Motsättningarnas ideologi

En norsk psykolog noterade i samband med Breivik-rättegången i Norge att det tycks finnas djupa sprickor i det moderna samhället. En korrekt analys, varför jag finner det lämpligt i att kort gå in på vilka dessa sprickor är, och var de kommer ifrån. En oinformerad observatör skulle kunna få för sig att det är en slumpmässig olyckshändelse. Det är fel. Samhället är nuförtiden inte, som det brukade vara, en framåtsträvande organisk företeelse, utan en centralt planerad och designad sådan. Rent krasst så är problemen medvetet inbyggda i systemet.

Varför skulle någon medvetet bygga in motsättningar i samhället, och så split mellan individer? Vi behöver inte gå längre än den marxistiska läran för att förstå syftet. Även om Sverige aldrig blivit en fullständigt kommunistisk stat så kom vi relativt nära med Palmes “demokratiska socialism”. Det naiva vurmandet bland vänster-intellektuella för Östtyskland kände knappast några gränser innan muren föll och den verkliga bilden visades upp för världen. Bjudresor anordnade av internationella kommunistiska intresse-organ tenderar att ge en något polerad bild av verkligheten, minst sagt. I Sverige lutar vi oss gärna tillbaka på vår “glansperiod” när offentlig sektor var stor, arbetslösheten var låg och staten satte dit “kapitalet” på löpande band med höjd arbetsgivaravgift, löntagarfonder och andra exproprieringar. Vad som ofta glöms bort är att detta enbart möjliggjordes av den period av relativ laissez-faire som gällde 1870-1970, då vårt välstånd byggdes upp.

Den marxistiska ideologin är ganska tydlig med både mål och medel. Proletariatets revolution skall ske, och detta skall uppnås genom att skapa motsättningar i samhället så arbetarklassen till sist reser sig. Dessvärre har det aldrig räckt med att försöka skapa konflikter mellan “kapitalet” och “arbetarklassen”, för även en lågbetald arbetare vet att hans lön är beroende av arbetsgivarens framgång. Inför detta misslyckande var de marxistiska ideologerna tvungna att finna andra konflikter att odla. Det är väldokumenterat att Sovjet ägnade sig åt långtgående subversiv verksamhet överallt där de kunde ta sig in, med syfte att sabotera västerländsk kultur och förstöra sammanhållningen i samhället – allt för att möjliggöra deras önskade blodiga revolution. Vi lever rent krasst fortfarande under inflytande av en Sovjetisk maktapparat som inte längre existerar. Det har dock inte förhindrat de rörelser i västvärlden som de understödde att få eget liv och fortsätta skapa konflikter, trots att de sällan ens vet varför.

Kan man inte skapa konflikter på det ekonomiska planet så får man hitta andra övergripande strukturer att arbeta med. Nuförtiden är konflikterna huvudsakligen fokuserade på kön, sexualitet, etnisk bakgrund och religion. Därtill kommer ett svårdefinierbart kulturellt plan, för även om svensk kultur var mycket mer homogen fram till 70-talet så är det svårt att korrekt beskriva “svensk” kultur utan att landa i fåniga plattityder som midsommarstänger, köttbullar och folkdräkter.

Människor behöver gemensamma nämnare. I naturligt framväxande samhällen skapas sådana gemensamma nämnare av sig självt. De försvinner heller inte plötsligt om det inte finns en organiserad politisk rörelse som försöker skapa “revolution” mot det “gamla” samhället. Kultur skapas av en evolutionär process. Kultur kan bara förgöras genom statlig intervention. Varför väljer då allt fler att definiera sig med hjälp av sitt etniska ursprung? Svaret är egentligen fruktansvärt enkelt – alla andra gemensamma nämnare är försvunna. Vi känner mindre och mindre samhörighet då både kärnfamiljen, närsamhället och kyrkan har systematiskt pressats tillbaka för att göra plats för politiska mål. Tar man bort alla gemensamma nämnare så blir de enda som är kvar sådana som vi inte kan styra över, såsom hudfärg, födelseort, anfädrar o.s.v., samt illusoriska sådana som politisk tillhörighet.

Insikten att samhället är något som växer fram långsamt och genom en naturlig urvalsprocess, och att politisk revolution dömer samhället till splittring och sönderfall är en insikt som gör att man spontant antar en alltmer konservativ hållning. Inte för att det finns något att konservera – den som försöker hitta ett kulturarv och ett bättre sätt att leva är tvungen att se till historien, och bli reaktionär. Det är olyckligt, då det leder till ytterligare en konflikt, på det politiska planet. Det finns dock inga lösningar i det politiska systemet. När demokratin har nått pöbelstadiet finns inget kvar att göra, mer än vänta på den oundvikliga kollapsen och bygga nytt därefter. Systemet förfaller allteftersom möjligheterna till frivilligt samarbete och interaktion blir färre och färre. Om historien upprepar sig på romerskt vis kommer människor förr eller senare börja lämna större städer och flytta tillbaka ut på landsbygden, på jakt efter möjligheten att leva sitt eget liv utan högt skattetryck, statliga dekret om vad man skall betala för, vem man skall associera med, och hur man skall tänka, tycka och leva.

Mot denna bakgrund är det ganska enkelt att förstå sig på de sprickor som finns i samhället. När människor tvingas stödja och betala för allt och inget, oavsett om de känner någon form av samhörighet med de berörda personerna så försvinner medlidande, civilkurage, ansvarstagande och sammanhållning. Det s.k. “multi-kulturella” samhället har aldrig existerat, och kommer aldrig existera. Det närmaste vi kommer är i samhällen med ett stort mått frihet, där folk får välja vilka de vill associera med. I en sådan situation är den egna identiteten tillräckligt stark för att de flesta skall kunna både respektera och acceptera att vissa grupper väljer att leva på ett annat sätt. Fri rörlighet gör att alla kan hitta en plats där de kan slå sig ned med sina gelikar.

Det blir värre innan det blir bättre. Den som vill leva ett givande liv under den fas av samhällsutveckling vi står inför bör fundera på om det är värt att i förväg försöka fly undan statens långa klor, och hitta någonstans där man kan leva undanskymt. I den evolutionära process som kulturell utveckling trots allt är kommer de positiva kulturuttryck många av oss saknar till slut börja att långsamt få fäste igen. Men inte förrän tillräckligt många vaknar upp och ser den skyldiga – staten och vårt politiska system.

6 kommentarer till ”Motsättningarnas ideologi

  • Ett intressant fenomen är alla konstruerade miljöhot. Men ska vi lösa alla påhittade miljöhot avvecklar vi näringslivet, sysselsättningen och den offentliga välfärden. Men hur ska då socialisterna (fascisterna) kunna få stöd ifrån vanliga människor?

  • Mycket bra skriven artikel! Håller med om allt, i stora drag. Sovjets destabiliseringsförsök har man ju hört/läst förr. Undrar dock hur lyckosamma de var och vad/hur de bar sig åt? Jag gissar att de var ganska misslyckade och att förfallet vi beskådat de senaste 40 åren är inbyggt i systemet.

    Det som förvånar mig mest är hur snabbt de ”borgerliga” partierna blev kollektivister och socialister i Sverige, väl vid köttgrytorna. Numera är alla partier för ”hållbar utveckling” enligt Agenda 21, utom möjligen SD. Om du inte tror mig, kolla regeringens hemsida. Hur f*n kan de vara för det? Eller kan man hoppas på att det bara är poserande? Vet de om att de verkar för vår civilisations kollaps om de kör vidare?

    Hur sjukt snabbt de anammade gammelsossarnas valbokskapsimport och t.o.m. ökade massimporten av snyltare. Vid den senaste (för 6 år sedan) startrundan gick ”Alliansen” till val på främst sänkt skatt på arbete och för arbetslinjen. Hyfsat så, men hur går det ihop med ökad massinvandring av snyltare, mer bidrag och privilegier för utlänningar än för svenskar, och en allmän oikofobi hos politikerna. Normalt borde det vara politiskt självmord, men inte i Sverige?

  • Till Kaptenen: Har inte Kamratposten en hemsida som passar dig bättre? Det finns annars socialism.nu där jag tror du skulle trivas. Där finns en moderator som har devisen: ”Varje gång jag hör ordet entreprenör osäkrar jag min revolver!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *