Det var bättre förr II: Kunskapen, vetskapen och demokratin

thEn fråga som blivit alltmer trängande på sistone är synen på kunskap och vetskap. Och eventuellt, åtminstone i förlängningen, synen på vetenskap. Delvis har detta att göra med den positivistiska empiricismens segertåg, samt dess ödesdigra konsekvenser för kunskapande inom samhällsvetenskap och humaniora. Men delvis handlar det också om en demokratisering, i ordets sämsta bemärkelse.

Jag är knappast en förespråkare av titlar och utmärkelser i termer av hierarki och underkastelse. Sådant hör till den feodala och etatistiska eran och är, i alla fall för mig, ociviliserat och barbariskt. Detta innebär emellertid in te att titlar måste sakna en funktion. Som bärare av (förvisso förenklad) information underlättar vissa titlar i vissa sammanhang. Och det är i denna bemärkelse jag kommer att använda ordet nedan.

Givetvis tänker jag främst på titlar vad gäller kunskapande, vetenskap och bildning. Ett mycket trubbigt redskap för dessa är utbildning, samt – i än större utsträckning – hur lång sådan som har avslutats, dvs vilken examen som avlagts. Det finns mängder av exempel på hur innehavare av en viss examen saknar essentiella kunskaper i ämnet, och inte minst hur sådana individer också saknar förmågan att tänka. Likaså kan diskuteras huruvida en examen idag är värd vad den var värd tidigare, inte minst som utbildningen kommit att stå allt närmare staten och därmed blivit politiskt styrd (och därmed förstörd) såväl direkt som indirekt.

Men trots detta signalerar en examen någonting. Det går inte att säga att en person med en magisterexamen i nationalekonomi med nödvändighet vet mer om ämnet än en person med kandidatexamen. Precis på samma sätt kan man inte utgå ifrån att den som har en doktorsgrad också måste vara expert på ämnet (undertecknad inkluderad). Däremot signalerar examen att man de facto har åtminstone försökt ta sig igenom viss litteratur och är bekant med ämnet, dess teorier och metoder.

Mot bakgrund av detta är demokratisering nödvändigtvis av ondo. En demokratiserad syn innebär att man tvingar människor in i samma mall, att de ges samma rang, möjligheter och – åtminstone i vissa tolkningar – skyldigheter. När det gäller bildning (notera avsaknaden av ”ut-”) blir detta ett problem. Det är inte ett problem för att människor ses som likar, utan för att samma tänk appliceras även på områden där människor de facto och med bestämdhet är olika.

Vi talar sällan om Gunde Svan eller Björn Borg som våra jämlikar i skidåkning respektive tennis. På samma sätt talar vi inte om oss själva som lika bra, kända och hyllade som kvartetten ABBA. Men när det gäller bildning är det annorlunda.

Låt oss göra en smärre tidsresa. Mycket var utan tvekan sämre förr. Men i den mån historien erbjöd frihet avkrävdes medborgarna också ansvar. Och i den mån man stod för sina egna handlingar och dess konsekvenser fanns också en viss heder och ärlighet – liksom en uppskattning för expertis. Den mörka sidan av detta ligger i hyllandet och respekten för titlar som sådana snarare än av kunskap och bildning, men i den utsträckning en titel kan signalera skillnad i bildning behöver detta inte vara helt och hållet dåligt. Den ljusa sidan av detta är den respekt för kunskap och kunnande som genomsyrar folklagrens syn på varandra.

Den hierarkiska samhällsstruktur som uppstod var på många sätt ett ont och var en del i ett större förtryckande maskineri och en hierarkisk ordning som syftade till ordning genom underkastelse. Detta är givetvis ingenting jag förespråkar. Men inget ont som inte för något gott med sig, som det heter. Avskaffandet av denna hierarki, alltså den demokratisering och det jämlikhetstvång som idag genomsyrar välfärdsstaten (det många okunnigt kallar ”samhället”), har likaså lett till en omvändning av samhället och en förändring i samhällskroppen där också det goda har kastats ut tillsammans med det onda.

Jag tänker främst på synen på bildning och kunskap, inte minst i de ”mjukare” vetenskaperna om människans sociala sammanhang och samhällets struktur och beståndsdelar. Med den nya synen, där äldres erfarenhet inte längre uppskattas varken på arbetsmarknad eller i sociala sammanhang (hur många frågar sina mor- eller farföräldrar om råd snarare än ställer frågan på Facebook eller Twitter?), undergrävdes synen på kunnande. Idag framstår alla som jämlika även i sin kunskap och sitt kunnande.

Detta gäller emellertid inte överallt. Det är av någon besynnerlig anledning accepterat att en elektriker ska syssla med el och att en rörmokare ska fixa med rör och vatten och avlopp. Sådan praktisk expertis uppskattas i regel, kanske för att den framstår som så uppenbar och enkelt kan förstås genom introspektion och mot bakgrund av den egna erfarenheten. Om jag har gjort något 100 gånger så är jag ganska säker på att jag kan göra den en gång till. Och att jag kan göra det bättre än den som ännu inte gjort det någon gång alls.

Denna ”vardagsempirism” är antagligen en av anledningarna till varför den positivistiska empiricismen så lätt kan förstås och uppskattas – och stödjas – av allmänheten. De ”data” som sådan vetenskap använder är ju av samma art som den personliga erfarenhet vi har (eller saknar) av elinstallationer och vattenledningar. Av den anledningen är det inte svårt att förstå att en fysiker, som många av oss skulle utgå ifrån har relativt lång personlig erfarenhet av avancerade fysiska experiment, också är expert på fysiska orsakssamband. Med andra ord accepterar vi för det mesta fysikerns kunnande och expertis per automatik. Få skulle anse det befogat att annat än på religiös grund hävda att gravitation är ett påhitt som bara fysiker tror på, men som egentligen inte finns. (Alldeles oavsett om denna kraft vetenskapligt är påvisad eller ej.)

Detta förhållningssätt gäller emellertid inte samhällsvetenskaperna. Och det är här effekterna av den överdrivna demokratiseringen under det gågna århundradet blir uppenbar. De flesta har praktisk erfarenhet av till exempel ekonomiskt handlande. Dessutom underställs samhällsvetenskap den personliga politiska preferensen: billiga observationer med högst begränsade datapunkter blir grund för uttalanden av universalistisk art.

För den som anser fattigdom vara förfärligt och samtidigt har sett hur allting verkar finnas endast i begränsad utsträckning medan ”de rika” har stora resurser kan slutsatsen att ”marknaden” inte fungerar framstå som obestridbar. Faktum är att alla datapunkter är korrekta, även om deras vetenskapliga giltighet är tveksam: fattigdom är förfärligt (moraliskt), allt finns i begränsad utsträckning (empirisk observation), samt ”de rika” har tillgång till relativt sett stora resurser (per definition).

Eftersom samhällsvetenskapen handlar om sociala sammanhang är det inte lika uppenbart att den moraliska dimensionen inte är likvärdig empiriska observationer, definitioner, eller logiska härledningar. Moraliska konsekvenser av gravitation anses sällan ha något med fysiska lagar att göra; inte heller är det en vanlig åsikt att gravitationen bör avskaffas. Men ekonomi, som social vetenskap, är inte lika uppenbart utan moralisk dimension – snarare ser man gärna hur det nödvändigtvis finns en moralisk aspekt av ekonomiska utfall.

Och detta är inte nödvändigtvis felaktigt. Men detta gäller också fysiken: den fysiska lag som säger att en projektil med viss hastighet och riktning med lätthet kan tränga igenom vissa material kan ha ett utfall med en tydlig moralisk aspekt – projektilen, till exempel i form av ett spjut eller en gevärskula, kan penetrera en människokropp och döda denne. Men det är enklare att utan vetskap och träning hålla isär fysik och moral än att hålla isär ekonomi och moral.

Av samma anledning har respekten för ekonomisk förståelse urvattnats och nedsvärtats. Att göra ett uttalande om ekonomisk lag, det vill säga den ofrånkomliga regelbundenhet i sociala sammanhang som framkommer genom mänsklig (inter)aktion, mottas ofta av hånleende och avfärdanden. Dessa lagar, till exempel att efterfrågekurvor (i den mån vi kan tala om kurvor) måste ha negativ koefficient, vilket är åtminstone lika universellt sant som att bero på gravitationens dragningskraft, anses vara påhitt och dumheter.

Faktum är också att bildning här inte längre spelar någon roll. Den med god ekonomisk bildning (återigen, notera frånvaron av ”ut-”) blir av lekmän och ignoranter avtvingad ett försvarstal för ekonomisk lag som egentligen bör vara uppenbar. De senare anser sig vara jämlikar vad gäller ekonomisk förståelse, och anses även i allmänhetens ögon vara åtminstone lika legitima uttalare av ekonomiska prediktioner eller analyser.

Detta spelar givetvis politiker i händerna, vilka har en långt enklare uppgift i sitt maktutövande och stärkandet av sina privilegier om kunskap och vetskap om samhälle hålls till ett minimum. Men denna syn är knappast enkom ett resultat av den politiska maktens anspråk på och försök till självglorifiering. Även om den politiska etatistvänstern givetvis tjänar på att den ekonomiska vetenskapen förkastas och avfärdas så saknar de både makten och förståelsen för att genomdriva något sådant. Det är helt enkelt en indirekt konsekvens av årtionden av demokratisering av alla aspekter av samhället. En konsekvens som de förstås välkomnar.

Av denna anledning är det inte konstigt att de som idag för den reella debatten om ekonomiska frågor nästan uteslutande är journalister och politiker. De senare har endast enkla maktanspråk som motivering, medan de tidigare har såväl politiska skäl som småaktiga behov av självhävdande i kölvattnen av den egna intellektuella otillräckligheten. Resultatet är en diskussion som står helt avskild från såväl empiriska fakta som ekonomisk teori.

Därav är det inte konstigt att man i tidningar, även sådana som i allmänhet anses både seriösa och torra, kan läsa rena dumheter. De flesta av dessa uttalanden hade ofelbart och omedelbart garanterat en student i introduktionskursen ett underkänt betyg. Men denna medborgerliga hybris, vilken lett till att man som regel ser ned på större vetande och bildning, anses vara fullgod anledning till att trycka billig politisk argumentation som ”analys”.

Till exempel kan man nästan dagligen läsa om hur en familj eller ett företag givetvis måste ha budgetdisciplin för att inte råka i ekonomiska besvär, men att just av den anledning måste staten bortse ifrån underskott – för att kunna agera garant för konsumtion genom underskotts-”investeringar”. Hur ska annars konsumtionen kunna upprätthållas?

Problemet är givetvis att konsumtion som sådan inte har varken betydelse eller värde för en ekonomi. Det är inte det faktum att människor konsumerar i viss storleksordning som upprätthåller sysselsättning, utan det faktum att produktion sker som är till nytta för konsumenter. Resonemanget i media är bakvänt – de verkar anse att utan bibehållen konsumtion sker ingen produktion. Men det är precis tvärtom: utan produktion ingen konsumtion. Konsumtionen syftar inte till produktion (för att inte tala om att den är omöjlig, eftersom det inte går att konsumera det som inte redan producerats) utan till tillfredsställelse. Produktionen, däremot, syftar till konsumtion som ett medel till tillfredsställelse av konsumenters önskemål och behov.

Men uppenbarligen ska vi utgå ifrån att dumheterna som trycks i tidningarna och sänds via radio och television är sanningar – för att de sägs. Att de individer som gör sådana uttalanden, vilka direkt strider mot både verklighetens beskaffenhet och all logik, saknar såväl bildning som förståelse för ekonomiska samband är snarast att anse som en fördel. Ekonomer göre sig icke besvär, för de vet i allmänhetens ögon minst om ekonomi. Precis som elektrikern inte vet något om elektricitet? Som fysikern inte kan något om fysikens lagar?

Därmed inte sagt att titlar nödvändigtvis är ett värde i och av sig själva. Men, som uttrycktes tidigare, i den mån de signalerar verkligt kunnande och förståelse (och därmed de facto en viss ojämlikhet) har de en funktion. Och som sådan bör titlar respekteras. De bör antagligen inte högaktas, men de bör godtas för vad de faktiskt är: en symbol för en relativt sett långt större sannolikhet att bäraren äger kunskap som icke-bäraren saknar.

Men frågan är om denna demokratisering i termer av antiintellektuell jämlikhet går att vända om. När det gäller nationalekonomi har nationalekonomer i viss utsträckning sig själva att skylla – den tro på centralplanering som genomsyrar den empiriska och matematiska nationalekonomin, där individers agerande kan beskrivas i termer av enkla och sammanslagningsbara ekvationer, har stärkt förutsättningarna för att ekonomisk utbildning kan avfärdas.

Däremot betyder det inte att samtliga bildade ekonomer av den anledningen måste vara okunniga om ämnet eller ha en politisk förförståelse för ekonomisk lag. Detta är givetvis inte fallet – och än mindre om disciplinen ses i kontrast mot samhället i övrigt. Faktum är att det trots mainstreamekonomins stora brister är långt större sannolikhet att en bildad nationalekonom har förståelse för ekonomisk lag än att valfri Medelsvensson har det.

Att en ekonomiskt bildad person snarare än Medelsvensson ombeds kommentera på ekonomiska händelser bör vara lika självklart som att Gunde Svan (snarare än med lott utvald Medelsvensson) är kommentator till skid-VM. Förr hade det förra varit ett lika uppenbart val som det senare; idag är det förra snarare undantag, medan det senare för de flesta är en självklarhet.

Dessvärre breder den ekonomiska ignoransen ut sig och i allt snabbare takt, vilket till dels är en följd av det destruktiva jämlikhetssträvandets väg som det etatistiska välfärdssamhället slagit in på. Dumma och ignoranta uttalanden som den påstådda självklarheten att ”marknaden inte fungerar” kommer att framkomma med allt större frekvens. Och mot detta finns inga argument, för det är en medborgerligt förankrad sanning. De som har minst att säga till om och som i allmänhet anses minst tillförlitliga när det gäller sådana frågor – är ekonomerna.

18 kommentarer till ”Det var bättre förr II: Kunskapen, vetskapen och demokratin

  • Ideologi har ju kapat de samhällsvetenskapliga ämnena.
    Makroekonomi är ju tex en termins lång hyllning till en förvirrad engelsk adelsman. Då e det ju inte konstigt att titlar försvagas. Att hålla en examen i ett samhällsvetenskapligt ämne i dag e ju lite som att man har suttit i tre eller fyra år i ett hörn, sjungit ”kumbaya” och lärt sig att man faktiskt kan ändra på gravitationslagen om man bara önskar, önskar, önskar….och tvingar folk att göra som man säger. Att gå utanför ramen så att säga är ju inte populärt, oavsett om man vet vad man pratar om. Det anstår även de som vet bättre att följa strömmen, det inkluderar ekonomerna. Primär exempel, Dr. Krugman.

    Sedan tycker jag nog att titlar är allmän hövlighet, alldeles för lite av det nu för tiden. Bra artikel Dr. Bylund.

  • Tänkvärd artikel som vanligt. I viss mån kan man väl ge dem som säger att ”marknaden inte fungerar”, som den borde. Dock pga statliga störningar, så fler sådana gör det inte bättre, utan sämre.

    Det är inte bara den ekonomiska ignoransen som breder ut sig och i allt snabbare takt. Nauturvetenskapen är i stora delar på samma väg utför. Läs gärna Pseudovetenskap upphöjd till statsreligion, skriven av Lars Bern.
    http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/16/pseudovetenskap-upph-jd-till-statsreligion

    För dig som inte orkar läsa hela så tar den upp:
    1 Lysenkonismen (förvärvade egenskaper skulle gå i arv)
    2. Genushypotesen (stollepositionen att kön inte är biologisk, utan en social konstruktion)
    3. Fetthypotesen (uppfattningen att fet animalisk kost är skadlig för människors hälsa, föreslog istället socker/kolhydrater) och
    4. AGW-hypotesen (overifierad tes att temperaturen styrs av CO2 och inte av solen samt andra naturliga variationer).

    Punkt 2-4 är statsreligion i Sverige. Den sist nämnda är förmodligen världshistoriens största bluff med ca motsvarande en triljard kronor bortkastade på huvudsakligen klimatpseudoforskning. Dessutom tillkommer sanslösa subventioner av stenålderstekniker (vind- och biobränslen) mm.

    Man kan lägga till Rasbiologin, där Sverige låg i ”framkant” då det begav sig. Undar om inte all statligt fiansierad forskning, numera är att betrakta som mer eller mindre pseudoforskning och borde läggas ner helt. Det är allt för många som vill vara Klåfinger till lags och man söker inte sanningen/kunskap, utan huvudsakligen anslag.

  • Man kan tjäna pengar på att ljuga om ekonomi. Astronomi är en mycket hederligare vetenskap eftersom psykopater inte kan göra sig nån nytta av galaxer och mörk materia.

  • Bra som vanligt Per.

    Har själv examina i Finansteori i botten som mest bestod av neoklassisk mikroteori, med monetaristiska förtecken. Keynes sågs allmänt som out of date och vederlagd av stagflationen. Vi lärde oss en hel del vettigt om effekterna av skatter, prisregleringar och ekonomiska kalkyler. Sen en massa skräp också som t.ex. effektiva marknadshypotesen och förstås metodbiten.

    Dvs. Även om mainstream ekonomin har många grava brister så är det de lär ut generellt ofantligt mycket bättre än Keynesianism eller journalistikens ekonomipladder.

    Den låga nivån spiller ju också över i vad som räknas som seriös litteratur om ekonomi. Ett exempel är Kielos bok om den ekonomiske mannen som jag försökte börja läsa för ett tag sedan men gav upp då jag fick panik efter ett och ett halvt kapitel. Den var helt enkelt smockfull av sakfel, konstiga antaganden och omotiverade slutsatser. Denna bok hyllas allmänt i media, medan det i alla fall finns något mer nyktra omdömen kring den från mainstreamekonomer.

  • Christian! Det är väl ganska logiskt att massmedia stödjer en bok eller höjer den till skyarna om den stödjer den teori som massmedia tror på eller förespråkar. På samma sätt anse folk att folk som är intelligenta eller kloka är de som stödjer sin egen uppfattning.

    Inte vet jag vad jag ville säga med det, men något i stil med att det kan vara bra att lyssna på motsatsen till sin egen uppfattning. Ja, det kan faktiskt göra att sin egen uppfattning stärks ännu mer. Även när man läser en text eller lyssnar på någon som har den uppfattning man själv gillar är det nog alltid bra att försöka ställa frågor om det verkligen kan vara på det viset.

  • Absolut Göran, det håller jag med om att man bör göra och det är något jag gör en hel del. därför försökte jag läsa denna bok men som sagt klarade jag det inte just i det här fallet

  • Bildning är naturligtvis ett hot mot staten där psykopater styr. Politikers roll att manipulera sanningen är så mycket lättare när befolkningen är outbildad.

    Hur går man då tillväga för att minska bildningen av folket.

    Steg ett är att se till att utbildning på viktiga ämnen inte går att få överhuvudtaget.
    Österrikisk ekonomi kan man således inte få examen på i Sverige.

    Nästa steg är hitta på pseudo-utbildningar som genusvetenskap, socionom, historiker
    kulturvetare mm.

    Det sista steget är att man försämrar inträdeskraven och sänker kraven på viktiga utbildningar.
    Framför allt matematiken är direkt hatad av psykopater då den aldrig går att manipulera.
    Ett undantag är matematisk statistik som har en inbyggd flexibilitet så att man alltid kan
    bevisa exakt vad man vill bara man kan konsten att välja ut rätt mätdata.

    Även kommersiella krafter har intresse av ett dumt folk. Man sänder därför ut lätt underhållning utan någon substans i TVn dygnet runt. De flesta dataspel har inget värde för spelarna. De flesta tidningar och böcker handlar om fiction, skönhet och deckare.
    Ofarliga ämnen som inte kan hota en elit.

    Det sista steget är att mata folket med alkohol, socker och fett. Näringsämnen som pacificerar folket.
    Mvh
    Per

  • ”… Resonemanget i media är bakvänt – de verkar anse att utan bibehållen konsumtion sker ingen produktion. Men det är precis tvärtom: utan produktion ingen konsumtion. Konsumtionen syftar inte till produktion (för att inte tala om att den är omöjlig, eftersom det inte går att konsumera det som inte redan producerats) utan till tillfredsställelse. …”

    Jaså!?! Men… för en sån som jag… 81 år med 7-årig formell skolutbildning på 1940-talet, och en enkel ekonomikurs (bokföring) på 60-talet så kallar ekonomerna?, journalisterna? eller både och? konsumtion för… EFTERFRÅGAN !?! Finns det något mer förvirrande? – och … utan att på något sätt definiera för kreti och pleti med som menas! Fysikerna råkade kalla (innan de visste?) överskott (fria elektroner) av elektronor för – och underskott (”hål”) för + men ber genast om ursäkt… sorry… men acceptera och gå vidare… men inte ett ord vad menas… ok ”lite överkurs … Says lag??? Kreti och pletys efterfrågan i affären = ”Vill ni försöka ta hem (distribuera) den här produkten, det skrivs ju om att den finns på spot- överskotts- surplusmarknaden i Tyskland” … utbudet styr efterfrågan (önskemål, begäran, krav) Jag letade i ca trettio år i all möjlig litteratur innan någon iddes skriva att med UTBUD (”detta skulle vi kunna tänka oss att producera – om det bara efterfrågades (marknadsundersökning) – menades … det som REDAN var sålt! och med EFTERFRÅGAN… det som REDAN var köpt! … vem hittade på dessa ord för dessa begrepp??? Undra på att det förvirrar… när ni inte ens vill ange namn och adress på era fakturor (ironi)

  • Jag kan tänka mej under ransoneringstiden på 1940-talet när ”slaktarbilen” (chakuturivaror) kom och någon av tanterna kanske sa till chakuturisten ”… ska du slänga de där köttslamsorna – så köper jag dom kupongfritt…” Och nästa gång som slaktarbilen kom, så fanns det ”kupongfri slarvsylta” (köttslamsor inbakade i gelatin” och ryktet spred sig som en löpeld ”kupongfritt!!!” Likadant med grishjärna, torskhuvuden, mm. Tala om att utbudet styr efterfrågan… bah… skitsnack…

  • Jadu Uno Hansson, du är nästan lika gammal som min mamma. Trots att jag har mer än dubbelt så mycket utbildning som du förstår jag inte riktigt vad du är ute efter. Kanske detta:

    Min mor fick uppleva transformationen från fattigsverige till ”riksverige”. Dock uppnåddes det redan ca 1970 eller innan. Staten socialiserade befolkningens inkomster, och vi blev ”fattiga”,

    Resten har väl mer varit utför och bara tekniken har ”räddat” oss från korkade politiker. Numera satsar alla partier emot verkligheten. Möjligen inte sd…

    Numera ska vi försörja allt pack som vill snylta tycks det. Under 60-talet fanns det drygt 4 tusen zigenare i landet, nu hundratusen plus minus 20 k. Vad lever de på? Skattebetalare till 80 %, resten av brott och enstaka hederliga. Kul med massimport av parasiter och oduglingar? Inkörda med regeringsplanet?

  • Det som jag ”är ute efter” är att det kanske inte är så underligt att de flesta tror att den självklara betydelsen av ordet efterfrågan = ”varför utbjuds inte detta på marknaden?”. Under loppet av tre decennier så var det ofta denna fråga som diskuterades i kafferummet tillsammans med något tiotal andra ingenjör. I många fall så fanns det efterfrågade prylen på den allmänna marknaden ca 15 år senare! Det tog nästan alltid 10 -20 år efter det att en läst något i facktidskriften – eller någon i gänget kommit på något – innan det dök upp överallt. Så bland verklighetens folk på golvet, så är det ju EFTERFRÅGAN som styr vad som kommer att produceras. Jag kommer just nu ihåg den intensiva uppmaningen i fackpressen på 90-talet om att undvika onödiga kostnader för allmänheten, genom att hoppa över G3 för att satsa direkt på G4-mobiler eftersom standaren redan var klar. Men Erisson, Telia m.fl. ville intr lyssna på det örat.

    • Oj då, 3G och 4G heter det visst… men det är mer än 15 år sen som jag pensionerades och slutade upp med att diskutera följa vad som händer när det gäller nya och kommande elektronikprylar.

      Tålis,
      Vad jag menar är att makroekonomer använder ord och begrepp – som utbud och efterfrågan – på ett fikonspråk, som om avsikten är att det skall förvirra alla andra. En annan konstig grej som aldrig påtalas är att de lovprisar arbetsdelning i förhållande till självhushållning och låtsas att det gäller hur lång som helst. Trots att alla borde förstå att de som har de lägsta inkomsterna inte ens kan betala mer än en bråkdel av sin daglön till någon annan. Om någon med lägsta lönenivå jobbar åtta timmar, så får naturligtvis dennes mat, bostad och andra nödvändiga vardagsbehov, inte överskrida att X personer med samma lön, ägnar mer än sammanlagt åtta arbetstimmar åt dessa behov.
      Varför protesterar då inte alla makroekonomer när politikerna lovar jobb till kollektivavtalslöner. Dessa jobb kan ju bara inte finnas om det inte sker ontopolitiska förändringar av valda delar av de sociotekniska och infrastrukturella systemen!

  • Jag har fortfarande svårt att förstå vad du menar Uno Hansson. Det är förmodligen mig det är fel på. Dock, är människans ”behov” outgrundliga. Marxister på 18-hundratalet kunde tro att när grundläggande behov inte ens tillfredsställdes (mat, etc) skulle man kunna avskaffa ekonomi så snart de tillfredsställts. Redan då visste deras kritiker att det inte går, för resurser är alltid begränsade och/eller att val måste göras oavsett. Så hushållning måste alltid finnas.

    Det har ju kommit massor av produkter, framförallt de senaste 60 åren, och det vore snarare konstigt om efterfrågan skulle finnas före produkten? Visst, det finns flera saker/problem som skulle kunna lösas bättre, men någon måste komma på hur och vad.

    Efterfrågan styr väl först när många vill köpa den nya produkten? Själv tog det mig lång tid att byta mobiltelefon. Ansåg mig inte behöva det som de ”smarta” lurarna gav, eftersom jag mest använde datorn för det. Senare insåg jag fördelarna och nu har jag nästan allt, prylbög som jag är…

  • Uno!

    Det går väl att säga att det inte kan finnas någon efterfrågan för något som inte finns.

    Det mesta produceras på en hypotetisk efterfrågan, dvs. att någon producerar något för att denne tror att det finns någon som vill ha produkten. När så produkten finns kan en efterfrågan uppstå.

    En produkt kan skapas för att det finns ett behov av produkten, men det är inte samma sak som att det finns en efterfrågan.

    Sedan kan vi diskutera hur stor en efterfrågan måste vara för att den ska anses vara en efterfrågan. Förmodligen kan vi kanske definiera efterfrågan rent ekonomiskt utefter när produkten blir lönsam att producera.

    Efterfrågan kan således vara 1 enhet, 10 enheter, 1.000 enheter, 1.000.000 enheter eller mer.

    Så enligt ovan kan 1.000.000 i princip inte vara konsumtion.

    Mitt lilla filosofiska resonemang. Rätt eller fel får var och en bedöma.

  • OK, Tålis och Göran,
    Mitt sätt att uttrycka min frustration är nog inte så väl genomtänkt. Men det beror nog på att jag under hela livet (är 81 år idag) har frågat både mig själv och andra varför gör man på detta viset och inte så här istället, och varför den eller den saken inte erbjuds på marknaden. Sedan har jag försökt att erbjuda ide´n och den tekniska lösningen till alla som orkat lyssna, men utan att få något gehör. Själv har jag tyvärr tappat allt intresse sedan jag ansett att den tekniska principen och designen är tillfredställande lösta. Men att satsa på att konkret förverkliga den har jag tappat allt intresse och energi inför eftersom jag vetat att nästa vecka eller månad dyker det upp en ny ide´ som har fångat allt intresse. Den enda gång som en sju år gammal ide´hamnade på marknaden var när jag råkade visa den för min före detta granne. Det var den här grejen som uppfanns direkt på minuten, som en efterapning av ”kundvagnsprincipen” eftersom alla avdelningar på sjukhuset ville ha större förråd – enligt byggavdelningen:
    http://smartfoot.se/copyright

  • Egentligen är det ganska lustigt att då jag erbjöd iden och enkel prototyp till mekaniska avdelning på MTA SS – jobbade själv på elektronikavd – så var de inte särskilt intresserade under sju år. Men när jag ”sålt” iden för 2000 kr till min granne (han insisterade på att vilja betala och ta mönsterskydd) så blev det ett jäkla liv – och mek-avdelning vägrade under flera år att köpa av min granne – utan efterapade hans design!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *