Att försvara det oförsvarbara: Utpressaren

forsvaradetoforsvarbaraVid första anblicken råder väl ingen tvekan om hur man ställer sig till frågan: ”Är utpressning verkligen en orättmätig sysselsättning?” Det enda tveksamma i sammanhanget skulle väl vara, varför fråga om något så självklart? Utpressare, det är ju sådana som, liksom, … utpressar folk. Kan man tänka sig något värre? De profiterar på sina medmänniskors allra mörkaste hemligheter och hotar med att blottlägga och avslöja dessa. Utpressare är hänsynslösa parasiter som kan driva sina offer till sådan förtvivlan att de begår självmord. Dock består inte fallet med utpressaren en mer seriös analys; skrapar vi lite på ytan finner vi ogenomtänkta ställningstaganden och allvarliga filosofiska missförstånd.

Utpressning — en marknadstransaktion
Vad, exakt, är utpressning? Utpressning är ett erbjudande. Det som erbjuds är utbytet av en vara, i allmänhet tystnad, mot någon annan vara, i allmänhet pengar. Om erbjudandet accepteras håller utpressaren tyst, och den utpressade betalar det överenskomna priset. Om erbjudandet däremot inte accepteras är utpressaren fri att publicera hemligheten. Detta är det hela. Allt som händer är att någon erbjuder sig att hålla tyst om något. Om erbjudandet tillbakavisas gör utpressaren inget annat än nyttjar sin yttrandefrihet. Den enda skillnaden mellan vanligt skvaller och utpressning är att utpressaren kan tänka sig att avstå från att snacka — till ett pris. I någon mening är vanligt skvaller egentligen mycket värre än utpressning, den som blir utsatt för det senare får i alla fall har en chans att tysta ryktesspridaren. Skvaller avslöjar en hemlighet utan förvarning eller pardon. Är det därför inte värre att utsättas för skvaller än utpressning? I fallet med utpressaren har man allt att vinna, det kan i alla fall inte bli värre än om ens hemligheter upptäcks av någon lösmynt person, då ju allt redan är förlorat.

Om priset som begärs av utpresssaren är lägre än vad hemligheten är värd, väljer offret att betala — eftersom han finner att detta är det minst onda alternativet. Alltså gör han en vinst, som består av skillnaden mellan vad han bedömer att hemligheten är värd och utpressarens pris. När utpressaren begär mer än vad hemligheten är värd kommer hans erbjudande att tillbakavisas, och hemligheten offentliggörs. Trots allt befinner sig den avslöjade inte i en värre situation än vad han varit om vanligt, utpräglat skvaller hade avslöjat honom. Det blir verkligen svårt att förklara varför utpressaren ska anses så rysansvärd, när skvalller och ryktesspridning avfärdas med en axelryckning och förstrött förakt.

Utpressning behöver inte alltid vara utbyte av tystnad mot pengar, det är bara det mest välkända exemplet. Mer generellt definierat är utpressning hotet att göra något — vad som helst — (som i sig självt är lagligt) om inte vissa krav uppfylls. Många aktioner i samhällslivet faller inom definitionen för utpressning, men möts inte alls av några fördömanden, tvärtom har dessa handlingar i många fall en status av respektabilitet! Den aktuella salladsbojkottten* är ett exempel på utpressning. Genom denna bojkott (eller vilken bojkott som helst) framförs ett hot mot någon, i detta fall återförsäljare och grosssister av frukt och grönsaker. Om de hanterar sallad som producerats av icke-fack-anslutna, meddelar bojkottsförfäktarna, kommer de att uppmana människor att inte handla med dem. Detta faller helt klart inom definitionen för utpressning: någon hotar att göra något, som i sig självt är lagligt, om inte vissa villkor uppfylls. Hur är det då med de hotelser som förekommer i samband med utpressning? Detta är förmodligen den aspekt av utpressning som är mest missförstådd och fruktad. Vid första anblicken lutar man åt att medge att det är omoraliskt att hota någon. Fördömandet av våld, till exempel, gäller inte bara själva utövandet av våld i sig utan inkluderar även hot om våld. När en rånade ger sig på ett offer är ofta själva hotet om våld tillräckligt för att få offret att underkasta sig.

Överväg själva hotelsens natur. När man hotar med aggressivt våld är hotet fördömligt. Ingen har rätt att initiera våld mot någon annan. Men när det kommer till utpressning ”hotar” någon att göra något han eller hon faktiskt har rätt att göra! — om det så är att utnyttja sin yttrandefrihet, vägra handla i vissa butiker, eller försöka övertyga andra att vägra handla i vissa butiker. Det man hotar att göra är inte rättsstridigt; så ”hotet” kan heller inte betraktas som något ”olaga hot”.

Utpressning kan bara vara orättfärdigt om det finns ett speciellt, överenskommet förhållande mellan utpressaren och den utpressade. Någon som döljer en hemlighet kan anförtro sig åt någon, till exempel en advokat eller privatdetektiv, under förutsättning att förtroendet stannar mellan dem. Om advokaten eller detektiven sedan försöker utpressa den som anförtrott sig åt honom, bryter detta mot deras avtal, det är avtalsbrottet som är orättfärdigt, inte avslöjandet i sig. Om det i stället är en främling som sitter inne med kompromenterande information, bör det vara helt legitimt för denne att erbjuda att ”sälja” sin tystnad.

Positiva samhällseffekter
Utpressning är en fullt försvarbar sysselsättning, och har dessutom en del positiva konsekvenser, oräkneliga exempel på motsatsen till trots. Utpressarens offer kan delas upp i två grupper, undantaget ett fåtal som inte tillhör någondera. Den ena är sammansatt av diverse brottslingar: mördare, tjuvar, svindlare, förskingrare, lurendrejare, våldtäktsmän och dylika. Den andra gruppen består av människor som sysslar med saker som inte är olagliga, men som avviker från samhällsmoralen den officiella, såsom homosexualitet, sadomasochism, sexuell perversion, otrohet osv. Fenomenet utpressning har fördelaktiga, men helt olika, effekter på båda grupperna.

Vi kan för det första konstatera att utpressning har en preventiv effekt på brottslighet, då den bidrar till att göra verksamheten mer riskfylld. Hur många av de ovärderliga anonyma ”tips” polisen tar emot kan inte spåras, direkt eller indirekt, till utpressningsförsök? Sannolikt avskräcks många brottslingar från att skaffa samarbetspartners och medhjälpare till sina dåd, på grund av risken att utsättas för utpressning av dessa. Sedan har vi personer som befinner sig i en situation där de starkt överväger att begå en brottslig handling, och de som befinner sig i gråsonen för vad som är tillåtet (som en ekonom skulle uttrycka saken), där den minsta lilla faktor som väger för eller emot kan vara avgörande för hur de kommer att agera. Den lilla extra rädslan att utsättas för utpressning kan säkert i vissa fall vara nog för att avskräcka den tvehågsne från att begå ett brott.

Den enda skillnaden melllan vanligt skvaller och utpressning är att utpressaren kan tänka sig att avstå från att snacka — till ett pris. Om utpressning legaliserades skulle det utan tvekan få en ännu större avskräckande verkan. Legalisering skulle med största sannolikhet leda till ett ökat utövande, som skulle avskräcka och försvåra för de kriminella.

Det hävdas ibland att det som avskräcker en potentiell brottsling inte så mycket är straffets stränghet som sannolikheten att åka fast. Även om detta kontroversiella påstående är av stort intresse i debatten om hårdare straff, räcker det i fallet med utpressning att konstatera att det bidrar på båda sätten. Det ökar i praktiken straffet för ett brott, då brottslingen nödgas dela sin vinst med utpressaren. Det ökar också risken att avslöjas, då hotet att avslöjas av en utpressare läggs till trycket från poliser, vanliga medborgare, privata vaktstyrkor, och andra som bevakar brottslighet. Utpressare, som ofta har en inflytelserik ställning i den kriminella världen, har en fördelaktig position för att stävja brott. Deras ”insiderstatus” är dessutom högre än spionens eller infiltratörens, då de senare måste förställa sig. Legalisering av utpressning skulle göra det möjligt för brottsbekämpare att utnytttja den gamla devisen ”söndra och härska”, att motverka ”tjuvhedern”. En viktig effekt av en legalisering skulle alltså vara att utpressning bidrog till att stävja brottslighet — verklig brottslighet.

Ökat incitament att komma ut ur garderoben
En legalisering skulle även ha fördelaktiga effekter för den andra gruppen utpressningsoffer, de som ägnar sig åt icke-aggressiva handlingar som, trots sin harmlöshet, strider mot den allmänna samhällsmoralen. På detta område skulle legalisering av utpressning he en befriande effekt. Redan i dagsläget, när utpressning är olagligt, kan vi urskilja positiva effekter. Homosexuallitet är (trots att det är olagligt i vissa länder,) ett fullständigt fredligt och otadligt förfarande, som dessvärre möter fördomar och motstånd. För enskilda homosexuella vållar utpressning ofta stor skada, och kan knappast betecknas som nyttig. För gruppen som helhet däremot, det vill säga för varje enskild individ i gruppen, har utpressning förmodligen varit till hjälp genom att göra allmänheten medveten om, och på så sätt ökat acceptansen för, homosexualitet. Att individer i en utsatt grupp tvingas ut i det öppna, eller ”ut ur garderoben”, kan inte betraktas som någon tjänst. Trots det skapar ett sådant avslöjande onekligen ett ökat medvetande hos allmänheten om att denna grupp existerar. I och med att utpressning bidrar till att tvinga fram denna medvetenhet, kan den sägas bidra till befrielsen av människor vars enda brott är att de inte följer samhällets moralistiska levnadsregler.
Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: ”Sanningen ska göra dig fri”. Sanningen är det enda ”vapen” utpressaren är i besittning av, och det enda han gör när han verkställer sitt hot är att avslöja sanningen och låta den göra vad nytta eller skada den är kapabel till.

* Eftersom denna text publicerades 1976 är det förklarligt om läsaren inte känner till denna, inte längre särskilt aktuella, ”salladsbojkott”. Låt oss därför ge ett nutida exempel istället; nämligen bojkotten av franska viner under 1996. En ansenlig mängd restauranger, barer och privatpersoner meddelade att de vägrade köpa eller dricka franska viner så länge Frankrike fortsatte med sina kärnvapensprängningar på Muruoa. Detta agerande faller, liksom salladsbojkotten, inom definitionen för utpressning.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

Lyssna på Mises Ljud:

13 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Utpressaren

  • Det Walter Block beskriver är det som vi till vardags uppfattar som ”utpressning: någon hotar att göra något, *som i sig självt är lagligt*”

    Men jag undrar om det är förbjudet i Sverige idag att t.ex. ta betalt för att hålla tyst om en annans otrohet. Vår lag om utpressning beskriver hot om tvång eller våld. Det är kort sagt rån, fast där rånbytet inte tillgrips med direkt våld, utan rånoffret ”förmås” genom hot om mer indirekt *våld* gynna gärningsmannen. Vår lag mot utpressning är alltså avsedd att fylla en lucka som lagen mot rån lämnar därför att rån kräver ”trängande fara”.

    ”9 kap.
    4 § Den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
    Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag eller om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet.”

    Och ”olaga tvång” beskrivs som:
    ”…med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan…”

  • Jag läste artikeln som en tänkvärd betraktelse, för staten håller ju dagligen på med utpressning. Vi påtvingas t.ex. statliga ”försäkringar” som majoriteten av skattebetalarna förmodligen inte skulle teckna frivilligt.

    Det som erbjuds av den privata utpressaren är dock ingen vara, utan en ”icketjänst”. Privat utpressning är i mina ögon normalt klandervärt, parasitism och lågt: Någon ser en chans att tillskansa sig något av en annan oförtjänt och utan motprestation. Att offret kan anses slippa allt ifrån obehag till straff, för den privata utpressaren tystnad, anser jag vara irrelevant i sammanhanget.

    Om det tilltänkta utpressningsoffret har begått grova (från bilstöld till mord) egendomsbrott, är det bra att anmäla denne till polisen, istället för att som privat utpressare försöka sko sig eller dela på bytet med skurken.

    Utpressare av ”andra grupper”, t.ex. sådana som avviker från samhällsmoralen då? Om man vill att mobben eller moralister ska få en fördel så kan det anses bra. Dock är det upp till var och en om man vill offentliggöra detta. Privatlivets helgd går alltid före.

    Enskilda begår olagligheter (i dagens stater) så gott som varje dag. Är det fint att försöka utpressa andra för det också? I smått som stort?

    Säg att jag skulle ha en liten haschodling för privat bruk. Så kommer någon och försöker utpressa mig för det. Då skulle jag förmodligen använda mig av ”olaga hot” mot utpressaren och/eller flytta odlingen någon annanstans. Jag erbjuder denne en ”mot-icketjänst”. Om vederbörande håller tyst, verkställer jag inte mitt hot.

    Eller ta oss som vill vara anonyma på nätet. Skulle denna hemsida eller någon som har tillgång till våra IP-nr anses göra något gott om vi utsattes för utpressning; ge oss/mig pengar annars avslöjar vi/jag din IP-identitet och ditt namn (om ni/den kunde)?
    Uselt gjort i så fall, för det finns ju en frivillig lösning. Den som vill kommentera här får betala ett i förväg överenskommet belopp.

    • Att göra något fint är inte samma sak som att göra något lagligt, och på samma sätt är att göra något fult inte samma sak som att göra något olagligt. Bara för att förtydliga.

  • Till utpressarens (enligt Blocks definition) ytterligare försvar mot Tålis ”angrepp” här, så vill jag anföra att om t.ex. en man varit otrogen mot sin hustru utan att hon vetg om det, så är en skada redan skedd. Utpressaren bara mäklar ett pris på hur denna skada ska fördelas mellan man och hustru. Men det är inte svårt att ge mindre vackra exempel på utpressning baserat på other peoples business och utomståendes fördomar.

    Tålis definition av utpressning överensstämmer med Brottsbalken:
    Rån via omvägar! Det är vad staten sysslar med. Den ”trängande faran” (=rånet) står polismännen för en dag när de ringer på dörren. Till dess är de statliga påbuden utpressning.

  • Utpressaren har inget berättigande i Egensinnig:s otrohetsexempel ovan, annat än möjligen om denne gav den utkrävda ”boten” till hustrun. Dock anser jag att det upp till var och att lösa mellanmänskliga skador/konflikter själva, så långt det går. Särskilt när de inte är olagliga och sådant som inte borde vara olagligt. Somliga förlåter, andra ger igen med samma mynt och vissa väljer att gå isär, för att nämna några troliga utfall av just avslöjad/bekänd otrohet.

    Byt mina ord ”bra”, ”fint”, ”gott, etc, mot ”berättigad”, ”försvarbar”, etc i min kommentaren ovanför då. Borde tänkt på det själv…

  • Tålis
    Utpressaren bara informerar hustrun om sanningen. Han gör mänskligheten mer informerad och förbättrar därmed deras möjligheter att rationellt skapa sig ett gott liv. Detta värdeskapande har förstås ett pris, och det är väl gentilt att han erbjuder maken ett sånt?

    Man kan hårdra sånt där hur långt som helst. Är det inte ”utpressnign” att vittna om ett våldsbrott, t.ex.? Den enda fasta punkten är negativa rättigheter. Att säga det man vet, det kränker ingens negativa rättigheter. Alla andras uppfattningar, förväntningar o.s.v. är irrelevant i sammanhanget. Det är upp till var och en att agera på den information som denne får. Utpressaren har varken ansvar för det, eller för handlingen som han informerar andra om. Det är upp till dem.

  • Ett förtydligande: Det skulle ha stått ”Enskilda begår SMÅ olagligheter…” i mitt första inlägg i tråden. Som t.ex. att köra för fort ensam på en fin väg, ordna dans utan tillstånd på allmän plats, cannabisodling för eget bruk.
    Borde inte stått ”haschodling” heller. Har dock aldrig odlat någon cannabis, men jag har frön…

    Egensinnig: Men det är ju i så fall hustrun han ska vända sig till och erbjuda sig vara angivare, istället för att utpressa maken. Angivaren erbjuder en tjänst till den som vill ha den och kan betala. Där kan vi tala om ömsesidigt frivilligt utbyte. Om det är bra/dåligt och försvarbart/oförsvarbart lämnar jag därhän. Luktar dock skunk i min näsa i detta fall.

    I ditt fall misslyckades utpressningen och resonemanget du för, faller platt till marken om han hade lyckats med sitt uppsåt gällande maken.

  • Tålis
    Men det går ju inte att sälja till hustrun!

    ”- Hejsan hustrun! Här ser du bevis för att din make varit otrogen! Vad är du beredd att betala för det?”

    ”- Öh, ingenting nu längre…”
    (Men erbjuder du förresten tilläggstjänster, har du revolver?)

    Hustrun i detta fall är inte en potentiell köpare. Man måste se litegrann till market micro structure för att förstå hur ett pris, en ömsesidigt frivillig transaktion, kan uppstå.

    Sen är det förstås så att utpressaren inte får ett öre för att skicka t.ex. de snuskiga fotografierna till hustrun. Hans enda motiv för att verkställa sitt ”hot” (som alltså inte är ett ’olaga hot’ om något tvång på något sätt) vore att bygga sig ett varumärke för avskräckning för framtida kunder…

    Poängen i Blocks resonemeang är att skvallerbyttan bingbong går i alla gårdar och urskilningslöst berättar allt utan vidare. Medan utpressaren åtminstone ger den som han tror kan lida skada av skvallrandet chans att acceptera ett (lägre!) pris för att undvika denna skada. Hur man än vänder och vrider på det så kan utpressaren inte anses förvärra läget för vare sig hustrun eller maken. Antingen *minskar* han makens skada. Eller så ger han hustrun *värdet* av informationen. Ingen av dem förlorar på utpressningen, det är win-win-win!

    Och återigen, det Walter Block förespråkar, det råder i Sverige idag, såsom jag läser Brottsbalken i alla fall (men konsultera helst en riktig advokat innan ni praktiserar detsamma!)

  • Frisinnad: Om utpressaren är så korkad att denne berättar för makan innan de gjort en överenskommelse kan det bli som du skriver. Hon kan ju vägra betala och ändå få informationen om hon tror att denne utpressat maken. Så hon bör börja med det och se hur det går. Det är dock inte givet att hon tackar nej ens om utpressaren kläckte ur sig det på en gång, om hon vill ha bevis för otrohet.
    .
    Det finns andra bättre situationer där den potentielle utpressaren istället kan agera som angivare mot betalning eller som hederlig gratisavslöjare av begångna egendomsbrott. Kanske dyker det upp ett kapitel om försvar av tveksamma angivare?

    ”Informationen om sanningen” kommer ut om utpressaren misslyckas i sitt uppsåt, och när denne skvallrar skiljer det inget väsentligt ifrån skvallerbytta bingbong, annat än möjligen bevisen som torde krävas. Utpressaren undanhåller ju sanningen om han lyckas.

    Jag kan vrida det till att både man och hustru förlorar i båda fallen: Han får pröjsa stålar om utpressningen lyckas och det minskar inte hennes ”skada”. Skvallrar utpressaren lider både maken och makan. Det man inte vet, lider man inte nödvändigtvis av. Annars skulle vi alla lida som attan…

    Hur skulle jag reagera om jag blev utsatt för ett utpressningsförsök gällande otrohet? Förmodligen skulle jag tacka nej till att betala om beloppet inte vore lågt, knappast då heller. Skulle söka upp denne om skvallrat och åtminstone bryta några ben i kroppen på utpressaren eller orsaka påtaglig skada på dennes egendom. Givetvis utan vittnen. Du skulle då kunna anföra att jag är snål och att jag borde betala. Jag tillhör dock dem som inte vill betala för icketjänster.

    Förespråkar författaren utpressning? Det tror inte jag, men kan givetvis ha fel om det. Har läst flera av översättningarna här av författarens bok. Tycker alla kapitel jag läst är värda att begrunda, men tror inte att författaren tycker att dessa fenomen är bra i alla avseenden. Han vill snarare sätta dessa vanligen förkastade egenskaper och företeelser i jämförelse med statens liknande mycket värre beteenden för att hjälpa de som inte sett problemen med staten och att de börjar tänka själva om det. Ge perspektiv…
    _________

    För att hoppa över till något annat, mer realistiskt fall. Inkassobolag skickar idag utpressningsbrev utan substans till många. ”Betala den (felaktiga) ursprungsräkningen och våra påslag annars skickar vi kravet till kronofogden!”

    Allt för många betalar för de inte ids ta striden som krävs och/eller är rädda för betalningsanmärkningar. Därför frodas denna bransch.

    Har själv fått många sådana hot genom åren och har aldrig förlorat ens hos kronfogden eller domstol. Dock har en del varit så envisa att om jag vetat att just de varit sådana hade jag nog betalat dessa. Ett tips för att få dem att ge upp ditt fall: Skicka dem en motfaktura, gärna på ett större belopp än det som de vill ha betalt för! Hjälpte mig åtminstone några gånger.

  • Tålis:

    Det är svårt att sälja en vara utan att demonstrera dess innehåll (bevis för otroheten i detta fall). De som obevisat fakturerar för såna bevis utan att leverera dem, är just såna fakturaskojare du nämner till sist! Men även om det fanns en magisk lösning på den situationen, så säljer ju utpressaren sin information/tystnad till den av parterna som bjuder högst! Och det är ju skademinimerande. Priset hamnar ju mellan parternas värde av tystnad och prat.

    Ingen skulle väl anklaga en privatdetektiv eller arkivarie för att denne, på hustruns uppdrag, plockar fram information om ditt och datt ,för att vasra brottsling? Så varför anklaga den som spontant kommit över samma information och vill sälja den, för detsamma?

    ”Angivare mot betalning” antyder att någon skulle vittna falsk, ljuga. Det är nånting totalt annorlunda än situationen där någon väljer att sälja tystnad om sanningen.

    Bäst för maken vore att utpressaren inte existerade.
    Bäst för hustrun vore att otroheten aldrig begåtts.
    Men det är inte det som är verkligheten i detta exempel.
    Visst har man skada av det man inte vet om! Hur kan man påstå något annat, det är helt absurt! Jag visste inte vilket Lotto-nummer som vann senast, därför förlorade jag en vinst på flera miljoner kronor. Snacka om att kunskap om verkligheten är värdefullt! Och i mitt exempel, en kvinna som tänkt sig leva tillsammans med en man resten av sitt liv. SOm är en bluff, en lögnare och bedragare!? Tänk vad han kan utsätta deras barn för! Det är oerhört extremt viktigt att känna till hans försök att ljuga och manipulera henne för sina egna tillfälliga djuriska drifters skull!

    Hur jag skulle reagera inför utpressning? På samma sätt som inför nån som kidnappat en kär och begär lösensumma. Kräva att denne bevisar hur min betalning omöjliggör verkställandet av dennes hot att skvallra respektive mörda. Själv ser jag inte någon som helst slags koppling mellan att betala och att denne skulle leverera enligt sitt löfte. Kanske har de ett bra svar, för vad är det annars man betalar för?

    (Utpressning lider dessutom av ett immaterialrättsligt problem, för tänk om en annan utpressare sen kommer med samma förslag?)

  • Jaså, Egensinnig behagar driva med mig? Får tacka för ett civiliserat meningsutbyte i alla fall! Något för Jonas Ek m.fl. att ta lärdom av.

    Likväl väl ”vann” jag debatten om jag får döma, lite på skämt. Egentligen är det inte det viktigaste att vinna, utan att ”kämpa” väl. Utan personangrepp, påhitt om andras sinnestillstånd och imbecilla påståenden och det fanns inte här.

    Gällande utpressning och otrohet är det ett ganska dumt/udda exempel. I verkligheten skulle ingen/ytterst få råka ut för okända utpressare i sådana sammanhang som jag förutsatt. Man ska vara ”kändis” för det.

    För oss ”okändisar” vore förmodligen utpressaren åtminstone bekant i så fall och förmodligen det med båda parter. Så vad denne potentielle utpressare/angivare än gör blir det antagligen fel för denne. Den skulle slippa avsparkade ben om det vore jag som blev utsatt, men slut med bekant-/vänskapen.

    När det gäller författarens försvar för utpressning av ”de andra” går han för långt och framstår snarare som fånig och att utpressaren skulle ”veta” bättre än de själva vad som är bäst för dem. Liknar självutnämnda förmyndare som det finns alldeles för många av.

    Förmynderi är en inkörsport till tyngre maktmissbruk…

    Snott ur ”Glädjedödarna : en bok om förmynderi” av Mattias Svensson, vilken jag läste förra året. Rekommenderas att läsa för dig som ännu inte läst den http://www.timbrobokhandel.se/B%C3%B6cker/600/gl%C3%A4djed%C3%B6darna.aspx

  • Okay, Tålis, så vad förespråkar du? Att svensk lagstiftning, som idag verkar överensstämma med vad Walter Block förespråkar, får ett tillägg som förbjuder även att:

    ”någon hotar att göra något, *som i sig självt är lagligt*”?

    Eller vad är din slutkläm egentligen?

  • Egensinnig: Jag har inte förespråkat något om svensk lagstiftning. Jag har mest kommit med synpunkter på artikeln och ditt resonemang om specialfallet otrohet i sammanhanget.
    Du tolkar att utpressning är tillåten enligt svensk lag? Gillar du det är det väl ok för dig. Jag bryr mig inte om vad som står där, eftersom jag själv aldrig skulle köra med utpressning.

    Försök inte ens med utpressning på mig, jag följer inte alltid lagen! Skulle jag kanske säga till den som ev. skulle pröva lyckan.

    ”Slutklämmen” skulle väl vara det jag skrev en bit ovanför:

    ”Förespråkar författaren utpressning? Det tror inte jag, men kan givetvis ha fel om det. Har läst flera av översättningarna här av författarens bok. Tycker alla kapitel jag läst är värda att begrunda, men tror inte att författaren tycker att dessa fenomen är bra i alla avseenden. Han vill snarare sätta dessa vanligen förkastade egenskaper och företeelser i jämförelse med statens liknande mycket värre beteenden för att hjälpa de som inte sett problemen med staten och att de börjar tänka själva om det. Ge perspektiv…”.

    Och understundom hårdrar han för långt, så att det motverkar det jag tror är hans syfte med kapitlen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *