Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, 3.4

DEN SÄRSKILDA PENNINGDEPOSITIONEN, TRANSAKTIONER MED ÅTERKÖPSAVTAL OCH LIVFÖRSÄKRINGAR

moneybankcyclesI dessa tre första kapitel har vi analyserat det särskilda depositionsavtalets rättsliga natur, och analysen kan bland annat tjäna som en pålitlig vägledning för att identifiera (bland det rika utbud av juridiska avtal i en snabbt föränderlig värld) riktiga låneavtal, särskilda depositioner i vilka skyldigheten att säkert förvara tillmötesgås, liksom avtal av en motsägelsefull eller till och med bedräglig natur. Detta är en viktig vägledning, då människans uppfinningsrikedom inte känner några gränser när det gäller försök att bedrägligt kringgå traditionella rättsprinciper för egen vinning, till andras förödelse.

Vidare är denna fara speciellt akut när rättsprinciper är otillräckligt definierade och inte försvaras av offentliga myndigheter, särskilt inom områden som finans, som är mycket abstrakta och svårförståeliga för de flesta medborgare.

 TRANSAKTIONER MED ÅTERKÖPSAVTAL

Närhelst vi observerar, som i penningdepositionen, att varans omedelbara tillgänglighet erbjuds kunder för att få tillgång till deras pengar[1], vilka sedan investeras eller används i andra affärer med mera bör vi vara på vår vakt, oberoende av transaktionens legala skepnad. Till exempel genomför en av parterna, i vissa avtal med överenskommelse om återköp, ett återköp från den andre närhelst denne så önskar; ett värdepapper, en rätt eller en finansiell tillgång till ett förbestämt pris som minst motsvarar det pris som ursprungligen betalades för varan. Avsikten i dessa fall, tvärtemot rättsprinciper, är att dölja ett äkta särskilt penningdepositionsavtal, i vilket en av de avtalande parterna har som mål att garantera varans omedelbara tillgänglighet – medan den andra söker uppnå det bekanta och motsägelsefulla syftet att samla in pengar för att investera dem i olika affärer. I korthet är dessa transaktioner ofta till och med bedrägliga. Den professionella “insamlaren” av depositioner försöker att övertyga sina “kunder” att överlämna sina tillgångar enkelt och utan stora åtaganden, i utbyte mot det grundläggande löftet att deras pengar förblir tillgängliga för dem och återlämnas närhelst de så önskar (via “återköpsavtalet”).

Vi observerar ett liknande fall när, vilket ofta inträffar mer eller mindre tydligt i praktiken, en institution (exempelvis en bank) systematiskt försöker att behålla eller “bevara” marknadsvärdet på sina aktier genom att utföra ett antal finansiella operationer i syfte att signalera till marknaden att försäljningen av aktierna “garanteras” till ett utsatt pris. Om detta stämmer, och i den utsträckning som allmänheten tror på det, bevittnar vi en annan transaktion i vilken ett särskilt penningdepositionsavtal till sist träder i kraft via investeringar i värdepapper, aktier eller obligationer, vars likviditet på marknaden implicit “garanteras” vid alla tidpunkter av en förtroendeingivande institution.[2] Därför är det inte överraskande att många bankkriser i större utsträckning har utlösts av den massiva försäljningen av bankaktier än från ett utbrett uttag av depositioner. Dessa aktier skulle utgöra en säker hamn för pengar genom att nästintill garantera deras omedelbara tillgänglighet. När bankens solvens börjar ifrågasättas är dess aktier det första som säljs i stor skala, vilket gör banken oförmögen att möta sitt implicita åtagande att behålla marknadsvärdet på aktierna. Åtminstone i det förflutna har dessa massförsäljningar orsakats av det faktum att centralbankers godtyckliga uppbackning av privata banker inte har tagit formen av ett ständigt bevarande av marknadspriset på aktier. De senaste bankkriserna i Spanien och andra länder har visat att de enda “insättare” som i slutändan har gått förlorande ur krisen har varit aktieägarna själva.

Det finns många gränsfall. Exempelvis “åtar sig” en del finans- och holdingföretag, för att uppmuntra teckningen av deras aktier, att återköpa dem till det ursprungliga priset närhelst så önskas av aktieägaren. I allmänhet bör vi vara misstänksamma mot alla transaktioner med återköpsavtal i vilka priset för återköpet är fast och inte är det nuvarande priset för föremålet på motsvarande andrahandsmarknad.[3] Följaktligen faller det på juristen och på ekonomen att använda sitt analytiska omdöme i studiet av denna finansiella transaktion och avgöra exakt vilken typ av affär det rör sig om, dess sanna natur och konsekvenser, i ljuset av de rättsprinciper som har studerats i dessa tre första kapitel och de ekonomiska följder vi nu ska undersöka.[4] Vidare hade denna analys varit av avgörande vikt i fall det nuvarande finansiella systemet baserat på ett centralbanksmonopol någon gång i framtiden helt skulle privatiseras och ersättas av ett fribankssystem underkastat allmänna rättsprinciper. I detta fall hade det nuvarande tilltrasslade nätverket av administrativa bankregleringar ersatts av några få, enkla regler inkluderade i civilrätten, handelsrätten och straffrätten. Huvudsyftet med dessa regler vore att garantera åtlydnad inför den strikta principen att säkert förvara (100 procents reservkrav) inte bara när det gäller penningdepositionsavtal, utan också när det gäller alla andra finansiella transaktioner i vilka parternas huvudsakliga mål är att säkra omhändertagande och säker förvaring av insättningar. I denna (för tillfället) hypotetiska situation kunde den analys som vi för fram i hög grad kunna hjälpa domare och jurister att ge mening åt det rika och extremt komplexa utbud av avtal och transaktioner som ständigt växer fram i den ekonomiska och finansiella världen. Det skulle ge dem en möjlighet att avgöra när man bör klassificera dessa transaktioner som ogiltiga och verkningslösa eller till och med kriminella i enlighet med allmänna civil- och straffrättsliga bestämmelser.[5]

I vilket fall som helst bör vi undvika den själviskt defaitistiska hållning som är vanlig i den finansiella sektorn. Den baseras på övertygelsen att mänsklig uppfinningsrikedom i all evighet kommer att vara kapabel att finna alltmer sofistikerade medel för att på ett bedrägligt sätt kringgå universella rättsprinciper och att dessa därför aldrig kommer att åtlydas eller upprätthållas. Vi bör undvika denna defaitistiska hållning, då spridningen av påhittiga metoder för att överträda dessa principer just har sin förklaring i det faktum att offentliga myndigheter alltid har definierat och försvarat dem på ett extremt förvirrande, mångtydigt och motsägelsefullt sätt. Som ett resultat av detta finns ingen generell medvetenhet om vikten av att respektera dem. Sanningen är snarare det motsatta. De förhärskande värderingarna och idéerna har med tiden korrumperats till den grad att folk numera betraktar det särskilda depositionsavtalet med fraktionella reserver som legitimt. Om allmänna rättsprinciper återigen förstods och respekterades hade antalet avvikande beteenden minskat betydligt (särkilt om offentliga myndigheter verkligen bemödade sig med att bevara och försvara den motsvarande äganderätten). På samma gång kan det bevisade faktum att mänsklig uppfinningsrikedom ständigt söker nya sätt att bryta mot lagen och bedra andra människor ingalunda förringa det fundamentala behovet av en uppsättning klara principer för att vägleda medborgare och styra myndigheter i sin plikt att definiera och försvara äganderätten.

FALLET MED LIVFÖRSÄKRINGSAVTAL

Livförsäkringen är en typisk, traditionstyngd rättsinstitution som juridiskt sett har varit mycket välformulerad och förankrad i försäkringsmässig, ekonomisk och finansiell praxis. Icke desto mindre har somliga under senare tid försökt att använda den i syfte att utföra transaktioner som liknar den särskilda penningdepositionen med fraktionella reserver. Dessa försök har varit förödande för utvecklingen och traditionen av solvens för livförsäkringen som institution och har omfattat lurendrejeri av förmodade “försäkringstagande insättare”.

Framförallt är det viktigt att förstå att livförsäkringsavtalet inte har något att göra med det särskilda penningdepositionsavtalet. Livförsäkringen är ett äventyrsavtal genom vilket en av parterna, den avtalande parten eller försäkringstagaren, genomför inbetalningen av premien eller priset för tjänsten. I utbyte går den andre parten, försäkringsbolaget, med på att betala ut vissa förmåner i händelse av att försäkringstagaren avlider eller är vid liv vid slutet av en löptid som har specificerats i avtalet. Därför upphör premierna som har inbetalats av försäkringstagaren helt och hållet att vara tillgängliga för honom och tillgängligheten överförs fullständigt till försäkringsbolaget.[6] Följaktligen innefattar alla livförsäkringsavtal ett utbyte av vissa nutida varor mot framtida, osäkra varor (då deras utbetalning beror på en händelse, såsom en försäkringstagares död eller överlevnad). Livförsäkringsavtalet är därför likvärdigt med en sparandetransaktion (i vilken ägandet av och tillgängligheten till nutida varor ges upp i utbyte mot ägandet av och tillgängligheten till framtida varor), men det är en fulländad form av sparande, eftersom det gör det möjligt att erhålla en betydande summa från det ögonblick då avtalet träder i kraft, givet att den förutsedda och osäkra händelsen äger rum (exempelvis att försäkringstagaren dör). Alla andra traditionella sparmetoder (traditionell mutuum- eller låneverksamhet) hade krävt en utdragen period av många års sparande för att ackumulera det kapital utbetalat av ett livförsäkringsbolag i händelse av död. Med andra ord, livförsäkringsavtal, beräkningen av sannolikheter baserat på mortalitets- och överlevnadstal och principen om fördelning av förluster mellan alla försäkringstagare som upprätthåller institutionen möjliggör från första ögonblicket att, i fall den förutsedda händelsen inträffar, erhålla en ansenlig penningsumma som med andra metoder endast hade kunnat ackumuleras efter många års period.

Vidare är livförsäkringen ett långsiktigt avtal som omfattar komplicerade finansiella och försäkringsmässiga komponenter och kräver omsorgsfull investering av betydande resurser. Tillgängligheten till dessa resurser överförs till låntagaren eller livförsäkringsbolaget, som måste samla in och investera de matematiskt beräknade reserver som är nödvändiga för att utföra de framtida betalningar som det kommer att vara skyldigt att göra. Dessa summor benämns som “matematiska”, då de kommer av beräkningen av sannolikheter för döds- och överlevnadsfall i enlighet med mortalitetstabeller, som är extremt pålitliga och mycket konsistenta för populationer i de flesta västländer. Det är möjligt att, med så liten sannolikhet för bankrutt som krävs, beräkna den penningsumma som är nödvändig för att betala ut alla garanterade förmåner. Senare undersöker vi de radikala skillnaderna som från ett ekonomiskt-finansiellt perspektiv existerar mellan livförsäkringar och det särkilda depositionsavtalet med fraktionella reserver. I motsats till livförsäkringar tillåter inte det särskilda depositionsavtalet beräkningen av sannolikheter, då institutionen ifråga (fractional-reserve banking) inte existerar helt oberoende av de återkommande massuttagen av depositioner.

En utökad komplexitet uppstår då vissa typer av livförsäkringar omfattar rätten till återköp. Detta innebär att försäkringstagare kan säga upp sitt avtal och erhålla det matematiska likvidationsvärdet av sin försäkring i pengar. Vissa teoretiker har försvarat uppfattningen att försäkringsbrev som omfattar detta “återköpsvärde” är mycket snarlika särskilda penningdepositionsavtal med fraktionella reserver.[7] Mot detta synsätt är det viktigt att påpeka att huruvida en gömd särskild deposition existerar eller ej till sist beror på det sanna motivet, syftet eller det subjektiva skäl med vilket avtalet genomförs. Om, som är brukligt med traditionella livförsäkringar, kunden avser att behålla försäkringen tills slutet av löptiden och är omedveten om att hon kan ta ut sina pengar när som helst är transaktionen uppenbarligen inte en särskild deposition utan ett traditionellt livförsäkringsavtal. Denna typ av försäkring säljs med idén att återköp är en “sista utväg”, en lösning som endast skall tillämpas i nödsituationer när en familj är helt oförmögen att fortsätta att göra inbetalningar till en försäkring som är nödvändig för alla dess medlemmars sinnesro.[8]

Vi måste dock ge tillkänna att banker och finansiella institutioner (huvudsakligen) nyligen har utövat konstanta påtryckningar för att radera ut de fundamentala, traditionella skillnaderna och skymma gränserna mellan livförsäkringar och bankdepositionsavtal.[9]

Verkliga penningdepositioner har börjat dyka upp på marknaden maskerade som livförsäkringar. Det huvudsakliga säljargument som presenteras för kunder är att de med dessa transaktioner inte behöver göra ett åtagande om långsiktigt sparande som omfattar regelbundna betalningar, då de pengar som överlämnas till försäkringsbolaget kan återfås när som helst utan någon som helst straffavgift eller kostnad (och till och med ge ränta). En anledning till att företag maskerar dessa verksamheter som livförsäkringar är för att dra nytta av de vanliga skatteincitament som nästan varenda regering i den utvecklade världen tilldelar försäkringsbolag, till följd av deras samhällsnyttighet på alla nivåer som befrämjare av frivilligt sparande och förutseende och för att de därmed gynnar landets hållbara, icke-inflationsdrivna ekonomiska tillväxt och utveckling. Följaktligen har falska “livförsäkringsavtal” förhandlats i stor skala och har i själva verket inte varit något annat än kamouflerade depositioner obekymrat gjorda av allmänheten, som haft idén att deras pengar när som helst kan göras åtkomliga utan ekonomiska bestraffningar om de så behövde eller helt enkelt önskade att placera dem hos ett annan finansiellt institut. Detta har genererat en hel del förvirring. Exempelvis har siffror som motsvarar bankdepositioner (transaktioner helt orelaterade till livförsäkringar) inkluderats i den officiella statistiken om livförsäkringspremier, och i marknadens stora förvirring har traditionell livförsäkringsverksamhet misskrediterats och dess definition grumlats.[10]

Lyckligtvis håller normaltillståndet på att återställas. Både traditionella, privata försäkringsbolag och offentliga myndigheter börjar inse att ingenting skadar livförsäkringen mer än fördunklingen av skillnaderna mellan den och bankdepositioner. Denna förvirring har varit förödande för alla: traditionell livförsäkringsverksamhet, som har förlorat många av sina skatteincitament och stått inför tilltagande interventioner och kontroll av centralbanken och finansiella myndigheter; kunder, som har tagit ut livförsäkringar i tron att de genomförde bankdepositioner och vice versa; banker, som vid många tillfällen har attraherat kapital från riktiga depositioner (förklädda som livförsäkringar) och med dem försökt göra investeringar med långa löptider, vilket har försämrat deras betalningsförmåga; och till sist, tillsynsmyndigheter, som efterhand har tappat kontrollen över livförsäkringen som institution, vilken har grumlats till sin definition och till stor del tagits över av en annan institution (centralbanken). Banker är en helt annan typ av institution, vars finansiella och rättsliga fundament, som vi ser, lämnar mycket att önska.


[1] Många “särkilda” transaktioner åtföljs av “garantin” av ständig tillgänglighet för att övertala kunden att det inte är nödvändigt att avstå från varan eller göra den uppoffring som krävs för utlåning. Denna praxis gör det lättare att attrahera kapital, i synnerhet när kunden är naiv och kan lockas (som i vilken bluff eller bedrägeri som helst) med möjligheten att erhålla höga vinster utan någon uppoffring eller risk.

[2] Om vi för detta resonemang till sin yttersta spets kan hela aktiemarknaden betraktas som en iscensättning av riktiga depositioner i fall staten vid alla tidpunkter skulle garantera skapandet av den nödvändiga likviditet som krävs för att hålla aktieindex uppe. Av PR-skäl har regeringar och centralbanker åtminstone stundtals insisterat på att efterfölja denna policy under många aktiemarknadskriser.

[3] Ett annat exempel på en simulerad deposition är ett tillfälligt uppdrag med en överenskommelse om återköp på begäran. Denna transaktion utförs som ett lån från kunden till banken: säkerheter erbjuds i form av värdepapper, normalt statsskuldväxlar, i fall depositionsmottagaren inte skulle fullgöra sina skyldigheter. Lånet är räntebärande till en överenskommen räntesats till ett specifikt datum och betalas tillbaka mot ett enkel begäran av “långivaren” före detta datum. Om han utnyttjar denna möjlighet till återkallelse i förtid uträknas den relevanta summan att återbetalas till honom genom att den överenskomna räntan på det ursprungliga lånet enligt förbestämd räntesats – fram till den dag han utnyttjar möjligheten – läggs ihop enligt ränta-på-ränta-metoden. För kunden är denna transaktion identisk med ett lån med värdepapper som säkerhet, kombinerat med en amerikansk option. En option är en överenskommelse som ger rätten, men inte skyldigheten, att köpa eller sälja en viss mängd av en tillgång på ett visst datum eller fram till ett visst datum. En option att köpa är en köpoption, och en option att sälja en säljoption. Om den tilldelade rätten gäller fram till ett visst datum kallas optionen för en “amerikansk” option; om den hänvisar till ett specifikt datum rör det sig om en “europeisk” option. Förvärvaren av rätten kompenserar den andra parten genom betalningen av en premie vid den tidpunkt då avtalet fastställs. Kunden kommer att utnyttja sin option endast i fall den räntesats som betalas ut på nya tidsbundna insättningar som mognar vid samma tidpunkt som hans överstiger den räntesats som han tidigare förhandlade fram. Han kommer inte att utnyttja optionen i fall räntorna faller, även om han är i behov av likviditet, eftersom han normalt kan låna upp medel under återstoden av löptiden till en lägre ränta och erbjuda obligationscertifikaten som säkerhet. Somliga institutioner erbjuder till och med dessa avtal tillsammans med de kassatjänster som är typiska för transaktionskonton, så att kunden kan utfärda checkar och betala räkningar genom direktdebitering. Banker använder detta avtal som ett sätt att spekulera med värdepapper, då allmänheten finansierar det och banker får behålla avkastningen. Vi står i tacksamhetsskuld till professor Ruben Manso för att ha delat med sig av några detaljer för denna typ av affär.

[4] En annan intressant fråga är hur man kan avgöra i praktiken när tidsbundna “insättningar” (lån) med en mycket kort löptid blir till verkliga depositioner. Även om den allmänna regeln står klar (parternas subjektiva avsikter måste gälla, och vid avtalets mognad blir alla lån depositioner som kräver 100 procents reserver tills uttag görs) behövs ofta i praktiskt syfte en tidsfrist (en månad? en vecka? en dag?), under vilken beviljade lån till banken bör betraktas som faktiska depositioner. Vad gäller så kallade sekundära bytesmedel, som inte är pengar utan enkelt kan lösas in i kontanter, se Mises, Human Action, s. 464–67 för ett resonemang kring fördelarna i tillägget av en prispremie vid deras köp på marknaden.

[5] I den modell som vi föreslår (och som vi kommer att titta närmare på i det sista kapitlet) skulle kontrollen över den finansiella sfären som utövas av centralbanken och dess tjänstemän ersättas av den av domare, som skulle återfå sin fulla auktoritet och centrala roll i tillämpningen av allmänna rättsprinciper även på det finansiella området.

[6] Eftersom livförsäkringen omfattar disciplinerat sparande under många år är den mycket svårare att sälja än andra finansiella produkter som säljs med garantin att kundens pengar förblir ständigt tillgängliga för honom (depositioner). Av denna anledning säljs livförsäkringar genom ett kostsamt nätverk av försäljare, medan allmänheten villigt och utan påtryckningar går för att göra bankdepositioner. Livförsäkringsbolag befrämjar och uppmuntrar till frivilligt, långsiktigt sparande, medan banker producerar lån och depositioner ur intet utan att avkräva någon den föregående uppoffringen av att spara.

[7] Murray N. Rothbard, “Austrian Definitions of the Supply of Money”, i New Directions in Austrian Economics, Louis M. Spadaro, red. (Kansas City: Sheed Andrews and McMeel, 1978), s. 143–56, spec. s. 150–51. Rothbards ståndpunkt är emellertid helt rättfärdigad med hänsyn till alla nya “livförsäkringar” som är ämnade att efterlikna depositionsavtal.

[8] Vidare omfattar återköpet av försäkringsbrev traditionellt sett en betydande straffavgift för försäkringstagaren. Denna straffavgift är ett resultatet av företagets behov av att skriva av den höga anskaffningskostnad som det drar på sig under avtalets första år. Tendensen att reducera dessa straffavgifter är en klar indikation på att avtalet har upphört att vara en traditionell livförsäkring och blivit en simulerad bankdeposition.

[9] Som vi skall se i slutet av kapitel 7 spelade John Maynard Keynes från 1921 till 1938 medan han var ordförande för National Mutual Life Assurance Society, ett ledande brittiskt livförsäkringsbolag, en framträdande roll i korruptionen av traditionella principer relaterat till livförsäkringar. Under detta ordförandeskap främjade han inte bara en “aktiv” investeringspolicy starkt orienterad mot värdepapper med rörlig avkastning (och övergav därmed traditionen av att investera i obligationer), utan han försvarade också oortodoxa kriterier för att värdera tillgångar (till marknadsvärde) och till och med utdelningen av vinster till försäkringstagare genom bonusar finansierade av orealiserade “inkomster” från aktiemarknaden. Alla dessa typiskt keynesianska övergrepp mot traditionella försäkringsprinciper försatte hans företag i svåra trångmål när aktiemarknaden kraschade 1929 och den stora depressionen bröt ut. Som ett resultat började Keynes styrelsekollegor att ifrågasätta hans strategi och beslut. Meningsskiljaktigheter uppstod mellan dem och ledde till Keynes avgång 1938, då han, som han uttryckte det, inte trodde att “det ligger i min makt att åtgärda ledningens misstag och jag är ovillig att fortsätta att ta ansvar för dem”. Se John Maynard Keynes, The Collected Writings (London: Macmillan, 1983), vol. 12, s. 47 och 114–54. Se även Nicholas Davenport, “Keynes in the City”, i Essays on John Maynad Keynes, red. (Cambridge: Cambridge University Press, 1975), s. 224–25. Se även fotnot 108 av kapitel 7.

[10] I korthet var den märkbara uppgången i försäljningar av livförsäkringar skenbar, då statistiken de facto svarar mot radikalt annorlunda verksamheter, det vill säga bankdepositioner med fraktionella reserver. Dessa siffror förlorar helt sin glans om vi, istället för att kontrastera dem mot försäljningar av traditionella livförsäkringar (som är mycket mer återhållsamma, då de kräver uppoffringar och ett långsiktigt åtagande av sparande och försiktighet), jämför dem med totaliteten av ett lands bankdepositioner, av vilka de endast utgör en liten procentsats. När endast genuina försäljningar av livförsäkringar inkluderas i sektorstatistik sätts situationen åter i perspektiv, och den illusion som alla (särskilt staten) försökte se försvinner.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *