Yttrandefrihet – om man tycker som jag

censorship1Martin Halldin, redaktör på den så kallade vänstertidningen ETC, skriver en oerhört komisk kolumn i SvD: Dabrowski får mig att lämna publicistklubben. Själva frågeställningen – huruvida Halldin är medlem eller ej i PK – är ganska ointressant. Men den bittra och förtvivlade krönikan är oerhört avslöjande.

Halldin nämner flera upprörande (för honom) diskussioner som förts på PK och som han (uppenbarligen) tyckt varit alldeles förfärande. I ingressen nämns PKs syfte – ”att slå vakt om tryck- och yttrandefriheten och att främja debatt” – i positiva ordalag, men att bjuda in Vilks och prata kritiskt om feministdebatten är att gå alldeles för långt. Ja, ni hörde rätt, Halldin är förfärad över att organisationen för yttrandefrihet och debatt inte bara pysslar med politiskt korrekta åsikter.

Yttrandefrihet är bra bara så länge folk uttalar vad jag håller med om. Så långt har alltså nedsläckningen (nutidens avskaffande av både friheter och rationalitet) gått. Hur Halldin får in i sitt huvud att yttrandefrihet är att endast säga politiskt korrekta saker, endast bjuda in politiskt korrekta talare, samt endast diskutera politiskt korrekta frågor är mycket svårt att förstå. Det vore intressant att få höra hur han egentligen resonerat på ett lite djupare plan, om alls.

Men det är inte så konstigt att staten kommer undan med allehanda bannlysning av åsikter, övervakning och polisstatstendenser i största allmänhet när de så kallat intellektuella i sådan utsträckning saknar just förmågan till intellektuellt resonerande.

Vi återkommer alltså till det konsekvent och frekvent upprepade temat att etatister egentligen är samma skrot och korn. De gömmer sig gärna bakom allehanda retoriska rökridåer, men de är generellt överens i principfrågorna – om än med en unik knorr på slutet. Om Halldin öppnar ögonen bör han se en enorm möjlighet i att slå sig samman med de ”högerextrema” element som han inte vill ska nämnas. De har nämligen liknande åsikter om yttrandefrihet som han. Det enda de kan behöva förhandla om är exakt vilka åsikter som ingen får hysa eller höra talas om.

12 kommentarer till ”Yttrandefrihet – om man tycker som jag

  • Staten har aldrig bannlyst åsikter. Martin tar bara avstånd av att gemene tyckande har blivit fakta.

  • @Kaptenen: ”Staten har aldrig bannlyst åsikter”

    Det är ett jättekonstigt uttalande, historien myllrar ju av just sådant. Eller menar du en specifik stat vid en speciell tidpunkt?

  • Jag förstår inte riktigt den här ”debatten” om yttrandefrihet. Yttrandefrihet är inget annat än rätten att framföra sin åsikt utan att behöva få den godkänd i förväg eller att i efterhand drabbas av repressalier.

    I det här fallet, och i nästan alla andra, råder varken censur eller hot om våld. Så vad handlar debatten om egentligen?

    Har man ingen stat behövs heller ingen yttrandefrihet. Den existerar enbart (i en stat) som en nåd från makten som har moralisk rätt att bestraffa en för uttalandet.

    Alla repressalier som man skulle kunna drabbas av i ett fritt samhälle kan man bedöma utan att behöva blanda in någon yttrandefrihet. Blir man slagen för att man yttrar en viss åsikt, ja då blir man slagen, ett klart brott mot principen om icke-aggression. Blir man utfryst för att man yttrar en viss åsikt, ja då blir man utfryst, ett fullt legitimt sätt att hantera åsikter som man inte delar i ett fritt samhälle.

  • Visst är det så, norpan. Yttrandefrihet är framför allt en rättighet gentemot staten och är ett ganska ointressant begrepp utan en stat. Inte minst anses det vara en grund i demokratiskt styrelseskick. Men det är också ett ideal med socialt och progressivt värde, såsom JS Mill diskuterade den: hur ska vi veta vad som är rätt (med vilket han inte nödvändigtvis menade ”moraliskt rätt”) om inte alla möjliga idéer ständigt bryts mot varandra? Om vi bannlyser vissa idéer, hur kan vi då veta att just de vi bannlyst är fel?

    Halldin har i sin krönika all rätt att (1) skriva det han skriver, (2) förfasas över PKs handlingar, samt (3) gå ur PK om han så önskar. Det som gör det intressant är dock inte någon av dessa punkterna, utan att han väljer att förfasas över PKs aktiviteter i en krönika i SvD samtidigt som han ger sken av att förfäkta yttrandefriheten (om man utgår ifrån att han håller med om det som står i ingressen, dvs står för yttrandefrihet). Uppenbarligen är både yttrandefrihet och den fria debatten viktiga värden för honom, men inte om om de används för åsikter han själv inte tycker om.

    Voltaire lär ha sagt att ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det”. Halldin, om man nu läser mellan raderna i krönikan, skulle tydligen säga något i stil med ”Om jag ogillar vad du säger, så tycker jag inte att du ska säga det”. Den som är välvilligt inställd till Halldins åsikter läser säkert in en massa saker i krönikan som de facto inte står där, vilket är olyckligt; den skrivs under föresatsen att yttrandefrihet är bra men att PK har gått ”för långt”. Reaktionen av diverse vänsteretatister på bl a Twitter stödjer den tolkningen, liksom samma etatistiska (vänster såväl som höger) grupperingars stöd för ”hets mot folkgrupp”-, religionsfrihets- (dvs förbudet att håna religion) och t ex antiporrlagstiftning, samt andra godtyckliga inskränkningar av yttrandefriheten för att man inte tycker om åsikten ifråga.

    Problemet är att det finns inget ”för långt” inom ramen för yttrandefriheten, för det är per definition att inskränka densamma. Bara om man är etatist kan man leva under illusionen att man är principfast fastän man förespråkar godtyckliga begränsningar. Som Halldin skriver:

    Du hjälper inte det fria ordet genom att bjuda in personer som skrämmer andra till tystnad.

    Så är det nog, men det implicerar att dessa personer på något sätt använder eller hotar använda våld. För om de endast använder ord för att argumentera för en åsikt, då hjälper man visst det fria ordet om man bjuder in dem. Etatismen är kontradiktionernas lära.

  • Yttrandefriheten sitter onekligen trångt. Jag tycker det är tämligen förmätet av någon att bestämma att en viss typ av frågeställningar inte ens ska få väckas. I USA publicerade den CATO-associerade forskaren Charles Murray 1994 boken The Bell Curve. Det väckte en omfattande debatt i USA men att helt förbjuda Charles Murray och hans medförfattare att debattera, så långt gick man aldrig. Temat för den gamla marxisten och nationalekonomiska forskaren Gunnar Adler Karlssons böcker om ”Superhjärnornas kamp” från 1997 och hans bok ”Ondskans biologiska ursprung” från 2009 tycks också passera gränsen för all anständighet. Dessa böcker och dess författare bör inte, om jag förstår saken rätt, ges utrymme att komma till tals i den offentliga debatten.

    Det gick dock bra att referera Gunnar Adler Karlssons teorier om testosteronstinna hannar som hänsynslöst klättrar i samhällspyramiden i min samhällskunskapsbok från gymnasiet. Men det är ju mer än 10 år sedan och sedan dess har alltså denna person hunnit blivit så giftstämplad att hans alster inte ens bör få diskuteras i offentlig svensk debatt. Det är i vart fall den slutsats jag drar efter att ha lyssnat på publicistklubbens senaste debatt. Vi ska alltså inte ens få förhålla oss till vad en sådana personer uttrycker för tankar och idéer i sina böcker. Det behövs helt enkelt inte, vi blir nämligen inte klokare av att diskutera och ta del av en kontroversiell tes och se den bemötas av en kompetent motdebattör. Diskussion och debatt ska överhuvudtaget inte få föras i vissa frågor i det moderna Sverige. Ungefär detta förstår jag är de självutnämnda yttrandefrihetsfundamentalisterna Ali Esbati och Åsa Linderborgs uppfattning.

    Detta är inte någon ny inställning. Att Lars Ohly vägrade sitta i samma sminkloge eller föra ett samtal med Jimmie Åkesson på valnatten 2010 var ett beslut fattat med utgångspunkt i uppfattningen att detta skulle kunna tänkas skänka honom onödig legitimitet. Vi vet också att inför alla debatter med nämnde Åkesson innan riksdagsinträdet höll Vänsterpartiet och till dem associerade personer stenhårt på principen att det var fel att föra en debatt. Lars Leijonborg kritiserades då han tog debatten, liksom Fredrick Federley och faktiskt även Mona Sahlin. Sedan debatten väl stått mellan Sahlin och Åkesson förkunnade dock personligheter som Gudrun Schyman, helt mot sin vana, vem som vunnit debatten (normalt sätt driver Schyman och vänstern tesen att en debatt inte har en vinnare utan att det är ett samtal som förs). Lars Ohly tror jag också var noggrann med att fastslå vem som vunnit debatten.

    Det hela är egentligen inte svårare med detta än att den svenska vänstern förlorar något av sitt problemformuleringsprivilegium. Och detta vill de för död och pina inte uppleva och det är därför som de så målmedvetet och hänsynslöst går på på det vis som de gör. När Linderborg började recensera och utöva redaktörskap över DN i denna debatt tyckte jag dock att det blev nästan pinsamt för henne. Några gränser för självförhärligandet tycker man väl ändå att det bör få finnas. Det var också intressant att se hur Janne Josefssons inflikande att det är lite obehagligt med förslag på inskränkningar av den faktiska yttrandefriheten från just det hållet försökte flabbas bort. Ända sedan Janne Josefsson granskade Vänsterpartiet för nu tiotalet år sedan har de haft ett horn i sidan på honom. Den som minns denna granskning förstår varför. Vänstern är naturligtvis inte att lita på i den här frågan. Yttrandefriheten har för dem ett visst instrumentellt värde givet deras marginaliserade position i dagens Sverige. Att de på någon principiell grund skulle värna yttrandefriheten om den stod i vägen för förverkligandet av deras utopiska samhällsvisioner och de kände att de var maktfullkomliga nog att göra det skulle de inskränka och avskaffa den utan att tveka. Detta är ju ett historiskt faktum.

  • Yttrandefriheten är inte hotad i Sverige. Det är jävligt konstigt när folk hävdar detta när det egentligen handlar om att de har en massa ogrundade tyckanden som de vill häva ur sig. Att värna om alla människors lika värde är det toleranta och inte vice versa som många inklusive Tålis vill hävda.

  • Yttrandefriheten är definitivt hotad i Sverige. Några exempel på hot mot yttrandefriheten är:

    Lagen om hets mot folkgrupp
    Lagen om barnpornografi (åtminstone den del som gäller teckningar o.dyl)
    Förbud mot utpressning (genom att säga sanningen)
    Lagen om upphovsrätt
    Patentlagstiftning
    Mönsterskydd
    Censur av filmer som ska få visas för barn under 15 år
    Förbud mot olika typer av reklam, till exempel tobaks- och alkoholreklam
    Olika former av tystnadsplikt
    Sekretesslagstiftning

    Och säkert många fler, jag tog dem bara ur huvudet.

  • Vet inte vad som hände med min kommentar jag postade för några timmar sedan. Provar att posta om den utan inbäddad länk:

    Gatukonstnären Dan Park dömdes under fredagen av Malmö tingsrätt till tre månaders fängelse för förtal och åsiktsbrott. Bland annat döms han för att ha hållit upp ett plakat under en demonstration – och fler åtal är att vänta.

    Läs mer här Dan Park döms till fängelse:
    http://www.friatider.se/fangelse-for-oppositionell-malmokonstnar
    Så var det med yttrandefriheten. En konstnär ska ju vara provocerande i dagens Sverige, men utmanas PK-maffians favoriter, då gäller fängelse, uthängning och andra trakasserier…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *