Att försvara det oförsvarbara: Den som skriker ”det brinner!” på en fullsatt biograf

forsvaradetoforsvarbaraVid en rättegång mot yttrandefriheten är den som skriker ”det brinner” det främsta bevismaterialet. Även de som hyllar medborgerliga rättigheter och yttrandefrihet fastslår att dessa rättigheter inte inkluderar rätten att skrika ”det brinner” inne på en fullsatt biograf. Detta är det fall där alla parter verkar vara överens om att rätten till yttrandefrihet inte är lika viktig som andra rättigheter. Att köra över rätten till yttrandefrihet, oavsett av vilken anledning, är farligt och aldrig heller nödvändigt. Det är definitivt inte nödvändigt om någon skriker ”det brinner!” på biografen. Biografbesökarnas rättigheter kan skyddas utan att via lagstiftning stoppa yttrandefriheten. Till exempel skulle biografägaren kunna ingå ett frivilligt kontrakt med sina kunder att de inte har rätt att skrika ”det brinner!” (Om det inte råkar vara så att det verkligen brinner inne på biografen.) Kontraktet skulle kunna bestå av en överenskommelse, tryckt i liten stil på baksidan av biografbiljetten eller ett stort meddelande på stora anslag uppsatta på väggarna inne på biografen, där allt störande av föreställningen förbjuds eller där just skrikande av orden ”det brinner” uttryckligen förbjuds. Oavsett hur förbudet utformades skulle det sätta ett slutgiltigt stopp för den påstådda konflikten mellan yttrandefrihet och andra rättigheter. Den person som skrek ”det brinner!” skulle då helt enkelt kränka ett kontrakt och då tas om hand i vederbörlig ordning. Situationen är i princip den samma om någon kontrakteras att sjunga på en konsert men sedan vägrar och istället håller ett föredrag om nationalekonomi. Vad det handlar om i bägge fallen är inte rätten till yttrandefrihet utan skyldigheten att uppfylla ett kontrakt. Varför ska man se på förbudet på det här sättet? Det finns flera viktiga anledningar.

För det första skulle marknaden vara betydligt effektivare med att sätta stopp för hot mot den allmänna hälsan och säkerheten av typen den som skriker ”det brinner” än ett allomfattande statligt förbud. Ett marknadsbaserat kontraktssystem skulle fungera mycket mer effektivt eftersom biografägarna då skulle konkurrera med varandra om att bäst skydda publiken mot ovidkommande störningar. Då har de ett stort incitament att minska såväl antalet som omfattningen av sådana störningar. Staten erbjuder å andra sidan inte några sådana incitament. Ingen förlorar med automatik pengar när staten misslyckas med att upprätthålla ordningen i biografsalonger.

Ytterliggare ett skäl till att vi kan förvänta oss större framgångar från marknaden än från staten är att marknaden till sin natur är mer flexibel. Staten kan bara stifta en allmängiltig lag med i bästa fall ett par undantag. För marknaden finns inga sådana begränsningar. Marknadens flexibilitet och variationsförmåga begränsas bara av marknadsaktörernas uppfinningsrikedom. För det andra innebär det statliga förbudssystemet för att skydda mot den som skriker ”Det brinner!” en kränkning av rättigheten för en av de kanske mest förtryckta minoriteterna: sadisterna och masochisterna. Vad blir det av rätten för de sadister som gillar att skrika ”Det brinner!” inne på en fullsatt biograf för att sedan beskåda hur den panikslagna folkhopen försöker ta sig ut genom nödutgången? Vad blir det av rätten för de masochister som ser fram emot möjligheten att någon skriker ”Det brinner!” medan de befinner sig på en fullsatt biograf för att därigenom få uppleva samma ”upphetsande” panik då de försöker nå utgångarna? Under ett statligt system med direkta förbud förnekas dessa människor vad som kanske är deras drömmars mål – möjligheten att bli nedtrampade i en fantastisk panik. Om det däremot på den mer flexibla marknaden finns en efterfrågan för en sådan tjänst kommer också en tillgång snart att uppstå. Varhelst det finns en ouppfylld efterfrågan för sadomasochister att skrika ”Det brinner!” och sedan bevittna paniken så kommer entreprenörer att upptäcka detta och tillhandahålla den efterfrågade tjänsten.

Sådana nöjen kommer tveklöst att betraktas av de som är mer ”normala” i fråga om sadomasochister som oväsentligt. Men det är bara vad man kan förvänta sig. Ingen härskande klass har någonsin betraktat de förtrycktas behov med annat än förakt illvilja.

Sadomasochister som är vuxna och inte kränker någon annans rättigheter har lika stora rättigheter att ägna sig åt frivilligt överenskomna aktiviteter som alla andra. Att avfärda sadomasochisternas rättigheter som mindre värda är ett bevis på de fascistiska vanor de flesta ”normala” lagt sig till med. Sadomasochister bör vara fria att ägna sig åt sina frivilligt valda aktiviteter så länge dessa inte tvingas på några andra. Allmänheten behöver inte besöka sådana teatrar där man tydligt utannonserar att ”oplanerade störningar” är tillåtna. Sadomasochister, å andra sidan, måste hålla sig i skinnet när de besöker ”normala” teatrar.

Slutligen, såvida inte förbudet mot att skrika ”Det brinner!” i en fullsatt biograf grundas i ett privat kontrakt, så finns det en motsättning mellan yttrandefriheten och andra viktiga rättigheter — nämligen rätten att inte få sin föreställning avbruten och rätten att slippa bli nedtrampad vid utgångarna.

Yttrandefriheten är i bästa fall en utrotningshotad planta. Den utsätts ständigt för risken att undertryckas. Vår förståelse för den är ibland mycket bräcklig. Därför måste allt som tenderar att försvaga den ytterligare bekämpas. Det finns knappast någon bättre skrämseltaktik för att förstöra yttrandefriheten än att skapa en falsk konflikt mellan yttrandefriheten och andra rättigheter som betraktas som mycket viktigare. Ändå är det exakt vad den vanliga tolkningen av skrikandet av ”Det brinner!” innebär.

Om ”undantag” i rätten till yttrandefrihet ges försvagas vårt redan svaga försvar för yttrandefriheten ytterligare. Det finns inga rättfärdiga undantag från yttrandefriheten. Det finns inga fall där rätten till yttrandefrihet står i konflikt med andra viktiga rättigheter. Därför bör personen som skriker ”Det brinner!” i en fullsatt biograf betraktas som en hjälte. Han framtvingar en bedömning av vad som står på spel och vad som bör göras för att skydda de värdefulla rättigheterna som är hotade.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

2 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Den som skriker ”det brinner!” på en fullsatt biograf

  • Denna berättelse är också tänkvärd. Särskild för dem som vill inskränka yttrandefriheten, såsom majoriteterna av journalister (sic!), tokfeminister och muhammedaner. De lär dock aldrig ens våga läsa och om så vore, torde de förneka relevansen och fortsätta hålla sig till sin låtsasvärld av vanföreställningar.

    Nåja, den som ropar: ”Det brinner!” i en fullsatt biograf borde snarare betraktas som en antihjälte. Det har gått inflation i ordet ”hjälte” och det inte bara hos sportjournalister.

  • Det största hotet mot yttrandefriheten är presstödet.
    Journalisterna som är den naturliga bevakaren av yttrandefriheten är nu de som är mest negativa till yttrandefriheten. De bedriver en medveten kampanj för att tysta obekväma röster
    som är negativa till staten och statens mål.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *