Pengar – mer än bara bytesmedel

GuldEn mycket förförisk tanke är att pengars nytta alltid består i deras vandring från en hand till en annan, det vill säga i att de cirkulerar. Konsensus tycks vara att en välmående ekonomi förutsätter just att penningen cirkulerar utan friktion och därmed fungerar som ”smörjmedel” för ekonomisk aktivitet och handel. Då blir följdsatsen att allmänheten i en sjuk ekonomi inte längre låter pengarna vandra, åtminstone inte lika friktionsfritt som tidigare. Ekonomiska kriser – vad deras orsak än sägs vara – tycks förvandlas till depressioner när människor bestämmer sig för att öka sitt innehav av pengar utan att spendera dem.

Inflationens vänner observerar att det spontant sker en flykt till likviditet i kristider. De tror att ekonomin går dåligt för att företagen säljer mindre produkter och för att hushållen blir försiktigare med sina inkomster. Regnet tilltar liksom för att marken blir allt våtare. Förvisso stämmer det att en vara bör fungera väl som bytesmedel och kunna sättas i omlopp för att benämnas som pengar. Men lika mycket som att ekonomiska aktörer kan signalera sin vilja genom att köpa och spendera kan de göra det genom att avstå från att köpa och spendera.

Först och främst: vad är avsikten med att samla på sig och ”lagra” pengar överhuvudtaget? Varför inte införskaffa en omedelbart nyttobringande konsumtionsvara eller åtminstone en avkastande kapitalvara istället? Drömmer penninglagraren om att, som Joakim von Anka, bada i pengar istället för att bruka dem? Dyrkar han pengarna för pengarnas egen skull? Det måste vara ren och skär egoism som får folk att offra våra stackars företag –  rentav hela vår industri – genom att behålla pengar i madrassen snarare än att låta dem rulla och cirkulera! Egoism skall av politiska välgörare bekämpas.

Sanningen är att pengar är något vi äger för byta till oss andra varor. Frågan är bara när. Ekonomen kan (även om han inte borde) bortse från tidsaspekten i sina modeller, men konsumenten gör det definitivt inte. Människor väljer att öka sitt likvida innehav för att kostnaden att konsumera eller investera är högre än den förväntade nyttan i förhållande till de aktuella riskerna. Att spara i pengar (alternativt penningsubstitut) erbjuder det enklaste sättet att bevara värdet på sina tillgångar. Med andra ord: de varor som i nuläget går att byta till sig på marknaden för pengarna imponerar inte på oss – då väntar vi. Vi väntar tills entreprenörerna och företagen har justerat sina produktionsplaner och tills priserna på befintliga varor sjunker så att utbyten återigen blir förmånliga. Genom att spara i pengar gör konsumenten sin röst hörd och kommunicerar till producenter att sluta förstöra ekonomiskt värde.

Vi kan ta ner resonemanget på individnivå. Hur ser individen på sina ekonomiska utsikter när den ekonomiska krisen bryter ut? Krisen tydliggör att han de facto är fattigare än han trodde. Han kan inte fortsätta att leva över sina tillgångar och samla på sig tillgångar eller konsumtionsvaror till artificiellt uppdrivna priser. Kanske har som mål att en dag äga ett hus, men låt säga att han samtidigt ser att det pågår en massiv korrigering på fastighetsmarknaden i sviterna av inflationsdriven spekulation. Bör han köpa ett hus för tre miljoner idag när han troligtvis kan få ett av samma standard om ett år för två miljoner? Knappast. Kanske har han inte heller någon lust att placera sina besparingar i aktier vars priser under lång tid varit uppdrivna över fundamentala värden och för vilka de underliggande företagens utsikter kraftigt har försämrats i och med krisen. I en miljö där ”riskfri avkastning” (statsobligationer av hög kvalitet) dessutom blivit ”avkastningsfri risk” och osäkerheten inför framtiden är hög är det svårt att motivera varför man måste ha bråttom med att bli av möjligheten att snabbt kunna anpassa sig till förändrade marknadsförhållanden genom att behålla en helt likvid position.

Den ökade efterfrågan på pengar ger ett deflationstryck som syftar till att upprätta en ekonomiskt hållbar produktionsstruktur. I denna omställning vet vi att kreditbaserade valutor saknar de stabiliseringsmekanismer som träder i kraft under, säg, guldmyntfot (framförallt ökad brytning och exploatering av guld samt en större benägenhet att diskontera växlar och andra clearinginstrument). Under rådande omständigheter betraktas det istället vara centralbankernas ansvar att tillmötesgå den ökade efterfrågan på pengar och ­­– med hjälp av finjusterande ”expansiv penningpolitik” – absorbera de resurser som frigjorts fr.o.m. krisutbrottet. Sättet som centralbanken gör detta på är genom att skuldsätta sig för att köpa olika tillgångar på marknaden. Väl i denna sits finns det ingen återvändo: centralbankernas makt kommer inte att begränsas till handel med guld och korta tillgångar. Den logiska implikationen är att centralbanken måste bedriva ”stabiliseringspolitik” genom att blåsa upp nya bubblor och försämra penningens kvalitet – och därigenom underminera pengarnas funktion som värdebevarare. Då är det inte konstigt om ekonomisk policyanalys mer och mer får som utgångspunkt att pengar måste bytas bort för att vara värdefulla.

En varningsflagga bör följaktligen hissas för de teoretiska perspektiv som framhåller pengars funktion som bytesmedel men tonar ner eller ignorerar dess roll som värdebevarare. Nog kunde man hoppas att pengar, om det ska fungera som ”smörjmedel”, bör användas till att ”smörja” värdeskapande aktiviteter och inte kapitalförstöring? Som ett konsumentens veto mot denna kapitalförstöring framstår flykten till pengar i kristider som en högst sund och stabiliserande reaktion.

 

 

 

 

 

3 kommentarer till ”Pengar – mer än bara bytesmedel

  • Mainstream mäter ju ekonomisk ”aktivitet”, inte välståndsskapande. Och ju oftare fler pengar byter händer desto större mätbar ”aktivitet”.

    I s.k. kristid är så klart ökat sparande, mindre ekonomisk aktivitet, välståndsskapande. Sparade pengar skapar optioner, se optionsteorin för hur det är värdefullt att ha ökad handlingsfrihet (som om det inte redan intuitivt vore uppenbart för en agerande människa). Optionsteori säger faktiskt i princip att ju fler (ömsesidigt uteslutande) optioner man har, desto längre väntar man med att verkställa någon av dem. Detta eftersom sannolikheten att ett ännu bättre tillfälle inträffar senare ökar än ifall man bara hade två alternativ att välja mellan. Alltså lägre ekonomisk ”aktivitet” men ökat välståndsskapande.

    Optionsteori och praxeologi kanske har en hittills underskattad synergipotential? Optionsteori är ju helt matematiskt, men på axiomatisk logisk grund, inte statistisk empirisk. Praxeologi är som en utbyggnad på matematiken genom att tillföra ytterligare några axiom, restriktioner. Begreppet ”matematisk ekonomi” borde ersättas med ”statistisk ekonomi” (eller kanske ”kollektiv medelvärdesekonomi”).

  • Jag skulle föredra Tobleranemodell. Utan nötinnehåll, förstås.
    En mer generell idé vore tunn guldplåt på rulle. Den skulle kunna rullas ut och kapas såsom behövs. Praktiskt omöjlig att förfalska med tungstenkärnor som i tackor. Men Schweizarna har kanske hittat nånting mer praktiskt.

    Guldvärdet är dock så högt att man skulle behöva en saltströare som väger hur mycket man betalar. Växelpengarna kan man väl hantera med fiatsedlar…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *