Recension av Eurokrasch

Johan Norberg sällar sig till raden av personer som skrivit böcker om den nuvarande krisen med sin nyutgivna bok ”Eurokrasch”. Bokens undertitel är ”En tragedi i tre akter”, och tyvärr är det just vad boken är: en tragedi. Det är en bok som beskriver mer än den analyserar eller förklarar, och det lilla den förklarar är tyvärr för det mesta felaktigt.

Boken är utformad som en kronologisk berättelse från Eurons uppståndelse till dagens kris och det sannolikt stundande fallet. En stor del av boken verkar vara baserat på artiklar och ledare från journaler och tidningar, så som The Economist, Financial Times, Wall Street Journal osv., och det är sannolikt detta som ger boken sin reportagekänsla. Vi får reda på vem som sade vad till vem och när det skedde, samt diverse bakom kulisserna-skvaller, som att en italiensk kommissionär brast ut i gråt under en förhandling och en annan blev så agiterad att han blev av med en tandkrona. Det är uppenbart att Norberg fascineras över det politiska spelet, och det är möjligt att andra också tycker att det är intressant att läsa om. Jag tillhör dock inte denna skara.

Sparsamt utspritt i detta reportage finns emellertid ett fåtal bitar av verklig analys och försök till förklaringar. Tyvärr lyckas de inte ge en samlad bild. Norberg uppvisar heller aldrig en verklig förståelse för det grundläggande problemet. Han verkar mest rapportera vad olika tyckare, och i vissa fall ekonomer, påstår utan att själv vilja ta ställning. Det lämnar oss med en kronologisk och något förvirrad berättelse om den nuvarande krisen där de teoretiska och förklarande delarna för det mesta är lika otillfredsställande som resten av boken. Det bör dock erkännas att jag tittar på boken genom ”österrikiska” glasögon, medan Norberg verkar se det mesta genom Friedmans, och Chicago-skolans, glasögon vilket givetvis innebär att våra synsätt radikalt skiljer sig åt.

Boken innehåller dock ett antal konstigheter som jag inte kan låta bli att ta upp. Den österrikiska ekonomiska skolan nämns egentligen endast en gång, men då lyckas Norberg både förvränga och missförstå den. Han skriver att den österrikiska ekonomiska skolan menar att ”priser bör stiga och sjunka i enlighet med tillgång och efterfrågan” och att ”i goda tider stiger priserna” (sid. 42, min kursiva stil). Jag måste erkänna att jag har läst detta stycke några gånger, men jag kan faktiskt inte alls förstå vad författaren menar eller var han har fått det ifrån. Först och främst, att priser bör stiga eller sjunka i enlighet med tillgång och efterfrågan är ett konstigt påstående. Det är som att säga att vi på jorden ”bör ha gravitation”. Bör har inget med saken att göra, det är så. Vidare, även om jag är ett stort fan av den österrikiska ekonomiska skolan är det ju knappast så att lagen om tillgång och efterfrågan har sitt ursprung i, eller existerar enbart inom, österrikisk ekonomi.

Dessutom har jag svårt att förstå hur Norberg kan tillskriva den österrikiska ekonomiska skolan påståendet att priser stiger i goda tider. Priser styrs av tillgång och efterfrågan. Allt annat lika kan således priser endast stiga när efterfrågan på en vara ökar mer än tillgången, dvs. då fler jagar mindre. Med andra ord blir färre behov tillfredställda. Men är detta något som kännetecknar goda tider? Självklart inte. Goda tider kännetecknas istället av att mer blir tillgängligt för fler. Det innebär med andra ord att priserna sannolikt skulle tendera att sjunka, inte stiga. Det enda sättet vi kan få Norbergs påstående att på något sätt verka rimligt är om vi tar för givet att staten prånglar ut nytryckta pengar på marknaden. Men detta är ju knappast en effekt av en fri marknadsekonomi utan det har helt och hållet att göra med statliga marknadsinterventioner – mer specifikt, valutamanipulation. Och det är dessa interventioner som sedan leder till den så kallade konjunkturcykeln.

Även beträffande konjunkturcykeln uppvisar Norberg en djup oförståelse för vad det verkliga problemet är. Vi får aldrig en tillfredsställande förklaring till krisens verkliga orsaker. Om Norberg hade lyckats röra sig bort från den mytiska bokstaven ’K’ och istället förstått österrikisk kapitalteori och det faktum att en ekonomis produktionsstruktur består av flera led – ömsesidigt beroende av varandra samt förankrade i tidens förlopp – hade han kanske insett att krisen inte alls har att göra med en aggregerad ”efterfrågekollaps” (sid. 66). Det är inte så att alla konsumenterna helt plötsligt och kollektivt börjar efterfråga mindre av allt, som vore de slavar under djuriska andar. Snarare är det så att det som enskilda konsumenter efterfrågar inte produceras, och att det som produceras inte är det som efterfrågas av enskilda konsumenter. Då man rör sig på en högt aggregerad nivå är det lätt att missa detta, men vi får aldrig glömma att det vi som ekonomer studerar är individer och deras handlingar. Endast individer tänker och agerar, men individer får ingen plats i ’K’.

Att förstå denna enkla lärdom hade kanske även inneburit att Norberg inte hade rekommenderat ett igångsättande av tryckpressarna. Han skriver att ”penningmängden har rasat i och med krisen” och ”ett sådant ras […] riskerar att föra in Europa i en depression. [Centralbanken] bör då öka penningmängden” (sid. 125). Detta, menar Norberg, är endast tänkt att ”återskapa något som tidigare fanns där”. Men detta är ett högst selektivt sätt att se på saken. Tvärtemot vad Norberg verkar tro är det depressionen som är medicinen, dvs. vägen ut ur krisen. Problemet grundlades ­innan depressionen blir ett oundvikligt faktum, och det är den så kallade boom-fasen och dess orsaker som är det verkliga problemet som behöver åtgärdas. Det Norberg verkar mena är att vi löser problemet genom att fylla den nyvakne och bakfulle festnissen med mer alkohol i ett försök att undvika bakfyllan (för att använda en frekvent förekommande men förenklad och i vissa delar missvisande analogi). Detta påstås vara problemfritt eftersom vi bara ”återskapar” den alkohol ”som tidigare fanns där”.

Som sagt är detta ett högst selektivt synsätt. Att växla mellan rus och bakfylla är inget som ligger i saker och tings natur, utan det har istället verkliga orsaker, som dessutom går att undvika. Vi kan inte börja med att studera festnissen klockan 1 på natten då han är redlöst berusad, dansar på borden och sjunger Thåström tills rösten går sönder, och sedan dra slutsatsen att detta är hans ”normaltillstånd”. Om vi ska förstå skeendet måste vi fråga oss varför festnissen till att börja med är redlöst berusad, och sedan blir bakfull. Och när vi gör det inser vi snart att det var den föregående kvällens alkoholintag som skapade ett artificiellt rus, vilket sedan förutsägbart nog resulterade i en tung baksmälla. Norbergs av Friedman ärvda men ändock selektiva synsätt gör att han rekommenderar något som inte alls skulle rädda ekonomin. Det skulle endast försena det oundvikliga och samtidigt förvärra det. Exemplet med Japan, där den politik som Norberg rekommenderar har prövats, bidrar med ett alldeles utmärkt empiriskt exempel.[1]

Man skulle dessutom kunna tro att en bok som handlar om problemen med en centraliserad fiat-valuta skulle innefatta i alla fall en kort diskussion om guld, men så är icke fallet. Faktum är att guld endast nämns en enda gång i boken, och då är det i ett citat. Men många av de problem som Norberg tar upp med Euron skulle inte vara problem under en guldmyntfot. Rothbard sade en gång i tiden att en av världens viktigaste lärdomar var lärdomen att pengar är en handelsvara.[2] Pengar är närmare bestämt en handelsvara som över tid utvecklas till ett allmänt accepterat bytesmedel.[3] När man inser detta inser man också samtidigt att de allra bästa pengarna skulle vara de pengar som inte bara är allmänt utan snarare universellt accepterade. Mycket diskussion i boken fokuserar på problemen med en gemensam valuta, men detta är endast problem för att vi idag har ett system av fiat-valutor. Det är möjligt, till och med sannolikt som Hayek hävdade, att det under ett fiat-system inte är gynnsamt att ha en gemensam fiat-valuta eftersom den skulle skötas sämre än nationella valutor.[4] Men därifrån kan vi inte alls dra slutsatsen att det inte är gynnsamt att ha gemensamma pengar. Pengars funktion är ju just att de är gemensamma. Problemet står med andra ord inte alls att finna i ”gemensamheten” i sig utan snarare i dagens fiat-system. Varupengar, som ex. guld och silver, har inga av fiat-systemets problem förknippade med sig, och dessutom erbjuder de en mängd fördelar. Som Mises sade är guldmyntfotens främsta fördel att den helt och hållet tar bestämmandet av pengarnas köpkraft ur politikernas händer.[5] Det är således högst olyckligt att Norberg knappt ens nämner marknadens valuta. Det skulle även ha varit intressant att se en verklig och grundlig kritik av dagens bank- och penningsystem.

Nåväl, detta var bara en liten del av min kritik av Norberg. Boken i stort var en besvikelse. Annat jag har läst av Norberg har varit klart bättre, även om hans förälskelse i Friedman och Chicago-skolan gör att han förlitar sig alltför mycket på statistik och siffertrixande för min smak. I denna bok är statistik- och sifferfetischismen tack och lov inte lika närvarande. Dock är det teoretiska ramverket väldigt otillfredsställande. Det är trist, för Norberg kan göra bättre ifrån sig än så här.

Avslutningsvis vill jag rekommendera Norberg, och för all del även den seriösa studenten av den nuvarande krisen och av problemen med Euron specifikt och papperspengar i allmänhet, att läsa Philipp Bagus ”The Tragedy of the Euro” och ”Papperspengars kollaps” av Detlev Schlichter. Båda dessa böcker uppvisar en betydligt djupare förståelse för både den ekonomiska vetenskapen som sådan och den nuvarande krisen.

Sen kan jag inte låta detta tillfälle gå till spillo utan att rekommendera ”Human Action” av Ludwig von Mises. Oavsett om man tycker att Mises har rätt eller fel har ingen seriös student av den fria marknadsekonomin råd att förbise denna bok. Läs den. Läs den sen en gång till.

Älska eller hata den. Men läs den.


[1] Powell, Benjamin, “Explaining Japan’s Recession”, Quarterly Journal of Austrian Economics, Sommaren 2002, Vol. 5, Nr. 2, sid. 35–50. En version av denna artikel finns också tillgänglig online.

[2] Rothbard, Murray, “What has government done to our money”, (Ludwig von Mises Institute, Auburn, Al., 1963;2008), sid. 15.

[3] Mises, Ludwig von, “Theory of Money and Credit”

[4] Å andra sidan, fråga ex. spanjorer och greker hur de upplevde de konstanta devalveringar som var ett stående inslag i deras regeringars penningpolitik innan euron. De skulle sannolikt inte hålla med.

[5] Mises, Ludwig von, “The Theory of Money and Credit” (Liberty Fund, Indianapolis, Ind., 1912; 1981), sid. 456.


Recensionen har tidigare publicerats i Nyliberalen, nummer 1 2013, och återpubliceras här med redaktörens tillåtelse.

15 kommentarer till ”Recension av Eurokrasch

    • PerKQ,

      Man kan studera Österrikisk ekonomi på distans under Jesús Huerta de Soto i Madrid. De enda tillfällen där det krävs att man är på plats är i början när man ”skriver in sig”, i slutet av December (för vissa tentor) samt i maj (för de sista tentorna). Resten av tiden får man en lista med saker man ska läsa och göra/skriva om. Alla litteratur finns tillgänglig på engelska, och alla arbeten kan göras på engelska. Programmet är ett år, efter vilket man har en magisterexamen. Studerade själv inte på distans, men hade klasskamrater som gjorde det.

  • En sak jag inte förstår är varför ingen, inte ens österrikarna, tar upp de positiva erfarenheterna av Skandinaviska Myntunionen med guldstandard innan vi blev pådyvlade nationella fiatvalutor under första världskriget och vad det lär oss om hur man integrerar länder med sunda valutor? Är den helt förträngd ur skandinavernas kollektiva minne?

  • Halsingen:

    Lika bra att det är förträngt eftersom de negativa erfarenheterna med pådyvlad guldstandard också är förträngt 🙂

  • Halsingen, det är ett intressant ämne. Strikt talat var dock även myntunionen och guldmyntfoten som infördes 1873 ett övergrepp, precis som alla myntfötter och all statlig verksamhet. Innan dess hade Sverige silvermyntfot, liksom väldigt många andra länder. Och den fungerade rent praktiskt lika bra som guldmyntfoten. Men det uppstod en politisk rörelse för att övergå till guld och anpassa Sverige till England och andra guldländer. Det bedrevs mycket politisk propaganda i frågan, och slutligen fattades politiskt beslut.

    En ”fördel” med guldmyntfoten var att det högre värdet hos guld gjorde det mer ekonomiskt att förvara det i valv hos bank, vilket för silver vore mycket dyrare. Ganska snart kom därför en stor del av folkets pengar att förvaras hos banker. Därmed var grunden lagd för nästa steg. När sedelmonopolet infördes 1904 förflyttades guldet från bankernas valv till Riksbankens valv. Och detta var naturligtvis praktiskt år 1914 då hela guldreserven behövde konfiskeras (”låna lite”) för att köpa kulor och krut. Så vill man vara elak kan man säga att guldmyntfoten var försteget till pappersmyntfoten…

    Det finns en del sanning i följande talesätt.

    Gold is the money of kings.
    Silver is the money of gentlemen.
    Barter is the money of peasants.
    Debt is the money of slaves.

  • Halsingen,
    Professor Lars Jonug har skrivit om Skandinaviska myntunionen, och hyllat den som den mest framgångsrika och långlivade genom historien. Han har valutaunioner som specialitet. Han är inte alls österrikare vad jag vet, han är mycket kritisk mot valutaunioner generellt därför att nationella fiatvalutor vore mer ”flexibla”.

    Samtidigt hade vi under andra halvan av 1800-talet ett väldigt avreglerat bankväsende, och det hade nog större betydelse än själva myntunionen. Konkurrensen bankerna emellan gjorde mycket av de statliga regleringar som fanns meningslösa. Man närmade sig t.ex. aldrig de låga statliga reservkraven, man vågade inte eftersom kunderna när som helst kunde begära ut det guld (i början av perioden silver) som sedlarna gav dem rätt till. Och bankernas ägare stod personligen obegränsat ansvariga för insatt guld.

    Under perioden förlorade ingen insättare några pengar och ingen bank gick omkull (utom ett kontor p.g.a. bedrägeri, men en konkurrent köpte upp det och garanterade insättningarna). Men bankerna gjorde för den sakens skull mycket goda vinster.

    Myntunion med Danmark, till hur stor nytta egentligen? Särskilt när guld och silver i grunden redan innan gick att använda som pengar både här och där. (Finns säkert intrikata förklaringar i form av de då aktuella regleringarna).

    För euro-länderna fungerar valutaunionen som en ”oberoende centralbank”. Den förhindrar grekiska politiker från att trycka pengar. Men det har ju inte hindrat dem från att ruinera sitt folk, så det är en nådastöt för de påstodda välsignerna med ”oberoende centralbank”.

  • För att citera Norberg själv: ”när någon frågar mig vilken av mina böcker man ska läsa för att förstå den ekonomiska liberalismen svarar jag: strunta i mina böcker och läs Ludwig von Mises i stället.”

    Jag kan ha förståelse för att han är en anhängare av Chicagoskolan då han började sin intellektuella karriär då Milton fortfarande var i zenit. Det är inte särskilt överraskande, något som däremot är överraskande är att han inte har förstått sig på den österrikiska ekonomiska skolans konjunkturcykelsteorier. Detta borde vara obligatorisk kunskap för en person som ska vara någon typ av förgrundsfigur för den svenska liberalismen.

    Detta följer tyvärr ett mönster av svenskar som ska kunna rätt basala saker om subjektiv ekonomi och helt misslyckas. Ett annat exempel är det kapitel om österrikisk ekonomi i boken ”stat, individ & marknad” som redigerats av Norberg där man kan läsa att praxeologi inte ”innebär att all nationalekonomi kan härledas ur [axiom om mänskligt handlande]”

  • När man läser ”förgrundsfigurer för den svenska liberalismen” får man intrycket att vi alltid har haft en nationell fiatvaluta.
    De tar inte som sina amerikanska kollegor upp de historiska erfarenheter Skandinavien haft i nyare tid av guldmyntfoten.
    Och det är frapperande att när de kritiserar EU är det aldrig som de amerikanska kollegorna utifrån decentralistiska principer om regionernas Europa och de klassiskt liberala idéerna om federalism (dubbel suveränitet) och nullifiering. Alla menar istället att en återgång till en monopolistisk centralstat och riksbank i Mälardalen är liberalt.

  • BJ,
    Ja, jag reagerade också på det citatet av Norberg, särskilt med tanke på att jag nyss hade avslutat Eurokrasch och blev rätt besviken på hur österrikisk ekonomi framställdes, och att det bara togs upp en enda gång.

    Sen är även påståendet att praxeologi inte innebär att all nationalekonomi kan härledas ur handlingsaxiomet konstigt, eftersom det är exakt det som Mises hävdar. Förvisso kan man tycka att Mises inte lyckas bevisa det, men det är ju en annan sak. Ex. Hayek beskrev ju Mises apriorism (dvs. hans praxeologi) som en överdrift, och det är möjligt att kapitelförfattaren lutar på Hayek, vilket de flesta som anser sig vara österrikare i Europa verkar göra. Men att enbart utgå från Hayek beträffande praxeologi är ju, i bästa fall, milt missvisande eftersom Hayek praktiskt taget inte kan anses vara en praxeolog då han motsätter sig själva grunden.

    Att Norberg först och främst är Friedmanit är kanske inte så konstigt men lite synd. Tror den liberala rörelsen skulle kunna vinna mycket på att vara mer insatt i den österrikiska skolan, från Menger, till Mises och Rothbard. Ex. Sven Rydenfeldt var ju både väl insatt i den österrikiska skolan och Chicago-skolan, och jag kan tycka att det är synd att det arvet inte har gått vidare bättre inom den liberala rörelsen.

  • Johan Norberg var mer nyliberal förr.Han fick barn för några år sedan och jag tycker mig märka en tendens att när svenska nyliberaler får barn så blir de mindre nyliberala.
    De utntyttjar de skattefinansierade förmånerna som föräldraledigheter och daghem och barnsjukvård och skolor och de börjar tycka att den svenska välfärdsstaten kanske inte är så facsistiskt stalinistisk dålig ändå.

  • Vänsterns anhängare blir ibland mera ”borgerliga” när de skaffar familj och växer upp (Linda Skugge tex) så det kanske är sant det du skriver sven, att det omvända händer med folk som Norberg. Synd om det är sant för Norberg var faktiskt den person som fick mig att halka in på libertarianismen väg från början.

  • Johan Norberg har också gift sig.Även fast hans hustru är aktiv moderat så är det en internationell trend att kvinnor är mer vänster.De omfamnar välfärdsstaten.

  • Joakim,

    i meningen innan pratar kapitelförfattaren Niclas Ericson (forskarstuderande i ekonomisk historia vid Lunds Universitet) om Mises och Rothbard. Sedan kommer direkt påståendet om att praxeologi inte innebär att allt kan härledas ur axiomet om att människor handlar, vilket som du påpekar är felaktigt. Det är rätt lustigt att han i kapitlet pratar om den deduktiva metoden i österrikisk ekonomi men samtidigt tycker att praxeologin och handlingsaxiomet är något ”svårgripbart”, om man använder sig av en deduktiv metod måste man väl börja någonstans? Och handlingsaxiomet är en bra utgångspunkt.

    Jag har egentligen aldrig förstått grunden för Hayeks metodsyn, ska nog läsa in mig lite mer på det. Vet ju att hans pris- och värdeteori grundade sig på Wieser men kan för lite om hans metod. Har mina aningar om att den är samma som Lachmanns och Shackles. Jag tror förresten inte att det var den hayekianska kritiken av apriorism som Ericson syftade på när han skrev att all nationalekonomi inte kan härledas från handlingsaxiomet, han verkar överlag inte vara medveten om att Hayek och Mises är rätt långt ifrån varandra.

    Jag tror också att den liberala rörelsen har mycket att tjäna på att förstå österrikisk ekonomisk teori. Nu låtsas man ju att man kan något och säger att man är den enda som kan något och är intresserad av detta. Ett bra exempel på denna attityd är att Timbro när de i samband med släppet av sin Misesbok deklarerade att ”Nu ges Mises ut för första gången på svenska, i antologin Medelvägens motståndare”. Vilket förstås inte stämmer (tidigare Mises på svenska är t.ex Ekonomisk politik, Kapitalism och socialism, Den antikapitalistiska mentaliteten).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *