ”Om människor definierar situationer som verkliga blir de verkliga till sina konsekvenser.” I detta sammanhang betyder det att allt tal om återkommande kränkningar och hot mot hela kollektiv och grupper kan vara sant och kan fortsätta att vara sant, endast för att de flesta utgår från att det inte finns en annan sanning – exempelvis den att det alltid går bra för vissa individer inom alla ”minoriteter” oavsett vilken grupp de råkar tillhöra. Man definierar social utsatthet som det normala tillståndet och även om detta inte stämmer utifrån många individers faktiska potential, blir upplevelsen av utsatthet och kollektiv minoritetsstatus till verklighet.

Nyligen mötte Omar Mustafa pressen och förklarade att han varit utsatt för en islamofobisk kampanj mot sin person. Inte en fråga ställdes som belyste sakfrågan till varför han blivit kritiserad, nämligen hur han kan förena vissa av sina ställningstaganden och värderingar som muslim med det socialdemokratiska partiets värderingar (eller brist på värderingar beroende på hur man ser saken). Omar kallade många av dem som riktat kritik i sakfrågan för islamofober medan somliga anklagade honom själv för att vara antisemit. Båda dessa anklagelser säger mycket om hur vår kultur använder sig av språket för att vädja till människors känslor och undvika rationella diskurser om fakta som sexualitet, islam, judendom, muslimska brödraskapet och staten Israel. Vissa som diskuterar dessa frågor är till synes inte mogna att föra diskussionen då de kan argumentera rationellt i sak åt ett håll (när de försvarar sig själva, sin tro och sina värden), men inte kan argumentera rationellt när kritik riktas mot deras egna argument och handlingar.

En konsekvent libertarian måste ta avstånd från eventuella fysiska kränkningar av både muslimska och kristna palestinier lika mycket som kränkningar av kristna minoriteter i dagens Irak, Egypten och Syrien vilka blir förföljda, kidnappade och misshandlade av salafister och det muslimska brödraskapet. På samma sätt måste det muslimska brödraskapets förgreningar i Sverige tåla en saklig kritik av deras värderingar, målsättningar i den svenska kulturen och faktiska syn på judar och staten Israel, liksom de som i alla väder försvarar staten Israel måste tåla en saklig kritik av denna stats återkommande övergrepp mot palestinierna. Det är således förenligt med libertariansk tolerans att kritisera en religion, en stat, en persons värderingar, en sexuell livsstil, ett politiskt parti, ett religiöst brödraskap eller till och med en kultur. Det är däremot intolerant att förbjuda religion som utövas med respekt för andras rättigheter, att förbjuda samfund som viger eller inte viger sexuella minoriteter, att hindra en företagares näringsverksamhet för att företagaren inte har en jämställdhetspolicy, att slå sönder egendom eller skända gravar och att med staten kränka individers övertygelser genom att tvinga dem att finansiera mord, tvång och åskådningar som de inte delar. Det är också förenligt med libertariansk tolerans att restauranger inte släpper in personer i jeansbyxor, att somliga vill leva i buddhistiska enklaver oberoende av det övriga samhället och att det finns olika åsikter om politik och religioner. Sann tolerans gynnas inte av anklagelser om fobier utan av respekt för mångfalden av åsikter.

Den politiskt korrekta definitionen på tolerans riskerar med andra ord att urholka innehållet i toleransbegreppet genom att aktivt diskriminera och tvinga människor som råkar hysa fel åsikter och värderingar. Den leder inte till jämlikhet mellan individer eftersom vissa individer diskrimineras genom kvoteringar och olika former av påbjudna attityder enbart för att de tillhör “fel” kollektiv, “fel” kultur och “fel” religion. Den politiska korrektheten har lyckats sälja en “tvingande tolerans” på bekostnad av “djup och verklig tolerans” med konsekvensen att de grupper som “särbehandlats” (diskriminerats) vuxit i styrka eftersom man inte vågar diskutera med dem eller haft för avsikt att använda människors livsval och idéer mot dem själva utan att själv visa på ett mer tolerant och humant exempel.

Faktum är att det är en individuell rättighet att särbehandla andra individer så länge man respekterar deras grundläggande rättigheter till liv och frihet. Detta gör vi hela tiden. Den mest tydliga formen av diskriminering är valet av livspartner. Här diskriminerar många efter flera kategorier och indelningar av människor inklusive kön, klass, religion och sexuell läggning. Det vore ytterst intolerant att tvinga någon att gifta sig med en person som har en helt främmande religion eller sexuell läggning. Det vore därför även intolerant att tvinga en religion att viga eller inte viga homosexuella par. Det får varje samfund bestämma själva. Jag blir kanske särbehandlad om jag inte får gå in på krogen en lördagskväll eftersom jag är man och jag får finna mig i detta eftersom det annars skulle kränka krogägarens rätt till sin privata egendom. Ett samhälle utan särbehandling är ett tråkigt samhälle där individer och kollektiv inte tillåts att utveckla sina egenarter och umgås, leva, anställa och bo med vilka de vill. Om en konstig religion inte vill ha flintskalliga medlemmar så vore det synnerligen intolerant att tvinga dem att acceptera dessa. Och varför skulle nu flintskalliga vilja tillhöra en sådan religion?

Ett libertarianskt toleransbegrepp leder till lika fri- och rättigheter för alla individer utan att detta behöver tolkas som att alla individer har samma rätt till de egendomar som tillhör andra. Så länge staten bedriver invandrings- och flyktingpolitik istället för att individer och gemenskaper gör det, kommer alltid någon grupp att bli utsatt för övergrepp och tvång då de exempelvis inte får bosätta sig var och med vilka de vill och människors äganderätter och åsikter inte respekteras bland alla grupper. Om dessa frågor däremot skulle ses som frivilliga avtal mellan grupper som lokalt bestämmer hur det skall gå till och under vilka former, får vi också helt andra förutsättningar för tolerans. Då blir det inte kontroversiellt att exempelvis vissa barn firar skolavslutningar i kyrkor, medan andra inte gör det. Den främsta orsaken till att människor drivs på flykt beror på att vissa stater och stormakter inte respekterar deras grundläggande rätt till liv, frihet och värdighet i deras hemländer. Det libertarianska toleransbegreppet gäller därför inte endast på lokal nivå, utan även på global eftersom varje individs liv är förutsättningen för frihet, och friheten i sin tur förutsättningen för att varje individ skall kunna definiera sitt eget varande i relation till andra människor, idéer och kulturer. Det libertarianska toleransbegreppet är därför universellt.

20 kommentarer till ”Tolerans och politisk korrekthet

    • Det går alldeles utmärkt att läsa texten imorgon, du borde för övrigt läsa den några extra gånger tycker jag 🙂

  • sbt
    Jo barnen är individer med rättigheter fast det kan man ju filosofiskt fråga sig.
    Vem har rätten över barnen.Föräldrarna som vill könsstympa döttrarna eller staten som vill förhindra det.

  • @Sven. Det är självklart familjen som har ansvar och rätt att uppfostra sina egna barn framför någon annan. Omskärelse av män och kvinnor är därför något som familjen får ta ställning till. Föräldrar har dock inte moraliskt rätt att beröva sina barn livet eller att bestämma för dem för all framtid. Därför är mord på barn, även aborter, samt bortgifte av mycket unga barn som inte själva kan ta ställning, moraliskt fel.

    • Varför är det ok med rätt brutal misshandel av barn (omskärelse) enligt dig men inte det andra?

      • Brutal misshandel vet jag inte om man kan kalla det. Det är att likställa med en förälder som har ett litet barn som måste genomgå en operation och skära bort en blindtarm…som förälder måste man ha rätt att göra det.

      • Men eftersom jag å andra sidan är emot omskärelse av moraliska och andliga skäl som kristen, står det mig givetvis fritt att argumentera emot det.

      • Jag tycker det kan kallas brutalt då det är medicinskt onödigt, plågsamt och handikappande. Särskilt kvinnlig omskärelse kan vara ytterst brutal och handikappande för livet.

        Sen vet jag inte hur det kan rättfärdigas av att föräldern ska ha rätt till det, har de rätt att spöa ungarna på andra icke-dödliga sätt? När bör omgivningen (och här syftar jag inte på staten) ingripa?

        Inte så lätta frågor, och jag vet inte säkert vad som är bäst, jag vill förstås slippa finansiera sådan verksamhet samt propagera emot den. Men samtidigt tycker jag faktiskt det kränker icke-aggressionsprincipen mot barn med omskärelse och det måste man också hantera på något sätt tycker jag. Det är egentligen solklart att det är fel i alla varianter och borde stoppas och det är mest på pragmatisk grund man skulle tillåta t.ex. Manlig omskärelse. Det gillar jag inte.

      • Det finns flera områden där NAP inte ger tydliga svar…detta är ett exempel då föräldrarnas förtur att uppfostra sina barn efter sina religiösa övertygelser leder till en aggressionshandling mot barnens könsorgan som är religiöst motiverad. Men vi kan sluta oss till att det inte är staten som skall gå in och tvinga dessa föräldrar och att två stora religioner: Islam och judendom verkar för manlig omskärelse och kommer att fortsätta att göra det oavsett vad vi tycker om saken. Däremot har inte kvinnlig omskärelse stöd i de musliska eller judiska urkunderna. Principiellt så skulle jag dock fortsätta att hävda att föräldrarna har denna rätt, även om jag moraliskt ser bruket som felaktigt.

  • Mycket läsvärd artikel! Tror man även bör beakta ren utmattning för att förklara toleransens framväxt i europa. Massa människor dog i 1600-talets religiöst inspirerade krig men gränserna mellan katolicism och protestantism förblev ganska fixa. I slutet av århundradet försvann ju också det tidigt ständigt närvarande hotet från ottomanska riket också.

  • Tolerans för mig är att acceptera att andra individer väljer mindervärdiga kulturer som leder till fattigdom och andlig utarmning.

    Liberalismen,protestantismen och buddhismen är de enda stora
    kulturerna som bevisligen leder till välstånd.

    Av de stora kulturerna så är det även bevisat att islam och socialism, fascism leder till
    armod för ett samhälle.

    Gemensamt för dessa mindervärdiga kulturer är att individerna är underställda auktoriteter som har rätten att trampa på individer och att beslagta deras produktionsresultat.

    • Ja, jag hade ett västeuropeiskt perspektiv där. Men vad jag vet var det flest stora religionskrig där vilket var vad jag knöt an till.

  • Syftet med artikeln var givetvis att visa hur de politiskt korrekta diskurserna använder toleransbegreppet för att förtrycka oliktänkande och att istället använda ett toleransbegrepp som verkligen respekterade djupa olikheter.

    Välstånd är för mig inte frihetens viktigaste mål, utan möjligheten för människor att leva efter traditionella värden.

  • Ja, bernt Jansson. Problemet är att det varken är du eller Victoria Jansson som kan bestämma vilka som får anses vara mobbade eller inte, det ligger farligt nära att skapa nya förtrycksmekanismer, där vissa ses som godkända offer, och andra inte. Att sd kan ses som mobbade, är ju inte heller bara de som tycker, utan det bekräfftas även av Säpo i en rapport, där det fastslås att sd-partister har låg anmälningsbenägenhet, men utsätts ändå för mest våld av alla partiaktiva. Länkar gärna till den, men har den inte här just nu. Så du kan raljera hur mycket du vill, men faktum kvarstår ändå. det är inte moderater, sossar eller vänsterpartister som blir sparkade från jobb, eller uteslutna ur fackförbund. Jag skulle säga att de med fog är utsatta för en slags mobbning. Det är svårt, men går, att se att även de man betecknar som onda människor, faktiskt kan vara offer. din inställning visar just på det jag menar, Bernt, ett slags raljerande över fakta, som om den förekommer i riklig mängd, faktiskt kan bli allvarlig, och något som liknar mobbning. Det riktigt allvarliga är ju att samhället inte tar våld mot de de kallar ”högerextremister” på allvar. Vänsterextremism ses som mildare på något sätt, och de som utsätts för trakasserier, eller våldshandlingar av dem, får aldrig ses som mobboffer, fullt ut. däremot är samhället, och världen, väldigt snara med att faktiskt granska, upptäcka, fördöma och erkänna våld från högerextremt håll. Vilket ju är bra, förstår dock inte snedfördelningen. all extremism är för mig skadlig, och all mobbing med. Även om Offret är någon man inte delar världsbild eller politisk åsikt med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *