Postmodernism och libertarianism

bwcityPostmodernism har kommit att beteckna vissa idéer, genrer och stilar inom konst, arkitektur, litteratur och filosofi. Till postmodern filosofi hör dekonstruktivismen och poststrukturalismen. I detta inlägg kommer jag främst att sätta fokus på postmodernismen som den filosofiska riktning som redan under 1950-talet började kritisera den moderna filosofin och vetenskapspositivismen. Två kända postmoderna filosofer på vänsterkanten: Jean-François Lyotard och Gianni Vattimo, definierar postmodernism som de stora berättelsernas död. Vad menar de med “berättelse”? Berättelser skall här förstås som sammanhängande systembyggen i filosofi, teologi, historia, politik, vetenskapsteori och språk. Då postmodernismen kom att bryta med modernismen var det initialt modernismens berättelser som stod i fokus, men postmoderna kulturkritikers ambitioner sträcker sig ofta längre än så. Även teorier om genus, postkolonialism och mångkulturella studier har tagit begrepp och teorem från postmodernt tänkande.

Modernismen

I förhållande till modernismen innebär postmodernismen ett ifrågasättande av myten om mänsklighetens och kunskapens ständiga framsteg mot ljusare tider där människan övervinner vidskepelse och ersätter metafysik med solida och rationella förklaringar av verkligheten.

Idéhistoriska spår av betoningen på förnuftet hade förekommit före den västerländska upplysningen, bland annat i olika filosofiska strömningar inom den katolska skolastiken och dess uppskattning av det mänskliga förnuftets landvinningar i uttolkningen av teologiska doktriner. Upplysningsfilosofen René Descartes var utbildad i skolastisk teologi och försökte anpassa denna teologi till sitt eget rationella system där Gud fortfarande hade en plats inom systemet. Upplysningen kom generellt att innebära en sekularisering av liknande teologiska systembyggen i förening med tron på att de nya systemens giltighet skulle grundas på deras separation från kyrkans auktoriteter och på att de helt underställdes människans förnuft. I ”Cours de philosophie positive” (1830-1842) argumenterade exempelvis upplysningsfilosofen Auguste Comte för uppfattningen att det västerländska tänkandet hade utvecklats i tre stadier: det teologiska, det metafysiska och det vetenskapligt positivistiska. Då vi nu hade uppnått det tredje stadiet hävdade Comte att religionen i dess traditionella former var dömd att gå under och ersättas av en ny religion för mänskligheten på vetenskaplig grund. Denna religion skulle ha nya ritualer och högtider som celebrerade det mänskliga förnuftet (den närmaste referensen i samtiden är Nobelfestens ceremonier). Människan, förkunnade andra upplysningsfilosofer som Voltaire och Rousseau, var tjänare under en orättvis social ordning som förtryckte henne genom obskyra metafysiska system och religiösa vidskepligheter. Denna människa skulle frigöras genom kamp mot gamla institutioner, framförallt kyrkan. Förnuftet skulle träda i religionens ställe och människan i Guds. Modernismens projekt var inte endast intresserad av en teoretisk uppgörelse med tidigare system utan var dessutom ett politiskt projekt där de moderna politiska ideologierna skulle komma att grundas på samma förnuftstro och strävan efter människans frigörelse, jämlikhet och broderskap. I socialismen blev kollektivet bärare av detta emancipatoriska intresse, i liberalismen individen. Marxismen grundades exempelvis på tron på nödvändig historisk utveckling (Hegels historiska dialektik) och sökte befria mänskligheten från förtryckande regimer och religioner i namnet av vetenskap. En plausibel tolkning av Marx historiska dialektik är att Marx inte behövs eftersom historien av nödvändighet leder till Marx slutsatser. Liknande tilltro till historisk utveckling finner vi hos de klassiska liberalerna i England under 1820- och 30-talen vilka i sin samtid såg ständiga förbättringar och utvecklingsmöjligheter och där teknologiska och vetenskapliga framsteg var förenade med nya idéer inom ekonomi. Den libertarianske filosofen Murray Rothbard kritiserade dessa liberalers tolkning av historien och gav den namnet: ”The Whig interpretation of history”. I sin kritik försvarar Rothbard tesen att allt inte av nödvändighet behöver utvecklas till det bättre. Människan och mänskligheten har även en tendens att ibland gå i den motsatta riktningen. En annan slags kritik av modernismen har till och med gått längre i det att den ser omvänt på historien där mänskligheten började med en andlig guldålder och sedan degenererade till allt lägre medvetandetillstånd och allt sämre relationer mellan människa och Gud, människa och skapelse och människa och människa. Dessa traditionalistiska kritiker av moderniteten brukar dessutom ta avstånd från den linjära historiesynen till förmån för en cyklisk tidsuppfattning. Variationer på ett traditionalistiskt synsätt förekommer bland flera riktningar inom hinduismen och den apostoliska kristendomen.

Posthistoria

Om vi återgår till postmodernismen innebär den således ett avsteg från modernismens stora berättelse om det mänskliga förnuftet och historiens utveckling. Men den gör det utan vilja att ersätta modernismen med en ny stor berättelse om människan. Dess kritik är istället grundad på den filosofiska nihilismen. I boken La fine della modernita (modernitetens slut, 1985) skriver Gianni Vattimo att nihilismen och differensfilosofin gett subjektet makten till sin egen tolkning av världen och att inget subjekts tolkning kan ges företräde. Postmodernism förstås som en fusion av nihilism (antiessentialism) och hermeneutik (tolkningslära). Vi lever med andra ord i en värld av mänskliga subjekt vars tolkningar av verkligheten utkristalliseras som berättelser vars sanningshalt vi inte kan ha en aning om. Följaktligen når vi i en postmodern erfarenhet när vi ställs inför de många systemen och inser att vi samtidigt saknar möjligheten att en gång för alla säga att ett av dessa system är mer sant än något annat. Inom vetenskapen hamnar vi i en ny syn på vetenskaplig utveckling i det att vi inte kan tala om en utveckling utan måste se vetenskapshistorien som en serie paradigm (idealexempel eller teoretiska mönster inom vetenskapen) som avlöser varandra och där vi inte behöver se nya paradigm som framsteg till en högre eller mer sann nivå (Thomas Kuhn). Följaktligen skriver Vattimo att vi inte har en historia att förhålla oss till utan flera ”historier”. Postmodernismen är en posthistoria. Vattimo ser även denna teori bekräftad i den moderna kulturen som enligt honom endast tillverkar nya och uppdaterade modeller men som annars har en tendens till cyklisk upprepning där även de moderna produktionsförhållandena och maktstrukturerna reproducerar sig själva. En närliggande tanke har även förts fram av Francis Fukuyama som i The End of History and the Last Man (1992) såg demokratin och kapitalismen som historiens slutmål.

Libertarianism och postmodernism

Från denna inledning kan vi gå vidare till libertarianismen som för enkelhetens skull definieras som en konsekvent tillämpning av icke-aggressionsprincipen (NAP) i alla mellanmänskliga relationer. Icke-aggressionsprincipen tolkad konsekvent leder till en etik som är neutral till ontologiska propositioner och hermeneutiska tolkningar av verkligheten. Man kan således förena icke-aggressionsprincipen med vilket ontologiskt och ideologiskt system som helst om och endast om systemet i sig inte innebär en kränkning av principen – vilket är fallet med en del praktiska tillämpningar av vissa religioner och ideologier. NAP är exempelvis förenlig med den islamska kosmologin, men inte med delar av den islamska rättstraditionen. NAP är förenlig med en marxism som tillämpas lokalt genom fria individers fria val, men inte med leninismen, maoismen och stalinismen. NAP är förenlig med kristendomen och (intressant nog) kristendomens moral, men inte med Gustav Vasas statskyrka. NAP är förenlig med respekt för alla mänskliga kulturer och religioner, men inte med mångkulturalismen som statligt projekt. NAP är förenligt med respekten för alla människors lika värde, men inte med humanismen som överstatlig ideologi i FN och EU.

Finns det någon omedelbar koppling mellan postmodernismen tolkad som ovan och libertarianismen? Svaret är nej. I ett tillstånd där man inte kan eller tillåts att göra distinktioner på intuitiv, andlig, empirisk eller rationell grund finns endast maktrelationen kvar: jag tycker så här och du tycker på ett annat sätt och jag gör ändå som jag vill på bekostnad av din frihet eftersom jag är starkare än vad du är. Så tänker en postmodern socialist inom miljöpartiet, socialdemokraterna eller de nya moderaterna. Så tänker dessvärre flera postmoderna filosofer som tillhör den vänsterradikala traditionen. Postmodernismen har ingen moral och ingenting i dess lära förbjuder att en grupp individer forcerar sina tolkningar av verkligheten på resten av mänskligheten.

Att tolerera människor att ha annorlunda åsikter och idéer än dem man själv förfäktar behöver således inte innebära att man samtidigt måste försvara ett relativistiskt synsätt där alla religioner och åsikter antas vara lika värdefulla. Man kan exempelvis hävda att en vetenskapstradition eller en religion är mer sann och trovärdig än någon och samtidigt tolerera att andra i så fall har fel och tänker fel. Relativism och NAP är således oberoende av varandra. Man kan vara en intolerant relativist som förtrycker människor på grund av att de har andra synsätt vilket ofta är fallet med det politiskt korrekta försvaret av kulturrelativism och mångkulturalism och man kan tro på absoluta sanningsanspråk och samtidigt vara tolerant mot personer med andra sanningsanspråk.

Social konstruktivism

Det som idag kallas social konstruktivism har varit en effektiv metod att ifrågasätta traditionella värderingar, lojaliteter och identiteter. Som exempel brukar man hävda att: svenskheten är socialt konstruerad, likasom den “europeiska civilisationen”, “genus” och ”illegal invandrare”. Detta betyder exempelvis att “han” och “hon” är socialt konstruerade och att i förlängningen det biologiska könet kan ses som en social konstruktion och inte bara det sociala könet (genus). Då kan man som Ian Hacking, professor i filosofi vid Torontos universitet, ställa frågan: ”social konstruktion av vad?” Finns exempelvis inte en specifik kultur på vår egen geografiska position som brukar kallas just “svensk” eftersom den skiljer sig mer eller mindre från andra kulturer? Jag tycker mig åtminstone kunna se stora variationer mellan olika kulturer som, även om de är socialt konstruerade, också är existerande och påverkar människors habitus. När man sedan undersöker de saker, människor och begrepp som kallats socialt konstruerade i litteraturen finner man följande “konstruktioner”:

  • Civilisationen (Couch 1990)
  • Dövhet (Gregoy och Hartley 1991)
  • Fakta (Latour och Woolgar 1979)
  • Genus (Dewar 1986; Lorber och Farrell 1991)
  • Jaget (Grodin och Lindlof 1996)
  • Ras (Figueroa 1991)
  • Verkligheten (Berger och Luckmann 1966)
  • Ålder (Green 1993)

Det däremot ingen hittills har påstått är att människovärde och mänskliga rättigheter, demokratin och humanismen är sociala konstruktioner. Ingen postmodern författare har mig veterligen kallat mångkultur, jämställdhet, jämlikhet, homofober, islamofober, rasister och främlingsfientliga för socialt konstruerade. Att ingen har påstått något sådant kan möjligtvis och till och med sannolikt bero på att den sociala konstruktivismens användning av sin kritiska metod oftast råkat sammanfalla med kulturradikala särintressen där syftet inte enbart har varit att väcka större klarhet och bidra till en bättre användning av språket utan dessutom att påverka kulturen och hur vi ser på migration och emigration, flyktinghjälp, genus, ”svenskhet”, ”svensk historia”, ”familj” och ”kulturarv” . De flesta sociala konstruktivister resonerar nämligen i följande led:

  • Något, X, hade inte behövt finnas eller hade inte alls behövt vara som det är.
  • X, eller X som det är just nu, är inte bestämt av tingens natur, det är inte oundvikligt.

En del sociala konstruktivister går sedan mycket längre och påstår att:

  • X är riktigt dåligt som det är.
  • X borde avskaffas och ersättas av något annat (en ny social konstruktion?)./li>

Syftet med att exempelvis säga att “illegal invandrare” är en social konstruktion är att säga att det inte endast är fråga om en konstruktion, utan om något som är dåligt och borde ersättas av något nytt. Man behöver ett nytt ord om personer som saknar id-handlingar och inte kan styrka vilka de är. Därför vore det onödigt om någon påpekade att även “papperslös invandrare” är en social konstruktion. Detta skulle nämligen motverka det syfte man hade med att förändra språkbruket på ett sätt som påverkar hur vi talar om personer som fått avslag på sina ansökningar om permanent uppehållstillstånd. Vi ser således att en del sociala konstruktivister tenderar att vara ytterst selektiva i vad de kritiserar och att de själva gör anspråk på tolkningsföreträde i det att de inte endast säger någon om kulturen och språket utan dessutom har starka åsikter om hur språket borde användas och vad som är bra och dåliga ordval i kulturen. Eftersom en del sociala konstruktivister går så långt som att säga att till och med olika diagnoser och sjukdomstillstånd är socialt konstruerade kan man tänka sig följande dialog:

Läkare: Jag ser att ni lider av hjärtsvikt, det är inte bra för din typ av cancer. Forskningen på hjärtsjuka cancerpatienter visar att de behöver särskild medicinsk behandling och kan även få stöd i samtalsgrupper för andra med liknande problematik.

Patient: ”Hjärtsjuka cancerpatienter” är en social konstruktion. Dessutom är mitt ”jag” en social konstruktion. Därför kan inte ”jag” vara ”hjärtsjuk cancerpatient”.

Som libertarian skulle man försvara varje individs rätt att neka vård och behandling, men man behöver givetvis inte se den sociala konstruktivismen som en bra och rationell metod för detta syfte. Det finns bättre, kvalitativa, metoder för att komma fram till vad som är bra och dålig vetenskap.

Inkonsistens

Ett annat problem med delar av postmodern relativistisk teori är en ofta förekommande inkonsistens. Med konsistens menas i detta avseende att en teori inte skall innehålla ett teorem som står i logisk motsägelse med andra teorem i teorin. En opportun tolkning av postmodernismen är att det är en lära om alltings relativitet och subjektivitet. Om allting således är relativt kan man ifrågasätta om även postmodernismens tolkning av tolkningar endast är en av flera? Hur vet vi med bestämdhet att allt verkligen är relativt? Hur vet vi a priori att det inte finns någon tolkning som är bättre än någon annan och vad är det som är så riktigt med just postmodernismen som gör att vi alla måste sluta upp bakom denna? Är inte också postmodern kulturrelativism en teori bland flera teorier med lika stort sanningsvärde? Empiriskt kan man dessutom ifrågasätta om hur man kan fälla en så generell utsaga om alla system, historietolkningar och teorier utan att undersöka dem?

Personligen skulle jag dessutom hävda att det finns en kvalitativ skillnad mellan en häxdoktor och en specialistläkare i den västerländska medicinska traditionen. Om jag måste lägga mig under kniven vill jag att den kirurg som håller i den tror på de böcker han har läst under sin utbildning. Jag skulle dessutom hävda att det finns bättre och sämre tolkningar av Shakespeares Hamlet. Om någon skulle hävda att Hamlet handlar om sjörövare som slåss mot den brittiska kronan skulle detta vara en dålig tolkning.

Panoptikon och mediala hyperrealiter

Postmoderna filosofer är ibland intressanta ur andra aspekter eftersom några av deras teorier kan användas för att avslöja de strukturella maktrelationer som finns i den moderna kulturen och politiken. Vi lever idag i ett postliberalt och postdemokratiskt samhälle där liberalismens stora berättelser om demokrati, individuell emancipation och rationalitet har övergått i orwellska undantagstillstånd och där värdeladdade ord om “mångfald”, “jämställdhet” och “rättigheter” används som trubbiga slagträn för att trycka ner individuella differenser, övervaka medborgare för deras eget bästa och motverka de liberala frihetsbegreppen. Inte alla medborgare blir idag glada över att någon grupp har fått fler rättigheter eftersom dessa kan komma att användas mot dem själva. Demokratin används inte heller längre (om den någonsin gjort det) för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. Härom har den franske filosofen Michel Foucault lagt fram värdefulla idéer i böcker som Övervakning och straff (1975) och Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961-1972). För vad är politisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i den politiskt korrekta och relativistiska kulturen handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder.

I sin skildring av fängelsesystemet i Övervakning och straff kritiserar Foucault bilden av att fängelsestraffen genomgick en humanisering efter upplysningen. I själva verket menar han att fängelserna humaniserades eftersom hela samhället började följa fängelsesystemets logik och där fängelsernas interna rutiner började svara mot den moderna tillvarons strukturer. En av de författare som försvarade fängelsestraffets humanisering var Jeremy Bentham som förutspådde att det framtida fängelset kommer att byggas som ett panoptikon där den fjärde väggen i fängelsecellen skulle vara vänd mot ett vakttorn så att vakten skulle kunna bevaka varje fånges minsta rörelse. I denna panoptikonmodell ryms enligt Foucault en utopi om ett rationellt ordnat, transparent och kontrollerat övervakningssamhälle. Det går givetvis att dra paralleller till Aldous Huxleys Brave New World (1931), liksom till George Orwells 1984 (1949) som jag nämnde ovan. Jag menar att delmoment av detta stämmer in på det samhälle vi lever i idag. Vår postliberala politiska kultur har utvecklat tekniker för övervakning och här avser jag inte endast uppenbara exempel som övervakningskameror i bussar, på tåg och i gathörn, utan även den politiskt korrekta kultur som leder vissa grupper till upplevd exkludering. Idag kan man dessutom få underhållning och en politiskt korrekt världsbild levererad på en och samma tevemeny. Demokratisk politik tycks ha utvecklats till ett slags underhållning och skådespel. Filosofen Jean Baudrillard menar i detta avseende att moderna media lyckas skapa något som blir mer verkligt än verkligheten, en hyperverklighet. En tevedebatt eller en valkampanj är inte längre något som teve rapporterar om utan själva är med om att skapa. Media återrapporterar inte längre endast politik, åsikter och värderingar utan skapar dem i ännu högre grad. Teve upprätthåller idag ett politiskt korrekt normalitetsbegrepp och konstruerar mediala ”hyperverkligheter” där de personer som uttrycker sig i teve måste ta hänsyn till medias diskursiva maktutövning och förväntningar på rena attityder, smaker och känslor.

Fler slutsatser

I andra delar av den postmoderna kulturen ser vi uppenbara förfallssymptom. Postmodernismens intåg i masskulturen har fört in nihilismens mest livsfientliga teman i filmer, böcker och serier. Ofta framträder huvudpersonerna som historielösa individer utan dåtid och framtid. De lever i ögonblickets ingivelser utan fasta riktlinjer och värden. Kännetecknande för denna nihilism är dessutom den ständiga fokus på kosmetika, form, impulsivitet och sinnlig förnimmelse. Den postmoderna kulturen förefaller som enda stor studie i vad som i andra sammanhang skulle klassas som personlighetsstörningar där jaglösa individer utan djupare kontakt med sina känsloliv följer sina omedelbara impulser och behov av bekräftelse och tycks sakna förmåga till motprestation och intentionsdjup. Den postmoderna människans tillvaro är absurd eftersom hon är gränslös i sina ytliga behov efter snabb tillfredsställelse, bra utseende och kometkarriär och samtidigt lever i en värld som sätter gränser för hennes flyktiga och jaglösa tillvaro.

Som frihetsvän ifrågasätter jag modernismens tro på historisk nödvändighet och utveckling. Om människan verkligen är fri, är hon även fri att göra dåliga val och påverka sin egen och andras historia i negativ riktning. På samma sätt har fria individer makten att skapa sig en alternativ framtid än den som stakats ut av filosofer med brist på realism och fantasi (Francis Fukuyama). Många människor och stater idag delar exempelvis inte Fukuyamas tilltro till västerländska konstitutionella modeller.

Ett libertarianskt samhälle skulle frigöra fler kulturella alternativ till det postmoderna och moderna tillståndet. Postmodernismen har inneburit en värdefull och välkomnad kritik av moderniteten, men dragit flera felaktiga slutledningar. Istället för att hamna i en relativism där vi inte kan värdera olika perspektiv, tolkningar och system förefaller det som ett bättre alternativ att vara öppen för att vissa saker utvecklas till det bättre parallellt med att andra förfaller till något kvalitativt lägre. Man kan avvisa modernismen inom några områden och samtidigt välkomna den på andra. Alternativet till modernismen behöver således inte vara en relativism eller en förlängd modernism med nya dikotomier där tradition ställs mot utveckling, religion mot vetenskap och andlighet mot förnuft. Exempelvis kan man se att den moderna människan inom vissa områden lider av brister som inte kan tillgodoses genom ytterligare materiella standardförbättringar och att hon inte alltid har lyckats utveckla en högre moral, andlighet och estetik än andra civilisationer under historien. Samtidigt kan man givetvis fortsätta att föredra en modern läkarundersökning framför alternativa mediciner. På samma sätt kan man föredra en antik andlighet och kultur framför en materialistisk och postmodern motsvarighet i samtiden utan att behöva göra avkall på de traditioner som faktiskt utvecklats till det bättre genom moderniteten.

Personligen tror jag att ett sådant integralt perspektiv i förening med icke-våldsprincipen hör till framtiden.

7 kommentarer till ”Postmodernism och libertarianism

  • Mycket intressant skrivet av Nikodemus Ungh. Kanske är postmodernismen, när den visar sin bästa sida just en samling kritiska och retoriska praktiker, ”en verktygslåda för att betrakta världen” som Michel Foucault kallade sina idéer. De sämsta sidorna beskriver artikeln väl.

    Tänkvärt är hur levande postmodernismen är nu på 2010-talet? Idéerna dyker väl upp här och var, men de starka förespråkarna saknas.

    Många i första generationen postmodernister förstod klassikerna och behärskade dem väl, men inte den andra generationen. Det spred ett dåligt självförtroende bland många konstnärer, författare, skribenter, filosofer etc. och en ovisshet hos allmänheten om vad som var trams eller inte.

    Vi vet efter postmodernismen hur konstruerade våra begrepp och institutioner är, där måste de måste upprätthållas med en viljehandling – ett ”leap of faith” av Kirkegaards märke.

    Liberalismen har inte några problem med att något är resultatet av ”human action”, en mänsklig skapelse, men väldigt många i dagens samhälle upplever det som en brist på autenticitet. Det är kanske farligare än postmodernismen.

  • Har själv alltid sett modernismen vs postmodernismen som ett lika falskt dikotomi som positivism vs hermeneutik. Tyvärr har den österikiska skolan inte alls ett lika bra alternativsynsätt på den förra dikotomin som den senare.

  • Det stora problemet med att dekonstruera verkligheten och förpassa den till en subjektivt uppmärkt soppa av osammanhängande företeelser är att det tenderar att föra tillbaka sinnet till femårs-stadiet, oavsett hur många avancerade ord man använder. Därav att post-modernism, i bästa fall är underhållande för små barn, och i värsta fall är att betrakta som en sinnessjukdom.

    Bra text. Väl värt att fundera på. Den ”intellektuella” diskursen det senaste århundradet vette fan om någon kommer ens bemöda sig med att skriva ned för eftervärlden. Förhoppningsvis inte. Som libertarian finns det ett par grundföreställningar som tycks mig nödvändiga – en objektiv verklighet som åtminstone klarar av att innehålla begreppet frihet, samt en begreppsvärld som är tillräcklig för att människor skall klara av att greppa friheten och dess konsekvenser på åtminstone ett rudimentärt plan.

    Post-modernismen misslyckas utan tvivel på båda punkterna, vad gäller modernismen så torde den första punkten vara täckt – men den andra punkten tänker jag paradoxalt nog ställa mig frågande till. Klarar en person med modernistiskt synsätt FAKTISKT av att förstå frihetens metafysiska karaktär och dess egentliga konsekvenser? Jag är faktiskt inte helt säker.

    Nå, nog svamlat från någon som inte har ens en fil kand i filosofi 😉

  • Tja, efter Hans kommentar har jag egentligen ingen, annat än jag håller med den och att författaren gör en strong insats.

    Om jag skulle klaga så vore det detta:

    Jag respekterar ingen stat, religion, eller mänsklig kultur, men fler personer. Ordet respekt används ofta fel, för det betyder aktning eller vördnad. För psykopaten, muslimen m.fl. som kräver respekt, räcker det att vi ska vara rädda för dem, på så vis tror det att vi respekterar dem. Ha!

    Tolerans vore ett bättre ord (som författaren byter till senare), men inte ens det duger för mig. Har dock inte kommit på något bättre.

    Att journalister som grupp anslutit sig till postmodernismen torde stå klart. Ingen kunskap krävs för att vräka ur sig korkade åsikter. Passar dem perfekt Det är förmodligen därför de ställt allt på huvudet och att de hamnat så fel, förutom deras ideologi…

  • Nästan så fort jag skrivit en kommentar dyker det upp en ”tumme ner” på den. Givetvis skiter jag i det, jag står över alla mobbare/nollor.

    Det som intresserar mig i saken är vem som håller på så? Gissningsvis nollor som ”Kaptenen”.

    Lycka till Kaptenen! Sök vård! Den är ännu nästan gratis. Längre fram är den bara gratis för muslimer, om den antisvenska politiken fortsätter. En tröst, du kan konvertera till islam om du inte redan gjort det… Du kan då också försöka få ”DO-pengar”. Bara utländska rasister ska härja i Sverige via DO… En svensk kan inte vara utsatt för rasism i Sverige, enligt svensk antisvensk lag. Vi andra vet bättre…

    I min naivitet trodde jag DO var en person. Nej, över hundra parasiter hjälper andra parasiter att parasitera. Värre än mc-gängen…

  • Det finns ju ett visst, om än avlägset, släktskap mellan postmodernismen och den österrikiska nationalekonomiska skolan. Tänk på Wienskolans subjektivistiska metod.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *