Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 3.3

EN OTILLRÄCKLIG LÖSNING: OMDEFINIERINGEN AV BEGREPPET TILLGÄNGLIGHET

Övertygelsen hos de mest kompetenta teoretikerna att det är omöjligt att kombinera två avtal så oförenliga som den särskilda penningdepositionen och låneavtalet, tillsammans med det faktum att majoriteten av de avtal som utgör dagens bankverksamhet är avistadepositioner (monetära, särskilda depositionsavtal) har föranlett akademiker att försöka formulera alternativa juridiska konstruktioner för att harmonisera det särskilda depositionsavtalet med “traditionell” bankverksamhet, det vill säga fractional-reserve banking. Vissa har försökt att upplösa denna motsägelse genom att “omdefiniera” begreppet tillgänglighet. Faktum är att “tillgänglighet” för företrädare av dessa tankebanor inte behöver förstås i strikt mening (100 procents reservförhållande eller behållningen av depositionens tantundem för insättaren vid alla tidpunkter), utan kan tolkas på ett “löst” sätt: till exempel som bankens “generella” betalningsförmåga genom vilken den möter sina åtaganden; “försiktigt” investerande; undvikande av högriskspekulation och motsvarande förluster; behållningen av ett lämpligt likviditets- och investeringsförhållande; och slutligen åtlydnad av en stor mängd stränga banklagar, som tillsammans med den hypotetiska tillämpningen av “de stora talens lag” i förhållande till öppningen av transaktionskonton och uttag av depositioner antas garantera bankens förmåga att återlämna depositioner närhelst så begärs av insättare.

Följaktligen blir åtagandet att hålla depositioner tillgängliga för insättare för Garrigues “en plikt att arbeta omsorgsfullt: att använda depositioner på ett försiktigt och genomtänkt sätt så att banken alltid är kapabel att återlämna dem på begäran.”[1] I Lalumias fotspår tillägger Garrigues att depositionsmottagaren “inte är skyldig att behålla depositionens tantundem, utan bara att investera den klokt och hålla den likvid så att han alltid är i position att återlämna den om det blir nödvän-digt.”[2] Banken skulle endast behöva behålla tillräckligt med pengar i sitt valv för att tillfredsställa sina kunders “sannolika” krav. Garrigues drar därför följande slutsats:

I bankdepositioner ersätts elementet av omhändertagande av det tekniska elementet att beräkna sannolikheten för kontouttag. Denna beräkning i sin tur beror på faktumet att bankdepositioner görs i stor skala.[3]

Talande nog tillkännager Garrigues själv att allt detta innefattar “den oundvikliga ersättningen av det traditionella begreppet omhändertagande med ett ad hoc-koncept, vars trovärdighet minst sagt är tvivelaktig.”[4] Garrigues gör rätt i att betrakta denna teoretiska omtolkning av tillgänglighetsbegreppet som “forcerad” (även om han till sist accepterar den). Teorin att plikten att säkert förvara i det särskilda depositionsavtalet blott består i att använda resurser “omsorgsfullt” så att banken behåller den betalningsförmåga som krävs för att betala sina skulder är de facto ohållbar. Den omsorgsfulla användningen av resurser är tillrådlig i alla mänskliga handlingar; exempelvis i alla låneavtal (ej depositioner) som anger att vissa resurser skall användas och sedan återlämnas efter en bestämd löptid. Annorlunda uttryckt: det är tillrådligt om det finns en önskan att rätta sig efter åtagandet (det är detta som är själva innebörden av begreppet solvens).[5] Som vi emellertid vet skiljer sig syftet med det särskilda depositionsavtalet från låneavtalets och kräver något helt annorlunda: varans omhändertagande eller säkra förvar vid alla tidpunkter. Om insättare försöker att ta ut sina depositioner och banken inte kan betala dem så bryter denna mot sin väsentliga skyldighet i depositionsavtalet, även om den är betalningsduglig i allmänhet och kan betala när den väl har konverterat sina investeringar till kontanter. Detta beror på det faktum att vissa avtalande parter (insättare) som har ingått avtalet och tror att det huvudsakliga syftet är omhändertagandet av varan, dess säkra förvar och ständiga tillgänglighet föranleds att bli någonting helt annat: tvingade långivare. Som sådana förlorar de den omedelbara tillgängligheten till sina varor och måste vänta en extra tid tills banken, under mer eller mindre ordnade former, har konverterat sina tillgångar till kontanter och därmed kan betala.

Även om solvensbegreppet och den omsorgsfulla användningen av resurser inte är tillräckliga för att ändra den väsentliga innebörden av “tillgänglighet” i det särskilda depositionsavtalet, skulle man åtminstone kunna tro att problemet kan lösas genom beräkningen av sannolikheter och “de stora talens lag”, till vilken Garrigues hänvisar. Icke desto mindre kvarstår faktum att även om det vore möjligt att beräkna sannolikheter på detta område (vilket, som kommer att visas i följande kapitel, definitivt inte är fallet) hade avtalet, som vi argumenterade ovan, upphört att vara en deposition och blivit ett äventyrsavtal i vilket möjligheten att erhålla omedelbar återlämning av den insatta varan skulle bero på den större eller mindre sannolikheten att ett visst antal insättare inte samtidigt går till samma bank för att ta ut sina depositioner.

Hursomhelst kommer vi i kapitel 5 att argumentera att det inte går att tillämpa den objektiva beräkningen av sannolikheter på mänskliga handlingar i allmänhet, och på de som relaterar till den särskilda depositionen i synnerhet. Detta eftersom den särskilda depositionen utan ansvaret att säkert förvara som institution (det vill säga, med fraktionella reserver), ett juridiskt sett paradoxalt avtal, utlöser ekonomiska processer som föranleder att banker i stor omfattning gör oförsiktiga lån och investeringar med de insättningar som de lägger beslag på eller skapar. Detta är fallet då lån och investeringar till sist finansieras av kreditexpansion som inte har föregåtts av en ökning av realt sparande. Ekonomiska kriser resulterar oundvikligen, tillsammans med en nedgång i bankers betalningsförmåga och insättares förtroende för dem, vilket i sin tur utlöser ett massivt uttag av depositioner. Alla aktuarier vet att i fall konsekvenserna av en händelse inte är helt oberoende av försäkringsvillkoren är dessa konsekvenser, på grund av moralisk risk[6], tekniskt sett inte försäkringsbara. I de följande kapitlen kommer vi att visa att systemet med fractional-reserve banking (det vill säga, ett system baserat på den särskilda penningdepositionen i vilket depositionens tantundem inte hålls i reserv och tillgänglig för insättare) endogent, oundvikligen och upprepat genererar ekonomiska recessioner och gör det nödvändigt att regelbundet likvidera investeringsprojekt, återbetala lån och ta ut insättningar i stor skala. Därför leder banksystemet baserat på den särskilda penningdepositionen med fraktionella reserver, samma institution som Clemente de Diego kallar för en “missbildning” eller ett “juridiskt monster”, ständigt och i slutändan (och detta är ett av huvudbidragen från ekonomisk analys till detta rättsområde) till att banker blir insolventa och oförmögna att tillmötesgå sitt åtagande att återlämna insättningar på begäran, även om de behöll ett högt reservförhållande. Precis detta är anledningen till att den överväldigande majoriteten av privata banker som inte helt och fullt åtlydde sin skyldighet att säkert förvara till sist gick under. Detta var fallet tills bankirer krävde skapandet av en centralbank[7] och deras krav tillmötesgicks. Centralbanken skulle agera som en lender of last resort, redo att ge bankirer all den likviditet de kunde tänkas behöva under de återkommande perioderna av kriser orsakade av instabiliteten i själva systemet med fraktionella reserver.

Därigenom är omdefinieringen av tillgänglighetsbegreppet ett tramp i klaveret. Först och främst fortsätter banker att acceptera depositioner som om de vore lån och investerar dem följaktligen i egna affärer, och insättare gör fortfarande depositioner med den huvudsakliga avsikten att överföra pengarnas omhändertagande och säkra förvar medan de behåller deras fullständiga tillgänglighet. Med andra ord har inte det forcerade försöket att definiera om tillgänglighetsbegreppet upplöst motsägelsen i rättslogik. För det andra; från ett strikt civilrättsligt perspektiv och i enlighet med vad ekonomisk teori lär oss är de generella riktlinjerna om en “omsorgsfull” användning av resurser och tillämpningen av “beräkning av sannolikheter” inte bara otillräckligt för att garantera att banken som utnyttjar fraktionella reserver alltid kommer att kunna honorera sina betalningskrav. Det förorsakar också otvivelaktigt en process som, åtminstone med jämna mellanrum, resulterar i oundvikliga förtroendekriser för banker och massiva, oförutsedda uttag av depositioner. Konklusiva bevis för allt det ovanstående består i det faktum att fractional-reserve banking (det vill säga, bankverksamhet utan strikt förpliktelse att säkert förvara) inte har kunnat överleva utan en statligt bildad centralbank som, genom att upprätthålla regleringar om lagliga betalningsmedel och påtvinga accepterandet av pappersvaluta, ur intet kan producera den nödvändiga likviditeten i nödsituationer. Endast en institution i harmoni med allmänna rättsprinciper kan överleva på marknaden utan behov av privilegier och statsstöd, blott i kraft av medborgares frivilliga nyttjande av dess tjänster inom ramen för allmänna civilrättsliga regler.

Tillgänglighet har även definierats som privata bankers agerande i enlighet med hela strukturen av statliga bankregleringar i utbyte mot centralbankens uppbackning som lender of last resort. Detta krav är emellertid också artificiellt och förskjuter frågan om omöjligheten att juridiskt definiera bankdepositionsavtalet med fraktionella reserver från civilrättens område (där de två nämnda egenskaperna är oförenliga) till offentlig rätt; det vill säga, till administrativ lagstiftning och ren viljefilosofi, genom vilken myndigheterna kan legalisera vilken institution som helst, hur rättsligt motbjudande den än må verka. Det är en underlig paradox att hela det finansiella systemet har gjorts beroende av statens översyn (med tanke på att staten historiskt sett har varit den förste att gynnas av vinster från misslyckanden med att fullgöra åtagandet att säkert förvara i samband med penningdepositionsavtalet). Som F.A. Hayek insiktsfullt intygar:

Historien av statlig förvaltning av penningsystemet har… varit en historia av ständigt bedrägeri och taskspelarkonst. I detta avseende har regeringar visat sig klart mer omoraliska än konkurrensutsatta privata aktörer som ger ut pengar någonsin kunde vara.[8]

Hayek menar att dagens banksystem kan verka hållbart trots sin juridiska motsägelsefullhet, på grund av det stöd som det för närvarande får av staten och en officiell centralbanksinstitution som skapar den likviditet som är nödvändig för att rädda banker i problem (i utbyte mot deras åtlydnad av ett tilltrasslat nätverk av administrativ lagstiftning bestående av ett oändligt antal kryptiska ad hoc-direktiv och promemorior). Icke desto mindre så resulterar överträdelsen av de traditionella rättsprinciper som definierar äganderätten oundvikligen i negativa sociala konsekvenser. Återlämningen av depositioner kan till exempel på detta sätt åtminstone teoretiskt “garanteras” (även under användning av fraktionella reserver, givet att centralbanken stödjer det). Vad som emellertid inte kan garanteras är att penningenheternas köpkraft inte kommer att variera kraftigt jämfört med den ursprungliga depositionen. Faktum är att vi ända sedan moderna penningsystems uppkomst, med viss gradskillnad från år till år, har plågats av kronisk inflation som i betydande grad har minskat köpkraften i penningenheterna som återlämnas till insättare. Vi måste även beakta effekterna av den sociala felkoordinering som tillfogas moderna ekonomier av det nuvarande finansiella systemet, vilket är baserat på fraktionella reserver för privata banker och centralbankens bedrivande av penningpolitik. Dessa effekter består i återkommande och successiva tillstånd av artificiella uppgångar respektive ekonomiska recessioner med hög arbetslöshet, vilka utgör ett stort hot mot våra samhällens harmoniska och stabila utveckling.

Som ett resultat påminns vi återigen, på bankväsendets och penningens område, om giltigheten i Hayeks viktiga idé att närhelst en traditionell moralregel överträds, antingen genom direkt statligt tvång eller genom tilldelning av speciella statliga privilegier till vissa människor eller organisationer – eller genom en kombination (som sker i fallet med den särskilda penningdepositionen med fraktionella reserver) – så följer förr eller senare skadliga och oavsiktliga konsekvenser, till stor förödelse för den spontana, sociala processen av samarbete. Den traditionella moralregel som överträds inom bankaffärer, vilken vi har studerat i detalj i dessa tre första kapitel, är den allmänna rättsprincipen att omhändertagande och säkert förvar inom ramen för avtalet med den särskilda penningdepositionen alltid bör ta formen av ett ständigt 100 procents reservkrav. Följaktligen innefattar all användning av dessa pengar, i synnerhet för att genomföra lån, ett brott mot denna princip och rättshandlingen förskingring. Som vi visade med flera exempel i kapitel 2 har bankirer genom historien varit ivriga att överträda denna moralregel och utnyttja insättares pengar för egen vinning. Till att börja med gjorde bankirer detta skuldmedvetet och i hemlighet, då de ännu visste om det orätta i sina handlingar. Först senare, när de erhöll det statliga privilegiet att använda sina insättares pengar i personliga syften (i allmänhet för lån, som inledningsvis ofta gavs till staten själv), fick de tillstånd att öppet och lagligt bryta mot principen. Den juridiska iscensättningen av privilegiet är klumpig och tar normalt formen av en enkel administrativ föreskrift som bemyndigar endast bankirer att behålla ett reducerat reservförhållande.

Detta markerar begynnelsen av en numera traditionsenlig relation av ömsesidig delaktighet och symbios mellan regeringar och banker. Denna relation förklarar det intima “samförstånd” och nära “samarbete” som idag fortfarande råder mellan de två typerna av institutioner och som nästan alltid har existerat i alla västländer, med mindre gradskillnader. Bankirer och myndigheter insåg snart att de kunde få delta i en extremt lukrativ finansiell verksamhet genom att offra traditionella rättsprinciper i förhållande till depositioner, även om en lender of last resort, eller centralbank, behövdes för att förse banker med den nödvändiga likviditeten i perioder av svårighet – och erfarenhet visade att dessa perioder alltid återkom. De socialt skadliga konsekvenserna av detta privilegium, som endast gavs till bankirer, kunde emellertid inte förstås fullt ut förrän penningteori och kapitalteori gjorde tillräckliga framsteg inom nationalekonomin och kunde förklara den återkommande uppkomsten av ekonomiska cykler. Den österrikiska skolan i synnerhet har lärt oss att det (från ett juridiskt-avtalsmässigt perspektiv såväl som från ett tekniskt-ekonomiskt) motsägelsefulla syftet att erbjuda ett avtal innehållande i grund och botten oförenliga element och avsett att kombinera fördelarna med lån (särskilt möjligheten att intjäna ränta på “depositioner”) med fördelarna från den traditionella, särskilda penningdepositionen (som per definition måste tillåta insättaren att ta ut sina pengar när som helst) förr eller senare är dömt att orsaka oundvikliga spontana justeringar. Först manifesterar sig dessa justeringar i expansioner av penningmängden (via skapandet av lån som inte motsvarar en faktisk ökning i frivilligt sparande), inflation och en allmänt dålig allokering av samhällets knappa produktiva resurser på mikroekonomisk nivå. Till sist drabbas ekonomin av recession; korrigeringen av misstag i produktionsstrukturen orsakade av kreditexpansion och utbredd arbetslöshet. De nästkommande kapitlen kommer att ägnas åt att undersöka alla dessa ämnen från en ekonomisk-teoretisk synvinkel. Icke desto mindre ska vi först avsluta vår juridiska studie med en analys av några andra rättsinstitutioner relaterade till bankdepositioner.

För att sammanfatta denna del visar följande tabell sju möjliga sätt att juridiskt klassificera bankdepositionsavtalet, givet institutionens inneboende logik (och naturligt nog inte från ett synsätt av positivistisk lagstiftning, som vi vet kan ge laga kraft åt vad som helst).

TABELL 1

SJU MÖJLIGA JURIDISKA KATEGORISERINGAR AV

BANKDEPOSITIONSAVTALET MED FRAKTIONELLA RESERVER

________________________________________________________________________________

1. Bedrägeri förekommer: brottet förskingring begås och avtalet är verkningslöst och ogiltigt (fractional-reserve bankings histo-riskt korrupta ursprung).

2. Inget bedrägeri förekommer, men ett error in negotio inträffar: avtalet verkningslöst och ogiltigt.

3. Inget error in negotio inträffar, men varje part agerar efter sitt speciella avtalsskäl: avtalet verkningslöst och ogiltigt till följd av i grunden oförenliga avtalsskäl.

4. Även om de oförenliga avtalsskälen betraktas vara förenliga är avtalet verkningslöst och ogiltigt då det är omöjligt att fullgöra (utan en centralbank).

5. Sidoargument: även om “de stora talens lag” vore giltig (vilket inte är fallet) hade avtalet ändå varit ett äventyrsavtal (det hade varken varit en deposition eller ett lån).

6. Avtalets genomförande är beroende av ett statligt bemyndigande (privilegium) och stödet från en centralbank som förstatligar penningen, lagstiftar om lagliga betalningsmedel och skapar likviditet.

7. I vilket fall som helst är avtalet verkningslöst och ogiltigt då det tillfogar tredje part allvarlig skada (ekonomiska kriser som förvär-ras av centralbanken), mycket värre skada än den som orsakas av en falskmyntare av pengar.

_________________________________________________________________________________


[1] Garrigues, Contratos bancarios, s. 375.

[2] Ibid., s. 365.

[3] Ibid., s. 367. García-Pita y Lastres försvarar samma teori i sin artikel “Los depósitos bancarios de dinero y su documentación,” där slutsatsen är följande:

Istället för att tolka “tillgänglighet” som den enkla rätten att göra anspråk på omedelbar återbetalning bör vi, under omständigheterna, betrakta det som en kombination av beteenden och ekonomiska och finansiella aktiviteter ämnade att möjliggöra återbetalning. (s. 990)

Han fortsätter i samma anda i sin artikel “Depósitos bancarios y protección del depositante,” s. 119–226. En annan teoretiker som omfattar detta synsätt är Eduardo María Valpuesta Gastaminza, som argumenterar för att

Banken har ingen skyldighet att behålla den insatta varan, utan snarare blir omhändertagande ett ansvar att omsorgsfullt hantera både kundernas och bankens resurser, och att hålla dessa tillgängliga, vilket även säkerställs av legitima statliga regleringar (som bestämmer kassakravet, gränser för risktagande etc.). (s. 122–23)

Se “Depósitos bancarios de dinero: libretas de ahorro” i Contratos bancarios, Enrique de la Torre Saavedra, Rafael García Villaverde och Rafael Bonardell Lenzano, red. (Madrid: Editorial Civitas, 1992). Samma övertygelse har försvarats i Italien av Angela Principe i boken La Responsabilitá della banca nei contratti di custodia (Milan: Editorial Giuffrè, 1983).

[4] Garrigues, Contratos bancarios, s. 365.

[5] Vidare är standardkriteriet av “omsorgsfullhet” ej tillämpligt i detta fall: en oförsiktig bank kan vara framgångsrik i sin spekulativa verksamhet och behålla sin solvens. Med samma måttstock kan en mycket “omsorgsfull” bankir allvarligt påverkas av de förtroendekriser som oundvikligen följer artificiella konjunkturuppgångar, vilka genereras av själva systemet med fractional-reserve banking. Följaktligen hjälper omsorgsfullhet föga om en överträdelse av det enda villkor som kan garantera uppfyllnaden av bankens åtaganden vid alla tidpunkter (ett 100 procents reservförhållande) äger rum.

[6] Översättarens fotnot: Med det relevanta engelska uttrycket i åtanke (“moral hazard”), som för övrigt används mer flitigt än sin svenska motsvarighet, vore “moralisk fara” egentligen en mer bokstavlig översättning. Uttrycket syftar på – vilket författaren får anledning att återkomma till senare – möjligheten eller faran, sett från en önskan om att utbytet som äger rum ska kunna ske utan friktion eller obehagliga överraskningar, att själva avtalets existens leder till beteendeförändringar hos någon av de avtalande parterna så att de ursprungliga förutsättningarna inte längre gäller.

[7] Rothbard, The Case against the Fed, s. 90–106. Såhär förklarar Rothbard den ledande roll som privata banker, särskilt J.P. Morgan, spelade i bildandet av den amerikanska Federal Reserve: J.P. Morgans förkärlek till en centralbank ökade i omfattning av minnet av det faktum att banken för vilken hans pappa hade varit juniorpartner – Londonföretaget George Peabody and Company – räddades från konkurs under 1857 års bankpanik av ett nödlån från Bank of England. Den äldre Morgan tog över företaget vid Peabodys pensionering, och dess namn ändrades till J.S. Morgan and Company. (s. 93 fotnot 22)

[8] Hayek, The Fatal Conceit, pp. 103–104.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *