Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Att försvara det oförsvarbara: Mansgrisen

forsvaradetoforsvarbara”Kvinnorörelsen” är ett samlingsbegrepp som omfattar en mängd olika grupper med olika mål. Det är möjligt för en individ att ställa upp på vissa av rörelsens krav, metoder och tankesätt medan hen förkastar andra. Det vore otillfredsställande och dumt att behandla kvinnorörelsen som en enhetlig rörelse bara för att den brukar presenteras på detta sätt. Istället kan man grovt dela in sättet att betrakta rörelsen i fyra olika kategorier, som alla kräver närmare analys.

1. Tvångshandlingar riktade mot kvinnor

Bortsett från mord är våldtäkt den mest brutala tvångshandling en kvinna kan utsättas för. Trots detta är våldtäkt i detta mansdominerade samhälle inte alltid olagligt. Det var tidigare lagligt när en kvinna utsätts för våldtäkt av sin man. Vidare är det så att även när våldtäkt utanför äktenskapet blivit olagligt lämnade länge lagstiftningen på området mycket övrigt att önska. Till exempel, om kvinnan kände sin våldtäktsman sedan tidigare antog man från domstolens sida att ingen våldtäkt hade ägt rum. För att kunna bevisa våldtäkt krävdes också, till inte alltför länge sedan, att det fanns ett vittne till våldtäkten. Om våldtäktsmannens vänner svor att de tidigare hade haft sex med offret kunde hon också bli stämplad som ”omoralisk”, med resultatet att det blev praktiskt taget omöjligt att få till stånd en fällande dom. Likaså var det omöjligt att fälla någon om offret var en prostituerad. Argumentet för det faktum att en prostituerad rent legalt var omöjlig att våldta var det löjliga antagandet att man inte behöver tvinga någon att utföra något personen vid andra tillfällen utför frivilligt.

En av kvinnorörelsens mer sympatiska drag är att man driver frågan om hårdare straff för våldtäktsmän samt kompensation till offret. Tidigare hade folk som politiskt stod nära dagens feminister (dvs. socialliberaler och socialister) krävt mildare straff för våldtäktsmän samt förespråkat daltande med brottslingar överlag. Enligt dem berodde alla brott, inklusive våldtäkt, på fattigdom, dåliga uppväxtförhållanden, brist på meningsfull sysselsättning etc. ”Lösningen” på detta härleddes direkt från ”insikten”: mer bidrag, fler ungdomsgårdar för fattiga tonåringar, rådgivning, terapi etc. Feministernas krav på hårdare fängelsestraff för våldtäktsmän kommer som en frisk fläkt i kontrast till den tidigare härskande synen.

Även om lagstiftningen gällande våldtäkt är det mest slående exemplet på statligt deltagande i tvångshandlingar riktade mot kvinnor finns det andra exempel. Ett exempel är lagarna mot prostitution. Dessa lagar hindrar ekonomiskt utbyte mellan vuxna frivilliga aktörer. De är skadliga för kvinnor eftersom de hindrar dem från att ha ett hederligt jobb.

Rätten till abort är ytterligare en fråga värd att nämna. Även om det numera är lagligt med abort finns det lagar som reglerar hur aborter skall utföras och när detta är lagligt. Både förbud mot abort samt hindrande lagar är kränkningar av den centrala moraliska princip som självägande utgör. Därför är lagar mot abort likvärdiga med slaveri, som ju är det klassiska exemplet på ett övergrepp på självägande. Om en kvinna äger sin kropp äger hon också sin livmoder varför det är hon och ingen annan som avgör om hon skall ha ett barn eller ej. Det är viktigt att inse att alla dessa problem har två saker gemensamt: de är alla exempel på initierat våld mot kvinnor och de är alla tätt förenade med statsapparaten.

Det är ingen större skillnad på lagarna kring våldtäkt och prostitution och de övriga exemplen. Vad betyder det egentligen att kvinnor inte har rätt att genomgå aborter förutom att dessa kvinnor kommer att hindras genom statligt tvång, böter eller fängelsedomar? Uppenbarligen kan båda staten och enskilda individer diskriminera. Men det är endast staten som kränker kvinnors rättigheter. När en individ diskriminerar gör han/hon det i sitt eget namn med sina egna resurser. När staten diskriminerar gör den det med resurser stulna från dess medborgare och i alla medborgares namn. Detta är en enorm skillnad. Om en privat institution som till exempel en biograf diskriminerar löper den risk att förlora pengar eller till och med att gå i konkurs. Folk som motsätter sig diskrimineringen kan bojkotta biografen och uppmuntra andra att göra det samma. När staten diskriminerar existerar inte denna möjlighet, och staten löper heller inte risk att gå i konkurs. Även om folk ibland kan välja att inte begagna sig av den diskriminerande institutionen har staten alltid möjligheten att ta ut skatt som ju drivs in under hot om våld. Även fysiska sexuella trakasserier kan skyllas på statsapparaten. Jämför vad som händer om en kvinna blir sexuellt ofredad i en butik med vad som händer om hon blir trakasserad på gatan ett kvarter längre bort. I det förra fallet uppstår en marknadslösning eftersom det ligger i butiksinnehavarens intresse att förhindra trakasserier eftersom han annars skulle förlora kunder. Detta leder till att butiker kommer att tävla om att erbjuda en säker miljö att vistas i. De som lyckas bäst kommer också att göra störst vinster. De som misslyckas, oavsett om det beror på att de inte bryr sig om problemet eller på att de är dåliga på att handskas med det kommer att förlora. Naturligtvis kommer inte sexuella trakasserier att helt upphöra på grund av detta, så länge inte alla människor blir perfekt moraliska. Systemet gynnar dock dem som är bäst på att ta itu med problemet.

Jämfört med det senare fallet ser den privata lösningen dock ut att vara närmast perfekt. För staten finns det nästan inga incitament att lösa problemet. Ingen förlorar med automatik något när en kvinna trakasseras. Polisen är de som har ansvaret i fallet, men de agerar inte på en fri marknad. Deras löner betalas med skattepengar och är inte relaterade till polisens effektivitet. Inte heller lider polisen direkt av att kvinnor trakasseras. Det är därför inte överraskande att de flesta trakasserier sker på gatan snarare än i affärer.

2. Icke-tvingande handlingar mot kvinnor

Många handlingar utförda mot kvinnor är inte tvingande i strikt bemärkelse. Exempel på detta är visslingar och flirtande. Ta för exempel de sexuellt menade närmanden som ständigt äger rum mellan män och kvinnor. Även om många, särskilt de inom kvinnorörelsen, anser att dessa är likvärdiga med tvingande handlingar finns det en viktig skillnad. Båda kan anses stötande för kvinnor men en sker under utövande av fysiskt våld, den andra inte.

Det finns många andra exempel inom denna kategori. Att använda vulgära och nedsättande ord om kvinnor, tillämpandet av dubbelmoral, stöttandet av pojkar framför flickor, ”sexistisk” reklam samt de piedestaler kvinnor brukar placeras på. Det finns två viktiga poänger gällande dessa och liknande attityder och beteenden som kan anses stötande men inte tvingande. För det första kan de omöjligen olagligförklaras utan att det medför massiva kränkningar av andra individers rättigheter. Yttrandefriheten ger oss rätten säga vad vi vill, även om det råkar vara drängaktiga och osmakliga yttranden. Den andra poängen är mer komplicerad och mindre uppenbar. Till stor utsträckning är nämligen beteenden som ovanstående möjliggjorda och uppmuntrade genom tvingande statlig aktivitet. Till exempel äger staten land, parker, trottoarer, vägar, företag etc. Detta tvång baseras på orättmätig beskattning och kan därför helt klart kritiseras. Om fallet var annorlunda skulle det otrevliga men lagliga beteende de uppmuntrar minska med hjälp av marknadskrafterna.

Ta till exempel ett fall där en (manlig) chef trakasserar en (kvinnlig) sekreterare på ett klandervärt men ej olagligt sätt. Låt oss sedan jämföra vad som sker när detta inträffar inom en offentlig respektive en privat verksamhet. För att kunna göra detta måste vi sätta oss in i vad ekonomer kallar ”compensating differentials”. En compensating differential är mängden pengar en individ måste erhålla för att stå ut med en viss olägenhet på jobbet. Ett exempel är om en individ har två jobb att välja mellan. Det ena är i ett luftkonditionerat kontor med fin utsikt, trevliga omgivningar och trevliga medarbetare. Det andra är i en fuktig källare och alla medarbetare uppträder fientligt. Det brukar dock vara möjligt att, genom att höja lönen med tillräckligt mycket, få en person att ta det otrevliga jobbet. Den exakta summan det rör sig om är olika stor för olika individer men den finns.

Precis som det går att betala någon mer för att personen i fråga skall jobba i en fuktig källare går det att betala kvinnor mer för att de skall stå ut med sexuella trakasserier. Pengarna kommer direkt från chefens fickor om det rör sig om en privat näringsidkare. Således har han alltså incitament att kontrollera sitt beteende samt beteendet hos hans övriga anställda. Om staten är arbetsgivare är det dock skattebetalarna som får betala om ovanstående inträffar. Skattebetalare betalar inte på basis av hur nöjda de blir med produkten/ tjänsten staten levererar utan blir tvingade att betala. Alltså har chefen för den statliga verksamheten inga incitament att förhindra trakasserier. Uppenbarligen orsakas denna typ av trakasserier, som ju är lagliga, av det faktum att staten agerar tvingande genom sin roll som skatteindrivare. Om det vore frivilligt att betala skatt skulle chefen stå under viss kontroll, eftersom han skulle förlora pengar om hans beteende ansågs stötande av hans anställda. Men eftersom han kan förlita sig på stulna pengar är hans anställda helt utelämnade åt honom.

Detsamma händer om en grupp män visslar efter och skriker nedsättande saker åt kvinnor. En grupp gör detta på trottoaren och den andra i en privatägd restaurang.

I vilket av fallen är det mest sannolikt att detta beteende upphör? På trottoaren finns det inget intresse att stoppa beteendet. Eftersom det är lagligt att bete sig på detta sätt kan inte polisen göra något heller. I restaurangen å andra sidan kommer ägaren, om han i framtiden vill servera eller anställa kvinnor (eller män som motsätter sig dess typer av beteende) att försöka stoppa det hela. Detta är förklaringen till det faktum att trakasserier av denna typ nästan aldrig inträffar i restauranger eller affärer men desto oftare på trottoarer och gator.

3. Mansgrisen som hjälte

Kvinnorörelsens tillskyndare begår generellt två stora fel. Eftersom han motsätter sig dessa både, kan man gott se mansgrisen som en hjälte. Den första är lagar som garanterar ”lika lön för lika arbete”. Den andra är kravet på anti-diskrimineringslagar. Frågan är naturligtvis hur man avgör vad som är ”lika arbete”. Om ”lika arbete” skall tolkas bokstavligt och omfatta alla aspekter hos en anställds produktivitet på såväl lång som kort sikt och slutligen resultera i ”lika lönsamhet” kommer män och kvinnor att, på en fri marknad, tjäna lika mycket. Om kvinnor i detta fall skulle tjäna mindre än män trots att de var lika produktiva skulle marknadskrafterna se till att lika lön snart infördes. Hur? Arbetsgivarna skulle kunna tjäna pengar på att anställa kvinnor snarare än män. Efterfrågan på manlig arbetskraft skulle sjunka medan efterfrågan på kvinnlig dito skulle öka. Resultatet skulle bli att kvinnors löner steg. Detta skulle skapa ett mycket starkt incitament för arbetsgivare att göra sig av med sina manliga anställda och ersätta dem med kvinnor. De vinstmaximerande arbetsgivarna skulle därför, allt annat lika, tvinga de som vägrade anställa kvinnor i konkurs.

I själva verket brukar dock de som förespråkar lagstiftning på området sällan definiera ”lika lön” på detta sätt. Deras definition består mer av sådant som lika många års anställning, samma utbildning och så vidare. Dock är det så att två, på pappret lika kvalificerade potentiella anställda kan vara olika lönsamma. Det är otvivelaktigt så att kvinnor oftare än män stannar hemma med barn. Huruvida detta är rättvist är fullkomligt irrelevant, det intressanta är hur det ligger till de facto. Om det finns en risk att en kvinna stannar hemma och förstör sin karriär är hon mindre värd för arbetsgivarna. Även om en man och en kvinna har samma kvalifikationer är det alltså så att mannen, på lång sikt, kommer att vara mer lönsam än kvinnan.

Paradoxalt nog kommer många bevis för tesen att män och kvinnor inte skulle vara lika produktiva från kvinnorörelsen själv. Det finns gott om studier där män och kvinnor testats som grupper isolerade från varandra och sedan tillsammans i tävlan med varandra. I fallen där kvinnor och män hölls åtskilda visade kvinnorna prov på lika god förmåga som männen, men så snart de tvingades tävla med män visade sig männen prestera bättre än kvinnorna med lätthet. Återigen är det viktigt att minnas att det inte spelar någon roll huruvida detta är rättvist utan snarare om vilka effekter det får. I arbetslivet kommer kvinnor ständigt att tävla med och jämföras med män. Om de ständigt underpresterar är de mindre värdefulla för arbetsgivaren. I och med detta kommer ”lika lön för lika arbete” att vara katastrofalt för kvinnor.

Anledningen till dess konsekvenser är att de vinstmaximerande incitamenten kommer att vara de omvända. Istället för att marknadskrafterna skulle verka gynnande för kvinnor skulle det vara tvärt om. Om en arbetsgivare måste betala en kvinna lika mycket som en man, trots att kvinnan kan förväntas vara mindre produktiv kan han öka vinsten genom att ersätta sina kvinnliga anställda med män. Feministiska arbetsgivare kommer att tappa marknadsandelar och göra lägre vinster och de som vinner på det hela är de arbetsgivare som vägrar anställa kvinnor.

Det bör dock poängteras att de kvinnor som faktiskt är lika dugliga som män endast kan få de löner de förtjänar på en fri marknad. Bara där finns det ett incitament att anställda undervärderade och produktiva kvinnor och därigenom höja deras löner.

Inom den offentliga sektorn finns dock inga sådana incitament. Därför är det heller inte märkligt att underbetalda kvinnor nästan enbart existerar inom den offentliga sektorn och inte i det privata näringslivet.

4. Lagar mot diskriminering

McSorley’s är en bar i New York som endast serverade män tills den blev ”befriad”. Med stöd av den nya anti-diskrimineringslagen i New York kunde nu kvinnor bli serverade där. Detta ansågs vara ett stort steg framåt av ”liberaler”, progressiva och kvinnorörelsen. Filosofin bekom lagen är att det är orimligt att tillåta någon att diskriminera på basis av en persons kön.

För den som inte ser de uppenbara problemen med en sådan filosofi kan man dra resonemanget in absurdum. Om man skulle hålla sig strikt till filosofin skulle man till exempel inte kunna han enskilda toaletter endast för män eftersom dessa skulle vara ”diskriminerande”. Tänk också på manliga homosexuella. De diskriminerar kvinnor.

Och diskriminerar inte kvinnor som gifte sig med män andra kvinnor? Dessa exempel är löjeväckande. Men de går väl ihop med anti-diskrimineringsfilosofin. Om de verkar löjliga är det för att filosofin själv är löjlig.

Man måste komma ihåg att allt vi gör medför diskriminering enligt den enda rimliga definitionen av detta mycket missbrukade ord: att välja och vraka bland tillgängliga alternativ. Det är omöjligt att göra något icke-diskriminerande. Vi diskriminerar när vi väljer tandkräm, väljer transportmedel eller väljer vem vi vill gifta oss med. Samma diskriminering som en vinkännare eller gourmet praktiserar är och förblir den som alla människor ägnar sig åt. Att angripa diskriminering är alltså att angripa människors rätt att välja.

Men kvinnorna som ville dricka på McSorley’s då? Kränkte någon deras rätt att välja? Nej! Vad de upplevde är vad en man upplever när en kvinna avfärdar hans sexuella närmanden. Kvinnan som vägrar att gå på date med en man kränker inte hans rättigheter, för han har ingen rätt att umgås med henne. Det finns en möjlighet men ingen rätt, såvida hon inte är en slav. På samma sätt kränker inte en man som vill dricka med andra män någon kvinnas rättigheter. Kvinnors rättigheter omfattar nämligen inte rätten att dricka med folk som inte vill dricka med dem. Endast i ett slavsamhälle fungerar det på detta sätt. Endast en slavägare kan tvinga sin slav att lyda hans befallningar. Om anti-diskrimineringsvännerna lyckas genomdriva sin filosofi lyckas de också tvinga slaveriets kluvna hov på folk. Så länge som mansgrisen fortsätter att motsätta sig detta måste vi betrakta honom som en hjälte.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

3 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Mansgrisen

  • Den bästa genomgången av feminismen som jag någonsin har läst.
    Den måste ni försöka publicera på andra forum med.

  • Blir otroligt glad att se att ni tar upp även kritiken mot feminismen som fråga här på mises, det visar hur rätt ute ni är. Det är en av de största bluffarna som etablissemanget idag prackar på människorna. Väl i nivå med ekonomi-frågorna och utbildningsfrågorna, som ni sedan tidigare är väldigt bra på att uppmärksamma.

    Jag hade nyligen en matrix-upplevelse, där jag snubblade över några klipp om hur förljugen dagens feminism är och fick en ordentlig ögonöppnare. Feminismen gör i grunden två allvarliga fel. Dels lutar de sig mot fullständigt felaktig statistik, och kan på det sättet bygga upp en falsk världsbild (exempelvis är lönediskrimineringen mellan män och kvinnor en enda stor myt, men det hindrar inte medierna från att göra en stor sak av denna ”orättvisa”, och bland annat socialdemokraterna från att göra det till en av sina största huvudfrågor just nu, trots att den bygger på fakta som blivit motbevisad).

    Det andra allvarliga felet är att feminismens företrädare bara är emot diskriminering när det är kvinnor som drabbas. Men de har inga problem med det när män drabbas. Ofta rent av stöder de detta. Vi får ofta lära oss att kvinnor är den diskriminerade gruppen i vårt samhälle. Inget kunde vara mer fel. Män däremot har alltid varit diskriminerade i lagstiftningen. Det mest allvarliga exemplet är lagen om värnplikt. Idag är den avskaffad i Sverige, men vi har fortfarande grov diskriminering mot män när det kommer till familjerättsfrågor. Notera exempelvis att kvinnorörelsen skriker högt om rätten till abort, samtidigt som de ofta tycker att det är lika viktigt att förvägra mannen rättighet till legal abort etc.

    Jag kan varmt rekommendera intervjun med warren farrell, där han går igenom all statistik och fakta som feminismen har matat folket med och på punkt efter punkt visar hur detta bygger på falsk statistik: http://www.youtube.com/watch?v=L8Raufh8fP8

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *