Att försvara det oförsvarbara: Barnarbete

forsvaradetoforsvarbaraHögt på listan över samhällets fiender hittar man alltid de som anställer barnarbetare — grymma, kallhjärtade, utsugande, listiga och onda. I allmänhetens ögon är barnarbete närmast att likna vid slavarbete och den som använder barnarbetare inte mycket bättre än en slavägare.

Det är viktigt att rätta till denna uppfattning. Rättvisan kräver det eftersom majoritetens uppfattning i denna fråga är fullständigt felaktig. Den genomsnittlige användaren av barnarbete är precis lika vänlig, välvillig och sympatisk som alla andra. Till detta kommer att barnarbete är en hedervärd samhällsinstitution med en lång och ärorik historia i samhällets tjänst. Och bovarna i detta drama är inte arbetsgivarna, utan snarare de som förbjuder en fri marknad för barnarbete. Dessa välgörare är ansvariga för det okända lidandet hos de som på grund av dem tvingas från sina arbeten. Även om den skada de gjorde var större i det förflutna då den utbredda fattigdomen gjorde omfattande barnarbete mer nödvändigt, lever många människor fortfarande under svåra omständigheter. Dagens förbud mot barnarbete är därför en orättfärdig inblandning i deras liv.

Den första punkten i försvaret är att den som anställer barnarbetare inte har tvingat någon att bli anställd. Alla avtal på arbetsmarknaden är fullständigt frivilliga. Som sådana skulle de inte komma till stånd om de inte uppfattades som gynnsamma av samtliga parter.

Men på vilket sätt kan ett arbetsavtal med ett barn betraktas som fullständigt frivilligt? Implicerar inte fullständig frivillighet ett medvetande som ett barn inte är kapabelt till? För att besvara denna fråga måste man beakta den korrekta definitionen av begreppet barn.

Detta är en uråldrig frågeställning som aldrig fullständigt blivit besvarad. Vi kommer hur som helst att betrakta ett flertal åldersgränser som har föreslagits som skiljelinjen mellan barndom och vuxendom, analysera dem, och sedan erbjuda ett alternativ.

Bland de tidigaste åldersgränserna mellan barndom och vuxendom har vi de som förts fram av olika religioner. Konfirmationsåldern, vilken oftast infaller i början av tonåren eller ännu tidigare, är den ålder då många religioner definierar vuxendomens början. Men personen (barnet) vid, exempelvis, tretton års ålder är också, utom i mycket speciella undantag, fortfarande omogen, relativt hjälplös och okunnig om de förmågor som krävs för att klara sig själv. Därför måste den förkastas.

Nästa förslag på åldersgräns är 18 år. Den brukar föreslås därför att det är den ålder unga män i USA blir värnpliktsmyndiga, men även denna ålder uppvisar problem om den ska användas som kriterium för vuxendom. Vi kan börja med att fråga oss om krigande är ett ”vuxet” beteende. Allt som oftast är krigandet just motsatsen till vuxet beteende. Dessutom, att bara följa order (vilket är a och o för värnpliktiga) kan inte betraktas som ett paradigm för vuxenhet. Till detta kommer att värnplikten är ofrivillig. Om valet att lyda order hade sprungit ur ett frivilligt val, typ att gå med i en orkester och sedan lyda dirigentens alla (musikaliska) order, skulle värnplikten i viss mån kunna liknas vid ett vuxet beteende. Eftersom värnplikten har sin grund i ofrivillighet kan 18-årsgränsen inte sägas vara gränsen mellan barn och vuxen. Ett annat problem med 18-årsgränsen är den ursprungliga anledningen till vår frågeställning, nämligen oron att de som bara är barn skulle vara oförmögna att ingå frivilliga kontrakt på egen hand. Hur kan man då sätta en sådan åldersgräns utifrån en till sin natur ofrivillig institution som värnplikten.

Den kanske sista kandidaten för vuxengräns är rösträttsåldern. Men även denna kan utsättas för hård kritik. Först har vi problemet att många, om inte de flesta tioåringar har större kunskaper om politik, samhällskunskap, psykologi och ekonomi, sådant som antas ge oss förmågan att rösta ”klokt”, än många personer som uppnått rösträttsåldern. Om så vore fallet borde det finnas en rörelse för att ge alla begåvade tioåringar, eller snarare, alla begåvade barn rösträtt. Men det skulle vända sig mot den ursprungliga tanken att bara ge vuxna rösträtt. Detta cirkelresonemang visar att rösträttsåldern bara är ännu en godtycklig gränslinje.

På samma sätt kan vi se att alla andra godtyckliga definitioner av vuxenskap saknar grund. Vad som behövs är inte en godtycklig åldersgräns som gäller alla människor oavsett deras förmågor, temperament och egenskaper utan istället ett kriterium som väger in alla dessa egenskaper. Dessutom måste detta kriterium vara förenligt med de libertarianska principerna för självägande: nämligen inmutning. Det som efterlyses är en tillämpning av principen för inmutning, som etablerar självägande och egendomsrätt, men applicerad här på den knepiga frågeställningen när ett barn blir vuxet.

En sådan teori har lanserats av professor Murray N. Rothbard. Enligt Rothbard blir ett barn vuxet inte då det uppnår en viss godtycklig ålder utan snarare då det gör något för att etablera sin kontroll och sitt ägande över den egna personen: nämligen när det lämnar hemmet och blir självförsörjande. Detta kriterium, och endast detta kriterium, saknar alla de invändningar som kan göras mot godtyckliga åldersgränser. Dessutom är det inte bara förenligt med de libertarianska principerna för inmutning, det är en tillämpning av dem. Genom att lämna hemmet och bli självförsörjande blir det före detta barnet en skapare, precis som inmutaren, och är själv ansvarig för sitt eget välstånd.

Denna teori har ett flertal implikationer. Om det enda sättet för ett barn att bli vuxet är att ta hand om sig själv och etablera sig som vuxen genom ett eget val, så har föräldrarna ingen rätt att lägga sig i detta val. Föräldrarna kan därför inte förbjuda barnet att lämna föräldrahemmet. Föräldrarna har andra rättigheter och skyldigheter gentemot barnet så länge barnet befinner sig i föräldrarnas hem. (Därför är det rätt när föräldern säger: så länge du är i mitt hus gör du som jag säger.) Det enda föräldrarna inte kan göra är att hindra barnet från att lämna hemmet. Att göra så vore att förgripa sig på frivilliga aspekten på att gå från barn till vuxen.

Det bör påpekas att denna teori för övergången från barndom till vuxendom är den enda som hanterar problemet med mental inkompetens. Utifrån de tidigare nämnda principerna med godtyckliga åldersgränser bör en mentalt inkompetent 50-åring betraktas som vuxen, trots att han uppenbarligen inte är det. Dessa teorier lägger då fram ytterligare godtyckliga ”undantag” för att korrigera detta. Men mental inkompetens är inget problem för inmutningsteorin. Eftersom han inte (har kunnat) erövrat ägandet över sig själv är den mentalt inkompetente, oavsett ålder, inte vuxen.

Den viktigaste implikationen av denna teori är naturligtvis hur den förhåller sig till förbudet mot s k ”barn”-arbete, då barn definieras som någon under en viss godtycklig ålder. Detta förbud innebär, precis som när föräldrarna ingriper mot barn som lämnar hemmet, att man effektivt berövar dem valet att bli vuxna. Om en ung person förbjuds att arbeta berövas vederbörande möjligheten att lämna hemmet och försörja sig. Han utestängs därför från möjligheten att via inmutning etablera sig som vuxen och måste därför invänta den godtyckliga ålder som definierar honom som vuxen.

Dock innebär inte denna teori att arbetsgivare måste anställa unga personer som försöker uppnå myndighet. Det är naturligtvis så att om inte någon arbetsgivare anställer en sådan person så får vederbörande det lika svårt att bli myndig som i de fall föräldrarna hindrade honom eller staten förbjöd det. Den principiella skillnaden är att de frivilliga grundprinciperna för övergången mellan barndom och vuxenskap inte inskränks av arbetsgivare som vägrar att anställa unga personer. Detta därför att frivillighet kräver frivilligt deltagande från samtliga involverade parter. Såväl den anställde som arbetsgivaren måste vara överens. I vilket fall som helst, eftersom det inte kan finnas några positiva skyldigheter, om inte personen i fråga kommit överens om dem och om arbetsgivaren inte förbundit sig i förväg att anställa den unge personen, finns det inga moraliska åtaganden hos arbetsgivaren. (Arbetsgivare kommer naturligtvis att anställa unga människor när de uppfattar att de gynnas av det, precis som de alltid har gjort då de inte hindrats av lagarna.)

Det är inte bara viktigt att sätta stopp för förbudet för barnarbete för att dessa fredligt och frivilligt ska kunna inträda i vuxenvärlden; det är också av ännu större betydelse för den växande barnfrigörelserörelsen. Förbuden mot barnarbeten måste få ett slut om barnen ska vinna verklig frihet gentemot föräldrarna medan de fortfarande är hemmaboende. Vilket värde har rätten att lämna föräldrarna och söka försörjning på annat håll om ungdomar är förbjudna att bli anställda? Varje barns rätt att ”ge sina föräldrar sparken” om de blir för jobbiga sätts fullständigt ur spel av lagarna mot barnarbete.

Kan ett anställningsavtal med någon som bara är ett ”barn” verkligen vara frivilligt, med tanke på hans unga år, brist på erfarenhet, etc.? Svaret är ja. En person, vilken person som helst, som visat upp förmågan att lämna hemmet och försökt förtjäna sitt levebröd är mogen nog att ingå ett frivilligt kontrakt eftersom en sådan person inte längre är ett barn. Ett motsatt svar skulle, precis som vi har visat, effektivt förhindra unga människor från att staka ut sin egen väg och bli vuxna via inmutning. Det enda alternativet som skulle återstå för dem skulle vara att vänta tills de uppnått den godtyckliga ålder ”samhället” i sin oändliga visdom satt upp som myndighetsgräns.

Det finns dock andra invändningar mot legalisering av barnarbete. Det kommer att sägas att medellösa ungdomar, även om de är vuxna efter att ha inmutat sig själva, kommer att utnyttjas av arbetsgivarna; att arbetsgivarna kommer att ”profitera” på det armod de befinner sig i.

Men det skulle vara mycket värre för honom om hans enda möjlighet att försörja sig, visserligen på en låg nivå, skulle lagstiftas bort. Trots det faktum att arbetsgivaren kanske är grym, jobbet slitsamt och lönen låg skulle det vara mer skadligt om denna möjlighet inte existerade. Om det finns andra, bättre, alternativ kommer den unga personen att gynnas av detta även om lagen tillåter valet att acceptera eller tacka nej till det ogynnsamma arbetet. Om det inte finns några andra valmöjligheter skulle lagen mot barnarbete ta ifrån honom detta enda alternativ, hur ofördelaktigt det än kan verka.

I ett marknadsekonomiskt samhälle kommer inte arbetsgivarna kunna dra nytta av de unga arbetarnas misär, d v s han skulle inte kunna betala dem mindre än deras marginalproduktion. På en fri marknad finns det starka krafter som driver upp alla löner så de motsvarar produktionsförmågan hos arbetaren i fråga. Hur utarmad och hjälplös den unge arbetssökande än må vara så är inte detta den potentielle arbetsgivarens fel. Även om arbetarens misär och ”brist på förhandlingsutrymme” skulle vara extremt och arbetsgivaren skulle kunna ”utnyttja detta” (vilket han inte kan) så skulle detta inte vara arbetsgivarens fel. Skulden skulle snarare finnas i (det före detta) barnets bakgrundsförhållanden.

Frågan som ställer sig är i vilken utsträckning som föräldrarna har en skyldighet att försörja sina barn. Rent allmänt har föräldrarna inte några positiva skyldigheter överhuvudtaget gentemot barnet. Det motsatta argumentet, att föräldrarna har vissa positiva skyldigheter gentemot barnet grundas på antagandet om ett kontraktsmässigt avtal som uppstått genom att föräldrarna valt att avla fram barnet, kan lätt vederläggas. Betänk följande:

1. Alla barn har lika rättigheter att kräva från sina föräldrar oavsett hur det blivit avlade.

2. De barn som är ett resultat av en våldtäkt har samma rättigheter att kräva från sin mor som varje annat barn. (Vi antar här att den manliga föräldern, våldtäktsmannen, har försvunnit.) Oavsett vilka åsikter vi har om våldtäkter så saknar det barn som är ett resultat av en sådan varje skuld till detta eller något annat brott.

3. Det fria valet att avla och föda barn existerar inte vid våldtäkt.

4. Eftersom argumentet att föräldern har några positiva skyldigheter gentemot barnet bygger på att befruktningen skett frivilligt och därmed innefattar ett ”underförstått kontrakt” inte är giltigt vid våldtäkt, då åtminstone kvinnan inte gett sitt tillstånd till våldtäkten.

5.Alla barn, då de är lika oskyldiga till varje brott, trots alla teorier om motsatsen av typen ”arvsynd”, har lika rättigheter att kräva från sina föräldrar. Eftersom alla sådana rättigheter (antas) härröra från befruktningens frivilliga natur och det barn som föds som ett resultat av en våldtäkt uppenbarligen saknar denna frivilliga aspekt har detta inte några rättigheter att kräva från sin (kvinnliga) förälder. Men de har samma rättigheter som alla andra barn. Därför har inga barn alls några positiva rättigheter att kräva ifrån sina föräldrar.

Det är inte heller direkt eller intuitivt uppenbart att det finns någon annan grund att basera några skyldigheter från föräldrarna gentemot barnen på. Givet att enbart en frivillig överenskommelse från förälderns sida kan vara grunden för skyldigheter gentemot barnen och detta argument inte håller är det uppenbart att det inte finns några positiva skyldigheter från föräldrarna gentemot barnen.

”Inga positiva skyldigheter” innebär att föräldern inte har fler skyldigheter att mata, klä och inhysa det egna barnet än han har gentemot andra människors barn, eller, för den delen, andra vuxna som på intet sätt har någon relation med honom, genom släktskap, överenskommelser, etc. Detta innebär dock inte att föräldern har rätt att döda barnet. Lika lite som han har rätt att döda andra föräldrars barn har han rätt att döda sina ”egna” barn, eller snarare, de barn som är hans avkomma.

När föräldern tar på sig föräldrarollen blir han en sorts förvaltare för barnet. Om föräldern önskar ge upp den roll som han eller hon frivilligt tagit på sig, eller inte ta på sig den i första hand, så är han eller hon fullständigt fri att göra så. Föräldern kan lämna bort barnet för adoption, eller göra som den gamla seden påbjöd, lämna barnet på kyrktrappan eller till någon välgörenhetsorganisation som specialiserat sig på sådant.

Men föräldern har inte rätt att hålla barnet gömt i något hörn i huset utan mat, eller vägra att lämna det till adoption, och vänta på att det ska dö. Att göra så vore jämställt med mord — ett brott som alltid måste fördömas strängt. Den förälder som gömmer undan sitt barn och samtidigt låter det svälta (för att inte med våld mörda det) har avsagt sig förvaltarskapet eller den föräldraroll andra skulle ha kunnat ta på sig.

Kanske föräldrarollen som förvaltare blir klarare om man inför en hierarki av inmutningar: barnet befinner sig i en kategori mellan vuxendom och ett djur. Om en vuxen person hjälper en annan vuxen person blir han inte på grund av enbart denna hjälp ägare av den andre vuxne. Om en vuxen människa tämjer ett djur och genom sina insatser gör djuret produktivt (för människor) kan han därigenom bli dess ägare. Barnet, såsom varande ett mellanting, kan ”ägas” genom inmutning men bara under förvaltarskapsprincipen, tills det är redo att ta över ägandet över sin egen person genom att bli vuxet och självförsörjande gentemot sina föräldrar. Föräldrarna kan utöva kontroll över barnet och styra det bara så länge som de fortsätter att inmuta det. (Men ett djur eller med land är det å andra sidan så att har man en gång inmutat det behöver ägaren inte längre fortsätta att inmuta det för att fortsätta att äga det. Han kan, till exempel, vara en icke närvarande mark- eller djurägare.) Om de upphör inmutningsprocessen med barnet måste de antingen bjuda ut det för adoption, om det är för litet och hjälplöst för att klara sig själv, eller låta det springa iväg för att sätta upp sitt eget liv om det så kan och önskar.

Om barnet fötts upp med precis så mycket insatser som krävts för att kvalificera det som en fortlöpande inmutningsprocess, men inte mer, och om barnet har en torftig bakgrund kan inte lastas på en framtida arbetsgivare. Att förbjuda en arbetsgivare från att anställa ett sådant barn kommer inte på något sätt att förbättra dess situation.

Visst, det finns föräldrar som gör okloka beslut för sina barn, okloka för en utomstående observatör. Därmed följer inte att barnets välbefinnande skulle bli större om det placerades i statens händer. Staten fattar också okloka, ibland ohälsosamma, beslut för barn och ett barn kan mycket lättare lämna en förälder än det kan lämna staten som styr oss alla.

Sammanfattningsvis måste vi konstatera att alla anställningsavtal med unga personer är giltiga så länge de är frivilliga och att de kan vara frivilliga. Antingen är den unga personen en vuxen människa (oavsett ålder) som har förtjänat sin myndighet och därigenom är kapabel att ingå kontrakt, eller så är han fortfarande ett barn och kan arbeta på frivillig bas under övervakning av sina föräldrar.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

5 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Barnarbete

  • När jag känner mig lite dum så kan jag alltid surfa in här och läsa något långt mycket mer korkat författat av någon av misses bloggare och/eller Tålis.

  • Du (Kaptenen) är alltid dum, så någon skillnad lär du aldrig känna. Håll dig till dina gelikar, på dagis eller socialist.nu!

  • För att ge ett seriöst svar till artikeln. Vi har förmodligen fortfarande kvar sommarlovet som det är, delvis pga att barnen förr behövdes vid t.e.x. potatisskörden.

    Jag minns att vi fick lov ibland för att plocka potatis i början på september (på 50-talet och i början på 60-talet). Vi fick lite betalt också, minns inte om det var i pengar eller i potatis dock…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *