Statskorrigeringens tid?

Den som är insatt i österrikisk konjunkturcykelteori (vilket egentligen är en teori om ohållbar, artificiell tillväxt snarare än en teori om kris/nedgång som andra sådana teorier) har säkert tänkt och uttalat sig om lågkonjunkturer i termer av ”korrigering”. Paul Krugman har, i sin sedvanligt oärliga och illusionistiska stil, omtalat korrigeringen som ”bakfylla” och sedan avfärdat teorin som bluff. (Genom sig själv ser man andra, som det heter. En större bluff än NYT-krönikören och före detta ekonomen Krugman är svårt att hitta.)

Hur som helst, en ”överhettad” ekonomi är resultatet av artificiellt ökad tillgång på kredit. Detta gör att en väldig massa projekt för produktion av framtida varor och tjänster sätts igång som annars hade ansetts vara för riskfyllda och helt enkelt inte profitabla. ”Tack vare” bankernas (privata, statliga och centrala) pengaskapande läggs ribban allt lägre och entreprenörer vädrar livsluft för sina projekt. Det verkar finnas mer kapital (både varor och värden) när det spottas ut nya pengar.

Förr eller senare imploderar illusionen och luftslottet skingras för vinden. Högkonjunkturen övergår i lågkonjunktur när verkligheten kommer ikapp: pengarna motsvarar inte värde och det finns inte tillräckliga kapitalvaror för de produktionsprojekt som man investerat i. Det blir ”kris” i de marknader där kreditökningen framför allt dirigerats: IT på 1990-talet, bostäder/fastigheter på 2000-talet.

Denna kris innebär helt enkelt ett uppvaknande. Entreprenörer som inser att de inte har möjlighet att slutföra sina projekt överger dem och säljer tillgångarna så snabbt det går. Priserna sjunker. Detta leder till att resurserna flyttas till de sektorer av ekonomin där verklig tillväxt skapas. Men det tar tid; mark och byggmaterial som använts för att till hälften färdigställa ett nytt lyxhem som inte längre kan färdigställas kan inte omedelbart föras över till annan produktion. Kanske behövs att entreprenören går i konkurs och att priset sjunker rejält – så pass mycket att det blir värt det att riva huset och ta hand om materialet.

I den bemärkelsen är lågkonjunkturen en korrigering: den dirigerar om resurser från av staten och banker artificiellt underblåsta delar av ekonomin till de delar som verkligen tjänar konsumenterna.

Detsamma ser vi nu i offentlig verksamhet. artificiella värde är ohållbara och varar inte för evigt. Även om ekonomiska idioter som USAs president Barack Obama använder sin politiska (inte ekonomiska) makt till att ”rädda” bilindustrin (läs: kastar nya pengar på ohållbar och kapitaldestruktiv verksamhet) så räcker det inte så länge. Bilföretagen har kanske fått tillfällig livsluft (vilken de nyttjar till den omstrukturering de tidigare inte tog tag i), men de skär ned och försöker att anpassa verksamheten till konsumenters behov och önskemål.

Av den anledningen fallerar uppblåsta politiska verksamheter. Staden Detroit är på väg att deklarera konkurs (presskonferens senare idag). Detta är en korrigering likt den som skett på fastighetsmarknaden. Politik kan inte ersätta eller i längden negligera ekonomisk lag: skapas inte nytta för konsumenter är verksamheten ohållbar.

Det är samma typ av korrigering som svenska staten tvingades till i början av 1990-talet efter årtionden av ohållbar expansion. Det finns bara en lösning när verkligheten kommer ikapp: att beakta vad som faktiskt är och att anpassa sig till detta. Ekonomin handlar om produktion av värde för att tillfredsställa konsumenter; när så inte sker finns bättre användning för resurserna. Även politisk hybris är underställd denna lag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *