Jesús Huerta de Sotos lärjungar

[Denna intervju med Jesús Huerta de Soto publicerades i Actualidad Económica.]

Jesús Huerta de Soto befinner sig i en fantastisk position. Flera av hans böcker har översatts till 14 språk och han har precis blivit hedersdoktor för tredje gången. Hans lärdomar har slagit rot i den spansktalande världen, men bland den engelsktalande akademiska eliten är han nästan osynlig. ”De har bannlyst österrikiska ekonomer från amerikanska universitet”, beklagar han sig. Österrikarnas förkastande av matematik och den så kallade ”vetenskapliga metoden” har sannolikt en hel del med det att göra.

När Jesús Huerta de Soto var en tonåring fick han en uppenbarelse. Han kände alltid en passion för ekonomi och i sitt familjehem fanns ett omfattande bibliotek med böcker om ämnet. Tyvärr såldes hela biblioteket då Jesús var 16 år gammal, och han spenderade en massa tid i Madrids bibliotek på jakt efter nya böcker om ämnet. En dag, på gatorna i området Fuencarral , fann han en bok som han inte kände till sedan tidigare. ”Den hade titeln ’Human Action’, och hade skrivits av någon som hette Ludwig von Mises”, erinrar han sig. ”Den fascinerade mig oerhört mycket”.

Lilla Jesús visade redan i ung ålder stor potential. Han hade läst Keynes ”General Theory…” vid 14 års ålder och även om han erkänner att han inte förstod den särskilt bra, kunde han inte tro att denna pompösa herre skulle ha räddat kapitalismen, trots att resten av världen försökte försäkra honom att så var fallet. Han uttryckte detta sällsamma faktum för sin pappa, som måste ha tittat på den lilla pojken och sagt: ”Sluta prata nonsens! Vad vet du?”

Men efter ett tag bestämde sig en vän till hans far att ge honom några minuter av sin tid, och han lämnades förvånad (eller skräckslagen) när han såg att barnet inte bara citerade Mises från minnet, utan också att han höll på att arbeta med ”Man, Economy, and State” av Murray Rothbard.

Hans fars vän var en del av en liten cirkel Österrikare som möttes varje vecka i Madrid. De bjöd in honom att delta och Huerta de Soto blev snabbt en av de mest frekventa deltagarna. ”Efter ett litet tag började jag studera ekonomi på universititet”, säger han, ”så att jag, av ödets nyck, hade möjligheten att jämföra de två ekonomiska skolorna: den neoklassiska” och den som han kort och gott kallar ”den ekonomiska vetenskapen”.

Vi befinner oss i Seguros España, familjeföretaget vars ledning han kombinerar med ett professorskap i ekonomi vid Kung Juan Carlos – universitetet. Det är en imponerande kontorsbyggnad, belägen på gatorna av Príncipe de Vergara. Att Huerta de Soto styr ett försäkringsbolag är en annan av ödets nycker som också satte spår i hans intellektuella utveckling. Aktuarierna, förklarar han, använder dödlighetstabeller och statistiska kalkyler för att komma fram till sina prognoser, som om de hade att göra med naturvetenskap. Men Huerta de Soto insåg direkt att ”det som fungerar för aktuarier inte fungerar för ekonomisk teori”. Samhället kännetecknas av en ”entreprenöriell upptäcksprocess”. Den ekonomiska aktören ”är inte en råtta eller en pingvin, utan en mänsklig varelse, som är utrustad med en inneboende kreativitet”. Allting befinner sig i ständig förändring, det finns ingen beständighet som kan tryckas in i matematiska funktioner.

Denna subjektivitet är den Österrikiska ekonomiska skolans hörnsten. Dess grundare Carl Menger var en aktiemarknadsjournalist i Wien vid slutet av 1800-talet och, eftersom den klassiska teorin var värdelös för att förklara aktiepriserna, sökte Menger alternativ. Menger återupptäckte Diego de Covarrubbias, som var en jurist som tillhörde Salamanca-skolan och som redan 1555 skrev: ”Ett objekts värde beror inte på dess objektiva natur, utan på människans subjektiva uppskattning av objektet, även om det är irrationellt”. Detta passade mycket bättre med det som Menger såg omkring sig varje dag och han bestämde sig för att återetablera den ekonomiska vetenskapen på en mer realistisk grund än det bekväma påhittet Homo Oeconomicus.

Att bygga en vetenskap om en ständigt föränderlig och oförutsägbar verklighet kan te sig motsägelsefullt, men den Österrikiska skolan kom att vara starten på ett avgörande bidrag under de kommande åren: teorin om socialismens omöjlighet.

Kommunismens stora dragningskraft låg i löftet om ett nytt samhälle, men Marx var aldrig var särskilt tydlig rörande de praktiska detaljerna. Det enda han lyckades klämma ur sig var vaga påståenden, som att ingen i en värld utan klasser skulle ha ett särskilt yrke utan alla skulle ägna sig åt vad än de ville göra. Marx var övertygad om att kapitalismen, vars produktivitet han beundrade, hade löst knapphetsproblemet och att proletariatets diktatur skulle innebära slutet på distributionsproblematiken.

Detta luftslott slogs dock i bitar under de sovjetiska svältkriserna på 20-talet. Många ekonomer kom då ihåg vad Mises hade sagt, nämligen att socialism aldrig skulle fungera eftersom resurser inte kan användas på ett korrekt sätt i avsaknad av ett prissystem som indikerar vad det råder brist och överflöd på.

Sovjetunionens svar på detta var att etablera en central myndighet som bestämde någon form av riktpriser och, med dessa som en startpunkt, organiserade de en auktion mellan de offentliga bolagens ledare. Enligt Moskva tog detta system det bästa av kapitalismen (prissystemet) utan någon av dess nackdelar (välståndskoncentrationen).

Argumentet övertygade många akademiker, men Friedrich Hayek, som var en av Mises lärjungar, bröt ner det i en artikel från 1945: The Use of Knowledge in Society. Hayek förklarade att den neoklassiska modellen, som både de sovjetiska och de västerländska ekonomerna använde sig av, tog för givet att det var möjligt att veta medborgarnas preferenser. Men dessa ändrar sig hela tiden, och är oftast inte ens möjliga att verbaliseras. Priser, som snabbt svarar på situationer av överflöd och knapphet, ger oss en grov signal, men de kan inte ersättas av en central auktionsförrättare. För att kunna släppa lös hela den välståndsexplosion som fascinerade Marx så mycket var det också nödvändigt att aktörerna hade möjlighet att utnyttja affärsmöjligheterna som dessa signaler gav antydan om. Det var helt enkelt omöjligt om de inte fick njuta av frukterna av sina egna upptäckter.

”Utan privat egendom förblir entreprenören blind”, säger Huerta de Soto. ”I alla statistiska mått tillhörde Sovjetunionen världens främsta producenter av potatis och traktorer, men de sovjetiska medborgarna var fattiga och svalt eftersom traktorerna rostade i Sibirien och potatisarna i Ukraina. Det fanns inga entreprenörer som sa: låt oss ta traktorerna till Ukraina och skörda potatisarna, så tjänar vi storkovan… Men det är exakt vad marknaden skulle ha gjort. Nej, den är inte perfekt, vilket neoklassikerna hävdar utan snarare motsatsen. Den är full av obalanser. Men dessa obalanser är också möjligheter som väntar latent på att någon ska utnyttja dem, i en expansionsprocess utan gränser. Helt utan att några myndigheter behövs”.

– Så för dig är alla myndigheter dåliga?

– Ja, allihopa!

– Men till och med Adam Smith ansåg ju att det fanns vissa saker som staten måste göra, som nationellt försvar, rättvisa…

– Herregud, Adam Smith var en farlig socialist! I ”Nationernas välstånd” rättfärdigar han hela 25 stycken statliga ingrepp i ekonomin: sänkning av räntan, ingrepp i utbildningsväsendet, beskattning baserat på möjlighet att betala, Navigationsakten… och detta är inte ens det värsta! Det värsta är hans konceptuella fel. Adam Smith begravde den subjektiva värdeteorin och försvarade påståendet att det är kostnaden som bestämmer priset. Där har vi ju fröet till Marxismen! Det är uppenbart att om värdet beror på kostnaden, och arbetet är den huvudsakliga kostnaden, varför skulle då arbetaren inte erhålla hela värdet? Fruktansvärt… jag säger alltid till mina kollegor vid Mont Pélérin som går omkring med en Adam Smith – slips att jag skulle vilja strypa dem med den.

Huerta de Sotos förklaringar ackompanjeras av kraftfulla gester (han höjer sina armar, drar sig i håret, täcker sitt ansikte), samtidigt som han gungar fram och tillbaka på en gammal sliten gungstol som konstant ger ifrån sig ett gnisslande ljud. Medan han pratar ryker det bokstavligen om stolen och det fanns tillfällen under intervjun då jag undrade om stolen verkligen skulle klara sig igenom hela intervjun.

Turligt nog gav fotografens ankomst honom en respit. Huerta de Soto samarbetar aktivt med fotografen. ”Hur är mitt hår?” frågar han. ”Hur ser jag ut? Jag föredrar om du tar fotot från den andra sidan om det går eftersom jag har en gigantisk fläck, precis som Gorbachev, på denna sida. Alla skulle bara tycka att jag var konstig om de såg den”.

”Oroa dig inte”, försäkrar jag honom. ”Fläcken kommer att vara det som folk minst av allt lägger märke till när de faktiskt läser vad du har att säga”. Han skrattar förnöjsamt. ”Det är de andra som är konstiga”, upprepar han, ”jag är den enda som är normal”. Och så fortsätter han skratta.

Vid Financial University I Ryssland har de nyss utsett Huerta de Soto till hedersdoktor. Han är redan hedersdoktor för Universidad Francisco Marroquin i Guatemala och för ett universitet i Rumänien, men denna tredje utmärkelse är speciell. Den kommer från en institution som grundades av Lenin 1919. På ett sätt sluter det den cirkel som påbörjades av Mises och bekräftar den total segern över Marxismen. På den plats där den kommunistiska eliten en gång i tiden formades ärar de numera den Österrikiska skolan.

Huerta de Soto känner sig med rätta stolt över detta erkännande, men kanske sveps han med lite väl mycket i sin entusiasm då han, utan minsta spår av ironi, utropar: ”Det som förvånar mig är att det fortfarande finns ekonomer som inte är Österrikare. Vi är ju de enda som har lyckats förklara den ekonomiska krisen”.

Förklaringen av konjunkturcykeln är, helt klart, ytterligare ett av den Österrikiska skolans stora bidrag och en av orsakerna till att Hayek fick Ekonomipriset i Nobels minne 1974. Kort sagt hävdar teorin att kriser beror på en tidigare expansion av likviditet. Politikerna är av förklarliga skäl rädda för recessioner och då de upptäcker något mörkt på horisonten flödar de marknaden med billiga pengar. Eftersom banker endast behöver behålla en bråkdel av sina klienters insättningar som reserver (vilket är orsaken till att det kallas bråkdelsreserver [eng. fractional reserves]), är en stor del av den nya krediten inte uppbackad av verkligt sparande och resulterar i en bubbla.

I början är alla överlyckliga. Investeringarna och sysselsättningen ökar, hushållen spenderar som aldrig förr, regeringen får sitta fyra år till, bankirerna tjänar storkovan, och böcker tillägnas centralbankschefen, som tituleras Maestro. Men många entreprenörer har startat projekt till artificiellt låga räntor och då dessa återställs till den nivån som motsvarar det verkliga sparandet går de i konkurs.

Det är en väldigt tilltalande teori. Alla som har kört på Andalusiens motorvägar och tittat ut genom sina fönster ungefär vid Seseña ser ett empiriskt bevis. Förorten El Polcero, som med sina halvtomma byggnader och övergivna lyftkranar är ett monument över dåliga investeringskalkyler och dess dödliga effekter.

Gungstolen överlever den sista attacken. Klockan  är nästan två på eftermiddagen, och vi har talat i tre timmar. ”Du tvingar mig att summera en kurs som tar ett år att lära sig, på en enda morgon”, klagar Huerta de Soto trött, men vänligt.

Men han har ändå tillräckligt med energi kvar för ett sista budskap. ”Mänsklighetens synd under 1900-talet är dess statsdyrkan. Den före detta påven, Joseph Ratzinger, skrev det. Han nämner den sociala ingenjörskonsten och säger att det är detta som är det stora problemet: tron att människan är moraliskt autonom och kan skapa paradiset på jorden. Det tar oss bara närmare helvetet”.

Efter en liten paus lutar han huvudet åt ena sidan och blinkar med ena ögat. ”Du är inte särskilt övertygad om att staten är djävulen inkarnerad”, säger han till mig. Han klappar mig på ryggen. ”Jag förstår dig. Du ser inget alternativ… men jag, jag är en revolutionär”.

1 kommentarer till ”Jesús Huerta de Sotos lärjungar

  • Väldig bra artikel, speciellt citatet nedan. Det gör att man nu måste omvärdera Adam Smith…

    ”Det värsta är hans konceptuella fel. Adam Smith begravde den subjektiva värdeteorin och försvarade påståendet att det är kostnaden som bestämmer priset. Där har vi ju fröet till Marxismen! Det är uppenbart att om värdet beror på kostnaden, och arbetet är den huvudsakliga kostnaden, varför skulle då arbetaren inte erhålla hela värdet? Fruktansvärt… jag säger alltid till mina kollegor vid Mont Pélérin som går omkring med en Adam Smith – slips att jag skulle vilja strypa dem med den.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *