Cervenka om incitamentstrukturer

Vi följer ju ganska när Andreas Cervenkas krönikor i SvD Näringsliv här på mises.se. Cervenka har en ofattbar förmåga att lika ofta hamna helt rätt som han hamnar helt fel. Om detta betyder att han är den välkända blinda hönan som finner korn av sanning, eller om han vet vad han talar om men medvetet pratar dumheter med jämna mellanrum för att servera läsarna vad de förväntar sig, återstår att se.

Idag skriver Cervenka om incitamentstrukturer i det europeiska banksystemet, där han – med rätta, utan tvekan – lyfter fram den moral hazard-problematik som uppstått i och med att staten lovat skjuta till nytryckta pengar när banker går omkull (så länge de är ”stora” nog). Det betyder ju givetvis att bankerna inte längre har anledning att uppskatta eller på ett sunt sätt förhålla sig till risker. Om det går illa så kommer pappa staten med en påse pengar att täcka förlusterna.

Om vi vill ha en sund finanssektor är det enda rätta att säga ‘Om du tar på dig risker, då måste du hantera dem, och om du inte kan hantera dem, då borde du inte ha tagit dem från början’”, sade han [Jeroen Dijsselbloem, ny ordförande för eurogruppen].

Uttalandet var inget annat än revolutionerande. Det innebär nämligen en radikal omsvängning från den krispolitik som gällt hittills i Europa: bankerna och deras långivare ska skyddas till varje pris. Om det krisar får staten betala.

Är det någon som inte skriver under på att banker och dess olika privata investerare borde bära sina egna risker istället för att vältra över dem på dagisbarn, sjuka och pensionärer?

Men det är också problemet.

Knappt hade hans ord hunnit blinka upp på skärmarna förrän bankaktier över hela Europa började falla.

Hur Cervenka får det till ett problem att bankaktierna sjunker när bankerna inte längre hålls under armarna är en gåta. Men gåtor är ju vad denna man verkar vara ute efter mest hela tiden. Det hade varit långt rimligare att säga att aktiekurserna för de av staten garanterade bankföretagen var uppblåst/artificiellt hög på grund av dessa garantier och därför har marknaden justerat priset till en mer marknadsmässig nivå efter uttalandet. Men Cervenka är som vanligt ute efter någon slags påhittad kontradiktion som får honom att se bildad och välinformerad ut.

Det enda raka vore förstås att gå vidare i samma spår, identifiera att bankväsendet och marknaden som helhet fungerar bäst utan snedvridande ”garantier”, som ökar risktagande på annans bekostnad. Och därmed bör även insättningsgarantin avskaffas, vilken för med sig att bankkunder inte har incitament att vara noga med sina pengar (och därmed ökar risktagandet, med skattebetalarna som garanter). Men hit kan eller vill Cervenka inte gå (om han ens förstår det), för det skulle läsarna nog inte gilla. Alla tycker om sina privilegier – det är det som gör det så svårt att korrigera alla fel och återskapa en ekonomi utan hiskelig snedvridning.

6 kommentarer till ”Cervenka om incitamentstrukturer

  • Hej! Läste du mer än första halvan av Cervenkas artikel? I så fall kanske du såg att han skrev att ”problemet” var att det tyvärr inte var ”tillåtet” att säga att bankerna ska ansvara för sina egna risker, eftersom han som sa det genast tvingades göra total avbön. Det framgår väldigt tydligt att Cervenka tycker ungefär som du i denna fråga. Så hur du gör ovanstående helt poänglösa tolkning är för mig en gåta, men du kanske också gillar dylika?

  • Nja, Cervenka fortsätter i sin krönika att hänvisa till det politiska tryck som finns på uttalanden just för att sjunkande kurser på bankaktier anses vara ett problem. Det finns två centrala frågeställningar i denna krönika: det ena är det du nämner, nämligen om bankerna ska ta ansvar för de risker de utsätter sig för (och här är Cervenka och undertecknad av liknande åsikt), och det andra är vikten av förtroendet för banker och bankväsendet som politiken försöker upprätthålla. Cervenka förfäktar bägge, vilket skapar den påhittade kontradiktion jag nämner – det ”gisslandrama” han påtalar i slutet av krönikan.

    Denna ”gisslansituation” får Cervenka att dra den minst sagt förhastade slutsatsen att ”Marknaden har blivit ett monster”. Men det är inte marknaden som ger bankerna ”rätt” att slippa konsekvenserna av risktagandet, och det är heller inte marknaden som kräver att förtroendet för dessa banker måste upprätthållas trots att det inte finns grund för sådant. Och inte heller är det marknaden som drivit fram denna riskbenägenhet – det är staten.

    ”Problemet” som Cervenka syftar på i citatet ovan är inte endast att bankerna inte tar ansvar, utan hela problematiken i denna ”gisslansituation”. Men för att få detta till en sådan måste man gå med på det grundläggande resonemanget. Cervenka utgår felaktigt ifrån att det är sant, samt drar helt felaktiga slutsatser.

  • Jag förstår verkligen inte vad du menar, ”påhittad kontradiktion”? Både Cervenka , du och jag tycker att bankerna borde ansvara för de risker de tar. Men grejen är att det är inte så. Alltså blir det ett ”gisslandrama”. Folket eller marknaden eller vad du vill kalla det har helt klart en del i detta, då jag tex tror att folket vill ha/kräver en insättningsgaranti. Grundproblemet är förstås att bankerna är too big to fail. Men tror du verkligen att ”ta bort insättningsgarantin” är en vinnande valfråga? Tanken från början var förstås god, skönt att slippa problemet att sparare förlorar sina pengar, men det leder ju tyvärr ofelbart till moral hazard och ett monster har uppstått. Fast det är kanske fel att säga att det är ”marknaden”. Det är väl finansväsendet som är monstret som äter resten av ekonomin?

  • Lotta, jag tror att vi talar om olika saker. Jag finner din koppling till politiska val förbryllande.

    Jag diskuterar med utgångspunkt i den ekonomiska vetenskapen (något som Cervenka borde sätta sig in i), inte den realpolitiska situationen. Så länge politiken låtsas att man kan strunta i ekonomisk lag (dvs regelbundenheten i ekonomiska skeenden, inte politiskt beslutad sådan) så kommer problem att uppdagas; och så länge man politiskt försöker ”fixa” dessa problem så kommer det att bli värre.

    Den påhittade kontradiktionen är den mellan ansvarstagande och ”förtroende”, där det förra gärna skrotas till förmån för det senare. Men bristen på det senare är ett resultat av den politik som underminerat det förra. Det är ett kausalt samband, inte en naturlig tingens ordning som politiker har att ”balansera” för att skapa den bästa möjliga av världar.

    Visst skapar insättningsgaranti moral hazard och destruktiva incitamentstrukturer- och visst kan man inte vinna val på en sund ekonomisk politik. Men det beror på att politiken skapat en beroendesituation med privilegier för alla som garanteras av politiken. Val blir därigenom, för att låna HL Menckens ord, en ”advance auction of stolen goods”. Givetvis kan en sådan mekanism inte nyttjas för att återställa balanser, vilket nödvändigtvis betyder ett avskaffande av politikens inflytande.

    Vi är överens om att banker borde ta ansvar för de risker de utsätter sig för. Jag antar att vi också är överens om att de kan undvika effekterna av risktagandet genom politiken. Men härifrån verkar du ta pragmatiska realpolitiska hänsyn med syfte att förändra genom det politiska systemet. Detta skapar i min mening en onödig kontradiktion (utöver den ovan nämnda) och komplicering, som jag inte över huvud taget nämnt. Jag har endast uttalat att den kontradiktion Cervenka diskuterar är politiskt konstruerad – påhittad. Ur ekonomisk synpunkt finns ingen sådan kontradiktion. Det finns inte heller en balansgång att finna, för bägge symptom är politiskt kreerade och det ena är ett resultat av det andra.

  • Det här ofta problemet upplever jag i diskussioner av det här slaget. En pratar om realpolitiken (som om den skulle kunna förändra något. Det lär ju aldrig hända med mindre än att systemet blir självmedvetet och tillika kritiskt), den andre om den abstrakta vetenskapligt, ekonomisk-filosofiska aspekterna och teorierna kring lösningarna. Det är oftast den första som därmed har svårt att hänga med utläggningarna och tankeströmmarna som den senare ”försöker” ge ett så tydligt uttryck för som han kan med den vetenskapliga begreppsflora som står till buds. Det ligger hur som helst nåt i det Bylund säger om den påhittade politiska konstruktionen om ansvarstagande och förtroende och de ständiga, ekoniomiska kriser vi upplevt, upplever och i framtiden kommer att få uppleva, tills fan avlöser oss, om inte … ja, vadå?

  • Jag har svårt att förstå vad du skriver, men nu kanske jag fattar lite, du menar ”slopat ansvarstagande går inte i längden att förena med bibehållet förtroende”? Det tror jag vi alla är överens om. Dock går det mycket bra på kort sikt! Det handlar kanske inte enbart om ”förtroende” heller. Det handlar väl om att politiker, centralbanker och banker håller befolkningen i sin makt, och dessutom är folk i allmänhet ganska ekonomiskt okunniga. man litar på systemet fast man inte borde. Det bästa vore ett ekonomiskt system som får sköta sig självt utan politikers och centralbankers inflytande. Det tror jag dock aldrig kommer hända. Jag har fortfarande svårt att se på vilket sätt du, jag eller Cervenka är oense? Han lägger bara in de praktiska problemen medan du håller dig strikt till ett resonemang om hur det borde vara i teorin, eller?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *