Att argumentera för frihet

På ytan är det lätt att argumentera för frihetens sak, för jag har då aldrig hört någon säga att han inte vill vara fri.

Men vi är knappast fria idag och den som någonsin dristat sig till att argumentera för mer frihet bland vänner eller på internet inser snart att det inte är fullt så lätt. Det finns både känslomässiga och intellektuella hinder. På det känslomässiga planet tycks somliga vara osäkra på sin egen förmåga och vill därför ha starka ledare som talar om för dem vad de måste göra. Andra är ännu mer räddhågsna, de kräver trygghet i allt, och överlämnar sig därför villigt åt fårbeklädda politiker som lovar dem skydd från allt obehag. Åter andra älskar att förföras av mäktiga institutioners pompa och ståt.

Oroliga hjärtan kan ibland lugnas med historiska anekdoter: ”Ja frihet har fungerat på Irland, på Island etc., nej det var inte exakt som idag, men det borde kunna fungera idag, nähä, joho.” Historiska exempel är indicier men inte vattentäta bevis.

Statistik är ett annat redskap, men erfarenhet visar att det brukar ha ännu svagare övertygelsekraft: ”Korrelation bla, kausalitet blä, nej visst är dataserier från olika länder inte fullt jämförbara, men kolla trenderna, jovisst påverkas det av ändringar i mätmetoder, ja, nej” osv.

De känslomässiga hindren för att någon ska vilja ha mer frihet handlar i slutändan mest om att själv vara en god människa, ingjuta hopp om mänskligheten, lägga armen om den man talar med och tröstande förklara att de flesta människor i världen egentligen är goda och att det finns tillräckligt många av oss för att hålla psykopaterna på mattan så länge vi inte ger dem en stat att terrorisera oss med. Vi bör alla sträva efter att bli bättre människor, bättre grannar, vänner, fäder, mödrar, barn för att på detta vis bidra till en friare och bättre värld. Antagligen är detta det viktigaste vi kan göra för att förbättra världen.

Dessutom kommer inga intellektuella argument i världen bita på vanligt folk, människor som slavar under staten men inte förstår varför livet är så tungt, om de som förespråkar frihet är besatta av att predika sex, droger och rock’n roll. Sådana frågor må vara en viktig del av den personliga friheten för somliga, men låt oss fokusera på frågor som de flesta vanliga människor antagligen sympatiserar med: rätten till våra barn, våra pengar, egna åsikter, vår kultur och våra traditioner. Detta är ett bra sätt att överbrygga de känslomässiga hindren som står i vägen för att människor ska våga önska sig frihet.

Vad finns det då för intellektuella hinder för större frihetsönskan hos människor? Vid nära betraktelse finns det faktiskt system i vår galenskap. Den som är medveten om den logiska strukturen i frihetliga resonemang står bättre rustad för att övertyga sina medmänniskor om att de faktiskt borde vilja vara friare, och även att acceptera radikala idéer som att det är fel att stjäla, hota och våldföra sig på andra människor.

På det intellektuella planet finns alltid två frihetsperspektiv: det moraliska och det vetenskapliga. Det är i min erfarenhet mest effektivt att först pröva ett moraliskt resonemang, eftersom det tenderar att vara enklast, och om det inte biter gå vidare till vetenskap, eller närmare bestämt praxeologi och dess mer bekanta underavdelning ekonomi.

Det moraliska resonemanget baserar sig på det libertarianska budordet: icke-aggressionsaxiomet. Enligt detta är det helt enkelt fel att stjäla och slåss, vilket de flesta brukar hålla med om ända till man förklarar att det även gäller om stöldgodset ska användas till vårdskolaomsorg eller något annat behjärtansvärt ändamål. Icke-aggressionsaxiomet är en enkel princip. Det är raka motsatsen till alla former av nyttoresonemang och välfärdskalkyler. Det befattar sig inte med gradfrågor i stil med ”hur många procent får man stjäla” utan svarar alltid antingen Allt eller Inget, Ja eller Nej, Rätt eller Fel. Enligt axiomet är det därför fel att mörda en person, även om hans organ kan hjälpa tio andra att leva.

Den logiska slutledningsform eller syllogism vi använder här kallas modus tollens:

(1) Om A så B
(2) Icke-B
(3) Slutsats: icke-A.

Om vi i början av resonemanget dessutom lyckas fastslå att

(0) A

blir slutsatsen (3) en motsägelse av (0) eftersom vi inte kan ha A och icke-A samtidigt. I frihetsargumentation utgörs A av satsen ”Du håller med om icke-aggresionsaxiomet” och B är en valfri lämplig konsekvens av detsamma. Till exempel

(0) Du håller med om icke-aggressionsaxiomet (A).
(1) Om du håller med om icke-aggressionsaxiomet (A) så (B) kan du inte förespråka skatt/mord/skolplikt/etc.
(2) Du förespråkar ändå skatt/krig/skolplikt/etc.
(3) Slutsats: Du håller inte med om icke-aggressionsaxiomet och motsäger dig själv (0).

Poängen är att det är tämligen lätt att få folk att hålla med om axiomet, och att visa att i så fall motsäger de sig själva om de förespråkar skatt och annat våld. De flesta människor vill framstå som logiskt konsekventa och gillar inte att bli avslöjade med självmotsägelser. Om det görs takt och ton kan man på detta vis få sin motpart att tänka över sin motsägelsefulla hållning. En mindre taktfull tillämpning av ovanstående är till exempel att skrika ”Skatt är stöld och du gillar väl inte stöld!”, men det brukar sällan leda till framgång. Ofta är det mer pedagogiskt att göra en lite längre logisk kedja uppdelad på flera och successivt längre tankesprång:

– Om A så är det fel av mig att hota eller stjäla från dig för att rädda mitt sjuka barn.
Lätt att acceptera.

– Om A så är det fel att anlita andra personer till att stjäla från dig åt mig.
Ännu lättare att acceptera.

– Om A så är det fel att rösta fram 349 representanter som anlitar andra personer för att beskatta dig åt mig.
Svårare att acceptera.

– Om A så blir skatt inte legitimt även om några fattat ett demokratiskt beslut om det.
Nej, demokratiskt beslutad skatt ÄR legitimt för att tillhandahålla vårdskolaomsorg.
Därför icke-A.

Den moraliska vägen slirar då man har att göra med pragmatiska (principlösa) individer som bara accepterar axiomet när det passar. Sådana som säger att världen inte är så enkel som svart och vitt, utan vi lever alltid i gråzoner. Sådana som tycker att det finns högre mål än enskilda individers frihet, att det ligger i ”allmänhetens intresse” att stjäla för att bygga välfärd, att den ”totala nyttan” kan och bör maximeras genom övergrepp på minoriteter, att ”nationens intresse” väger tyngre än enskilda liv, att det kan vara moraliskt att stycka upp en arbetslös för att rädda tio skattebetalare, att ändamålen helgar medlen och ingen omelett kan göras utan att knäcka några ägg.

Icke-aggressionsaxiomet är till syvende och sist ett normativt, eller moraliskt, personligt ställningstagande som inte kan ”bevisas” vara nödvändigt sant. I teoretiska byggen är detta just vad ett axiom är: ett grundantagande som inte nödvändigtvis kan bevisas vara sant eller falskt. Att acceptera icke-aggressionsaxiomet är att vara libertarian. Nihilister förkastar det. Murray Rothbard och andra tar det som givet av naturen eller Gud och kallar det naturlig rätt. Hans Hermann Hoppe har genom sin argumentationsetik försökt bevisa att alla människor som argumenterar implicit accepterar det. Och själv har jag min egen anledning till att acceptera det.

När man har att göra med nihilister eller principlösa, nyttokalkylerande, gråzonsmänniskor kan man behöva ta till det vetenskapliga resonemanget. Det kräver dock mera tankeförmåga hos motparten för att han ska övertygas om att han borde vilja ha mer frihet.

Även här använder vi modus ponens, men för pedagogikens skull formulerar vi om det en aning.

(1) Om icke-F så K
(2) Icke-K
(3) Slutsats: F

I denna tillämpning är icke-F ett valfritt politiskt icke-frihetligt ingrepp i samhället. Målet med resonemanget är att övertyga om att detta kommer att orsaka en konsekvens K som inte ens vår principlöse motpart egentligen önskar, varför han istället bör önska sig frihet F.

Svårigheten här ligger i att övertyga om relationen (1) eftersom det kräver en vilja och förmåga att ta till sig ekonomiska resonemang. Vissa samband är enkla att förklara, som till exempel:

– Om icke-frihet (icke-F) råder avseende lönesättning på arbetsmarknaden så kommer högre arbetslöshet (K) att uppstå. Den som inte önskar högre arbetslöshet (icke-K) bör förespråka frihet (F) på arbetsmarknaden.

Andra exempel på samband (1) är svårare, särskilt för den som inte är rotad i praxeologi, handlingsaxiomet och sund monetär teori:

– Om staten tar bort friheten att få etablera konkurrerande pengar kommer finns större risk för inflation.

– Eller, om staten tvingar på oss ett bråkdelsreservsystem så finns större risk för konjunkturcykler.

Även om logiken är klar så biter inte heller de vetenskapliga resonemangen för frihet alltid, liksom de moraliska inte heller alltid gör det. Motparten kanske inte förstår orsak och verkan, eller kanske rentav tycker att verkan är ett pris värt att betala. Han kanske tycker att bostadsbrist är ett pris värt att betala för nöjet att få reglera bostadsmarknaden; kanske får han större personlig vinning av att reglera den än vad bostadsbristen kostar honom själv, eller kanske chansar han på att de som drabbas av bostadsbristen inte förstår orsak och verkan och förstår att han är skyldig till problemen.

I praktiken är det inte lätt att övertyga politiskt sinnade personer, varken med moraliska eller vetenskapliga argument, om att frihet är önskvärt. Men bland vanligt hederligt folk borde man kunna beröra en hel del människor på det ena eller andra sättet, särskilt om man gör det civiliserat, logiskt och i lagom stora steg.

Sammanfattning

Det moraliska argumentet är lättast att börja med; det följer denna struktur (omformulerad jämfört med ovan):

(0) Person säger sig vilja ha F

(1) Den som vill ha F måste vilja icke-K
(2) Person vill ändå ha K
(3) Slutsats: Person vill egentligen icke-F, vilket motsäger (0) att han vill ha F

Det vetenskapliga argumentet kräver lite mer av motparten; det följer denna struktur

(1) Icke-F leder till K
(2) Person vill icke-K
(3) Slutsats: Borde vilja F

(Och kom ihåg: Den som tror att man kan ha både A och icke A samtidigt är inte r-r-r-rationell.)

12 kommentarer till ”Att argumentera för frihet

  • Jag är ingen expert men haltar inte logiken lite i det veteskapliga argumentet? Bara för att icke-F leder till K gäller så betyder väl inte det nödvändigtvis att F leder till icke-K. Möjligheten finns ju att både F och icke-F leder till K, och inget utav dem leder till icke-K…. eller?

  • Konsekvens-etik är snusk. Då kan man, likt Torbjörn Tennsjö, argumentera för att föda upp människor som organbanker till resten av befolkningen. Och få sitta på socialstyrelsens etiknämnd, eller vad det nu heter.

  • icke-aggressionsaxiom, är det verkligen ett axiom?
    Att något är rätt eller fel låter mer som en värdering, något subjektiv.

    Varför axiom, eller princip?

  • peio

    Det intressanta med praxiologi är att det skingrar dimman.

    Istället för att bara avskriva mänsklig handling som nånting andligt oförklarligt, styrd av en moral som är precis vad som helst helt utan möjlighet till logisk förklaring, så hittar praxeologin axiom, alltså självklara sanningar, varifrån mänsklig handlig kan förklaras logiskt.

    Värderingar är subjektiva, de kan alltså omöjligen observeras. Därför är handlingsaxiomet så användbart, för det är en självklar sanning om hur detta icke-observerbara fungerar. Jämför med matematiken, även dess axiom är omöjliga att observera. De kallas dock normalt inte ”subjektiva”, men det är ju för att de inte är axiom om individuell handling. Eller kausalitetsaxiomet, hur kanvi veta eller mäta att det är sant? Vi måste dock anta att det är sant, annars går ingenting annat att förklara.

    Utan subjektiva värderingar är en ekonomi komplett obegriplig. Ja, faktiskt skulle utan subjektiva värderingar ingen ekonomi kunna existera. En ekonomi består uteslutande av mänsklig handling och de baseras på värderingar (som ju per defintion är subjektiva), så utan axiomet ingen handling och ingen ekonomi.

  • Jag håller med om att ”Icke-aggressionsaxiomet” är ett underligt begrepp. ”Princip” är ordet jag använder, eftersom det är ett moraliskt krav jag ställer på mig själv och andra men som inte är omöjligt att bryta mot. Men jag utesluter inte att jag kan ha missat någonting i definitionen av ordet ”axiom” som gör det applicerbart i detta sammanhang.

  • Ett stort problem som jag ser det, är att de flesta inte ens kan dra en logisk slutsats, annat än i undantagsfall. Verkligheten är inte sällan för komplicerad att den kan reduceras till logiska frågor och slutsatser. Mycket handlar om värderingar och som författaren påpekar kolliderar de med logik.

    Man behöver inget axiom för att handla. Kolla ett barn om du inte tror mig!

    Ekonomi uppstår för att det i en given stund inte finns obegränsade resurser, utan vi måste hushålla. Alla är vi ekonomer på ett eller annat sätt. Civilekonomer är de sämsta ekonomer jag träffat på, men det finns givetvis andra. Impulsiva har det svårt med det också.

  • För att reda upp lite… En teori byggs upp av (1) grundbegrepp och (2) axiom. Ett axiom är ett grundantagande, vilket uttalar egenskaper hos grundbegreppen. Man bygger teorin genom att definiera nya begrepp och med logik härleda teorem, dvs egenskaper hos begreppen. En teoribyggare vill alltid välja så få grundbegrepp och grundantaganden som möjligt och istället härleda så mycket som möjligt. Hans förhoppning är att han inte valt axiom som senare kommer visa sig leda till motsägelser i teorin, ty då måste han gå tillbaka och fixa axiomen.

    En teori existerar oberoende av den fysiska verkligheten. Dess axiom har inget med sanning eller falskhet att göra, utan är bara grundpelarna i en logisk teori. Men OM man kan skapa en teori vars grundbegrepp har fysiska motsvarigheter i verkligheten, och vars axiom beskriver faktiska samband i verkligheten, så får man en teori som faktiskt beskriver verkligheten.

    Till exempel bygger axiomatisk geometri på grundbegrepp som punkt och linje. Det bygger också på en handfull axiom, varav ett lyder: ”Om lika läggs till lika så kommer de båda helheterna att vara lika”. Ett annat axiom är parallellaxiomet. Om man antar parallellaxiomet får man en teori som stämmer bra med vår verklighet. Man kan bygga andra teorier, utan parallellaxiomet, men då finns inte längre kopplingen till den vanliga verkligheten.

    Man kan alltså ha en teori som är logiskt motsägelsefri och avspeglar verkligheten (t.ex österrisk ekonomi), och en annan teori som också är logiskt motsägelsefri men INTE avspeglar verkligheten (t.ex neoklassisk mikroekonomi).

    Man kan se icke-aggressionsaxiomet som ett grundantagande i en teori för mänsklig samexistens utan logiska motsägelser: alla kan samtidigt leva efter teorin utan att motsägelser uppstår. Övriga idéer om mänsklig samexistens, vilka alla innebär någon grad av socialism som t.ex demokrati, är fulla av kompromisser och godtyckliga avväganden: även om alla lever efter teorin kommer det att uppstå motsägelser som måste lösas med godtyckliga kriterier; det blir OK för somliga att stjäla, av vissa andra, till en viss procent, ibland.

    Icke-aggressionssamhället är visserligen en teori utan motsvarighet i dagens verklighet, men det tycks vara den enda utan inre motsägelser. Men ofta kan man få människor att hålla med om grundantagandet, att icke-aggression är en eftersträvansvärd princip, men inte lika ofta om resten av teoribygget.

  • Tålis
    ”Man behöver inget axiom för att handla. Kolla ett barn om du inte tror mig!”

    Jo, även barnet väljer det av sina handlingsalternativ som det anser ha de bästa konsekvenserna! Eller så agerar det reflexmässigt instinktivt och därmed *handlar* det inte, per defintion.

    Axiom är inget som behöver förstås medvetet och tänkas på. Axiom är så som verkligheten faktiskt är. De är självklara, vare sig vi vet om dem eller inte.

  • Bra kommentar Klaus:

    ”Man kan se icke-aggressionsaxiomet som ett grundantagande i en teori för mänsklig samexistens utan logiska motsägelser: alla kan samtidigt leva efter teorin utan att motsägelser uppstår. Övriga idéer om mänsklig samexistens, vilka alla innebär någon grad av socialism som t.ex demokrati, är fulla av kompromisser och godtyckliga avväganden: även om alla lever efter teorin kommer det att uppstå motsägelser som måste lösas med godtyckliga kriterier; det blir OK för somliga att stjäla, av vissa andra, till en viss procent, ibland.

    Icke-aggressionssamhället är visserligen en teori utan motsvarighet i dagens verklighet, men det tycks vara den enda utan inre motsägelser. Men ofta kan man få människor att hålla med om grundantagandet, att icke-aggression är en eftersträvansvärd princip, men inte lika ofta om resten av teoribygget.”

    Den passagen förklarar väl anarkokapitalistens ståndpunkt perfekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *