Det anonyma kalkylproblemet

Föreställ dig att du som konsument tvingas leva i en värld där det – av någon anledning – är omöjligt att ta reda på vad saker och ting kostar. Vad du vet är att du bara kan konsumera en högst begränsad mängd varor och tjänster varje månad. Du vet att du har många olika behov och önskemål, varav några är mer akuta än andra. Att kunna äta sig mätt ter sig kanske som ett mer akut behov än att ha tillgång till den senaste mobiltelefonen. Du kan även göra avvägningar som att du, i absolut mening, hellre skulle disponera över en enhet av vara x än över enhet av vara y (exempelvis att du hellre vill ha tillgång till en Apple-dator än till en PC). Men du har ett begränsat köputrymme och du vet inte vad saker och ting kostar. Du kan inte känna till hur stor andel av ditt månatliga köputrymme som du måste nyttja för att stilla hungern eller för att kunna använda den senaste mobiltelefonen.

När du går till stormarknaden finns inga prislappar eller andra prisindikationer. Du tycker bättre om biff än om fläsk, men å andra sidan är det fullt möjligt att ett kilo biff tar mycket större av ditt begränsade köputrymme i anspråk än ett kilo fläsk. Det kan man inte veta. Efter att ha slängt ner ett antal varor i kundkorgen på måfå går du till kassan, där kassörskan drar ditt kort utan att tala om hur mycket du har handlat för. Hon vet inte heller. Gjorde du rätt som valde biff och avstod från fläsk?

Det verkar ofrånkomligt att tvingas famla i okunskap när man “väljer” mellan olika varor och tjänster i den värld som vi just har beskrivit. Givet att valen måste göras i ett fullkomligt ekonomiskt mörker är sannolikheten att individen i slutändan tilldelas en varukorg som han är nöjd med obefintlig. Åtminstone om man jämför med vad han kunde ha fått om han bara hade känt till de olika varornas priser.

Föreställ dig nu att du inte bara måste chansa på vilken varukorg av ett nästintill oändligt antal varukorgar som är mest prisvärd för dig själv, utan att du dessutom måste besluta om vilka varor och tjänster som andra, för dig okända, människor ska få konsumeraoch vad de måste avstå ifrån. Din uppgift blir därmed att chansa på hur okända individers unika behov ser ut för att sedan göra ett val som dessa individer – i avsaknad av information om varornas relativpriser – omöjligen kan göra åt sig själva. Vidare måste du inte bara göra miljoner och åter miljoner blinda avvägningar åt okända personer i nuet, utan du tvingas göra dessa godtyckliga val för andras räkning med en tidshorisont som sträcker sig långt in i framtiden. Konsumtion förutsätter produktion och produktion kräver tid. Moderna produktionsprocesser kan pågå i flera decennier. Helt utan kriterier behöver du bestämma vilken kompetens, vilka material, vilka verktyg, vilka maskiner och vilka system av ett oändligt antal möjliga faktorkombinationer som skall användas för att producera en slutprodukt vars värde du inte heller känner till. Även i ekonomiska system där sådana kriterier existerar är dessa överväganden mycket vanskliga, en konst som endast en liten minoritet av befolkningen i någon mån kan bemästra. Men också denna lilla minoritet fallerar ofta i sina omdömen om framtiden inom sina snäva professioner, trots klar vägledning av befintliga priser och kostnader och ett informationsflöde som i det moderna samhället möjliggör kartläggningar i detalj av preferenser hos målgruppen. Alla entreprenörer känner till att preferenser är något högst flyktigt: vi lever i en värld av osäkerhet.

Likväl är det skillnad på dimma och mörker. Genom marknadsprocessen förses entreprenörer och företagare med information om befintliga priser som de använder för att väga framtida avkastning för olika investeringsalternativ mot varandra. Under konkurrens kommer de att bjuda upp produktionsfaktorerna till ett värde som motsvarar de förväntade försäljningsintäkterna från slutprodukten*. De entreprenörer som producerar för de ändamål som konsumenterna värderar högst kommer också att vara i position att tillgodogöra sig resurser för att göra det. Företagens investeringsvilja såväl som efterfrågan på arbetskraft grundar sig följaktligen på skattningar av framtida priser baserat på dagens priser, vilket innebär att produktionskostnaderna aldrig kan vara givna utan uppstår ur marknadsprocessen som institution. Kostnader som sådana kan därför heller inte användas (av vare sig samhällsingenjörer eller marknadsaktörer) för att ”räkna ut” en varas verkliga värde. Tvärtom är det priserna på färdiga varor (i förlängningen, konsumenters efterfrågan) som avgör vilka utgifter som företag är beredda att ta. Men priser finns per definition bara där det finns en marknad. Detta visste östblockets forna diktatorer och ledare, vilka i smyg sneglade på västliga marknaders faktorprissättning för att mildra det produktionskaos som uppstod efter att man tagit död på inhemska marknader – åtminstone lagliga sådana.

Att inte veta vilka alternativ vi har när vi ”väljer” – eller vad vi väljer bort (kostnaden) – innebär en enorm förlust av såväl ekonomisk handlingsförmåga som frihet. Detta är innebörden i det klassiska kalkylproblemet, okänt för de flesta (även ekonomer) men bestämt helt avgörande för förståelsen av varför samhället ser ut som det gör. Ludwig von Mises kanske största bedrift är att han för nästan ett sekel sedan – i sin uppsats Economic Calculation in the Socialist Commonwealth – visade att centralplanerare på sätt och vis lever i en fantasivärld, eftersom de inte har något kriterium för att allokera resurser i ekonomisk mening. En modern ekonomi utan prissättning av produktionsmedlen kan svårligen kallas för en ekonomi (hushållning) alls utan resulterar tvärtom i permanent resursslöseri, miljöproblem och mänskliga tragedier. Kalkylproblemet gör sig påmint i offentliga, skattefinansierade verksamheter (där marknader helt och hållet saknas) men även i mycket stora och växande företag där en allt större del av resursanskaffningen sker internt. En konkret illustration av det kaos och den demoralisering som uppstår i verksamheter där möjligheten till ekonomiska kostnadskalkyler saknas ges i Maciej Zarembas aktuella granskning av den svenska sjukvården.

Argumentet mot ekonomiska styrsystem utan marknadspriser bör inte tas personligt. Lika säkert som att det finns begåvat folk i politiken och inom den offentliga byråkratin är emellertid att denna begåvning går till spillo om själva uppgiften är omöjlig. I så fall behövs inga antaganden om att makthavarna är illvilliga (även om denna möjlighet – att döma av historien – inte skall uteslutas) för att komma till slutsatsen att de åstadkommer betydligt mer ont än gott.


*De kan dock inte bjuda upp faktorpriserna till marknadsvärdet vid försäljningstidpunkten, utan till marknadsvärdet vid tidpunkten för faktorköpen, d.v.s. slutvärdet diskonterat med en ränta. Dels är framtida priser osäkra (varför även storleken på intäkterna är osäkra och en risk uppstår för investeraren) och dels kräver spelet på framtida avkastning tålamod och visst obehag för den som satsar sitt kapital relativt urholkar det genom omedelbar konsumtion.

2 kommentarer till ”Det anonyma kalkylproblemet

  • Oerhört välskriven artikel om kalkyleringsproblemet. Detta är en artikel som jag i framtiden kommer att hänvisa till om jag måste förklara problemet för någon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *