Ekonomi för glada fötter

Jimmy ChooGary North föreslog nyligen att att vi räknar upp kapitalismens gåvor, med namn, en efter en, och bjuder in folk att fylla på en lista som skulle bli outtömlig. Mitt tillägg: skor.

Jag har läst en saga om en skomakare och hans fru för barnen i flera år. Paret mäktar inte med att göra tillräckligt många skor för att lyckas tjäna ihop till att få mat på bordet. En morgon när de vaknar finner de ett par fantastiska, färdigmakade skor på arbetsbänken. De ställer upp skorna till försäljning. De säljs omedelbart, betingande ett högt pris. Samma sak händer nästa natt.

Natten efter detta håller de sig vakna och upptäcker att små älvor har fattat sympati för detta hårt arbetande par och de gör skor åt dem som de kan sälja. När paret blivit rika och välmående återgäldar de älvorna genom att göra pyttesmå skor åt dem. På så sätt blir talesättet att ”skomakarns barn har inga skor” satt på skam genom ett ingripande av besökare från fantasins värld.

I dessa tider är precis allt i berättelsen fantasi. Det finns inte längre några skomakare som gör skor (nåja, det finns några som riktar sina tjänster till de med väldigt speciella fotproblem). Det finns de som arbetar med att laga skor och vi kallar dem skomakare av rent nostalgiska skäl.

Om vi tar oss tillräckligt långt tillbaka i tiden, kommer vi finna att under lejonparten av den del av historien vi känner till bestod skor av enbart lindat djurskinn, bark eller löv. Fasen i den ekonomiska utvecklingen som tillät människor att specialisera sig på skomakeri var i sig självt ett stort steg framåt. Ändå har specialistområdet skomakeri idag i sin tur blivit utbytt utom för excentriker som väljer att återuppliva skomakerikonsten och till och med betala för skor gjorda på det sättet (precis som det finns de som gillar vinylskivor).

Vi har alla upplevt att i gammal litteratur upptäcka att olika missöden och draman med skor inblandade spelat en stor roll i det dagliga livet. Vi läser långa beskrivningar om hur skor fallit i bitar och orsakat hemska smärtor, samt hur svårt det var att skaffa sig ett nytt par. De var dyra och väntetiderna långa. Skor är föremål för stor längtan (Askungen), synd (HC Andersens De röda skorna), magi (Dorothy) och lidande (slaget vid Valley Forge). De görs och används för stora händelser i livet: nattvard, konfirmation, bröllop. De inhandlades under omfattande ceremonier. De var klassmarkörer (”icke fler skor än fötter”—Shakespeare om fattigdom). De var föremål för kommentarer, regleringar (överflödsförordningar), avund och brottslighet.

Idag när vi tar tillgängligheten till skor för given kan vi bara fråga oss vad allt ståhej handlade om egentligen. För din information; lite data. I USA köptes det 2 miljarder par skor förra året, mest damskor och sportskor gjorda i Kina. På detta spenderade vi ungefär 0,65 procent av vår budget, en siffra som fallit brant i årtioenden. Detta under en period då den inhemska skoproduktionen sjunkit med 75 procent på tio år.

Angående Kina, som står för 80 procent av importen, vilka intressanta turer detta är! När gamla tiders kapitalister brukade prata om Kina föreställde de sig alla de skor som skulle kunna säljas i ett så folkrikt land. Vem hade kunnat tro att det skulle bli Kina som blev tillverkaren och säljaren av skor till världen? Detta representerar återgången till den ”öppna dörrens” princip som ledde till boxarupproret, bland andra ökända händelser i Kinas historia. Men idag är det vår dörr som är öppen. Medan USAs skoexport i huvudsak går till Mexico.

The history of shoes antar att under medeltiden fanns det damskor och herrskor, båda avskyvärt obekväma, och att det skorna var av antingen låg eller hög kvalitet, för bönder respektive för eliten. Skor var begärliga signaler på social framgång. Det var sant för större delen av historien fram till helt nyligen. Om du går in i en skoaffär idag — och faktiskt säljer till och med min livsmedelsaffär skor — hittar du en oändlig variation, inte framställd av älvor utan av en koordinerad marknadsplats bestående av företag, underleverantörer och fabriker som gör skor för alla världens fötter.

För män finns där arbetsskor (som idag, konstigt nog, betyder skor för hantverkare) som är gjorda med hårda gummisulor, finskor betyder lädersulor eller fuskversionen med läder ovanför en gummisula, kontorsskor i hundratals olika varianter och stilar som de flesta män har och sportskor specialdesignade för att hoppa eller springa med eller för att spela tennis, basket, baseball eller vad som helst. Det finns varuhuskedjor som ägnar sig helt åt att sälja enbart sportskor, men av hundratals och tusentals olika sorter. Och om vi frestas att tro att detta är ett exempel på kapitalistisk överutbud och ompaketering, kan vi springa några mil i skor gjorda för Racquetball (jämfört med hur lätt man springer i riktiga löparskor) och vi upptäcker att det verkligen finns en poäng.

Och priser. Du kan gå till ett miltärt överskottslager och köpa ett utmärkt par svarta finskor för en dollar eller två. Du kan betala mellan 6 och 600 dollar för att par sportskor. Det går att göra så med finskor för herrar också. Det verkar även som att priserna på skor alltid faller, men det är mer troligt att, som alltid i en marknadsekonomi, gårdagens lyxvara blir morgondagens reavara på Big Lots. Om det är statusskor du söker måste du vara snabb för nästa vecka kommer de fattiga ha det som endast de rika hade råd med förra veckan. När det gäller damskor gissar jag att den genomsnittliga konsumenten har mer i garderoben än Marie Antoinette någonsin drömde om att äga.

Det här stämmer för hela världen. Även i de fattigaste länder finns det skor överallt till riktigt låga priser. En av de stora plågorna med att leva i tredje världen brukade vara de smärtor och plågor som kunde härröras till skor av låg kvalitet (om du nu kunde hitta skor över huvud taget). Men så icke längre. Amerikanska kapitalisters ”excesser” som fick entreprenörer att betala arbetare i Kina och Indonesien för att göra skor åt amerikanska konsumenter har lett till överskott som spridit prisvärda skor till alla världens hörn.

Idag har en bonde på åkrarna vid en by i Guatemala skor som medeltida adelsherrar skulle ha bytt till sig mot sina skor gjorda av trä och läder. Till och med tiggare i de stora städerna, som gör sitt bästa för att se ut som om de verkligen behöver en slant, har svårt att hitta skor som ser tillräckligt använda och slitna ut. Istället för att skor som är lappade och lagade med tejp fyller soptunnorna är där enbart milt använda sneakers som man kan få att se ut som nästan nya med lite blekmedel.

Över hela världen är alla skor av extremt hög kvalitet jämfört med förr i tiden. Till och med i min ungdom kan jag minnas att sprinterskor var svarta med vita ränder och hade ett tunt lager gummi i botten som gjorde att du kände varje gruskorn under fötterna. Idag är löparskor spektakulära ting. Med rätt passform sätter de sig på foten med ett sugande ljud, kramar och håller foten, verkar förse dig med jetmotor och skapar en illusion av att du kan springa uppför en vägg och över taket — allt utan att ge dig blåsor ens första gången du använder dem. Och detta för under 40 dollar.

”Kvalitet” är förstås inte det samma som ”håller länge”, vilket är en egenskap som bestäms av konsumenternas önskemål. En handgjord sko på 1800-talet kanske kunde hålla i två generationer, men idag varken behöver eller vill vi ha skor som håller så länge. Liksom vi inte vill att våra hus är byggda att stå lika länge som medeltida kyrkor. Folk vill för det mesta hellre köpa nya skor än att sula om de gamla. Självklart är det så att om du föredrar skor som håller i generationer så finns det sådana också.

Allt detta är nytt för vår tid samtidigt som det är helt nödvändigt för hälsa och välmående. Podiater vet att berätta för oss att ben och ligament i fötterna allvarligt försvagas med åldern, speciellt efter fyrtio. Betänk nu att medellivslängden inte gick över fyrtio förrän 1850 (i USA). Genom hela historien medan skor var usla och sorgliga, behövde de flesta inte oroa sig för försvagade fotben och ligament eftersom de var döda långt innan detta blev ett problem för dem. Men nu när vi lever dubbelt så länge som våra mormorsmormödrar blir det extremt viktigt att vi har skor som behandlar våra fötter med kärleksfull uppmärksamhet.

Vad intressant, vad fantastiskt, att marknadens koordinerande krafter ger oss bekväma, hälsosamma, smärtlindrande skor i samma tidsålder som vi lever länge och därmed behöver än mer sofistikerade sätt att fördröja och på andra sätt hantera kroppens förfall. Det vanliga är att vi hyllar mediciner och sjukhus för våra långa liv men vi borde också ge uppmärksamhet åt så konventionella konsumentprodukter som skor som gör att livet efter fyrtio över huvud taget är värt att leva. När vi går samma väg som allt levande gör borde vi begära att bli begravda, inte i stövlar, utan i Rockports.

Att leva i tider av entreprenörsskap bär med sig den stora ironin att vi inte behöver ägna tankarna åt livets nödvändigheter såsom produktion och införskaffande av skor. Det har befriat oss från ett problem som har förföljt människor i alla tider. Detta så till den milda grad att  det betraktas som lättsinnigt och maniskt att ens skriva om ämnet. Det finns till och med intressegrupper som kräver att det skall finnas färre skor och att de skall vara dyrare. I en värld utan marknader, som den som dessa människor eftersträvar, kommer många saker att saknas, men jag gissar att skor skulle toppa den listan.

Översättning: Peter Strömberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *